Tjugohundrasjutton

Det är tyst. Jag försöker lokalisera dina andetag men de är svaga, korta, en 35 centimeter bort och någonstans en trappa ner i ett kök stort nog för tio surrar en kyl lagom högt för att dränka tystnaden i skarp irritation. Du sover lätt, du mår bra men är lite orolig om nätterna. Du är knappa året kommen, sexton månader för att vara mer exakt men lika fel. Du ska somna i din egen säng på ditt eget rum, du är inte van vid det men å andra sidan var du precis den samma framtill veckan sedan då du sov och somnade mellan oss. Du är en rastlös själ, det finns ingen tid för sömn.

Jag är bekant med den känslan, jag ska lära dig vara dig själv till freds. Nu har vi fyra månader du och jag, därefter ett Liv på deltid, luckor mellan jobb, skola och egentid. Låt oss fylla den med ursäkter för att samtala med varandra.

Välkommen tillbaka.

Meningsfullt skrivande

Den grundläggande anledningen till att jag slutade skriva var mitt växande intresse för sociala frågor, politik och samhällsstrukturer. Det borde kanske inneburit en vändning i ämnesval men istället såg jag ett stort tomrum i mina texter. Det jag bäst kan närma mig i text är känslor, men i jämförelse med andra som vars vardag ör en kamp om överlevnad och vars förutsättningar är färre, blev mina texter – som allt för ofta hämtar inspiration i mitt eget liv – banala. Vad betydde mina berättelser, vem var min läsqre och vad kunde jag ge hen? Jag har haft en bra uppväxt i en kärleksfull familj, det har inte alltid varit bra men de motgångar jag haft har jag antingen hanterat och rett ut eller så har jag haft möjligheten att fly dem. Jag brukar säga till mig själv att acceptera situationen, ta den för vad den är och hitta det bästa i den, istället för att tråna efter hur mycket bättre alla andra har det och gå ner dig för det. Det är krav jag aldrig ställer på någon annan, andras problem är just andras problem och hur de vill känna inför dem är upp till var och en. När kollegor och bekanta beklagar sig över att de sover dåligt, att pengarna inte räcker till eller att kärlekslivet går dåligt, bemöter jag dem inte med: ”Meanwhile in Syria…och förövrigt sover jag 3-5 timmar per natt, lever under existensminimum och levt i en relativt distanserad relation i 2 år(nåja), men jag får det att fungera, ta det för vad det är och gör det bästa av situationen och det borde du också försöka göra.” deras problem, deras känslor. Deras val hur de vill hantera dem.  Jag är därför en väldigt bra lyssnare, men en sämre psykolog. De råd jag ger har jag snappat upp på film, i någon självhjälpsbok signerad Bosse Angelöw eller raka citat som jag själv fått av vänner som sett min situation som värre än den är.

Jag är konsekvent när det kommer till att inte jämföra folks problem. För någon kan det vara en stor grej att hunden gått bort, för någon annan är det oron över släktens välbefinnande i ett krigsdrabbat område som tynger. Pojkvännen har varit otrogen, chefen har varit en röv, vännerna sviker eller går plugget inte vägen trots att du anstränger dig. Allas problem måste ses utifrån individens perspektiv. Vi är olika starka, psyket tar stryk av olika motgångar och genom att bagatellisera någons problem med hänvisning till att någon annan har det värre är att föreställa sig att alla har samma livserfarenhet eller att somligas väger tyngre än andras. Däremot bryts min konsekventa hållning när det kommer till mig själv. Då är jämförelsen allt som betyder någonting, och eftersom jag anser att jag fixar det, kan anpassa mig och finna ljus i svåra tider, är det inte värt att tapetsera det offentliga rummet med min skit. Världen må behöva mångfald men den behöver nog inte mig.

Misstolka inte, det här är inte en deprimerande och beklagande text. Jag har perspektiv och förstår om den rakt igenom motsäger sig själv: ”här sitter han och beklagar sig samtidigt som han säger att han aldrig gör det.” Men jag beklagar mig inte, jag försöker hitta tillbaka till något meningsfullt. Minns ni den där Dylaninspirerade filmen, I’m not there? Jag minns den lite halvt, men en sak dök upp när jag satt och skrev det här. Det måste varit när pojken tågluffade, jag tror det var någon som sa att han måste hitta sin egen berättelse, skriva sånger utifrån sin verklighet och inte den hos andra(stryk det där med raka citat, jag har aldrig lyckats återge något i detalj utan att googla det).

Jag tror att vad jag är på jakt efter är min egen historia och styrkan i dess betydelse. För som doktorn sa:

”Do you know, in nine hundred years of time and space I have never met someone who wasn’t important”

något jag gärna citerar för andra, men aldrig tagit åt mig.

1.09

Hej,

Och god eftermiddag.

Tre dagar barnledigt försvann på ett kick, jobbet slukade det mesta. Det är svårt att tacka nej när jag inte vet hur kommande vecka ser ut. Kanske får jag jobba, kanske inte, åtta till fem känns långt borta nu. För dramats skull hade jag velat skriva att det skapar stress och ångest att leva i ovisshet, men jag kan inte påstå att jag mår dåligt av det. Det är troligtvis bristen på intressen och aktivitet utanför jobbet som gör att det inte känns tungt när de ringer sju och undrar om jag kan komma in åtta("men jag jobbar ju redan eftermiddag, till 21:30?" "Du kanske kan gå heldag" "jo absolut... ses vid 11.) som vikarie på det mest personalkrisdrabbade boendet i stan kan du ändå ställa vissa krav. Till mitt försvar somnade jag inte förrän klockan 04. dagen före, och för de boendes bästa hade det nog inte varit bra om jag kom in med bara tre timmar sömn i bagaget.

Jaja, det finns lite pest och pina i mitt liv också. Bostadsfrågan är fortfarande ett problem. Jag är dock inte den enda som engagerar mig i den, här om dagen satt hela personalstyrkan och hjälpte mig. Någon kände någon som skulle flytta, en annan hade en vän som ägde ett par fastigheter: "det måste ju lösa sig, du kan ju inte bo på gatan när du har barn." Nej, men utan hade det väl gått hän. Jag är inte den som behöver lyx i min vardag, jag anpassar mig alltid efter situationen och trots ett evigt klagande så surar jag inte. Det är bara att ta de för vad det är. Tyvärr(!) har jag inte enbart mi egen rygg att se efter. Liv kräver mer, jag kräver mer åt Liv. Men det ska nog lösa sig.

