Dagboken: Valborg 2012

Idag är det Valborg, vilket kommer firas rejält. Med det menar jag rejält vuxet. Slut är det på fylleslag, polisskandal, eldkalas. Kvar blir lotteri, mys i lågornas sken och barnvagnshäng. Men jag beklagar mig inte, ska jag vara ärlig har jag inte festat till det på valborg sen jag var 19 år, och det var en tragedi. Jag, David och Krille var äldst av alla på plats, väl framme på krogen höjde vi en skål och lovade att valborg aldrig mer skulle ses som en högtid utan enbart ytterligare ett skäl till att gå till krogen. Well, och så är vi nu här. Då valborg förvandlats till den familjehögtid den var tänkt att vara. En gång i tiden var jag själv ett barn som följde med mamma och tittade på elden, vi drack varm medtagen choklad och tillsammans med andra barn lekte vi runt elden tills det att våra nyinköpta vårjackor stank så vidrigt att vi fick övergå till sommarjackan direkt. ska jag erkänna, och det ska jag, så gillar jag nya valborg bättre än gamla. Redan förra året föreställde jag mig hur vi skulle sick-sacka fram genom folkmassan med en barnvagn av bästa svenska Brio-kvalité. Jag gillar lugn och ro, jag är inte främmande för fest men just högtider tycker jag inte man behöver förvandla till ett vardagligt fylleslag. Jag käkar gärna middag på nyår, kör en pripps blå afton på midsommar, ställer till med jäkelskap på halloween och gömmer påskägg på påskafton. Varför göra sken av att århundradets fest kommer inträffa på just en högtid? Det blir alltid en besvikelse då förväntningarna är extra höga.

Det mest positiva med valborg 2012 var att Nea kom hem tidigare än vanligt. Istället för att säcka ihop på var sin sida av soffan tog vi med oss Liv till lekplatsen i Largerlunda där vi testade rutschkanan, däckgungan och "gunghästen". Därefter fick Liv testa på lite nytt underlag. Traska i sanden och sitta på gräset. Gräs var dock en ytterst skrämmande grej, vi försökte få henne att känna på det men hon gjorde vad hon kunde för att undvika att nudda marken. Väldigt underligt, tänkte jag. Gräs är ju bland det snällaste underlag man kan vara på, en bädd av gräs har väl alla någon gång relaterat till som något mjukt och skönt? Inte Liv dock, gräs är ett främmande underlag och bör hållas på avstånd. Bra, tänkte jag, då kan hon få åka till Amsterdam när hon blir äldre. Ingen fara där inte.

Drömmaren och Dagboken: helgen v. 17

...Och så gick en helg och kommer aldrig åter.

Tiden är oehört frustrerande. Den rinner iväg och lämnar spår av både det ena, andra och i viss mån också det tredje. Glädje, sorg, förtvivlan, extas är bara känslor som beskriver ögonblick som inte är annat än just ögonblick. Ögonblicket senare är de förbi, bara ångern består. Ånger över vad som gjorts och vad som glömts bort, men även vad som gått en förbi. "Om jag bara..." fortsatt spela fotboll efter den pinsamma förlusten, ringt gitarrläraren, sökt in på en annan linje, gjort slut innan fördärvet, hållit kvar och uppträtt korrekt och sluppit jullovstårar. "Om jag bara" spelar dock föga roll och har alltid gjort så. Det finns egentligen ingenting att ångra, utom kanske det senaste draget som försatte det nuvarande ögonblicket i schackmatt. Vilken rubrik skriver jag under, drömmaren? Nej, tänkte väl det.

så vi drog våra fötter ur vattnet och förde stegen mot nya stränder.

I helgen har vi shoppat loss, men på en hyfsat rimlig nivå. Mediamarkt hade "galna" dagar, Nea passade på att köpa en ny mobil eftersom den förra fått fuktskador efter allt Livs suttande. Lärdom: låt aldrig barnet suga på en smartphone. Så Nea köpte en ny och Liv blev happy för hon fick Neas gamla att leka med. Det var dock inte så värst intressant, vem vill leka med det man får(finns inte den känslan kvar hela livet?). Jag tittade på trådlöst ljud(spooky) men fick nöja mig med en cd-spelare med uttag för androidtelefon. Och gissa om jag är glad, efter ett år utan ordentligt ljud, nu kan jag äntligen lyssna på musik med kärlek igen. Låg på golvet i en timme och insög ljudet från ett par ordentliga högtalare med bas. Jag kände mig lite väl retro som köpte en cd-spelare, men jag har en passion för att spela skivor. Varje låt får en helt annan känsla när man sökt bland pärmarna för att hitta just rätt skiva, rätt låt och rätt version. 1.34 in i låten - Nej, jag måste höra en annan låt, på en annan skiva, från ett annat årtionde. Stop, eject, tacktacktacktacktacktack, flap, klick, eject, play. om och om igen. Så hur lyckades jag ligga på golvet i en timme och bara njuta? Det gjorde jag inte, det var bara en romantiserad bild av skivlyssnandet. En dag ska jag dressera Liv till att byta skivor och då ska jag få mitt golden-moment.

Vi gick en vacker promenad hem genom en blåsig utkant av staden. Det var ett fint område, fullt med attraktiva 50-60-tals hus, helt möjliga att bo i om vi båda haft ekonomin klar. Personligen saknar jag fast tjänst, och även om vardagen hemma med Liv är ett tufft arbete i sig så är lönen för mödan inget att skryta om. Det är nära obefintlig faktiskt. Men jag deppar inte till 100%, det finns de dagar som jag undrar om allt kommer lösa sig, sen finns det dagar som den här då jag är helt säker på att allt kommer bli bra. Vi kommer få vårt lilla hus i vår lilla utkant av en liten stad, om inte här men någonstans.

Idag är det söndag och när Nea vaknade mådde hon mindre bra. Inte van vid att vara ute och slira kanske? Själv steg jag upp med solen(med Liv alltså), ställde mig och bakade scones, kokade ägg, skar upp melon och bryggde kaffe. Ljuvligt. Lyssna, här kommer Nea. DUNS DUNDS DUNS DUNS... toaletten... DUNS DUNDS DUNS DUNS. sovrummet. okey, men det blev en god frukost åtminstone. Och det tyckte Nea också, när hon väl steg upp. Just precis vek jag ner Livs ögonlockar och la täcket över hennes lilla kropp, hoppas hon sover gott inatt. Nea är och hämtar experimentella pizzor från Smiley pizzeria, en liten bod som ligger mitt i Lagerlunda och som råkar vara en pizzeria. Vi har varit skeptiska sen dag ett, men vi kände att förr eller senare måste vi testa. vilken miss om de är jättegoda. Och om de smakar bajs, well, då vet vi. Och jag har scones kvar i köket.

Kritikern: Ensamkommande flyktingbarn

För någon vecka sen skrev jag ett inlägg som handlade om "förskolans bitch", där jag bland annat behandlade ämnet ensamkommande flyktingbarn. Jag försökte rada upp, om än inte så vetenskapliga men ändå tänkbara, argument som ifrågasätter avpixlats påståenden kring barnens ålder.

På DN-debatt idag gav Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn(Baff, min förkkortning) replik på Staffan Danielssons(C) inlägg som handlade om ålderstester. Staffan Danielssons argument nuddade gränsen till populistiska då de inte uppvisade någon form av självkritik av författaren, däremot anser jag att han hade rätt i en sak:

"Det är också uppenbart otillfredsställande om vuxna män placeras på boenden för barn under 18 år, det är inte rätt mot vare sig ungdomarna under 18 år eller de olika personalgrupperna. Dessutom skulle ett antal platser frigöras för ensamkommande under 18 år om det visar sig att en del som nu placerats där i stället borde klassas som vuxna." 

vidare skriver Danielsson:

"Den som är ensamkommande flykting och vuxen har ju självfallet kvar sin rätt till asylprövning, även om han inte längre klassas som barn under 18 år."

Så långt är vi överens, däremot tycker jag till skillnad från Danielsson och flera andra som hörs i debatten, att när det kommer till medmänsklighet får det inte vara kostnaden kontra lönsamhet som är den centrala frågan.

Baff skriver i sin replik till Danielsson att de metoder som används för ålderbedömning inte är legitima i alla fall. Exempelvis har bedömning via röntgen av handled och tänder inte lika stor precision efter puberteten som den har på små barn.

"Tandundersökningen baseras till exempel på bedömningen av visdomständer där variationen mellan olika individer när det gäller vid vilken ålder dessa bryter igenom är mycket stor, och för vissa helt uteblir. Handledens skelettmognad uppvisar en något mindre individuell variation, men har i stora undersökningar bedömts vara minst två år uppåt eller nedåt för att man ska hamna rätt för åtminstone 95 procent av de undersökta ungdomarna."

