Kritikern: Tintin-debatten

Behrang Miri, konstnärlig ledare för kulturhuset i Stockholm, har under ett dygn fått ungefär lika mycket kritik som Håkan Juholt fick under hela förra hösten.

För min del började det med ett inlägg på facebook-sidan Vita Kränkta Män,

"PK-maffian anordnar bokbål på Sergels torg! De bränner min barndom, TINTIN! TIINTIIIIIN!"

Riktigt så illa var det inte, även om den efterföljande debatten delvis fastnade i rubriksättningen istället för att ta reda på mer fakta. Nej, Miri ville inte bränna Tintin-böckerna på bål, han ville nätt och slätt flytta dem från barnavdelningen till serieavdelningen. En flytt jag inte kan ha en ordentlig åsikt om. Enligt en intervju med Dagens nyheter(åtminstone är den publicerad i DN) motiverar Miri sitt beslut

"– Barn läser inte det finstilta, de går in i berättelsen direkt. Den fördomsfulla bilden blir stigmatiserande. Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt, säger Behrang Miri som själv har en fyraårig dotter."

Jag kan delvis(men inte fullt ut) hålla med Miri. Nej, alla barn läser inte det finstilta och de flesta kastar sig in i berättelsen direkt. Det finns fördomsfulla bilder av olika etniska grupper(mer om det längre ner) som kan uppfattas stigmatiserande. Visserligen speglar Tintin ett kolonialt perspektiv men icke att förglömma, som jag minns det sker det inte okritiskt av Hergé. Vidare utspelar sig inte Tintin-böckerna i nutid, vilket kan ses ännu mer tydligt nu än när jag själv var barn. Inga mobiltelefoner, inget internet, hela världens teknikutveckling som dagens barn ser som självklart och naturlig, återfinns inte i Tintin-böckerna. Att det däremot kan förekomma en jargong och ett tänkande i böckerna som återspeglar en rasistisk alt. sexistisk ton är kanske inget man vill att barn ska läsa och ta åt sig, men att gömma undan?

För mig låter det som om vi sopar problemen och vårt egna ansvar under mattan. För vi som vuxna: Föräldrar, lärare, media etc. borde se att vi har ett gemensamt ansvar för att väcka det kritiska tänkandet hos barn. Att gömma undan litteratur och hoppas att rasistiska, sexistiska och intoleranta åsikter inte får fäste är verkligen inte rätt väg att gå. Är det inte bättre att tillsammans diskutera litteraturen, problemen, fördomarna för barnen?  Barn börjar bråka och kalla varandra för glåpord innan de läst böcker om det. Jag minns, och detta skäms jag för idag, att det fanns en tjej med koreansk ursprung på min mellanstadieskola. En gång bråkade vi och jag kallade henne för plattansikte. Gjorde det mig till rasist? Jag minns att jag kände mig som en, efter att en lärare tagit tag i mig och förklarat att så säger man inte(och varför). Jag lärde mig något den dagen, något viktigt, och jag tror att det är anledningen till att jag minns det så tydligt.

Trots att de flesta barnprogram har städat ut alla actionserier(turtles, he-man, starzingers, bravestar, biker-mise, transformers etc.) och istället hårdsatsar på överpedagogiska barnprogram, helt utan dramaturgisk uppbyggnad, antagonister, våld/skräck/vapen, så förekommer det bråk bland barn. Jag tror inte att litteratur, film, spel etc. är den stora anledningen till att intoleransen hänger sig kvar i samhället, jag tror att det är ett uttryck för någon som vandrar från generation till generation. Vi får det från våra föräldrar, äldre släktingar, lärare(jag kommer till det längre ner), vuxna rent generellt som inte tänker på vad de säger eller som helt enkelt anser att världen är som de uppfattar den(såklart).