Sömnproblem är också ett faktum, jag måste få bukt med dem nu. Det är en sak att jag dagen efter ett nattpass har lite svårt att somna in på kvällen, efter att jag sovit in halva dagen, men att efter fem timmars sömn ändå inte somnar i tid utan blir sittande till två-tre-fyra... nu det är ett problem. Som jag har förstått är för lite sömn livshotande, eller åtminstone intelligenshotande, och som dum kan jag lika gärna vara död. Det kanske passar andra men det passar inte mig, vad vore jag utan mitt sinne för detaljer och kritiska tankebanor?

Snart är hon är, döttra mi, veckans matsedel är klar och diskmaskinen är i rullning. Skönt att tystnaden också är på utgång, jag blir nojig av att bara prata med mig själv.

 

 

Om du förstår dagens rubrik ska du få dig en kyss. Annars får det vara.

29 år på ett kick

Klockan börjar närma sig 3. Johns sand har börjat sprida sig från ögonvecket ut i blodomloppet så för att hålla mig vaken tänkte jag försöka skriva några rader.

Jag har mycket i tankarna just nu. Det mesta kretsar kring framtiden och det är många frågor men allt för få svar. Vad ska jag göra, vilken väg ska jag gå och vem kommer jag bli – vilka kommer jag ha vid min sida? Jag frågar mig var jag kommer bo när mitt andrahandskontrakt löper ut, trots att jag söker 2-3 lägenheter i veckan har jag inte fått gå på en enda visning. Ska jag fortsätta söka jobb relaterad till min utbildning eller ska jag fundera på att studera någonting nytt och i så fall; hur ska jag ha råd med det? Eller kommer jag fortsätta arbeta inom vården, hoppas på att så småningom få en fast anställning för kanske är det ändå där jag hör hemma? Det är trots allt det jag vet bäst, kanske borde jag plugga något som står i relation till det – kanske pedagogik med rätt inriktning – så att kompetensen breddas en smula. Pengar har aldrig varit målet, fast jag glömmer ofta det. Vad jag strävar efter är lycka, vad som gör oss lyckliga är dock helt olika saker. Att få umgås med min dotter, träffa vänner och avverka nätter utan att tankarna befinner sig någon annanstans, fängslade vid bekymmer; det är lycka för mig.

Jag vaknade sent igår, efter födelsedagens obligatoriska alkoholkonsumtion. Ett starkt sug efter svensk Kinamat fick mig att tillslut ta mig ur sängen, men det blev inget av det. Jag ville ha sällskap, behövde prata med någon om det här med att vara vuxen på låtsas. Men mitt kontaktnät i  Norrköping är vida begränsat. Jag kan räkna tänkbara lunchkompisar på en hand, och då gömmer jag ändå ett par fingrar i handen. De flesta jag umgicks med under studielivet har flyttat härifrån, resten av min bekantskapskrets bor i södra Sverige och anledningen till att jag stannade kvar efter examen; ja henne har jag flyttat isär med. Hur mycket jag än skulle vilja, vill jag än mindre flytta härifrån. Jag har min dotter här och jag har lärt mig från erfarenhet hur illa och sprucken relationen kan bli av distans. För att återkoppla till lycka, som är ett virvel av pusselbitar som inte alltid går att passa ihop, så är jag lyckligare när jag får vara med Liv än med mina vänner. Jag är definitivt lyckligare än när jag jobbar.

Dagens Svea rike har gjort det klart för oss att det viktigaste i livet är att jobba. Målet: full sysselsättning. Jag vet inte om det är något jag drömt men jag har fått för mig att en tidigare socialdemokratisk stadsminister en gång sa det motsatta: att målet inte ska vara full sysselsättning, utan full frihet. Frihet att göra det du vill göra, frihet att göra vad som gör dig lycklig. Okey, det där sista om lycka la jag till och jag undvek citationstecken för jag tror inte att det var en korrekt återgivelse. Men poängen är ändå den att jag mina bekymmer länge kretsat kring jobbfrågan, när jag egentligen borde fokusera på hur jag spendera tiden då jag inte jobbar. Visst är det viktigt för oss att ha jobb, vi lever trots allt i en värld präglat av ett ekonomiskt system där du behöver pengar för att överleva. Vi har det trots allt bra i Sverige(även om det kan bli bättre), har du inget jobb har vi åtgärder i form av ekonomiska skyddsnät. Men de nätet är i sin tur beroende av att det finns folk som arbetar och som betalar skatt. Om ingen haft ett jobb skulle våra skyddsnät gått upp i rök. Därför tycker jag att det är extra viktigt att alla, efter förmåga, försöker skaffa sig ett arbete så vi kan bidra till vår gemensamma välfärd. Men även om det är bra att arbeta är inte arbetet i sig det viktigaste. Nu menar jag inte att det på något vis inte går att kombinera lycka med jobb, att få arbeta med något som får en att må bra eller göra gott för andra är en bonus som få är lottade. Jag menar inte heller att lycka är fritid, möjligheten att inte göra någonting. Vad jag vill komma fram till är att vi inte borde låta oss påverkas av vad andra anser är viktigast för oss här i livet, det borde vi vara kapabla till att reda ut själva.

Gud, vad jag alltid ska röra till det. Jag hoppas att det framgick att jag inte är en hippie, det finns saker här i livet som vi bör göra även om vi inte känner oss sugna på det. Få inte dessa saker att framstå som meningen med livet bara, då kommer du nog bara må dåligt. Det gör jag i alla fall.

Jag hade ett bra samtal med min syster idag. Hon är så klok, min lilla syster(medveten särskrivning, läs som det står). Jag misstänker att hon går i terapi, någonstans måste hon snappa upp alla sina goda råd. Jag vet att hon har rätt i det hon säger, även om hennes bild av situationen är något begränsad till den halvtaskiga skiss jag målat upp. Det är svårt att förändra ett beteendemönster, speciellt när det är en själv som planterat fröna och vattnat för att det ska rota sig ordentligt. Jag vet inte om jag riktigt vill rycka upp för många rötter just nu, men jag borde nog se över om jag kan så lite nytt.