Vidare bör det poängteras att handledsröntgen gör en bedömning av skelettmognaden, något som styrs av biologiska processer och påverkas av exempelvis kosthållning och sjukdomar. Baff understryker också att:

 "och dessutom varierar en del mellan olika folkgrupper i världen på ett sätt som inte är särskilt väl kartlagda."

Att de saknar ID-handlingar beror troligtvis inte heller på - som det på flera bloggar framhävs - att de gör sig av med dessa för att minska risken att bli utvisade. De flesta flyktingar idag kommer från Somalia och Afghanistan, två länder som under lång tid saknat en fungerande folkbokföring. som Baff skriver så är det mycket svårt att tillhandahålla Id-handlingar om ett födelsedatum saknas. Lever man i ett kaos kan det också vara svårt att hålla reda på sin ålder.

Flera av mina egna argument fick därmed uppbackning, men den viktigaste frågan är inte om dessa människor är barn eller inte, inte heller om de är män eller kvinnor, kristna eller muslimer. fokus borde ligga på att de, precis som du och jag och alla andra, är människor.

läs mer:
http://www.dn.se/debatt/sverige-ska-inte-missbruka-metoder-for-aldersbedomning
http://www.dn.se/debatt/unga-man-over-18-ar-ska-inte-behandlas-som-barn 

 

 

 

Dagboken: länkar

Jag börjar bli mer och mer kritisk till layouten på min blogg. Den är inte så lättnavigerad som jag hade hoppats på. Från början trodde jag att jag skulle kunna skriva separata inlägg under varje "sida" men icke sa nicke, sidorna var bara till för... jag vet inte riktigt vad blogger tänkt sig. Hur som haver, idag testade jag lägga till en gadget som behandlar länkar. Lättare gjort än förstådd, jag förstod först inte var på sidan den la sig. Men det löste sig, för att nå mina länkar så måste du dra muspekaren över den lilla gråa fliken som gömmer sig på höger sida av skärmen.

Tycker du att jag borde länka till dig, skriv en kommentar och förklara varför.

Idag är jag och Liv dödsfiender. Ungen vill bestämt inte sova förmiddag, inte ens om jag erbjuder mig att sova med henne. Nej, icke. Nu sitter hon på golvet bredvid mig och leker med sin fåniga boll. Söker min uppmärksamhet, men icke. jag tänker titta på skärmen åtminstone tre minuter till. Så det så.

Se en så trotsig unge.

Drömmaren: 2008...

...Var jag en annan man, ack i samma arma kropp som nu.

Ibland, som ikväll, tar jag mig igenom gamla dokument. Det är en gedigen hög som följt med och fyllts på under de senaste 12 åren. Jo, jag började skriva när jag var 15 år och förbaskat kär i en flicka som gömde sig flera mil bort. Mitt enda sett att hålla den kärleken vid liv var att skriva om den, natt efter natt. Jag lyckades hålla kärleken vid liv i flera år, men jag lyckades aldrig vinna hennes hjärta och kropp. Veka kyssar kanske, men alla minnen bleknar i solen.

Under drömmaren var det tänkt att jag skulle publicera nyskrivet material, men känslorna har inga ord längre(eller för stunden, vi får väl hoppas). Därför blir det att jag publicerar gamla texter som jag aldrig visat för någon. Texter som ibland är mindre än mer välskrivna, innehållslösa eller överdrivet insjukna. Som den här, från 2008. Jag vet dock inte vilken kategori jag ska placera den i, jag minns inte ens varför jag skrev den. De flesta texter tillkommer inte i ett samband, de är ofta resultatet av en dålig internetuppkoppling och ett nyöppnat Word-dokument. Och så självklart, tvång och ånger, för dramatikens skull.

Vem är jag, om inte ditt redskap? likt vägarna som inte leder någon vart, likt stjärnorna som faller men aldrig slår i. Har du någonsin hört en smäll, eller är du så öronbedövad av allt brus som radion stönar ut? Det här är din värld, vem är du om inte din egen skapelse? Skulle världen klara sig själv i mer än tre minuter om du släppte dess hand, lät den flaxa fritt och försöka gå själv? De första stegen är inte alltid de svåraste men de tar dig längre bort än du någonsin varit förut. Högre upp, åtminstone. Aldrig mer kommer du kastas ut på ett äventyr att matcha med den första gången du lämnade krubban och gick till templet, för att läxa upp präster med fantasi.
Du är en stjärna och ett grässtrå på en brinnande äng, i ett månsken av silver och sången som visslades av vinden var den som du skrev, när du första gången såg dig i spegeln och tänkte: " gud, vad vacker jag är. jag är värd att åtrå, men för fin för att älskas." Om egoismen steg dig till huvudet lyckades du, om du kröp undan in i skuggan kan jag bara klappa dig på axeln och säga bättre lycka nästa gång, min vän.
 Vi brände böcker den natten. Det var stora bål och lågorna kastades från längst i väst till närmaste öst framtill den hårt skurna kanten av kullen. Där bakom lurade den röda armén, de slipade sina klingor mot kluvna tungor. Det talades som uppror, en sista sann revolution med mål att släppa alla känslorna fria, låta människan leka likt det barn som det var i begynnelsen. Men ingen vågade ta steget, så alla hög sina bröder och systrar i ryggen.   

Dagboken: plugget

Sådär ja, nu har jag äntligen fått fingrarna ur anus och påbörjat min sista uppgift på kursen skriftlig kommunikation vid Blekinge tekniska högskola. En och en halv sida på under en timme, det är flyt vill jag påstå. Visserligen har jag gjort ganska så mycket förarbete, men det har mest bestått av att ligga på soffan och arbeta på formuleringar och utarbeta en relevant frågeställning. Som vanligt blandar jag ihop syfte och frågeställning, just nu är det en enda sörja. Men något jag lärt mig efter min tid vid universitetet är att syftet oftast förändras när texten är inne i sitt slutskede. Jag känner ändå att det går bra nu, enda anledningen till att jag slutade skriva var att jag insåg att jag behöver vidareutveckla genusavsnittet och då är det tillbaka till soffan som gäller. Det låter kanske slappt, men jag tvivlar på att jag är den enda som gör på detta viset. Ett öppet ark leder mig ingenstans, jag måste få problematisera, fundera och formulera mig på en annan plats.

Och där vaknade Liv, sicken tajming

studera framför datorn = dålig idé

Dagboken: ensam hemma

I morse vaknade hela familjen klockan 04.40, vilket minst sagt var en spännande upplevelse. Nea skulle med ett tidigt tåg till Stockholm men det var Liv som va först på benen, bildligt talat. efter en kopp kaffe stod också jag upp, medan Liv valde att somna om. Jahapp, tack för den.

så åkte Nea till Stockholm där hon nu ska husera i två dagar. Jag har varit ensam med Liv förut, fast bara dagtid. Det ska bli en spännande, om än ansträngd upplevelse då jag har vanan inne att kunna dumpa av Liv på Nea då hon kommer hem från jobbet. Nu måste jag ha energi för några timmar till och som tur är finns det kaffe kvar i burken. jag har också massa plugg att göra, vilket jag borde känna stress över men det gör jag inte. Det kommer ordna sig.

Idag berättade jag för Liv om vikten att städa undan allt direkt så ingenting blir staplat på högar som kommer tynga dig i efterhand. Jag pratade självklart om disk, allt annat förutom smuts har jag för vana att skjuta på till sista stund. Det är dålig vana som jag försökt arbeta bort i flera år, och stundom har det väl gått bra. Om jag bara sätter upp kortsiktiga mål så brukar det fungera. Därför jobbar jag väldigt bra i projekt som arbetar med flera milstolpar som ska vara avklarade innan slutgiltig deadline. Skoluppgiften? Well, jag har mina egna mål men det fungerar bäst om jag sätter upp dem tillsammans med någon annan. Det är ansvaret gentemot gruppen som gör att jag fungerar bra. Med bara mig själv att ta hänsyn till brukar jag slarva, vilket nog beror på att jag vet att jag kan ta det.

Så Nea är borta och här sitter jag ensam i ett hav av utspridda klossar och mjukisdjur. Under de första veckorna som jag var hemma såg jag till att städa undan så fort Liv tog sig en lur. Nu för tiden låter jag det vara tills hon klunkar i sig sista flaskan. Jag har insett att det inte riktigt fyller någon vettig funktion då allt ska fram igen efter bara någon timme. Däremot försöker jag hålla det enkelt. Idag leker vi med klossar och gosedjur, så hammaren, skallran och bjällrorna fick stanna i leksakskistan. I morgon kör vi nog mycket gå och krypa, så då är det vagnen som gäller. Jag har märkt att på så vis blir inte Liv speciellt överstimulerad. Slänger man fram alla leksaker på en och samma gång kan det bli för mycket för det lilla Livet, då sitter hon mest och byter mellan prylarna och testar vilken som smakar bäst. Samt att det blir inte lika mycket att städa undan.

