Det är tyst. Jag försöker lokalisera dina andetag men de är svaga, korta, en 35 centimeter bort och någonstans en trappa ner i ett kök stort nog för tio surrar en kyl lagom högt för att dränka tystnaden i skarp irritation. Du sover lätt, du mår bra men är lite orolig om nätterna. Du är knappa året kommen, sexton månader för att vara mer exakt men lika fel. Du ska somna i din egen säng på ditt eget rum, du är inte van vid det men å andra sidan var du precis den samma framtill veckan sedan då du sov och somnade mellan oss. Du är en rastlös själ, det finns ingen tid för sömn.
Jag är bekant med den känslan, jag ska lära dig vara dig själv till freds. Nu har vi fyra månader du och jag, därefter ett Liv på deltid, luckor mellan jobb, skola och egentid. Låt oss fylla den med ursäkter för att samtala med varandra.
Välkommen tillbaka.