Crap, där lät jag som en hippie ändå.    

 

Ett rum

I mitt "föräldrahem" är det svårt att hitta en tyst plats. Så har det inte alltid varit, jag växte upp 2 meter under jord, omgiven av betong. Mitt källarrum, min oas och mitt tonårsfängelse, har dock genomgått en förvandling sen jag flyttade ut. Där står inte länge en inbjudande vattensäng(!) och kluckar, sandsäcken är nedplockat och skrivbordet – åh där jag ristat in och ristat över minst ett tjog kvinnonamn – är bortforslat och uppbränt sen 7 år tillbaka. Det saknas också diverse kommunikativa förnödenheter, så som internetanslutning och mobiltäckning. Även om det står en bokhylla full av titlar jag minns, är det inte längre mitt rum och jag får ont i magen av att gå ner dit.

 Mammas sambo(ty de har aldrig gift sig) byggde huset för egen hand. Han anser grunden för ett bra hus utgörs av avståndet mellan tre rum: sovrum, badrum och tvättstuga. Avståndet får max vara 3 steg. Så han byggde alltså ett tredörrars-vägskäl och ett runt det ett hus med öppen planlösning, där en viskning i ena änden kan fångas upp av en slumrande person i andra. Det finns självklart rum med dörrar: sovrum och badrum. Som den återvändande sonen med bihang blir jag tilldelad ett rum, min styvsyster med kulturskägg får ett rum, och sen är rummen slut. Då döttra somnat i mitt rum, är det med andra ord svårt att hitta en vrå att dra sig undan till. På övervåningen finns det ett skrivbord, men på den står en relik bland datorer, en sovande T500, ett surrande mörker jag allra helst håller mig borta ifrån, ty den är så full av virus att den smittar via luften.  

Men det finns ett rum som vi sällan använder. Det är ett åldrat rum, som överlevt de moderniseringar som skedde under 1900-talets senare hälft. Ett matsalsrum, där vi bara äter julmiddagen. Resten av året står det tomt, illa upplyst och bortglömt. Förr minns jag, vi hälsade på äldre vänner till familjen, alla hade det där rummet. Matsalen, finrummet, där tavlorna var inglasade, kristallkronorna samlade damm och silverbesticken låg undangömd i skänkar med nyckelhålsprydda lådor. Brunt trä, ek säkert, eller mahogny eller något annat material jag tror är dyrt men inte har en aning om. Stolar med stoppade sitsar, mattor på golvet. Okey, kanske inte så fancy, min förmåga till att beskriva miljön har alltid varit bristfällig och har på senare tid också blivit sämre. Jag ska fuska och använda mig av en bild.

 

Hur som, det är till denna avlägsna plats jag dragit mig tillbaka för att få skrivro. Ett fatalt misslyckande, eftersom det tog mig nära 3 timmar att skriv det här blogginlägget.

   

 

 

Min nya leksak

Det här är det första inlägget jag skriver från min nya leksak, "Microsoft Surface", vars tangentbord jag inte helt lärt mig hantera men som tur var har ett okey autocorrect-system som rättar de flesta av mina misstag. Jag hittade den för en billig peng och det var just tangentbordet jag föll för, det och att MS office ingick. Än så länge är det bara glada miner, jag har stött på ett mindre problem när jag försökte bygga en soffa på EM:s hemsida och plugg-in programmet inte gick att installera. Av diverse 5-årings motiv("min spade är bäst, mamma använd min hink") så går det bara installera program ur Microsofts egna appstore som visserligen innehåller en hel del användbara program men dock långt ifrån allt jag vill ha för att så obehindrat som möjligt röra mig i en datoriserad miljö.

Min version var också den första av vad jag förstått tre, nyare Surface 2 och Surface pro finns också på marknaden. Av ekonomiska själ och det faktum att jag inte behöver ha det värsta(även om pennan till pro var snygg, och ett extra skärmläge hade varit schysst när jag ser finns i sängen) så blev det den här.

Sjukt ointressant inlägg, eller hur? Det här är bara ett testinlägg för att se hur maskinen förhåller sig till mina ambitioner. Än så länge, nästan full pott.

Working class hero?

Som känt står det ganska still på jobbfronten. Jag vikarierar fortfarande inom vården, jag är på två gruppbostäder nu genererar fler jobbtillfällen men det för min inte närmre den bransch jag vill in i. Snarare längre bort, mentalt sett har jag på flera nivåer redan givit upp. Eller förtillfället lagt det på hyllan, sen jag fick barn har jag gjort en del omprioriteringar i livet. Det viktigaste är att jag får uppleva glädje med Liv, lycka överhuvudtaget är givetvis välkommet. Gladare hade jag varit om jag fick jobba med något där jag kunde dra nytta av mina kunskaper, men glad är jag att få jobba med och mot andra människor. Det är ett dåligt betalt arbete som stundom är tufft och psykiskt pressande, men jag får också många skratt och när jag tänker på jobbet drar jag alltid på mungipan.

För någon vecka sedan fick jag förfrågan om jag ville jobba i sommar. Jag sa givetvis ja, med reservation ifall det dyker upp en fast tjänst. Till sommaren har vi tänkt köra varannan vecka, vilket kommer innebära - förutsatt att schemat ser ut som det brukar - att jag kommer jobba varannan helg och ha Liv övriga. Lungan, tänkte jag, jag festar ju ändå aldrig. Men nu slog det mig, hur ska jag göra på vardagarna? Jag hade redan räknat med att Liv ska få gå på dagis de dagar jag jobbar, men en tjänst inom vården innebär också oregelbundna tider. Förutom helger är det är kvällsskift, heldagar, jour. Jag har förstått att det i praktiken är omöjligt att få en plats på nattis i Norrköping med kort varsel. En kollega till mig berättade att hon stod i kö i ett år, under den tiden fick hennes föräldrar ställa upp som barnvakt. Mitt problem är att min mamma bor i Blekinge, min pappa bor på sitt kontor i Stockholm. Den ena systern bor i Kalmar och den andre huserar i Malmö, med andra ord har jag familjen utspridd i hela södra Sverige men ingen inom 10 mils radie. Med tanke på att schemat inte brukar lämnas ut förrän i maj månad, är det svårt att planera redan nu.