Min åsikt kring det hela är att litteratur, film, spel, allt måste finnas tillgängligt(sen om det ska stå på en hylla eller en annan bryr jag mig nog inte om), det viktigaste är att vuxna tar sig tid att prata med barn. Ett bra ämne i skolan borde vara kritiskt tänkande. Det behöver inte vara betygsgrundande men ett ypperligt tillfälle för barn att redan från tidig ålder lära sig ifrågasätta samhället, normer, uttryck, strukturer, skildringar etc. En anti-mobbningsdag om året räcker inte, en föreläsning om rasism och intolerans sitter kvar fram till efter lunchtid.

Men allt det här kommer i skymundan för vad jag verkligen reagerade på när jag läste artikeln.

"All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Många människor från afrikanska länder bor här i dag, men vi har alldeles för lite kunskap om dem, säger Kulturhusets nyvärvade chef som vill lyfta fram fler gestalter som människor från invandrartäta förorter som Rinkeby och Tensta kan ha som bra förebilder."

jag hoppas att Miri menar att vi ska tillföra mer litteratur så att den blir så mångfacetterad som möjligt. Jag håller med om att det finns alldeles för lite kunskap om de olika kulturer som nu samexisterar i vårt samhälle. Det är ett bra skäl till att öka på den kunskapen, fylla bokhyllor med ett bredare utbud och samtidigt rensa bort några deckare från hyllan. Att däremot rensa bort litteratur som inte stämmer överens med ett visst åsiktsspann, speciellt om de är författade i en annan tid vars kontext såg annorlunda ut från idag, då börjar jag bli orolig. Att bränna historia, bra som dålig, är att förneka och omöjligöra de bevis på att vi gått framåt. Att censurera diverse oliktänkande skildringar av samtiden, omöjliggör debatt och samtal. Istället kommer det leda till att offermentaliteten brer ut sig på forum som inte går att ta debatten på.

Nu var det tänkt att jag 1. skulle ta upp skildringen av olika etniska grupper och 2. ett exempel på hur lärare kan spä på rasism och intolerans, åtminstone hur de gjorde det på min tid. Men det hinner jag inte, för jag måste hämta ungen på dagis.

 

 

Dagboken: Att tvingas sätta gränser

Liv blir bara större och större för varje dag som går. Det hör ihop med att växa upp och är något jag bara måste acceptera. Men desto större hon blir, ju djärvare blir hon. Det räcker inte längre med att bre ut en filt på golvet, hälla ut en trave mjuka klossar och en speldosa och förvänta sig att hon ska hålla sig inom filtens osynliga ramar. Nu är det springa, klättra, riva ner och kasta iväg som gäller. Ett destruktivt beteende helt enkelt, något som kräver att jag måste sätta gränser.

Jag försöker vara en god och pedagogisk pappa. Vill hon gräva i skåpet så låter ibland henne göra det; i sällskap av mig förstås. Är det något hon absolut inte får röra, något ömtåligt eller något hon kan skada sig på, gör jag ogillande grimaser eller använder mig av en mer bestämd röst. Dock blir det väldigt många "nej nej nej Liv", lite för många ibland. Jag jobbar med att väga upp alla nej med många "bra, duktigt Liv" då hon lyckas med något nytt eller svårt, fast det är svårt att avgöra om det är något fantastiskt eller något farligt. Som när hon klättrar upp på vardagsrumsbordet. I början blev jag mest hysterisk, livrädd för att hon skulle trilla ner. Men nu när hon lärt sig klättra ner ser jag det inte som så farligt, så länge hon inte ställer sig upp. Jag tror man kan sluta vara nervös och en gedigen nej-sägare först den dag då hon lärt sig behärska sin nya förmåga. Sätta på spisen är också en bedrift, men innan hon förstår att spisen blir varm kommer jag nog upprört vråla ut ett nej.

