När nuet flyter ut

Liv växer. Det är nästan läskigt hur stor hon blivit. Stor och tung, snart orkar jag inte bära runt på min lilla bebis längre.

Människor förändras, dagligen, men visst är det svårt att upptäcka förändringen när den pågår framför ögonen på en? Jag minns klasskamrater från de tidigaste skolåren, som när man springer på nu, inte har förändrats ett dugg. för den indre blicken, förblir vi dem samma. Om förändringen inte är extrem, 30 kg upp eller ner kanske rubbar den statiska bilden, en olycka eller en extrem operation för att få den där beverly hills hakan man alltid drömt om. Nej, inte ser jag mina barndomskamrater som kids som jagar boll, röker på eller tafsar röv. Det är snarare som så att när jag tittar på dem tänker jag att de alltid sett ut så. Kanske är det därför man så lätt missar en ny frisyr eller en näsoperation, för det är inte det yttre vi ser.

Jag har börjat tänka så om ord. Jag erkänner, jag är ganska dålig på att stava. Rättstavningsfunktionen har gjort mig en stor tjänst sen de introducerades. Svenska är inte så svårt, däremot har jag alltid haft problem med att stava engelska ord. Jag har inte problem att läsa dem eller uttala dem, men att stava dem har alltid varit en utmaning, och jag har på senare tid funderat kring om det kan bero på att jag faktiskt inte tittar på ordet. Jag låter det svepa förbi, plockar upp början, mitten och slutet och låter fantasin sköta resten. Ni vet, vissa bokstäver är faktiskt onödiga för oss, vi kan gott och väl förstå en mening som saknar hälften, ta nedan som exempel:

"Jg hatr folk sm lgger upp bidr på sina hsdur, ellr redvisr vad de ätit tll bruch"

Nu var det där ett ganska dåligt exempel, men de flesta förstår nog vad jag skrev och en och annan kanske tar till sig av kritiken, jag vet att jag gjorde det. Hur som, jag har börjat ta tag i mitt stavningsproblem, genom att sänka mitt tempo och ge varje ord den överblick det borde fått när jag lärde mig det första gången - i grundskolan. :(

Det här är i alla fall hur min lilla skit ser ut idag. 

Drömspel

Ny design, samma sporadiska intetsägande skribent. Jag skriver för min egen skull, men jag kan inte skriva utan att rikta texten mot någon. En gammal ovana, dagboksförfattare som jag är. 

...och jag lät vargarna tugga henne trasig

Det var sommar. En kall, blåsig sommar som snart var över. Det hade varit en bra sommar, många lyckliga leenden och bortkastade kondomer i gräset, om ett par veckor var det dags att återvända till skolbänken och sätta de där sista poängen innan samhället drog tillbaka sin skyddande kappa. Jag var inte den som oroade mig, fast jag borde varit. 

nej, det här är fiction, allt är baserat på en dröm jag hade för några timmar sedan. 

En politikfestival. Enbart beskrivningen gjorde sig dum nog att få oss att avstå, men musiken hade rungat ut fast dansen den fanns kvar. Det fick oss att trotsa vårt motstånd till stat och samhällsstruktur, packa våra sovsäckar och hoppas på det bästa - en och annan tacka att fälla under en stjärnklar himmel. Det var egentligen inte så vi såg på det, på den tiden letade vi alla efter kärleken som - mot alla under - gick att finna överallt. Men när jag blickar tillbaka, betraktar oss på avstånd där det verkligen går att se vilka vi framstod som, var det inget annat än jägare på jakt efter nästa sköte att stöta vå... 

haha, nej, sådär skriver jag inte. Må jag tappat det mesta, men jag tänker inte börja använda mig av klyschor. vi hoppar lite framåt. 

Festivalens upplägg var dömt på förhand att skrattas sönder i pressen: musiker som pratade politik och en och annan politiker som ställde upp med sång. Endast drömmar kan godkänna en budget för ett sådant projekt. Men festivalen var ett faktum och vi spenderade kvällarna framför gigantiska scener där Håkan Hellström predikade egots solidaritet och Nina Persson argt klandrade börsen för att splittra vänner och familj. Någon kastade en sten när Bob Hund redogjorde för att alternativ till marknadsekonomi och självklart stod Carola för kvällens stora miss - en långtråkig monolog om Kristus väg till antirasism och tolerans. 