Det förefaller mig mycket underligt att kommunen erbjuder tjänster såsom gruppboenden, där personal finns på plats 24/7, samtidigt som de inte kan tillhandahålla barnomsorg dygnet runt. Jag minns när herr statsminister fick en fråga gällande någonting som rörde barnomsorg och han med ansvaret nerkört i halsen, sa något i stil med: "då får man vända sig till familjen." Att bara förutse att det finns en familj gör mig så arg. Nu vet jag att det inte var på kommunal basis och att Norrköping styrs av sossar och har gjort det sen vikingatiden, men de verkar tänka på samma sätt.

Nu har ju Liv en mamma också, men jag känner att det vore orätt av mig att ens försöka lägga över ansvaret på henne bara för att vi har gemensam vårdnad. Nu har vi delat upp tiden som så att jag har Liv lördag/söndag-onsdag, sen här hon hos sin mamma onsdag-Lördag/söndag. Då jag inte har barnomsorg innebär det att jag kan ta vik. onsdag-lördag, ibland söndag(men inte kvällspass). Jag försöker jobba så mycket jag kan dessa dagarna, jag tvekar inte att sätta upp mig på dubbelpass eller ta en vakennatt ifall jag gjort en dagtur. Nyårsveckan betade jag av 68 timmar, och då räknar jag bort jouren. Det kanske låter mycket men vad har jag för val, veckan därpå fick jag bara två jobbpass. Jag tager vad jag får, och alla pass går inte för mitt oregelbundna arbetsliv ska inte påverka mitt ex. Vi må ha ett barn ihop, men vi har också separerat. Jag är glad att hon ställde upp på mig under tisdagen, då hon tog hand om Liv så att jag kunde jobba vakennatten till onsdag. Jag är glad, men det är inget jag förväntar mig, och aldrig något jag tar förgivet.     

Så just nu har jag ingen aning om hur det kommer lösa sig till sommaren(vilket det måste göra, för jag behöver jobbet). Jag får skaffa mig en billig barnvakt, som inte tar lika mycket i timmen som jag tjänar efter skatt, vilket innebär att hen får ta högst 60 kr timmen, pengar som också ska skattas.

Dagboken: Ny natt

I väntan på att tvätten ska torka kan jag lika gärna blogga lite. Som vanligt vet jag inte vad jag ska skriva om, intresset för att dela min syn av diverse debatter via känslomässigt "tyckeri" har svalnat. Kanske är det dags att ta steget vidare(eller tillbaka, beror på hur vi ser på det) och blogga utifrån andra intressen. Jag kan inte påstå att jag varit en inbiten debattör och samhällsbloggare, men fokus för mitt skrivande har legat på att mina inlägg ska ingå i en samtidskontext. Förr skrev jag mer ur ett dagboksperspektiv. Om än luddigt och kryptiskt och måhända brutalt ärligt,  något som upphörde per se då jag gick in i ett förhållande. Av erfarenhet visste jag att det inte finns något som skadar en relation så mycket som sanning.

Ska vi då ljuga oss igenom relationer? Nej, men vissa saker behöver inte delas med offentligheten, somliga tankar bör vi ha för oss själva. Mitt problem; själen kräver att få blotta sig. Det spelar ingen roll om läsarna uteblir, jag har haft ett behov av att skriva av mig, något jag säkert delar med flera andra där ute. För att tankarna inte ska begrava mig, känslorna inte ska fängslas, behöver jag spy ut dem någonstans. Anledningen till att jag inte kan skriva en privat dagbok kan delvis bero på 2000-talets vanligaste folksjukdom: bekräftelsebehovet. Det kan också bero på något som gäckat mig sen tonåren: Varför skriva när ingen läser? Behovet är inte att skriva, det är medlet, vad jag behöver är att dela med mig. Visst spelar det roll om ingen läser, under de senaste tre åren har jag delat mina sanningar i en hemlig blogg men problemet har varit att i ett virvel av bloggar och communitys kommer inget fram om det inte delas. Och jag kan inte dela den här. Inte för att jag egentligen gjort något som varit fel, men det är komplexa tankar av intryck jag fått. Det är väl också därför jag fastnat så för poesi. Via dikten kan jag uttrycka det som rakt på sak skapar frågor jag inte alltid vill besvara. dikten kan också avfärdas som just dikt, ett konstverk utan verklighetsanknytning. Men allt knyter an till verkligheten, men långt ifrån allt spelar roll. 

Nu får jag snart besök, och min tvättid tar slut om en kvart, så jag får fortsätta det här lite senare.     

Dagboken: kakfarsa

Jag vet att jag det senaste året bloggat allt mer sällan, det finns flera anledningar till det. En av dem är brist på inspiration, en annan är lust. Ett tredje skäl är känslan av menlöshet, rädslan för övervakningssamhället, pressen att stå med fötterna på jorden och ta debatten. Men det främsta skälet är nog att jag är lat, bekväm och hellre ser en film eller läser vad någon annan skrivit.

Hur som, idag har jag och Liv köpt en kakform, för vi ska baka en sockerkaka. Vi kommer bli jättefeta, igår efter maten hade våra magar svällt och Liv klappade på sin och sa:"Pappa, jag har en bebis i magen."

...till kvällen läste vi en saga om storken.

  keep up the idiocy

Träning

Det är inte lätt att ta sig in i känslan, än svårare att slinka ur när jag väl hittat rätt. Allt är en sexuell referens, inget kan tas seriöst för mer än femton sekunder. Catch the star light, jag jagar de där enkla leendena, en krökt mungipa och ett ögonbryn på höjd... allt faller åter, det krävs en och annan drog, en lögn i mitt fall, för att hålla allt uppe.

Nej, jag är inte depp.
Men jag skulle behöva en klippning.

Idag, mycket rörelse. Sen cykeln blev kidnappad har det blivit för mycket bil, så de dagar jag har Liv försöker jag låt bilen stå och istället dra barnvagnen fram och tillbaka, gata upp och ner, röja lite extra kilon som lagt sig. Jag hör krökta ögonbryn, det där hjälper dig inte, det beror väl lite på hur vi ser det, eller hur?