Ibland kommer jag på mig själv med att säga "Sluta Liv, nu är du som ett barn." Det är nog en skada från jobbet, efter många år inom vården. Jag påminner mig själv om att Liv faktiskt är ett barn, och hennes beteende är helt normalt och på så vis accepterar jag det bättre. Men ibland är det tungt, jag vet inte hur jag ska göra. Som nu, en liten sjukling springer runt och snorar ner sig själv från topp till tå. Hon har svårt att somna för hon är alldeles igentäppt och en dos nässpray kommer greja det på nolltid. Nässpray är det värsta Liv vet, efter snorslugen och snytpappret. Allt som kommer nära näsan är förfärligt farligt. Jag kan göra på två sätt: Antingen skojar jag med henne tills hon litar på mig och då hon är lugn så smyger jag mig på med nässprayen och vips, så var tårarna där. Jag föredrar dock det andra, att bestämt hålla henne i min famn och trycka henne mot mig, må hon gråta men jag tror att det är bättre att inte lura henne. De flesta vet hur ett svek smärtar, och vad jag minns av min barndom(och jag minns mycket) så var det just svek och lögner - även de vitaste - som brände hårdast då de kom från mina föräldrar. Jag tror det är viktigt att vara rak och ärlig, även om man inte alltid är snäll. Jag minns när jag bad min pappa att inte gifta sig med sin nya fru, och han lovade mig kvällen innan bröllopet att han skulle säga nej i kyrkan. Självklart sa han inte nej och det skulle han inte gjort även då jag bad honom. Men han borde varit ärlig mot mig, pratat med mig, inte gjort sin bröllopsdag till den då olyckligaste dagen i mitt liv.

Ärlighet varar längst, eller hur var det nu?
Det är en annan historia...

Jag har alltid sagt att som förälder så ska jag vara så rak, förstående och förklarande som det bara går. Det är inget jag givit upp än, men så länge Liv bara är ett barn är mina logiska ursäkter till varför hon inte får leka med knivarna helt värdelösa. Allt hon ser är ett förbud, värt att testa att bryta. Att testa mig och göra tvärt emot är något av hennes grej just nu. Som när hon river ur böckerna ur bokhyllan. Först går det långsamt, en bok i taget och hon stannar upp och tittar lite på eller i den. När jag kommer fram och hytter med mitt "nej Liv" stannar hon upp för sekunden, ger mig en kort utmanande blick med tungan på sniskan, sen river hon kvickt ut så många böcker som hennes små händer kan förmå nå fram till innan jag lyckas få bort hennne därifrån. Hon blir nästan aldrig sur för det, istället springer hon iväg och letar nya förbud att bryta medan jag sorterar in böckerna i hyllan igen.

Nu sover hon, äntligen vill jag säga men så fort dörren gått igen så saknar jag henne. Det lilla krabaten, som gjort mitt liv så värt att leva, inte lämnat en dag fri från skratt, väckt den kravlösa kärleken på nytt.

dagboken: inskolning och spel.

Inskolningen fortsätter. Jag får vara mindre och mindre närvarande men Liv tycks inte bry sig nämnvärt. Det är nog för min egen del som jag finner separationen jobbig. För en stund sedan stod jag på en stol och tittade ut genom ett fönster(jag skriver på förskolan, men publicerar när jag kommer hem). Jag såg hur Liv trillade i sandlådan, ingen allvarlig smäll men den kom lite plötsligt. Ögonen tårades under mösskanten, det tysta skriket(ni vet, när munnen bara öppnats men ljudet satt sig i halsen)  innan rädslan gav ifrån sig den sköraste av snyftningar - men hon var inte min att trösta. Jag fick förlita mig på lärarna, som jag vet gör ett bra jobb. Men att inte få vara där för henne, det smärtar mitt lilla pappahjärta.