Suddig men perfekt

Nu tyckte jag att det lät som om någon vaknat. Jahapp, dags för sista och tredje ronden. Måtte den bli smärtfri.

Dagboken: sjukling

Usch och fy för sjuka barn.

I fredags började Liv bli lite snorig. Hon brukar alltid vara lite snorig, men i fredags insåg jag att det snor jag brukar få plocka bort på morgonen inte längre kan klassificeras som snor. När kvällen och Nea kom hem hade Liv blivit ännu sämre, hon pylade för minsta lilla och var tilltäppt utav bara den i näsan. Vi tog tempen, 37.8(vanligtvis ligger hon på 37.1), inte så rysligt högt. Vi försökte också spruta koksalt i näsan på henne, men den gubben gick inte. Sedan första gången vi försökte rengöra hennes näsborrar har Liv utvecklat en försvarsstrategi som går ut på att skaka huvudet, vifta med armarna framför ansiktet och skrika sig röd av förtvivlan. Det hjälper heller inte att försöka förklara för henne att Pappa och mamma gör detta för hennes eget bästa. Det beror i och för sig på att Liv inte förstår vad vi säger(alltid, somliga saker grejar hennes förstånd nu). så det mesta av koksaltet rann ut över kinderna.

Sova var inte heller på tal. Hon var trött som en svala på dagen, men hon envisades med att hålla sig vaken. Hon försökte leka men det gick inget vidare, hon gjorde illa sig på kudden och pyjamasen och pappas mage etc. och pylade för allt. Jag och Nea bytte av varandra då och då, vilket bara är en av alla positiva effekter av att vara två aktiva föräldrar. Eller ja, tills det att Nea somnade på soffan. Liv somnade också en stund, sittandes och lutad över två kuddar. Emellanåt vaknade hon till, grät lite och bytte position innan hon somnade igen. runt midnatt ville hon dock inte somna om. Stackaren.

Därefter fick Nea ta över. Hon lyckades tillslut få Liv att somna men det var inte lätt.

Resten av helgen har varit väldigt påfrestande och den utmanade både vårt föräldraskap och vår relation till varandra. Men vi tog oss igenom den, dock med lite förlorad sömn. Jag ska inte överdriva, det är oftast väldigt lätt att vara förälder, men det kommer tuffa tider(Gessle ditt as) som kräver att man är både tålmodig och stabil. Och är man inte det, är det extra bra om man är två som kan stötta varandra... Även om man ibland bara vill riva ut ögonen på varandra.

Liv var fortsatt sjuk men somnade bättre både på lördagen och söndagen. Däremot åt hon dåligt, men det verkar ha gått över idag då hon slukade hela sin lunch i ett naffs. Ytterligare något jag uppmärksammat är att Liv minsann äter bättre om jag äter samtidigt. I början hände det ibland att jag väntade med att äta tills Liv var klar, men det var som om hon ifrågasatte hela situationen. "Varför ska jag äta om inte du ska äta?" En relevant fråga som jag visserligen hade ett bra svar på, men som istället fick mig att omstrukturera lunchen så att vi kunde äta tillsammans. Det har gått bra hittills, dock händer det ibland att hon sneglar lite väl mycket på min mat, och telepatiskt ställer hon mig nu en ny fråga:"Varför äter inte du mosad potatis och rotfrukt med infryst köttfärs?" Mitt enda bra svar på den frågan är förstås att jag inte är en bebis, även om jag valde att gå på alternativ 2: "Pappa är vuxen, han äter vad han vill"

Igår köpte Nea en snorsug, vilket är en jätteeffektiv pryl som suger ut snoret ur näsan på det lilla Livet vilket i sin tur gör att andningen fungerar bättre och således också sömnen. Tyvärr är Liv lika misstänksam mot snorsugen som mot koksaltet, och använder sig av samma försvarsstrategi. Jag har funderat på att köpa hem ett skruvstäd, men det känns inte riktigt etiskt att göra så. Sen vet jag inte riktigt var vi skulle placera det, lägenheten är ganska färdigmöblerad. Min andra idé är att försöka när hon sover, men då ser jag inte poängen med att använda den. Jag får helt enkelt fortsätta som jag gjort hittills, jaga henne med sugen tills hon ger upp. Det är inte lätt att gå emot hennes vilja när de där baby-tårarna trillar ner för kinderna, men 8 års arbete i vården har gjort att jag har lättare för att bortse från presens och istället fokusera på The greater good.

Kritikern: Idioter

Emellanåt kan man läsa om liknande fall som det här. T.ex. det här, här, här och det här(reserverar mig för att någon av länkarna kan röra sig om samma fall). Det rör sig sällan om en man som utgivit sig för att vara kvinna och lurar män(första länken), som i senaste mediasensationen. Kvinnor kan också blir lurade, som i dessa fall. Och jag blir alltid lika förvånad. Hur dum får man lov att vara, är kärleken så förbaskat KORKAD eller är det kåthet som läcker ut och fördunklar förståndet? I somliga fall är det nog så. Jag ställer mig dock fler frågor.

1. I somliga fall rör det sig om enorma engångsbelopp som betalats Cash(!) - I något fall rörde det sig om över 100 tusen spännVilken Svensson har ens dessa summor att låna ut, och funderar dessa idioter ens över orimigheten i att låna ut cash till en främling? och VEM betalar kontant idag? 
2. När det gäller männen som lånat ut pengar till mannen som utgav sig för att vara kvinna(uppgifterna går isär, somliga skriver att det bara var en förklädnad medan andra menar på att hen var transvestit - jag är av ingen åsikt) så lånade en av dem ut 240 000 kronor till en BMW, en bil han "aldrig såg röken av". En annan kommentar som också kommer fram efteråt är att "tack och lov gjorde vi aldrig något". ... ... 
3. ...
4. DU LÅNAR UT 240 000 kronor till en person du aldrig fick göra något med? Är du svensken som nationalisten hyllar, den som bara vill väl(jag glömmer aldrig när de skrev om de stackars äldre, men det är en annan historia), och sen hamnar i fattigdom för att pga utländska sol-och-vårar seder? Nej, du är och förblir en idiot, jag blir nästan förbannad när jag läser sådant här. Inte för att det finns folk som lurar någon på pengar, men för att det finns idioter som utan att tänka efter lånar ut hutlösa summor till personer de inte ens känner. Ser man till de fall där kvinnor blivit lurade verkar det mer handlat om just kärlek, därför borde manliga sol-och-vårare ha mer cred då lögnen uppenbarligen är mer krävande. Däremot, om man ser till de fall där det är män som blivit lurade rör det sig uteslutande(oavsett vad brottsoffret hävdar - jag vet för jag tänker som dem(männen alltså(för jag är en man)) om STRÄVAN EFTER könsorgan. 
5. Kärlek, ojoj, jag ska berätta om kärlek, det är jobbigt, jävligt, tungt och smärtsamt, förbaskat vackert men man lånar inte ut hutlösa summor pengar för att få till kärlek. Pengar, för upplysa er, är ett betalningsmedel. Betala gör man inte för kärlek, inte ens av kärlek, betala gör man för att få till det. 
6. inte kärlek
7. sex. 
8. varför skriver jag i numrerad punktform?
   
   Nu ska jag se en film om världens största älskare, som också är något helt annat. Mitt resonemang sträckte sig inte längre än såhär. Jag ville mest bara uttrycka min åsikt om idiotin, jag ska i morgon skriva ett nytt inlägg som handlar om hur jag kan vara en generös människa men ändå inte en idiot. 
9. 
   
10. 
    
11. 
    
12. 
    
13. kram 

Dagboken: rätt och fel

Som förälder är det mycket som förändrats. Det är inte vara vardagen som man kände den, som  helt plötsligt vänts upp och ner. Det är också små moraliska dilemman som man dagligen stöter på. Vad är egentligen rätt och fel när det kommer till barnuppfostran? får man göra si, ska man göra så? Sådant som med vanliga människor(fullvuxna, färdigutvecklade) är okey är plötsligt strängt förbjudet. Likaväl finns det sätt man bemöter en bebis på som man aldrig skulle få för sig att göra mot en vuxen person. Ett snorigt barn torkar man under näsan, ett sött barn klappar man på huvudet, ett drogpåverkat barn lämnar man bort( till skillnad från vuxna som får torka sig själv, nöja sig med en föraktfull blick och sova i strömmen).