Mitt Liv, som ni ser, kretsar inte kring träning. Jag försöker leva som gemene individ gjorde på 90-talet, det finns en hel radda med etnologisk forskning kring den västerländska mannens leverne under detta bortglömda decennium. Jag var bara barnet, men det är inte barndomen jag längtar tillbaka till, utan teknikens genombrott i våra privatliv: Hemdatorn, 56k modemet, hotmail, quake 2, hemsidor med gästböcker, folk skrev dagbok på lunarstorm och inte blogg på trivala ämnen som livet-jag-lever-var-jäkla-dag. Haha, jo men jag gillar hög hastighet också, ny teknik absolut, men jag föreställer mig ofta en enklare vardag(fast svårare, beroende på hur vi ser det).

Nej men, tänk när vi såg på tv ihop, tog en fika bara vi två, tänk när vi träffades för andra gången utan att ha googlat sönder och samman varandra efter första mötet. För allas trevnads skull ska ni veta att 25% är sant, 70% modifikation och 5% lögn, vad som är vad får ni luska bäst ni vill.

Så Jag, hur som helst, drog Liv till öppna förskolan. Där träffade Liv en bekant från förr, vid lunchbordet hävdade hon till och med att hon kände igen honom: "jojo, det där är Morris," men jag tvivlar ändå. hur gamla kan de varit, 2-6 månader max? Men brås hon på mig har hon ju ett jäkla minne, sånt skräp går ju i arv har jag hört på ryktesväg. Så Liv, hur som helst, lekte järnet men mest med sig själv och 3-4 bollar, en tunnel och en ett par vagnar. Sen drog vi till Lagerlunda med ett stopp på arbetets(på Livs begäran) för lite balansgång. Passade på att besöka graffitiutställningen men jag blev lite besviken. Den kändes genomtänkt men slarvigt genomförd. Nu fick jag lust att skriva ett helt inlägg om utställningen, men jag får nog göra ett besök till först.

5 i 1, morgondagen väntar. Mamma är på besök och jag hade tänkt att det skulle gå att dela en 90 säng med döttra, det har ju gått hur bra som helst med otalt många människor förr i tiden. Problemet är att ett barn som sover kan vara bland det vidrigaste som finns. De är levande el-element på högsta spetan, de rör sig konstant och ligger helst så att du ligger obekvämt. runt klockan 5 i morse kröp Liv upp i min säng, det var visst ett spöke i hennes. Efter en timme knuffade hon ner mig med orden: "smoothie pappa" Bortskämda unge. Tanken var för en timme sedan att testa om det kunde gå bättre idag, men då hade hon lagt sig tvärs över på bredden. Det blir väl kuddar och filt i köket antar jag. Jaja, det är kärlek det med.   

"hon har alltid varit intresserad av musik"

Något jag alltid retat mig på är när personer eller föräldrar till personer som lyckats inom ett speciellt område intervjuas i medierna. för de säger alltid samma grej(här borde jag komma med konkreta exempel och sidhänvisningar men ni får ta mig på mitt ord, vilket inte är värt jätte mycket men ändå grundar sig i något):

"Hen har alltid varit intresserad av [området], enda sedan hen var liten har hen gjort dittan och dattan, första gången hen visade intresse var i 1 års åldern bla bla."

Må så vara att hen visat intresse, men det betyder INGENTING. Barn intresserar sig för det mesta, nästintill alla västländska medelklassbarn har någon gång varit fixerad vid bollar i tidig ålder men att det skulle ha ett samband med att barnet i vuxen ålder blir en fotbollsspelare i världsklass har jag jag föga till övers för. Att en musiker som barn tyckte om saker och ting som låter betyder bara att hen var som de flesta andra barn, ett barn som tycker om att pyssla blir inte per automatik en entreprenör alá Steve Jobs.

Om jag tittar på vad Liv intresserat sig för under sina två levnadsår har jag en hel drös färdigt intervjumaterial ifall Liv blir antingen det ena eller det andra. Fotbollsspelare? Jo men Liv älskar bollar. Dansare? Jo men Liv älskar dansa. Sångerska? Liv nynnar på låtar hela tiden. Kriminell? Liv snattade en godisbit en gång, upptäckte det först när jag lyft in henne i bilen. Musiker?

Jag har äntligen, efter ett år, tagit mig till musikaffären och inhandlat nya strängar till gitarren. Så i helgen strängade jag om, stämde så gott som, och spelade de få låtar jag kan för Liv - som blev hysterisk.

"Mumpel, mumpel pappa"

Först trodde jag det var en låt hon ville att jag skulle spela, alternativt att hon inte ville höra mig spela alls. Men tillslut förstod jag; hon ville ha munspelet. Väl mot hennes läppar jammade vi både ship song och Pippi Långstrump. Liv är en redig hejare på det där med Munspel, det kommer inte förvåna mig om hon blir nästa stora munspelare.

 

Liv Lirar Keyboard

Ett hem.

Imorgon är det onsdag och då kommer Liv hit. Jag saknar henne jättemycket, men jag blir så prestationsinriktad när hon är här. Jag vill att allt ska vara perfekt, att hon ska trivas. Jag minns själv hur jag motvilligt satte mig på tåget för att åka till min pappa, hur jag avskydde det där grönfärgade gästrummet som skulle föreställa mitt rum, men som inte innehöll en enda referens till mig själv. Jag minns hur jag såg fram emot att gå och lägga mig, släcka lamporna och ligga och stirra ut genom fönstret. Sova var det bästa jag visste när jag var där, därav kanske min förkärlek till att ligga i sängen.

Nea bor kvar i lägenheten, där Liv växt upp. Där har Liv ett eget rum, fullt med hennes prylar. Hos mig har hon en hörna, men jag har verkligen ansträngt mig för att hon ska känna att det är hennes del av lägenheten och inte en gästsäng. Det är rosa och lila och mängder med andra färger, färger jag aldrig skulle inrett med om det bara var jag som skulle bo här. I hyllan där jag förvarar mina böcker och enstaka dvd-filmen finns ett hyllplan som bara är hennes. Där står sagoböcker, pussel och ritblock ligger på hög. Hemma hos Nea har hon två stolar som hon släpar runt på, speciellt när hon vill nå någonstans då hennes längd inte räcker till. Därför köpte jag henne en liten stol som hon kan ha här. Jag köpte två fåtöljer, varav den ena är en sittpuff som jag noga poängterat är hennes och ingen annans. Jag vill inte att det här ska kännas som en tillfällig bostad där hon måste spendera 3-4 dagar i veckan. Jag vill inte att hon ska känna att hon sover borta, utan hemma - med pappa.