Hur som, nytt rekord på mitt mobilspel så lite har jag haft att göra. Varje gång jag lyckats bräcka ett rekord eller spelat igenom ett evighets spel, har jag(efter det att segerruset lagt sig) drabbats av sjuklig ånger. Spela spel är grymt inproduktivt, det gör en inget gott alls. En del hävdar att om man spelat wow ska man skriva det på sitt cv, men jag vettifan om jag vill skylta med bortkastad tid och liggsår. Inte spelar jag wow heller, så spela roll. Men tänk om jag skulle skriva:" 2000 timmars strategispel har gjort mig till en god problemlösare och erövrare, med känsla för att märka av när tillfället är rätt och se riskerna som möjligheter till avancemang."

Ja, varför inte.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Dagboken: Inskolning och kök

Just nu sitter jag i förskolans pysselrum. Det är jag och ett gång fyraåringar som ritar tjocka katter. Jag sitter en bit bort, försöker göra mig osynlig, vilket inte behövs då jag snarare osynliggörs intill tjocka katter. Liv befinner sig i ett annat rum, inskolning på g. Jag hör barn som gråter men ingen låter som Liv. Hon gråter inte ofta, mest blir hon förbannad och skriker. Jag hör ingen om skriker, det är ett bra tecken. Däremot hör jag världens vackraste skratt. Inte behöver hon pappa inte.

Hemma är det kaos och stök, köket ska vara nedmonterat till söndag men än så länge har jag bara fått ner ett par lösa hyllor och ett skåp. Skåpet tog jag med buller och brak, då jag slet loss det och sulade iväg det genom rummet kände jag mig på något konstigt vis väldigt lycklig. Vad det berodde på vet jag inte, kanske var det för att jag lyckades med en sådan fantastisk bedrift, eller så var det för att jag älskar handarbete. Fan, skulle jag fått skola om mig idag skulle jag blivit byggarbetare, hantverkare eller Eh... Rivare? Ett jobb jobb som kräver annorlunda tankeverksamhet, fri från medievärldens alla BesserWissers. Fast den typen finns nog i hantverkarbranschen också. Oh Alex du kan inte undvika människor, lär dig leva med dem.

Nu har det gått 40 minuter och än har Liv inte ropat på mig, jag tror att inskolningen kommer vara över innan nästa vecka är slut.

dagboken: första året som dödlig

Så gick det ett helt år, så olikt alla andra. Inget år har varit det samma, alla har haft sina ljusglimtar och orosmoln, men året som nu är till sin enda har ständigt vilat i ett blekt morgonljus, ett ljus jag sparat i ögonen hos det vackraste som brustit ut i skratt - dottern min.

Morgon, 5:e september 2011

Nej, jag är inte förvirrad. September har nyligen trillat in genom dörren och än är det en årstid kvar till nyår. Men för ett år sedan började en ny tideräkning. Det visade sig att trots all synd och ett hälsosamt leverne så fungerade mina spermier. Åtminstone fanns där en som var hel och felfri.

För ett år sedan bar jag ut en tom bilbarnstol och två väskor. Klockan var mellan fem och sex på morgonen och varken jag eller min käresta hade sovit på över 20 timmar. Då vi stod där och väntade på Neas mormor passade jag på att fotografera den yrvakna solen som motstridit kravlat sig över hustaken och upp på himlen. En sista morgon som den jag är, tänkte jag för mig själv och log ett vad som kom att bli det sista pojkaktiga leendet. Strax därefter rullade bilen in.