Hur som helst, utan att jag hänger och tar åt mig allt för mycket från familjeliv,  tycker jag att jag har en ganska bra koll på hur man handskas med ett barn. Nedan exempel visar på min ansvarsfullhet, och att jag är införstådd med att betydelsen av rätt och fel(ok, inte ok) inte stämmer med hur det är i vanliga fall.

bildförtydligande: Barn ska INTE äta klubbor. Bilden är ett montage.

AlLiv-tv: Solen i ögonen

dagboken: återvinning

Som hemmafar har Nea ner eller mindre överlämnat allt arbete här hemma till mig, även om hon då och då skurar golvet och låtsas bidra ;-)

hon är också duktig på att lämna saker framme, typ tre skokartonger som hon fick igår( med skor i, förstås). min första tanke var att lämna dem framme så hon själv kunde plocka undan dem. min andra tanke var att slänga. min tredje tanke var att om jag slänger kanske hon blir sur, så jag återgick till min första tanke och lät de vara.

senare insåg jag att jag kunde dra nytta av dem, ett lock kunde exempelvis användas såhär. bra nu när Liv börjat krypa.

Vad tror ni gömmer er bakom lock nr.1

Dagbok, kritikern: Öppnaförskolans bitch

igår besökte jag och Liv üppneförskulen(internt skämt mellan far och dotter). Det brukar bli en trevlig upplevelse och delvis var det också så denna gång. Vi kom dit strax efter klockan 13 och möttes av två andra pappor som var där med sina kids. Pappadag, var det någon som kommenterade, och nog hade det varit skönt om det var så. För som pappa får man ibland utstå en och annan spydig och nedvärderande kommentar, speciellt från äldre, religiösa första gångs morsor.

Efter sångstunden(Livs favorit) var det som vanligt dags för fika. Med anledning till att jag av misstag bränt lunchen och tvingades börja om på nytt(det var ett enkelt misstag, vattnet kokade bort medan jag fixade med tvätten och kastrullen gick från skinande stål till svartaste...svart). Liv fick klara sig på gröt till lunch och jag tvättade ur en burk taccosås och fyllde den med mixad potatis, palsternacka, köttfärs, morot och broccoli. Med andra ord, en supermåltid. Jag har aldrig varit mycket för storkok och gör därför maten till Liv från scratch varje dag, undantag köttfärs som jag tillagat i förväg och fryst in. Alltså, jag är ingen burkmats människa. Liv har ätit köpt burkmat en gång, och då var hon bortlämnad till sin generationskompis Matilda som satt barnvakt. Hur som helst...

Jag plockade fram stol och varderande kudde, men ville inte sätta Liv i den utan uppsikt eftersom spänne saknas och Liv på senare tid visat sig vara en jäkel på att klättra. hon har ännu inte tagit sig upp ur barnstolen men det är nog bara en tidsfråga innan hon gör det. Så jag plockade upp min burk ur väskan, fångade upp Liv på armen och gick ut i köket. I köket på öppna förskolan kan man förutom att laga mat till barnen, också plocka egen fika som man får betala en mindre slant för. Detta brukar jag göra, efter det att Liv ätit. så jag letade mig runt efter microvågsugnen men innan jag ens stått i köket i 2 sekunder vänder sig en kvinna mot mig och börjar prata. Jag är först osäker på om hon pratar med mig, då hon inte ser mig i ögonen, men då jag inte finner någon annan möjlig mottagare säger jag "ursäkta?"
"Du kanske bör sätta ner barnet, låta henne leka medan du tar fika. Det skulle inte vara så bra om du råkade spilla kaffe på henne."
Ja var nära att spricka, vad jag ville säga var: "du kanske inte bör vara mamma, du är ju full av förutfattade meningar och det skulle kanske inte vara så bra om du överförde dem på ditt barn." Vilket hade varit klockrent och spydigt, men för att undvika spydighet nöjde jag mig med att kommentera att jag inte tänkt ta fika medan jag har mitt barn på armen, utan jag letade efter micron så att jag kunde värma hennes mat.

Det irriterar mig att det finns en del människor som tror att de vet så jäkla mycket bättre, och tycker att det är deras plikt att gå omkring och rätta andra människor. Detta är oftast religiösa - I-found-Jesus -, äldre förstagångs mammor. Nu låter det kanske som att jag generaliserar och det är precis vad jag gör. Jag tror hon tog ytterligare illa vid sig när jag till en annan mamma sa att jag inte är van vid burkmat, vi gör nämligen all mat på spisen hemma. Det passade inte riktigt in i hennes världsbild att så kunde det vara, en man som lagar mat och  - hör och häpna - till sitt barn.

När vi sen satt och åt hörde jag hur hon pratade religion vid bordet intill, jag lyssnade inte så noga men jag bestämde mig att följa mina egna förutfattade meningar och tillskriva henne ovan titel. därefter var det dags för mig och Liv att traska hemåt. Jag hämtade Livs ytterkläder och började klä på henne på golvet inne i lekrummet. Jag kunde då inte - även om jag borde - låta bli att lyssna på vad kvinnan pratade om. Hon förklarade för sina bordskamrater att de flesta ensamkommande flyktingbarnen i Sverige är en bra bit över 18, en del är till och med äldre än henne(jo visst). Jag undrade för mig själv vad hon hade för insikt i verksamheten kring ensamkommande flyktingbarn men insåg ganska snabbt att hon troligtvis hämtat sina åsikter från ett visst gäng bloggar som berättar "sanningen" som media och "sjuklövern" döljer. Att hon själv inte ställer sig kritisk till den informationen kan jag förstå, precis som vetenskapen motsäger den sig hennes världsbild. Jag var så sugen på att ta debatten, men kände att ett rum fullt av barn inte var rätt plats. Speciellt eftersom Liv började bli gnällig och behövde sova. Men för att inte lämna er och bara peka på att jag har rätt, bjuder jag på en del argument och tankeställare som ni kan fundera över.

1. Ja, det är troligtvis så att flera av de ensamkommande flyktingbarnen är över 18, men det säger inte att majoriteten är det. På samma vis kan man hävda att majoriteten som delar Breviks åsikter är potentiella massmördare, men det är också korkat.
2. Om man tittar på de bilder av ensamkommande flyktingbarn som t.ex. avpixlat publicerar, kan jag mycket väl finna att den del är under 18 även om det kanske inte upplevs som så. Att de har skägg är väl inget direkt bevis, jag själv började raka mig kontinuerligt när jag var 15, fick mina första skäggstrån som tolvåring. Att de ser mer slitna ut kan kanske bero på att de inte haft en lika skyddad vardag som gemene svensk. Här behöver ingen arbeta eller slita hårt som barn, grova händer får man av kroppsarbete och inte direkt av ålder. Ett hårdare Liv sliter snabbare, vad var medelåldern i Sverige när vi var ett brukssamhälle?
3. Ni bör också fundera på varför dessa personer ljuger om sin ålder. Jag tror inte att de har en dold agenda, komma in i Sverige och få en bit av välfärdskakan. Det handlar troligtvis om andra saker, t.ex. kan det vara så att de är rädda för att bli utvisade. Med tanke på hur långt de flytt - troligtvis har de inte tagit flyget - har de nog goda skäl till varför de inte vill tillbaka. Det kan handla om att de saknar utbildning och tänker att som ungdomar kanske vi kan få en plats i en skola. Deras uppväxt kan ha varit väldigt rörig, de kanske inte fått chansen att fira några födelsedagar i god svensk anda, och har därför föga koll på hur gamla de är.

Nu vaknar liv, men tills nästa gång kan ni tänka längre, tänka större.

Kritikern: nagla-al-imam

Jag lovade en fortsättning på mitt inlägg om videon som avpixlat publicerade där advokaten(och woman-rights aktivisten) Nagla-al-imam uppmanade muslimska män att våldta israeliska kvinnor. Efter lite egen efterforskning kom jag fram till följande. 

Videon som avpixlat hänvisade till ska vara från 2008. Jag bad en vän som kan arabiska att översätta texten och vad Nagla-al-imam säger är ungefär vad undertexten också hävdar, men bör ses i sin rätta kontext, och det bör också poängteras att även i undertexten framgår det att Nagla-al-imam inte förespråkat våldtäkt utan sexuella trakasserier. Dock säger hon något i stil med att Israeliska kvinnor får skylla sig själva om de blir våldtagna.

 

Jag framhåller att jag inte håller med Nagla-al-imam i vad hon säger, våldtäkt är mer än psykologisk krigsföring; det är ett övergrepp som aldrig kan försvaras. Sexuella trakasserier kanske ses som oskyldigt i vissa skadade ögon, men mer intolerans mellan grupperna leder inte till ett slut i konflikten mellan Israel och Palestina. Däremot bör Nagla-al-imams uttalande ses i relation till konflikten Israel-Palestina, och inte något som generellt ska gälla över hela världen. Nagla-al-imams uttalande må vara idiotiskt och men vad hon säger bör bemötas som det är och inte vad vissa vill att det ska vara.  