Så i morgon kommer hon. Jag hoppas på fint väder så vi kan mata änderna, leka sakletare och kanske finna ytterligare en ny lekplats. Oavsett väder ska vi i alla fall ut och åka spårvagn, vilket är bland det bästa hon vet just nu.

Produktiva byxor och budgetsnack

Pyjamasbyxor är förbaskat bekväma, men runt lunchtid börjar de skava tillsammans med parketten under nakna fötter. Jag borde verkligen göra mig i ordning, ta en dusch och klä mig. Pyjamasbyxor innebär per automatik inte att jag blir förslappad, efter första koppen kaffe och rapport har jag hunnit med att söka tre jobb, boka service, skrivit några sidor på boken och försökt göra den där registreringen på arbetsförmedlingens hemsida men jag saknade uppenbarligen behörighet. Har försökt skaffa boendeparkering men min adressändring har tydligen inte gått igenom, vilket också blev ett problem när jag skulle skaffa hemförsäkring. Så nu får ni rappa på med administrationen, mitt leverne är dyrt och osäkert.

Innan jag flyttade gjorde jag upp en budget, en rambudget som jag försöker hålla, samt en där jag skriver i faktiska kostnader efterhand. Sen Blekingeresan har jag dock inte vågat titta på den. Jag tror jag ligger plus totalt, men att jag övertrasserat matkontot. Det är så himla mycket basvaror som saknas i mitt skafferi, som socker och mjöl och bakpulver, kryddor, oljor, buljong, ströbröd mm. Saker som alltid finns hemma, men som för en vecka sedan visade frånvaro i mitt nya skafferi. Sen är det alla tillbehör, som slevar och kastruller och durkslag, sil och rivjärn, måttenheter, press, ungsformar mm. Saker som iofs inte ligger på matkontot men som ofta bakas in i kvittot. Jag tänkte faktiskt sätta mig nu, titta över budgeten och fasa eller fira.



Uppdate:

Jag har bestämt mig för att privatbudget är skit.

"Minnen" och "Världens bästa dag"

Minnen

Jag satt nere vid strömmen och lät hösten fallera runt om mig. Jag tog mig tid att betrakta löven, hur de darrande klängde sig kvar på tunna kvistar. Skrämda inför det stundande fallet, eller ivrigt längtande. slit oss loss, låt oss falla fritt, virvla i vinden och få kanterna naggade mot asfalten. Låt oss dansa med våra gelikar, låt oss trampas sönder av snörda skor. Eller var de bara löv, avdankade blad som gjort sitt. 

Jag tillät mig vandra lite i minnet. Jag minns när jag kom till Norrköping. Det var en söndag och jag bodde på Gripen, mitt stan och precis som nu hade jag strömmen bara ett stenkast bort. Jag vill minnas att hösten kom tidigt det året, det var augusti och jag tog en promenad i min nya stad, gick vilse och satte mig tillslut ner på en vågformad bänk för att vila(bara hundra meter från Gripen, men det visste jag inte då). Jag tog tillfället att andas och reflektera, precis som idag, över vem jag är och var jag befinner mig. Jag kände en handfull människor, ungefär samma personer som jag känner idag, men då grämde det mig inte att jag var ensam. Om mindre än ett dygn skulle tre år på universitetet sätta fart, ensamheten var temporär. Idag vet jag inte vart vägen bär, vem jag kommer känna i morgon och hur de närmsta tre åren kommer utvecklas. Då hade jag bestämt mig för tre år utan för hårt bundna band, den övertygelsen höll i två veckor. Sen träffade jag Amanda, och resten är historia. 

Liv har varit hos mig i fyra dagar. Det har varit fyra underbara dagar, i en lägenhet som börjar ta form och mer känns som ett hem än ett hotellrum. Det luktar fortfarande främmande här, men det är en trygg doft. Den påminner mig om när jag som liten steg in genom dörren till min mormor, mina kusiner, min bästa vän Kristoffer. Det var trygga hem, fulla med kärlek. Jag hoppas Liv känner sig trygg när hon är här, älskad av mig som kanske inte lyckats bäst här i världen men gett sig fan på att hon aldrig ska känna sig övergiven. 

Hon har visat upp ett visst ogillande. Andra dagen hon kom hit stannade hon upp i trapphuset och insisterade på att vi gått in i fel trappuppgång. Hon var så övertygad att jag själv blev skeptisk. Igår när vi kom hem efter världens bästa dag tillsammans, började hon tjata igen och det var då jag såg mönstret. efter att jag övertygat henne om att det var här vi bodde("se Liv, borsten står i hörnet, och tavlan hänger på väggen") övergick hennes misstro till ren vägran. "Liv sitta lite, vänta en stund." Hon la sig på golvet, hon skrek inte men hon rörde sig inte heller. Jag försökte lura henne genom att gå runt hörnet, då skrek hon vänta men när jag tittade fram runt kröken satt hon fortfarande still i trappan. Hennes ben var som gelé när jag tog hennes hand och försökte få henne att följa med. Tillslut fick jag bära henne, under ett regn av slag och hot om evigt hat. Dock, när vi väl kom in i lägenheten, var allt som vanligt. Jag hoppas det är en övergångsperiod. Jag förstår henne, det är konstigt att hon bor på två ställen nu, och mamma bor på ett och pappa på ett annat. Idag när vi pussades hej då ville hon att Nea skulle pussa mig också. 

