Åter i mitt seende.

Nu är hon tillbaka, efter tio dagar på vift med sin farmor och sin mamma är hon äntligen tillbaka. Tio dagar är ingenting, tänker ni, och jag är beredd att hålla med er men om varje dag styckas upp i 24 timmar och varje timme delas upp i 60 fristående – plågsamma och olidliga – minuter blir tio dar helt plötsligt 14 400 minuter, eller något sånt. För all del, en del av tiden har jag njutit bort i sällskap med vänner och andra, ett 62 timmar har jag jobbat bort och ett par timmar har jag även älskat på nytt, men oavsett vad jag gjort har den där saknaden legat och sparkat mig i maggropen. Jag har aldrig varit ifrån henne såhär länge förut, som mest ligger jag nog på 6 dar(om ens det) och med tanke på att jag haft henne mer eller mindre på heltid de senaste månaderna…

Hur som, nu är hon här med attityden i högsta hugg. Avslutar varje mening med ”vet du”, favoriträtten blev till ”äckligaste jag vet” och när jag inte längre kunde hålla mig för skratt stack hon fram nosen och högg med ett ”varför skrattar du?” Jag svarade ”för att du är så underbar, du gör mig så glad.” Hon log och jag fick en puss på kinden, men sen la hon till ”sluta med det”.

I morgon måste jag vabba, dagis skickade hem henne med en feber jag inte lyckades skaka av på vägen. Det låter kanske illa men jag har aldrig vabbat förut. Kanske har jag haft det lite väl förspänt med Livs mamma som ställt upp(vi har ju separerat) då det ofta rört sig om kvällar och nätter, tider som hon vanligtvis är ledig på. Det är nog lite win-win, jag är osäker på om Nea någonsin vabbat, jag ställer upp när situationen är den omvända. I morgon går det dock inte, visserligen kan jag kanske hitta en barnvakt men för sjutton gubbar(!), jag vill ju vara med mitt barn, en dagslön får jag väl allt klara mig utan.

Pengar pengar pengar, dessa äckliga små slantar som vi gör det mesta för att tjäna. Om pengarna ändå kommit i ett jämt flöde, en okey summa varje månad, snarlik med de förra och den som kommer efter. Livet som timvikarie ser dock inte ut så, i maj fick jag ut en skaplig heltidslön men i juni var lönekuvertet på fyra mellanhöga siffror. För mig är det omöjligt att tacka nej på grund av nöjesaktiviteter eller utbrändhet, för jag vet inte hur många timmar jag får nästa vecka, eller veckan efter det. Inte ens nu, med ett tio veckors vikariat kan jag låta bli att hungra efter de där extraturerna, vara först på när någon sjukskriver sig eller önskar extra semester. Jag vet nämligen inte hur det kommer se ut om elva veckor. Får jag fler timmar`? Allt överskott varje månad läggs på ett buffertkonto, en bra-och-ha summa ifall livet skulle skita sig än mer än vad det redan gjort. Jag borde köpa lite nya kläder kanske, konsumera mera, men jag vågar inte. Allt som ”går an” gör jag ingenting åt, så länge det funkar.

Trott eller ej är Jag dock positivist, allt löser sig väl så småningom. Om tusen dar eller mer ska du se.   

seperationsångest

Det är med en sten i bröstet som jag lämnar hjärtat mitt bakom mig. Jag vet att hon är i tryggt förvar hos sin farmor, vilken sköld är större och mer ogenomtränglig än den som bärs upp av någon som älskar villkorslöst? Om det är något jag lärt mig av andra vi mött, är det att min flicka är trygg i sig själv på grund av de kärlek som ständigt omger henne.