Vidare - vem är Nagla-al-imam? Hon ska vara advokat/jurist, liberal och shariaexpert. I min efterforskning har jag funnit hennes namn i två(och enbart två) olika sammanhang. Det första är det som står ovanför, diverse anti-muslimska hemsidor har publicerat videon och använt den som ett bevis för muslimernas syn på "otrogna" är fruktansvärd. Googla hennes namn och du finner att hälften av alla klick de på de tio första resultatsidorna handlar om just detta. Den andra hälften av träffar är däremot, är mer förbryllad.

2009 konverterar Nagla-al-imam till kristendomen, något som blir förödande för hennes tillvaro. Hon upplever hur hon plötsligt blir förtryckt, då hennes konvertering inte accepteras av det egyptiska samhället. Uppgifterna går lite isär, men som jag uppfattat det - och jag kan ha fel - så misshandlas hon av säkerhetstjänsten men vägrar ändå att lämna Egypten. En video publiceras på nätet där hon tillsammans med sina barn sjunger en sång om att kristus är stor(den har tagits bort). 2010 ska hon och hennes två barn däremot försvunnit, enligt vissa källor när hon försökte lämna landet. Där slutar alla spår. 

Nagla-al-imam har nu blivit en martyr, vissa hävdar att hon är den första offentliga kvinnan som lämnat islam för kristendomen och i - och hör och häpna, vilket jag gjorde - anti-muslimska kretsar ses hon som en förebild. De sidor som förövrigt nämner henne som en woman-rights aktivist har de flesta kopplingar till kristendomen.

 

 Bara det faktum att nästan inga träffar gällande Nagla al-imams konvertering, också kommenterar videon som avpixlat hänvisat till. Att samma video också publicerats av en man som i sin tur påstår sig övergivit islam för kristendomen gör det hela mer absurt. Vad jag önskade finna var ett inlägg i debatten, gjort av Nagla al-imam själv där hon förklarade videon. Något sådant går dock inte hitta, då Nagla tyvärr verkar ha försvunnit spårlöst. Även kampen om att få henne frigiven(eller ge oss svaren om hennes öde) verkar vara lagd på is. Jag har inte hittat en enda sida efter 2010 som denna kamp, vilket får mig att undra vad som egentligen hände, och om sanningen skulle bli behaglig för någon om den kom ut?

Det är viktigt att se kritiskt på alla mina källor, de har alla sin egen agenda som de följer. En del är kristna, andra är fientliga mot islam, en källa som jag däremot uppskattar är nedan nämnda. Även här väljer författaren att inte se blåögt på på historien om Nagla-al-imam.

 

http://gypsyscholarship.blogspot.se/2009/08/nagla-al-imam-ex-muslim-convert-to.html

  

Jag tycker alla ska försöka bilda sin egen uppfattning av verkligheten, och inte blint tro på allt som skrivs. Gör egna efterforskningar, du märker snabbt att världen inte är så svart och vit som vi i vissa fall kunde önskat. 

Dagboken: depp på hög nivå(varning)

Tillbaka från Malmö, tillbaka i vardagen.

Detta ständiga tjat om vardag, som undermedvetet har en negativ klang hos större delen av vår den del av befolkningen som lyckas göra sig hörd i vårt gigantiska informationssamhälle. Jag vill börja med att erkänna att jag redan dag två längtade hem till Liv, Nea och soffan. Malmö var ett kärt återseende, men utan mina två livskamrater var det ensamt - även bland goda vänner - att ströva planlöst genom stan som så många gånger förr inspirerat mig till skrivande. Så även denna gång, skillnaden är att jag saknade penna och papper och efter en nio timmar lång bussresa till Norrköping var ett vidöppet word-dokument det sista jag ville se.

Så, tillbaka i vardagen i väntan på att Liv ska vakna. På spisen kokar redan potatis, morot och köttfärsen är framtagen. Banan till efterrätt, Liv lär nu inse hur mycket hon saknat sin gamle far. därefter blir det jakt på en reservmobil till Nea. Dessa smartphones som har allt man behöver men ändå inte, kolapsar då ständigt snabbare än Rom i en 130 minuters rulle. fokus ligger inte längre på batteritid och räckvid, hållbarhet och täckning. Nu handlar det om utrymme, design, upplevelse och vilken signal man vill sända ut till sina medmänniskor. En mobil är lika mycket en märkesvara som ett par jeans, en handväska eller en klocka. Om den fungerar bra? Spela roll, den berättar för dig vem jag är så jag slipper att ta den diskussionen.

På min lediga tid läser jag en bok om omvärldsanalys(business intelligence, scenarioplanering & trendbevakning). Den skrevs 2004, vars tidsanda speglar sig i författarens stora tilltro till Nokia och Microsoft. Att apple skulle vara ledande på marknaden med sina "I-prylar" var det ingen som kunde ana, inte ens en skicklig omvärldsanalytiker. Men ämnet är intressant, även om jag ogillade kursen(boken är kurslitteratur) är boken tillsammans med "bäst i text"(också kurslitteratur) de mest intressanta böckerna jag läst i år. Det blir självstudier som leder till kunskap som jag definitivt tror kommer vara användbara för mig i framtiden.

Framtiden ligger dock nerbäddad i ett mörker. För ett år sedan gjorde jag mina sista veckor på universitetet och hoppades väl att ett jobb inte skull vara alltför långt borta. Jag och Nea kom överens om att när en av oss fick jobb, skulle den andre vara hemma med Liv tills det att hon börjat på förskolan. Nu blev det Nea som fick jobb, hennes utbildning och personlighet var mer attraktiv för arbetsmarknaden än min. Hon är en stjärna och jag vet att de inte kommer ångra att de anställde henne. Däremot är det fortfarande tungt att jag inte fått ett jobb. Trots att jag ideologiskt inte ser något problem med att det är Nea som är familjeförsörjare, har jag alltid haft ångest över att befinna mig i beroendeställning av någon annan. För tillfället har jag väldigt svårt med mig själv, att vara nöjd med mig själv, även om jag vet att jag inte ens kan ta ett jobb nu för Liv behöver mig här hemma. Och jag behöver henne lika mycket, hon är ljuset i min vardag som ger mig ork att gå hemma. Studierna uppmuntrar också, och mitt nyfödda intresse för omvärldsanalys. Men samtidigt önskar jag att jag kunde bidra mer. Men gör inte alla det, egentligen?

Däremot har jag börjat känna att jag inte har rätt att nyttja mina intressen. Spela gitarr, lira datorspel, skriva, göra något som inte leder till något produktivt. Jag engagerade mig ideellt projekt men antagligen är det lagt på is eller bortglömt. Projektet var egentligen inte mitt men jag ägnade ganska mycket tid och tilltro till det. Tråkigt blir det när allt bara fallerar utan någon förklaring. Men det finns väl alltid en ursäkt, en anledning till varför något blir eller inte blir. Dock försvinner en liten bit av lusten varje gång något går åt helvetet.

...och sen är jag 27, jag klassas inte längre som ungdom under några som helst omständigheter. Jag är vuxen på bussen, på tåget, i arbetsmarknadens ögon, det enda jag kan gotta mig åt är att förslaget om sänkta ingångslöner för ungdomar inte gäller mig. Visst har jag inga luckor i mitt Cv, jag har haft ganska så fullt upp de senaste åren. En liten svacka där i Västervik men jag pluggade upp mina betyg och tog mig in på universitetet. å här i efterhand borde jag kanske studerat något annat, men om jag gjort det hade jag inte träffat Nea och vi hade inte haft världens vackraste dotter. Men jag hade kanske varit rik. Men till vilken nytta?

Nej, jag ska sluta vara bitter, det är mitt och ingen annans ansvar att ta mig ur den här situationen. Till hösten ska jag göra någonting, vad vet jag inte än men jag har faktiskt en del idéer, det handlar bara om att jag inte får backa ur.

Nu tror jag maten bränns vid, jag undrar varför mini-me inte vaknat än.

Dagboken: Malmö

Malin steker sojakorv i köket, ölen gick smärtfritt ner och satte sig på magen. Ikväll är det fest i gamla vänners sällskap. Patty Smith sjunger om något som plågar henne, solen skiner och håret ser förjävligt ut i kontrast till det rödbruna skägget. Malmö är inte sig likt, men jag är ändå nöjd med resultatet.

Men jag saknar min Liv.