Jag ha egentligen aldrig gillar skriva detaljer, för mig är det utfyllnad som plockar fokus från handlingen. för att få en bok i tryck verkar det dock krävas en 10-300 sidor miljöbeskrivningar. 

Jag fann henne vid vattenkranarna. Det var tidig(?) morgon och tunga moln viskade om regn under dagen, ändå stod vi i kö till kranarna för att tvätta bort den smuts vi dragit på oss under natten. vi kom fram ungefär samtidigt, blötte våra händer intill varandra och dök ner med näsan före i kupade händer. Hon drog en snabbdusch, lät skölja hår, axlar, skuldror och nyckelben under den iskalla strålen. Om det var för lite sömn, bortglömd grus i ögonvrån eller just det där droppande vattnet när hon reste sig upp och riste till som ett blötlagt djur, om det var på grund av något av det där som jag föll långt innan första knäckta ölen, så har jag något att beskylla för vad som senare kom att hända. 

"Kom att hända", det låter kanske lite ålderdomligt, lite formellt sådär men lär att jag gör mitt yttersta för att undvika ordet "skulle". Skulle, tillsammans med "kunde och kunna" är de fulaste orden jag vet. Som att avsluta en mening med bokstäverna "är" i följd. Det kanske begränsar mitt skrivande, men för rytmen och sångens skull, tar jag konsekvenserna av mitt val. 

Hur vi lärde känna varandra, det är små detaljer som saknar vikt för andemeningen av historien. Ska jag vara ärlig kan jag inte minnas att drömmen avslöjade något sådant. Plötsligt satt vi där, hon i mitt knä framför Ebbot som drog ett brandtal om barns rätt att rösta och köpa alkohol. Att hon satt där var en självklarhet, att hon höll min hand medan jag höll en ölburk i min andra, medan regnet spolade bort alla frågor om vad, hur, varför och sen då. Ja, sen då? Så långt hade vi inte tänkt, för mig sträckte sig en romans aldrig längre än ett par dagar framåt, varav de sista bestod av saknad som inspirerade till prisvärd poesi på sockerdricka.nu. Hon var inte min typ, bara namnet stämde rätt. hon hette Nea, precis som min Nea, men hon var mer lik någon jag passerar utan att lägga märke till. Att hon satt där, i mitt knä just då var resultatet av en dikt jag skrivit kvällen innan.

Det handlar inte om bekräftelse

det har det aldrig gjort.

Det handlar om att jag kan

- när jag kan -

finns det få spärrar.

Det handlar om att glänsa

så länge jag fortfarande kan blända.

Det handlar inte om kärlek

Det har det aldrig gjort.

Det handlar om att äga scenen

Blöda utan att skära upp venen

att slippa stå i en pöl med blod

och behöva förklara sig. 

Att jag kan...
Precis den raden förklarar allt. Efter jag sett Nea skaka vattnet ur håret, enstaka trådar glida ner in under det svarta tanklinnet som visade på exakt vilket grad av politisk engagerad hon var, så öppnade jag munnen och frågade om jag fick ta lite av hennes tvål.
"Tvål, det skulle man tänkt på att ta med." jag spelade lite mer ruff än jag kanske var. Tvålen låg kvar i tältet.
"Men du är väl förberedd, antingen är du en van åkare eller är det din första gång." Det var hennes första gång, vilket jag redan gissat på. Första gången, lagom radikala, jag biter mig i läppen för att inte le för stort.
Därefter gled det på, vi pratade på men jag såg till att inte bli för långdragen av mig, sa snart hej då och återvände till lägret. Min mor lärde mig att plantera frön, istället för att dra blommorna i håret.


Att använda "skulle i en talad mening är okey, även för mig. 