Vad som hände sen är historia och kanske den historia jag kan berätta bäst i detalj. Men jag spar er den tiden, det enda som ger nytta till vad jag vill skriva om är vad som hände minuterna efter det att Liv kraschat rakt in i våra. Hon skrek inte, det avvaktande lugnet fanns där redan då(vart det tagit vägen nu vet endast gudarna). Sköterskan tog henne i famnen och bad mig följa med, utan att förstå varför lydde jag order utan att ifrågasätta. I ett närliggande rum la de ner vår lilla bebis på ett bord och la en mask över hennes ansikte.
"andningsmotstånd," sa hon lugnade, tror jag. Under tiden ringde hon på doktorn. Doktorns expertis behövdes dock inte, efter ett par sekunder började Liv att göra ljud ifrån sig. Ett svagt men livskraftigt skrik och jag minns att jag då undrade:" hur kan man tycka ett barnskrik är jobbigt?" inte tänkte jag då att lungkapacitet växer med tiden.
"nu får du lyfta upp henne," sa sköterskan efter det att doktorn ändå gjort en rutinkontroll.
"jag?" lite chockad var jag nog, litade de verkligen på att jag inte skulle ha sönder henne?
Jag fick hjälp att vira in henne i en filt och hon fick en liten mössa. Sköterskan lyfte sedan upp det lilla knyttet och räckte över henne.
"nu får du gå in och lägga henne på mammans bröst." Den korta promenaden var min segermarsch, min återvändo till Rom efter tusen långa år i fält. Aldrig före, alltid efter, har jag känt att jag burit på något så skört, heligt och dyrbart. Jag vet att var fjärde sekund så föds det ett barn, men inget barn är det andra likt, inget barn var som mitt.

Det var natten som följde som förändrade hela mitt liv. Nea låg utslagen efter 36 timmar utan sömn och en genomförd förlossning. Jag led med henne, ingen kämpe var större än hon den dagen. Det hade gjort ont i mig under hela förlossningen, jag hade hjälplöst sätt på hur hon bet i hop av smärta och Jag önskade henne inget mer än ro. Så när natten kom var det jag som vakade över vår lilla. Jag med handen på larmklockan förstås. Hur många gånger jag ringde minns jag inte, det var allt från förändrad andning till plötsliga hickanfall - helt naturligt men det är även plötslig smärta i buken och det kan man dö av. Med det lilla livet på bröstet, slogs jag av både lugn och panik. Jag visste med mig att inget skit, nej ingen motgång skulle inte gå att skaka om nu när hon finns där hos mig. Paniken viskade däremot om den självklara sanningen: ditt Liv är inte längre bara ditt eget, du har fler än en rygg att beskydda.

Den natten insåg jag min dödlighet.

Nu, ett år senare, är jag mer dödlig än någonsin förut. Jag har dock lärt mig leva med det, och samtidigt förstått att dödlighet inte behöver ses som en begränsning. Så länge du undviker att räkna åren du bör ha kvar. Istället räknar jag dotterns, och idag fyllde hon ett år.

Från det här...

Till det här.

(obs. Glömde posta förrgår, hon fyller den femte)

Dagboken: Rätt till lycka

Du som läsare får ha överseende för mitt klantiga sätt att formulera mig, jag är ovan vid tangenterna.

Jag måste verkligen ta och skärpa mig. Min skrivförmåga har försämrats avsevärt de senaste åren. Kanske för att mer eller mindre helt slutat läsa och bara skriver enstaka blogginlägg per månad. Förr läste jag åtminstone en bok i månaden och skrev gjorde jag nog mer eller mindre varje kväll. Ett par rader åtminstone, det behövde inte vara något speciellt eller ens officiellt men det tömde tankarna på de bilder som genskjuter själens alla försök till lugn ro och sömn. Nu för tiden ligger jag vaken om nätterna, stirrar mig blind i min smartphone, läser(jo) ledare och artiklar(precis) och kommentarsfält(machosism) för att trigga ilskan och finna hoppet. Hos andra, själv medverkar jag sällan. Förr deltog jag gärna, men jag tröttnade, något som jag idag skäms för.

Sen är det allt det där andra, som gör att jag inte känner att jag har rätt till underhållning. Det har nu absolut ingenting med att läsa böcker att göra, läsa skulle väl åtminstone kännas nyttigt,  men allt annat som roar, stillar och får kroppen att falla in i lättja, jag upplever att jag inte har rätt till det. Film, spel, shopping, vin/ost, musik, arrangemang, resor, bad och vila, god mat etc.(gud vad få intressen jag har). Lägg till promenad åt ingenstans, i lugn takt. Ligga? varför inte. Listan kan göras längre än lång, skriv till vad som än får mig att le och njuta, det är rätten till den känslan jag inte tycker att jag har. Det låter kanske fånigt, och säkert är det också det, men så länge jag inte kan... bidra ekonomiskt till hem och till samhälle, fråntar jag mig själv rätten att må bra. Inte utan ånger, alla vet vad den egentligen förtjänar.