Dagboken: Malmö

Idag bär det av. Jag tar tåget söderut, slutstation: Malmö central. Det var flera år sedan jag besökte Malmö, mycket har hänt sen dess och tyvärr har min förkärlek för södern fått stå tillbaka. Det har varit en intensiv period av plugg, flytt, praktik, jobb, barn och föräldraledighet. Idag är det jag som tar familjeledigt. Det känns både skönt och jobbigt på samma gång. Att för en stund få ryggen fri, leva det gamla livet, men samtidigt gå i oros tankar för att något ska hända här hemma. Malmö ligger ändå ett par mil bort, en taxiresa hem skulle kosta mig mer än de tre skjortor som jag packat ner.

I vanliga fall packar jag alltid lätt, jag har en uppsättning kläder för varje dag, ibland använder jag samma två gånger, hur som helst brukar jag ha mer koll på vad som händer och därav också hur jag ska klä mig. Idag är kollen noll. En av mina äldsta vänner fyller 30 så kvällen är hans, så vart vi ska gå hänger helt enkelt på honom. Jag tar också med mig två par skor, vilket verkligen hör till ovanligheten. I många år har jag burit mina svarta från vagabond,  men de är i så risigt skick nu att jag inte kan förmå utsätta de för en Malmöresa. Det blir det blyga tygstycket och de bruna, på så vis borde jag kunna komma in vart jag än går.

Haha, jag är så fjollig ibland.

Liv lämnar jag klocka  11 till sin generationskompis, innan dess var det tänkt att hon skulle sova men icke sa babyn. Nu sitter hon däremot trött på golvet och lyfter på filten, jag undrar vad hon planerar. Sova får hon dock göra senare. Jag är av den inställningen att ett sovande barn ska man aldrig väcka, därför får Liv alltid sova så länge hon vill. Dock ska vi snart springa iväg, skulle hon somna nu skulle jag vara tvungen att väcka henne. om 20 minuter.

Usch, jag kommer sakna det lilla Livet, hennes solskensleende och busiga pruttande med munnen. Men jag tror att både kropp och själ behöver Malmö just nu, och helgen går nog snabbt. Snart är det söndag och då är det 9 timmar bussresa hem som jag redan ser fram emot.

 

Dagboken: klappa händerna(VIDEO)

Godmorgon.

Idag är en underbar dag, efter det att Nea plockat bajspåsen och gått till jobbet så satte jag och Liv oss i vardagsrummet. Medan jag kollade mailen fick barnkanalen rulla. Inte för att jag upplever att Liv är mer intresserad av barnprogram än något annat tv-program(hon älskar tv:n, men jag försöker att inte låta henne titta för mycket på den), men det handlar om att tidigt indoktrinera barnprogram i hennes liv.

på tal om Liv är det Livs namnsdag idag, ni får lov att gratulera.

Då jag satt där och läste reklampost gällande större penis, viagra etc. hörde jag plötsligt ett smattrande från golvet. När jag tittade upp såg jag att Liv satt och klappade händerna. Nu kanske ni tänker:"klappa händerna är väl ingen stor grej?" Och nej, det är jättelätt. Men Liv har aldrig klappat händerna förut. Som den superstolta fadern jag är, riggade jag kameran och gav mig fan på att försöka fånga det på rörlig bild. Det känns mer trovärdigt att kunna visa upp en film än bara skriva det, vad jag märkt är att många bloggar om sina barns framsteg men när vi väl sitter där i ringen på öppna förskolan så uppvisar inte barnen samma genialiska egenskaper som deras föräldrar tillskrivit dem. Därför gjorde jag nu en film, ifall att Liv inte kommer leva upp till min text.

Det såg kanske lite brutalt ut på slutet,  men jag lova er att allt gick bra. Nu sover det lilla Livet, idag funderar jag på att gå till öppna förskolan men det kan också bli så att vi nöjer oss med en längre promenad. Det har regnat hela veckan och vi har därför inte varit utanför lägenheten. Lite frisk luft känns åtråvärt.

Kritikern: var lite kritisk ap

Det händer att jag någon gång i veckan besöker den omåttligt populära sidan avpixlat. Jag tycker det är värt att studera deras argument så att - om en debatt skulle ske - jag kan debattera med fakta och inte bara hjärta(som allt för många som bjuds in till svt debatt får göra). 

Idag hade de publicerat en länk till ett youtube-klipp där en kvinnlig advokat påstås uppmana muslimska män till att sexuellt trakassera israeliska kvinnor. som vanligt kunde jag inte låta bli att läsa både kommentarerna på avpixlat, men också kommentarerna under youtube-klippet. Bland alla hatiska kommentarer fann jag två som jag tyckte var värda att fundera kring. Den första hävdade att undertexten var fel, att vad kvinnan egentligen säger är att nyhetsklippet handlade om Israels aggression mot Gaza. Den andra kommentaren var att kvinnan som intervjuas i videon konverterade till kristendomen strax efter sitt uttalande. 

Jag granskade också vem det var som publicerat klippet och fann att det var en man vid namn Walid shoebat. Walids egen hemsida känns dock inte så objektiv, så jag sökte mig vidare till hans wikipedialänk och - förstås - fanns det ett avsnitt som handlade om kritik gentemot Shoebat. Shoebats trovärdighet kan med råga kritiseras. shoebat hävdar att han är en föredetta muslimsk extremist som -94 konverterade till kristendomen. Han är också en stark support av staten Israel och förekommer ofta som expertkommentator på ämnet terrorism. Sen han konverterade har han flitigt predikat faran med islam. En kille man ser upp till på avpixlat och inte väljer att ifrågasätta, med andra ord. 

Hur var det då med kvinnan i videon, hade hon konverterat till kristendomen? Jo då, det stämmer vad jag kunnat se. Då är frågan, hur hon i ena stunden kan uttala sig så grovt, ett verkligt övertramp, och sen bli en from kristen? Missförstå mig inte, jag tror att folk kan förändras, men det här är verkligen ett stort steg att ta. 

Vidare läser jag att Nagla al imam 2010 blivit trakasserade av egyptiska säkerhetstjänsten... men jag kan inte riktigt se om detta var före eller efter hennes uttalade. Att undersöka vem denna Nagla al imam är har blivit mer intressant, via google hamnar jag bara på massa kristna sidor som tycks se henne som ett föredöme för att hon lämnade islam för kristendomen... men fortfarande, varför uttalade hon sig som hon gjorde(om det nu är sant, mina efterforskningar har ännu inte lett till vad jag letar efter, det vill säga ett uttalande från Nagla al imam själv. Jag återkommer med mer om detta. 

Tills dess undrar jag om någon av mina läsare kan arabiska och kan översätta videon åt mig. Det skulle vara intressant att veta om översättningen stämmer eller inte. Oavsett bör Nagla al imam inte ses som en representant för den muslimska världen. 

Dagboken: Babels torn

Inatt verkar alla i familjen sovit förbaskat bra förutom jag, det är tacken John blund ger mig för att jag förespråkar hans existens. Liv sov enda till kvart över sju, Nea hoppade runt i rummet som en överförfriskad kanin när jag vaknade och babblade om skönhetssömn medan jag försökte bända upp mina ögonlockar med hjälp av en tandpetare. Livet är orättvist.

Under morgonen har jag och Liv lekt babels torn. Leken går ut på att vi samlar alla gossedjur, oavsett art, och tillsammans bygger de ett jättetorn under solen och månen. Därefter dansar djuren runt tornet, förfriskar sig med diverse drycker och har allmänt trevligt. Alla förstår varandra, ingen äter den andre, de kramas och pussas och brottas på skoj i skuggan av den färggranna tornet. När Gud - som i leken gestaltas av Liv - upptäcker denna socialistiska glädje och väljer att tolka detta som ett hån mot hennes auktoritet, bestämmer hon sig för att greppa sin skallra och med aggression och ett öronbedövande BABABADADADA slå tornet i spillror. Klossar flyger, djuren flyr åt alla håll och när Liv väl raserat allt drar hon vidare för att leka med en nyupptäckt boll. Djuren vågar sig nu fram från sina gömställen för att bevittna ruinerna av sitt ståtliga torn. Dock har något hänt, de kan inte längre kommunicera med varandra, Liv har tagit ifrån dem språket. Rovdjuren känner en konstig känsla i magen, det är hungern som vaknat, och den kräver kött; mjukisgräsätar kött! Panik uppstår när björnarna, vargen, lejonet och tigern helt plötsligt börjar jaga kaninerna, sjöhästen, girafferna och katten. Det uppstår ett tumult och efter ett par minuter har alla gått skilda vägar. Kvar ligger ruinerna, och en Gud som förnöjt ligger på rygg och leker med en boll.