Hon hade pojkvän, givetvis. Han var med och representerades av ett kollo jag sett på tv en gång. flagnande hud, socialkristdemokrat och illa klädd, alltid med ett anteckningsblock i handen. Han var tjugofem men såg ut som 45, gick i flippflopp och tyckte inte om varken öl eller cigaretter. Enkelt överkörd, varför var hon ens med den där grabben. Och han köpte hennes val, blev dumpad men var bestämd med att det var hans tält så därför sov vi - inte i mitt vilket hade varit en genial lösning - utan intill(inte under) ett vindskydd. Blåst och regn slog hårt mot den gröna pressenningen, det var inte ett skvatt romantiskt och mer än en gång uppmanade jag min frusna kamrat att ta tillbaka sin pojkvän så att han öppnade upp tältet för henne. Men nej, icke, hon ville ligga i mina armar om det så ledde till döden eller värre. Om hon vetat då, vad som hände sen, hade hon kanske lyssnat. Gör om, gör rätt, gäller dock enbart tidsresenärer.


Ett ex sa till mig att det alltid är en som älskar den andre mer i en relation, och därmed befinner sig i underläge. Hon sa, att jag var den som älskade henne, lite för mycket, och därför blev jag bränd. gång efter gång. Så kanske det är, tji fick väl jag i så fall. 


Jag fick springa till bussen. Det blev ett flyktigt farväl, jag reste mig för att gå till mitt läger och packa ihop och sen hann jag inte gå tillbaka, vi var visst redan sena. Inga nummer blev bytta, det var nog jag som drog ut på det hela, det här var 2002 och facebook var en dröm vi ännu inte förlorat oss i. Hon var för hård för lunarstorm, jag hade glömt mitt lösen till helgon. Det var 35 mil mellan ranchen och en by i Småland, lokaltrafiken var obefintlig, swebus hade dragit om sin linje och sista tåget från Olofström gick nyårsafton 1959(om jag inte minns fel). Nej, i och med att jag satt mig på bussen som klippte jag också alla band. Nog kände jag mig lite taskig, dåligt samvete har alltid varit mitt kännetecken. Men samtidigt, en kliande känsla av nya vingar, utsprängda ur ryggen, frihet där den verkar som bäst. Och jag intalade mig att det var väl ändå bäst för oss båda. Distans ni vet, det håller aldrig.


Jag hade faktiskt ett distansförhållande i nära 1½ år, det var först när vi flyttade ihop som vi insåg att vi inte stod ut med varandra. Så, underskatta aldrig ett behagligt avstånd. 


Den sista biten är för sjuk för att väva in i en historia, jag måste berätta den exakt som den tedde sig i drömmen. Jag var hemma hos min barndomskamrat A.G, vi satt på familjens datorrum(jo, på den tiden hade man ett rum endast avsatt för datorn) och lirade Blood. Då kom A.Gs pappa in, röd i ansikten och med en bunt papper i handen. Han drömde pappersbunten i bordet och frågade om jag inte skämdes. Han hade gjort lite efterforskningar kring vad som hänt med Nea efter det att vi sagt farväl, och det var ingen rolig fakta. Hon hade blivit utstött, först från kompisgänget, familjen och sen hela bygden, den lilla småländska ort hon var hemmahörande i var visst mer sekteristisk än övriga Småland. Efter uteslutningen kom trakasserierna, det psykiska och fysiska våldet, upprepande tortyr från de socialkristdemokraterna(det var så partiet hette, i drömmen) som tillslut ledde till att hon försökte fly men blev hindrad och förd tillbaka. A.Gs pappa var rasande på mig, ville slå mig gul,blå och svart på plats där jag satt och skakade utan passande liknelse tillhands. Jag försökte ljuga, sa att jag visst givit mitt nummer(som om det spelat någon roll) men att hon aldrig ringt.
"Man får ta sitt ansvar," sa A.Gs pappa och sträckte över den trådlösa telefonen som jag minns så väl från min barndom. "Ring henne!" beordrade han mig.
Jag tog telefonen och gick in i garaget, slog numret som han överlämnat och väntade med en klump i halsen. Signaler gick fram, fyra-fyrahundra stycken, innan telefonsvaren tillslut gick på.

"Hej, du har kommit till Neas telefon, jag kan tyvärr inte ta ditt samtal. Det är för sent för det nu."