Jag minns det barn som tryckte under en jättes täcke i spjälsängen vid fotändan av vår säng. Så skör var ingen jag tidigare mött, och då har jag ändå härjat i slamsorna av brutna själar. Jag satt på huk intill och förmådde mig inte slita blicken från det lilla jag varit med och skapat. Hon var en del av mig, en bortskuren tumör som ännu levde, växte; en liten som nyss börjat drömma. Men ack så skör. Om hon skulle få chansen att förverkliga sig själv behövde hon beskydd och i viss mån vägledning(men inte styrning) tills det att hon stod på egna ben. Jag trängde fingrarna genom spjälorna och fångade en hand som reflexmässigt greppade mig tillbaka, och jag lovade det som inte kan lovas: att alltid vara där för henne, skydda henne mot allt som gör ont och om jag inte kan skydda, ska jag åtminstone erbjuda tröst. Att nu lämna henne, 45 mil söder om promenaden, även med den starkaste av valkyriorna som beskydd, tynger mig. Var är mitt löfte idag?

Jag försöker se en större bild, slänga ut fotnoter i marginalen. Jag lämnar henne, inte för nöjes skull men för att jag ska arbeta. Ju fler arbetade timmar desto högre blir lönen som ska försörja oss. Pengarna ska inte ge lycka, de genererar frihet på sikt. Ett mer motsägelsefullt system får vi leta efter, men vi lever mitt i det och innan folken reser sig mot varann eller tillsammans mot en högre makt, är det här systemet vi lever i. friheten kan jag nyttja som jag behagar, åtminstone inom lagens gränser. Jag har aldrig känt ett behov av att bryta några större lagar ändå, kanske ser jag en nedladdad film och någon gång har jag genat över privat mark. Frihet är ett för brett begrepp, jag ska nog använda mig av fri tid(obs. fritid har en annan innebörd). På min fria tid, då jag inte har några obligationer att ställa upp och lyfta fingrar för etablissemanget, kan jag lyfta upp min dotter och sätta henne på mina axlar. Jag kan bära henne ut i världen och visa henne nysyner(lånat begrepp) och hjälpa henne finna sina egna lyckliga stunder. Hon är mer lättroad än en annan, att sparka en boll i parken eller fisa i vid matbordet är två moment som kan få henne att kikna av skratt. En mer kostsam aktivitet är busfabriken, men det är en fröjd att se henne lycklig och jag kan gott spara in på annat för att få se henne lycklig. När dagarna börjar gå mot sitt slut tycker hon om att slappna av framför youtube och framförallt en Emil i Lönneberga-revy signerad Astrid Lindgrens värld. Dit bär det av i sommar, det blir vår lilla minisemester, så som hon pratat om att hälsa på sina vänner Emil och Ida. Jag kan knappt bärga mig inför den lycka jag kommer få uppleva i hennes ögon. Det kanske låter som om jag lever genom min dotter, hennes lycka är min lycka, och delvis är det så. Men som politiken lärt mig: det ena behöver inte utesluta det andra. Människan har många sidor, ingen är ett undantag. I sommar har jag en inbokad resa till Köpenhamn tillsammans med Marie. Huvudstaden, som jag saknat dig och hur du glömt mig, det ska bli ett kärt återseende förstås. Liv ska antagligen vara hos min syster, ytterligare en lycka för henne då hon får träffa sina älskade kusiner(hon brukar leka med två fotografier av dem i dockhuset, ett möte IRL kan vara snäppet vassare).

Snart Norrköping, om ett par timmar ska jag vara på jobbet. På ett underligt vis ser jag fram emot det. Trots den trånga ytan är hem ingen plats jag trivs på när jag är ensam. Smutsiga fönster jag skjutit på att tvätta(snart flyttar jag ändå), hårda väggar där ljudet studsar på ett obehagligt och kusligt vis när du är ensam. Och så spökena i garderoben, förstås. Så jobba, JA, leka midsommar med kollegorna och sura över fester vi inte kan gå på, det är min melodi. Jag har jobbat 7 midsommaraftnar de senaste tio åren, förra året bröt jag med exet och gången innan det regnade nog bort(jag minns faktiskt inte). Jag hör hemma i jobbskjortan, semester är för veklingar.

Men ack som jag önskar att jag vore lite bräckligare just nu.