Nu har hon somnat och tanken var att jag skulle få lite plugg gjort. Men skolans hemsida fungerar inte, så istället blir det till att städa upp efter Babels torn-leken och invänta nästa leksession.  

Dagbok: Ormen är här

Hon kryper! Hon kryper, kryper kryper... eller ja, ålar sig fram. Fram går det i alla fall, fram till nu har hon bara rört sig i sidled likt en krabba, eller baklänges som en nostalgiker. Nu går det framåt. Eller ja, gå är väl lite att ta i. Med lite hjälp kan hon faktiskt gå, men balansen är till hennes besvikelse usel, förhoppningsvis kommer det dröja ytterligare ett par månader innan hon reser sig, tömmer en burk hårspray och traskar ut genom dörren. Tacka gudarna för det, nu tycker jag plötsligt att allt börjat gå lite väl snabbt. För ett par månader sedan låg hon bara där som ett kollo och log åt titt-ut lekar. Idag är det hon som vill gömma sig under täcket och överraska pappa med ett leende som kan bräcka den sämsta av dagar.

Så, nu kryper hon alltså. Betyder det att vi  måste möblera om, flytta upp böckerna en våning i hyllan och därmed flytta min skivsamling till en ocharmig låda i ett mörkt och fuktigt vindsförråd. Suck, om det vore så. Men icke, som hemmafar är jag sjukt uppmärksam på vad Liv har för sig. Jag är jäkligt närvarande när Liv är vaken, och behöver jag få något gjort får Liv sitta med mig. Datorn, läsa en tidning eller pyssla med smådelar går direkt bort. Däremot kan jag göra bädda sängen till en spännande lek, damsuga till en saga, tvätta till ett äventyr. Till och med att se på TV är en upplevelse tillsammans med mig, inte för att jag utsätter min dotter för ADHD framkallande aktiviteter men ändå... ändå.

Så, nu när hon lärt sig krypa är hon ointresserad av att sova förmiddag. Därför är det skönt att Nea är hemma och kan göra rätt för sin del av vårdnaden. Därför sitter jag här och skriver, dubbla inlägg, så att hon får kämpa på extra mycket. Ibland är skadeglädjen den enda sanna, mohahaha.

Liv "kryper" ut ur sitt nya rum

   

Dagboken: trötter

Barn innebär inte bara en massa skoj, som alla tycks tro. Barn innebär också en mental och fysisk omställning som omfattar att allt som hette vanor plötsligt kan betraktas som ovanor. Om du som jag, var en van nattmänniska som utnyttjade alla tillfället till sovmorgon som fanns att få, är denna omställning en förödande period. Till en början existerar där inga sovmorgnar, men efterhand börjar du omvärdera begreppet och betraktar snart halv sju som en sovmorgon.

Jag mötte en man i affären här om dagen som började snacka med mig då han också var nybliven pappa. Trevligt tänkte jag, en som jag.
 - har du vant dig vid tidiga morgnar? undrade jag.
 - Nej nej, jag sover som en stock. Min fru tar hand om det där, jag jobbar ju, svarade han.
Jag ville drämma godispåsen i huvudet på honom, ett förtydligande av hur mycket jag hatade honom. Istället log jag, drog en lögn om att jag sover lätt(varför gjorde jag det) och så vidare.... Fast ska sanningen fram spelar det ingen roll om jag är ledig eller ska jobba, det är - och utan att gå till överdrift - oftast jag som hämtar barnet på natten. Visserligen jobbar Nea men även före det och som nu, då det är påskledigt, så finner jag mig själv bärande på ett barn klockan 01-06. Jag ska erkänna, jag tycker det är asjobbigt. Men det är då, såhär sex minuter i efterhand så kan jag bara le. Jag älskar att känna mig behövd, att jag kan vara där och hjälpa, trösta och ta hand om en dotter som en dag kommer sucka, smälla igen dörren och hävda att jag inte förstår, trots att jag förstår alldeles utmärkt, men saknar ologiken för att se det som ett problem.

Att beklaga mig över tidiga morgnar har också kommit att bli lite av mitt signum, ett något uttjatat sådant för dem som följer mig på facebook. Så för att förtydliga, det är en skitomställning jag gärna varit utan, men jag genomgår den gladeligen för jag älskar att finnas där för Liv.

OBS: Bilden är iscensatt. 

Samt, att jag en dag vet att det kommer en tonårsdag då Liv gärna vill sova ut, en dag som råkar sammanfalla med en framtida dag då hennes pappa känner för att bruka sina feta högtalare för en nostalgisk förmiddag i punkens anda.

En dag, den dagen är långt borta.

(Fy fan jag vad jag hatar reklam. Varje gång jag ser en reklam tänker jag att: "den där skiten tänker jag aldrig köpa")

(Gud vad jag hatar den rödhåriga tjejen i Lendo-reklamen. Hon ger alla rödhåriga cp-dåligt rykte.)

Dagboken: Relationsproblem

Jag har ett stort vardagsproblem med Nea som håller på att haverera hela vår köksrelation. Nea envisas med att vägra lära sig öppna förpackningarna från Semper på rätt sätt. Hon har kanske lyckats 1 gång, under SJU månader. Det är så jäkla irriterande, jag är på gränsen till att bara storma ut ur köket och aldrig mer komma tillbaka. Well, inte före middag i alla fall.

ska det verkligen vara så svårt? Ta en titt på bilden här under, hur tror ni att förpackningen ska öppnas?

Fan, det är inget jäkla Kellogg's-paket. 

Dagboken: Hårvård och Malmö

Det börjar se risigt ut nu, på mer än ett ställe. Magen har börjar rulla ihop sig, den skriker "cykel, cykel, cykel" men det kommer ingen cykel. Ensam står den kvar, övergiven och tjock. Benen vill dansa, öronen vill höra musik ur med bättre ljud än det som kommer ur datorns inbyggda könsord-högtalare. Men det kommer inget ljud, det blir ingen dans, ensam drar jag en sommarvals i köket och drömmer mig bort till gamla dar, då cd var en pryl och inte en relik. Men värst är det nog för håret.

Hur ska jag få tid att gå och klippa mig, när ska det bli av när jag har en unge barnvagn som - och det är det fräckaste - ska med överallt. till råga på allt sitter hon bredvid mig nu och hoppar i sin barnstol, för hon vägrar sova. i vanliga fall skippar hon eftermiddagsluren, men idag vägrar hon bestämt förmiddagen. Kan hända att det inte bara var jag som utnyttjade långfredagen och tog mig en första välförtjänt sovmorgon på hundra år(till 08.45), döttra mi ska enligt vittne stigit upp bara en halvtimme tidigare. Det är sent, för en tjej som brukar rycka i leksakslådan redan vid 05.

Men tillbaka till håret och dess fåfänga ägare. Här och dagen satt jag med mobil i hand och skulle precis till att ringa frisören när jag insåg att det inte finns en rimlig tid att gå och klippa mig på. Självfallet kan jag gå efter det att Nea kommit hem från jobbet, men det är inte alltid så lätt att veta när det blir. Somliga dagar kan hon flexa bort tid, andra dagar jobbar hon över. Livet som hemmafarsa blev plötsligt ytterligare ett snäpp mer komplicerat.

Nästa vecka bär det va till Malmö. Grabbarna och gribborna på avpixlat och liknande råtthål har varnat mig, de ser det som att utmana ödet. de erbjöd mig en kevlarväst men jag tackade nej, om jag haft den under skjortan skulle jag se ännu fetare ut. Malmö må vara en stad där våldet eskalerat, men fortfarande begås det fler brott per invånare i både Stockholm och Göteborg. Detta är fakta ingen tycks vilja ta åt sig, Malmö måste ses som ett mångkulturellt misslyckande för om det inte gör det faller flera argument platt. Och nej, jag blundar inte för den utveckling som skett men jag har aldrig upplevt Malmö som en otrygg stad. Det har mycket att göra med hur du rör dig, i vilka kretsar och hur mycket du uppmärksammar din omgivning. När jag växte upp i Blekinge, närmare bestämt Fürer Åkerssons hemstad Sölvesborg, var det grabbarna i fotbollslaget som spöade upp oliktänkande. Om du var punkare, hårdrockare, politiskt aktiv eller avvek från "normen" så befann du dig i riskzonen och kunde åka på spö utan minsta vettigt argument. Som trettonåring blev jag misshandlad av ett äldre gäng och mina banemän hette Mikael, Niklas, Daniel, Andre etc. Jag gjorde en polisanmälan som aldrig ens registrerades, då det visade sig att det var en av grabbarnas pappa som var polisen som tagit emot min anmälan. Den sommarens erfarenhet gjorde att jag idag är mer vaksam, mer noga med hur jag rör mig och kanske också mer rädd; men samtidigt dömer jag inte människor efter etnicitet utan efter handling. Idioter finns i alla grupper, och ingen grupp består av likasinnade individer. Därför avstår jag den skottsäkra västen, och chansar på att min överlevnadsinstinkt för mig helskinnad tillbaka till Norrköping. Här bor vi förresten 200 meter från Hells angels, hur vågar vi?