Världens bästa dag

Igår, lördag, hade vi som nämnt en helt underbar dag tillsammans. Vi gick hemifrån redan vid elva, jag hade lovat Liv att vi skulle hitta en helt ny lekplats. Först tog vi en lång promenad längs strömmens norra sida, vi stannade flera gånger och klättrade bland annat upp i utkikstornet. Där sprang vi runt runt flera varv, Liv hittade en massa löv som hon gav till mig. Vi fortsatte ner till strömsparken där vi hängde vid laxtrappan en stund, men vi såg ingen fisk. Liv är en väldigt tänkande liten varelse, efter förgäves sökande konstaterade hon att:"fiskarna är spöken." Lite läskigt faktiskt. Hon ville leka vid den kupolformade klätterställningen(ser ut som en nyckelpiga tror jag, med en rutschkana inuti) men det var så lerigt och vi hade varken regnbyxor eller stövlar med oss. Vi snurrade på stolarna, som står utmed stigen, sen pumpade vi vatten på lekplatsen och följde flödet hela vägen ner i brunnen. Liv ville göra lera, pappa sa nej. 

Vi gick upp till arbetets museum, där vi kollade utställningen jobbcirkus, som både var lättillgänglig, barnvänlig, snygg och intressant. Jag var inte direkt målgruppen, men om jag varit hade den nog hjälpt mig fundera kring mitt framtidsval. vi käkade en dyr lunch, Nea kom förbi och kramade Liv och lekte med henne en stund i caféets lekhörna. Därefter sa vi adjö innan vi åter möttes upp på stan. Efter att vi shoppat lite försvann Nea igen, och det var dags att utföra dagens utmaning - finna en ny lekplats. Så vi tog oss bort till Södertull, kapade en spårvagn och åkte till Hageby. Av misstag(!) tog vi vägen genom Mirum galleria, Liv hittade en ny kupolformad lekstuga mitt i gången där vi blev fast i 10 minuter. "Pappa det regnar, kom in". Jag satte mig på tvären, "jag är för stor". För vuxen. Vi köpte Lera på Lekia(efter förra gångens försök ger jag mig inte på att göra lera själv), lera som vi sen inte hann leka med. Liv hittade en docka som pratade och sjöng när man tryckte på magen. Läskigt nog lät hon som en fullvuxen kvinna, Liv försökte lura i mig att det var hennes födelsedag men den gubben gick jag inte på.   

Vi sicksackade genom hyreshusen, jag visste sedan tidigare att här - någonstans - ligger det en lekplats av makalösa kaliber. Liv såg den först, från sin låga position i vagnen vet jag inte hur, men det var väl de utstickande färgerna som trängde igenom buskaget som väckte hennes sjätte barnasinne. Hon gled ur vagnen och sprang den sista biten. Lekplatsen var enorm, något nergången men det var flera rutschkanor och en borg att klättra i. Jag tror vi lekte där en timme, en och en halv. Det fanns en lång rutschkana som gick genom en tunnel, den åkte hon nog 20 gånger. Varje gång var sista gången, en gång slängde hon sig på mage och åkte med huvudet före. vi gungade och två småtjejer(fast äldre än Liv) tog henne under sina vingar och jag fick sitta ner en stund och slappna av. Det var knappt som hon ville gå därifrån, och när vi tillslut kom iväg skulle hon gå själv - rakt över den stora ängen. Vi stannade till vid en stor sten, något absurt konstverk I guess, och vi två metalskulpturer i form av två skinneheads som satt och funderade. Det fanns också en blomma av metal, som Liv klättrade upp på. Mitt på ängen fanns en hednisk cirkel, dock ointressant då det jämte låg två brunnar med stenlock. Vi hoppade mellan locken en stund innan vi gick in under några ekar(träd, i alla fall). Där kastade vi Löv på varandra, sen la sig Liv ner på marken. Hon började samla ihop Löv i en hög: "Liv gör en kudde, pappa också" Vi hjälptes åt, två kuddformade högar. Sen la sig Liv ner: "Nu sover vi pappa." Och jag la mig också ner, för vuxen för att bry mig. Miljonprogrammen tornade upp sig runt om oss, men solljuset föll perfekt i den lilla dungen och satte de gula och röda löven i brand. 

På sista biten gick vi förbi ridskolan. Vi stannade en stund och tittade på hästarna som hade träning i paddocken. Liv konstaterade att farmor och Göran har hästar, sen försökte hon sig åter på lögnen att hon fyllde år. Jag sa att hon får önska sig en häst i julklapp, då svarade Liv:"Göran köpa mig en häst". vi får väl se hur det blir med det. Det var en bit kvar, jag frågade Liv om hon var trött och det var hon. "ska du sova en liten stund?" Hon la sig till rätta i vagnen, "nej, bara vila lite". Hon somnade inte, däremot sov hon som en ängel hela natten. 

Jag önskar jag haft en kamera, mobilen dog tidigt den dagen. Det blir ett minne jag får försöka hålla kvar, så länge jag kan. Därför skrev jag ner det såhär, detaljerat. Jag älskar min unge, jag saknar henne så himla mycket trots att det bara gått ett par timmar. Men ett par dagar till ska gå, tur att jag vet att hon har det bra hos sin mamma. 

Nya dagar

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag flyttade ut. Jag har fått saker och ting på plats, idag drack jag morgonkaffe för första gången på sju dagar, en evighet mätt i kaffemått. Det saknas ett par saker, som ett draperi som skiljer Livs hörna från min. Ett köksbord så vi slipper sitta på golvet(Liv har iofs en liten stol) och en Tv för viktiga program såsom Bollibompa och aktuellt. Men jag funderar på att strunta i den, vi har playkanalerna och i morse la jag in en genväg till barnkanalen; för i eftermiddag kommer Liv hit.

Det blir första långköraren. Hon sov här förra veckan, men bara en natt och det fanns varken TV, musik eller fler lampor än en, så hon var väl något besviken. Plus att potatiskroketter inte gick hem. Hon fick umgås med sin pappa åtminstone, vilket inte heller kan varit speciellt kul.