 Det är fånigt, jag vet, men det håller mig vaken.

Och visst påverkar det lyriken och prosan, för att skriva behöver jag inspiration, och även om lyckan traskar på två vingliga ben runtomkring mina knotiga och håriga (men solbrända) så är det långa ensamma promenader hem från möten, dialoger och kanske en och annan krasch som just väcker inspirationen till att skriva. Det är inte lyckas, inte heller tragiken, det är allt däremellan som väcker dramat. Hålen, inte trådarna, i spindelns nät.
 

vaken med orden, men oförmögen att klottra ner dem på papper. Det mesta är bara svammel, gamla briljanta idéer som styckats sönder, uppenbarat sig som får i vargaskinn. En löjlig Krunegård-aktig vers som jag avskytt om jag hört den på radion, eller en fattig story som får förläggaren i mig att rata mig själv för all framtid.

"Tack för ditt skräp, den värmde när brasveden tagit slut".

Jag behöver låta mig inspireras, men jag kan inte, just nu går det inte. Jag förbjuder mig själv och å andra sidan börjar Norrköping kännas allt mer främmande för mig. Tacka en gammal avdankad romersk gudinna för att att jag har Liv som är solen, skratten och och de utbrunna stjärnornas prinsessa.

Läsglädje

Nu kom Nea hem från veckans sista träningspass. 4 pass i veckan, jag dör av bara tanken. Själv håller jag mig till den nyinköpta bollen. Man tager vad man haver, eller hittar på LIDL, som Frank sa.

Dagboken: Strumpor.

Idag har jag haft en, låt säga, halvbra dag.

första halvan bestod av ett vresigt morgonhumör. Jag var inte alls pigg på att stiga upp, blev än mindre pigg av en hastigt bokad tvättid och ytterligare en borttappad strumpa. Innerst i garderoben har jag en orange påse där jag samlar alla nyskilda strumpor. Där kan de ligga och gotta sig med varandra, någon gång i halvåret plockar jag fram påsen och öser ut strumporna på sängen. Jag går noggrant igenom dem för att se efter om det finns en eller annan som hittat en ny partner.

Jag är väldigt noga med mina strumpor. Efter det att ett ex beklagade sig över mina vita tubsockor har jag nästan uteslutet använt mig av svarta. Enkelt, kanske en del tycker, tappar man bort en svart strumpa är det bara para ihop den med en annan. Ack ack ack, om det ändå vore så enkelt.

Först måste det klargöras att bara för att en strumpa är svart, är den inte identisk med alla svarta strumpor. Det är en jäkla skillnad på svart och svart, svart finns i alla möjliga nyanser. En svart strumpa måste blivit tvättad exakt lika många gånger som sin respektive för att behålla samma svarta nyans, kommer de ifrån varandra är det bajs-samma, därför är det bra att knyta ihop dem innan de åker i tvättkorgen. Vidare ska det tilläggas att strumpor kommer i ull eller bomull, i olika längder med olika breda kanter och tjocklekar. Att sortera strumpor är en konstform, något som Nea till en början inte förstod. Därför sköter jag all strumpsortering själv nu, jag sorterar även hennes. Att sortera Neas strumpor är däremot som att åka på semester, alla är likadana förutom de gråa och de vita. Min plan är att om jag blir rik, ska jag slänga strumporna vartefter de använts. På så vis slipper jag...

FAN!!! Nu kom jag av mig igen. Här skulle jag skriva om min dag och istället blev det sjutton rader bajs om strumpor.