Men, nu kom jag av mig igen. Vad jag egentligen skulle skrivit var att innan jag åker på fredag måste jag fått ordning på min hårväxt. I badrummet ligger en hårtrimmer och som sista utväg tar jag tjuren vid hornen och klipper mig själv.

glad påsk

Dagboken: Kommentarer del 2

JaHA ja, jag måste alltså gå in och godkänna kommentarerna innan de syns. Nu har det tekniska snillet i mig vaknat till Liv. Då ska vi väl se om det kommer rulla på som det ska.

Dagboken: God morgon

Idag vaknade jag klockan 05.10, men det var inte en leksugen unge som väckte mig. Snarare så väcktes jag av oro över att hon inte vaknat. Jag fattade mobilen och lös med den på de lilla Livet intill mig. Nog var hon i Livet alltid, men hon slumrade lika tungt som sin mor en meter bort. Så där låg jag, klarvaken 05.11 och funderade på varför mörker är så svart och varför andetag är det kusligaste jag vet - efter hjärtslag. Allt som kan upphöra, på en hundradels sekund, skrämmer mig. Andetag, hjärtslag, Livet, kärleken.

Daniel frågade mig härom kvällen vad jag tror. Jag svarade inte direkt, en tung fråga kräver att tänkas över. Jag har inte spekulerat över dessa ting på många år, jag har tagit känslorna för vad de är och det har fungerat bra... eller inte. Känslor bör ses som försummade om man inte analyserar dem emellanåt. Varför man känner som man gör, vad en känsla egentligen är, vem den riktar sig mot och varför. så när Daniel frågade mig häromkvällen vad jag tror, var jag tvungen att ta mig lite andrum innan jag svarare.

Mellanspel 

Igårkväll gick jag ner till tågstationen. Jag satte mig utanför på en bänk som vetter mot spåren och tittade på tågen som susade in och rullade ut. En kaffe från byrån fick värma mina händer, det var kallare än jag trott det skulle vara. Jag har alltid upplevt tågstationer som den enda plats du kan sitta ensam på utan att någon förbipasserande undrar varför. Om jag sätter mig på en bänk i parken känner jag direkt av blickarna; varför sitter han där, ensam, väntar han på någon, är han en galning? Inbillning, förstås, men det är ändå en känsla jag inte får när jag sitter på station och huttrar över en skållande het kaffe. Där kan jag lugnt sitta och betrakta tåg och människor, och de som ser tillbaka tänker nog bara att jag också väntar på ett tåg. Inbillning, förstås, det tänker nog: varför sitter han där, ensam, väntar han på någon, är han en galning? Men det är inte känslan som jag får.

Egentligen är nog min tågstation fascination(bästa rimmet) en aningens överdriven. Den växte ursprungligen fram ur allt pendlande som mitt liv bestått av. Varannan helg till Malmö sen jag var 5-6 år, upp till 15. Jag åkte skolbuss från sjunde klass till tredje året på gymnasiet. Mina vänner bodde inte där jag bodde, utan jag pendlade mellan ranchen och Blekinges alla hörn under sex av mina tonår. Jag flyttade till Motala ett år efter studenten, den blev en del resor hem. Västervik, samma sak; jag hade en flickvän i Malmö som ogillade att pendla och när vi gjorde slut räknad jag ut att jag lagt ca 20 000 spänn på resor. Vi snackar 8 timmars restid till Malmö, 6½ timme hem. Nästan varje helg. billigaste alternativet, förstås, vilket innebar att jag fick stå och vänta på en hel del stationer runt om i mörka småland för att ta mig hem. Jag kunde höra hur de hungriga vargarna smög på mig i skogsbrynet, jag bevittnade snåla smålänningar som försöka lura mig in på bara skinnet, men jag var snabb på den tiden. Snabb och mystiskt, så jag klarade mig fint.

Det har funnits en himla massa stationer i mitt liv. En gång missade jag och David tåget till flygplatsen och blev strandsatta i London vid midnatt. Vi rånade min kusin på hans födelsedagspengar och fikade upp dem på ett nattöppet café. Inte så mycket station, då stationen stängde klockan 01. Men helt klart tågrelaterat.

Jag och Marcus besökte Ystad under vår skåneluff 2003. På stationen, som inte var mycket till station egentligen, gjorde vi oss sovsäcksklara. Av en slump jonglerade jag lite med mina Devilsticks och vips, där passerade en blivande Clown som bjöd oss hem till sitt. Inte mycket station där heller, men helt klart tågrelaterat.

Saken är den, som jag försökte komma till redan i början av detta mellanspel, är att min stations fascination inte är så speciell. Jag har sällan besökt tågstationen om jag inte behövt resa  någonstans. däremot är det inte sagt att jag inte känner lugnet på tågstationen, anonymitet och en känsla av att tankarna kan vandra som de behagar, kanske locka fram filosofen och diktaren ur den skrubb han varit inlåst i sen hösten 2008. Det har mer varit på sista tiden som jag - när jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen - velat mellan tågstationen och stentrappan. rälsen eller vattnet, solnedgång eller fiskare. Jag reser inte lika mycket längre, det blir inte av då jag inte har några andra mål än det hjärta som just nu ligger och skriker på golvet i hopp om att jag ska komma och leka lite... och det ska jag, därför tar jag paus. Men det är inget som ni märker.

slut på mellanspel

"Möten med sig själv och med våra medmänniskor har med kärlek, empati, en positiv inställnin och närvaro att göra. Att älska är att beundra med hjärtat. Vad tror du?"

"Jag tror, för stunden, att älska är något som bara kan göras villkorslöst. Utan att kräva motprestation, utan att se till sig själv i första hand. Kärlek är kontroversiellt, för du kan inte älska för din egen skull, inte ens för någon annans. Kärlek bara är, och kan du sätta fingret på det, är det något helt annat än kärlek"

Ett förhållande däremot, är allt annat än kravlöst. En relation kan därför inte byggas på enbart kärlek, det krävs att du kan ge och ta emot det som någon ger tillbaka. du måste kunna kräva, men också ha överseende med din partners brister likväl uppskatta dina egna och kämpa för att övervinna dem. Även om kärleken är evig, kan en relation upphöra på en hundradels sekund - likt ett andetag. 

Dagboken: Kommentarer

Jag har varit lite bitter över att jag inte fått en enda kommentar i bloggen. så idag var Engla och Allan på besök, vilket var väldans trevligt. Vänner från förr har en tendens att aldrig titta förbi samt bo på andra sidan Sverige. Vi pratade om än det ena än det gamla, som vanligt undrade jag om de inte varslat personal på Allans jobb(vet inte varför jag alltid frågar det, har jag en dold agenda som hoppas att Allan ska stå utan jobb en dag?). Av slump trillade vi in på min blogg, och jag beklagade mig över att det inte är någon som läser den. Jag tror visserligen att det inte är så värst många som surfat sig hit, men Engla visade sig vara en av dem. Dock tyckte hon det var tråkigt att det inte gick att kommentera. Besynnerligt, tänkte jag, dock visade det sig att jag gjort det mer eller mindre omöjligt att kommentera i bloggen. Nu är den saken åtgärdad, däremot krävs det granskning av kommentarerna innan de publiceras.

I övrigt har helgen varit bra, Liv har haft väldigt lite lust att sova, vädret har varit upp och ner men Nea bakade cupcakes i går så att åtminstone sötsuget fick mättas. Jag har ett annat sug också - åka tåg. Jag älskar åka tåg och förr åkte jag tåg/buss ganska ofta men nu för tiden blir det mer sällan. Jag har min plats här i Norrköping, det är en bra plats och jag har en dotter som inte fixar att pappa åker tåg som han vill. Men om två veckor, då bär det av ner till Malmö för att fira min gamle vän Daniel. Jag ser mer fram emot tågresan dit och hem än själva festen, vad som gör tågresor så... njutbara är tiden det tar. Det finns ingenting jag som passagerare kan göra för att skynda på eller kontrollera resan, jag kan bara luta mig tillbaka och inandas lugnet och världen som susar förbi utanför rutan. Drömma en stund, lyssna på musik och kanske skriva av mig eller läsa en bok. Jag kan inte känna mig onyttig som inte gör något, för det finns ingenting jag kan göra som är nyttigt. Jag kan inte städa, plocka undan, gå och handla etc. Jag kan bara vara, och bara vara... det hör inte till vanligheten längre.