Förra veckan - med flytt, arbetsintervju och en vilja att allt skulle bli perfekt - låg hjärtat på löpbandet och grät av stress. Även om det inte fanns mycket att göra när jag och Liv var ensamma på kvällen, fick jag ändå hjärtklappning i samband med att jag gjorde vällingen. Liv undrade försiktigt var hon skulle se barnprogrammet och  jag försökte fixa internet men hamnade i en telefonkö, plats 1 i 20 minuter. Jag rotade bland filmerna, hittade Katitzi  som jag studerade under min kandidatuppsats och hoppades att lite svenskt kulturarv kunde stilla en tvååring. Efter saga och trolljakt somnade hon i alla fall direkt och sov hela natten med fingrarna hårt slutna runt sin ficklampa. själv bäddade jag ner mig i köket, kollade en dvd(!) på datorn och varvade ner pulsen. På sätt och vis var det skönt att lämna över henne till Nea på lördagen. För även om jag vill ha henne nära mig jämt, så vill jag också att hon ska vilja vara hos mig.

Nu har jag inte sett min unge på 3 dagar, så det ska bli riktigt kul att hämta henne på dagis idag. Nu finns det fåtöljer, mattor, gardiner, internet(musik/TV), lampor, fler böcker än en och "smoothie" i kylskåpet(drickyoghurt, det enda Liv vill ha på morgonen). Jag ska slänga de sista kartongerna på tippen nu, plocka av hjärtat från bandet och låta det gå i sin egen takt.

förra veckan

igår kväll

På väg

Förälskad.

2002 var jag sjutton år. De flesta jag känner som varit sjutton instämmer när jag hävdar att som sjutton, då visste du allt om världen och världen; den cirkulerade runt dig. Du gick aldrig utanför dörren utan att dra känslan över huvudet om att alla där ute kan komma att titta på just dig. Om du fortfarande har den känslan när du närmar dig trettio så grattis, det måste kännas bra för dig. Men du kanske blir sårad när säger att världen och du bytt omloppsbana, och de flesta blickar glider av dig som vatten. 

(om du nu inte är en kändis på A, B eller C nivå, som lyckats förkroppsliga den där känslan och gjort den till en del av dig: som en arm eller ett felkammat hårstrå)

Härom natten blev jag smått road när jag i ett sms fick frågan om jag tror på att bli förälskad. Det är en fråga som kanske passat sig bättre för elva år sedan, då hade jag haft det där svaret som majoriteten vill höra. Ett svar som, oavsett innehåll, är en gnutta gjutet i naivitet och kommer direkt från hjärtat. Idag kan jag inte låta bli att lyfta det till en akademisk nivå. Jag måste problematisera frågan, ställa ett dussin motfrågor i stil med menar du rent objektivt eller är frågan retoriskt ställd och vad var det då jag skulle bli varse om? 

För objektivt sett, hur jag subjektivt valt att se på världen med fakta via forskning(och inom de fält jag anser vara legitima), så finns där ingen tvivel om att man kan bli förälskad. Men den känsla vi kallar förälskelse är biologiskt styrd och består av en en rad kemiska processer. Anledningen till att hjärtat bultar i panik, kroppen känner sig full av engeri men magen inte kräver ett skvatt föda beror på att opiatsystemet sätts igång och fenyletyalmin(kemiskt amfetamin) kraftigt ökar. Vidare ökar dopaminhalten och adrenalin och kortison frigörs, samt att - och kom inte och påstå något annat - könshormonerna blir mer aktiva. A.K.A you wish to fuck, även om du försöker förtränga den tanken på grund av kristen inavlad moral. Varför man dras till en/flera specifika personer är forskningen som jag förstått det lite oense om, men diverse experiment antyder på att det har med doften att göra. Samt utseendet, förstås(faktiskt). 

Kärlek då? Att älska någon när förälskelsen lagt sig? Ja, det kan du läsa mer om här. 

Men...

 om då frågan var retoriskt ställd, det vill säga en fråga du egentligen inte sökte svaret på. Du önskade kanske inleda en diskussion om någonting annat. Frågan om jag tror på att bli förälskad är väl ganska självklar, jag har ju lika lätt att bli förälskad som jag har för att hata, och lite sådär narcissistiskt påstår jag att ingen blir förälskad lika ofta som jag blir- men sen har jag också ett förbaskat känsligt luktsinne.

Ungefär här börjar jag fundera på om retorisk fråga verkligen var betydelsen jag letade efter.

Du kanske är förälskad, eller mentalt förblindad som vissa kallar det. Du har aldrig varit mycket för ord, jag ger dig det, men du ville kanske trots det uttrycka något. Något jag borde förstått, utan akademisk kunskap. Du kanske ville att jag skulle svara som en efterbliven sjuttonåring: 

"Jag håller på att förlora förståndet på grund av en annan människas blotta närvaro, och är det inte kärlek så må gudar och läkarkåren hjälpa mig, för då är jag troligtvis sjuk"

  Dagboken 2002-02-11

  

Finns där inte en risk då, att vetskapen och vidare tron på att de kemiska processerna tillsammans med sociokulturella förklaringar om vad kärlek är, gör att varje förälskelse går en cynisk död till mötes? Ja, borde vara det uppenbara svaret. Men saken är den att det spelar ingen roll hur mycket kunskap jag har, går jag i fällan gång på gång ändå. Det har vi historien som vittne till. Borde människan inte vara för intelligent för krig, religion, marknadsekonomi och miljöförstöring? För intelligent för att låta sig drabbas av den ganska förödande(men ack så underbara) känslan av förälskelse? Det är just där vi stagnerat, teknologi och vetenskap har passerat oss för människan håller sig själv tillbaka då vi fortfarande tar beslut baserade på känslor. Mångt och mycket vore till det bättre om vi var mer en mer rationell varelse. Vissa saker vore dock mycket tråkigare. För vad finns det att kämpa för, om inte känslan av att ha det bättre, Oavsett din subjektiva uppfattning av vad det är? 

Så om jag tror på att man kan bli förälskad? Ja, det tror jag. Jag kan förklara det ur ett vetenskapligt perspektiv men jag kan inte undvika det.    

höstfåglar.

Om jag ska fråga mig själv hur jag mår? Jag har känt mig lite krasslig på senaste tiden, alla i familjen har varit sjuk i perioder. Det började med mig, sen blev Liv febrig och därefter följde Nea på med samma symptom. Sen blev Liv snuvig och jag fick en tjock klump i halsen som troligen vandrat sig upp från magen där den legat och växt de senaste månaderna. Jag harklar mig och dricker varmt vatten, sötat med eukalyptushonung. Honung har alltid hjälp mig, i tonåren var halsen ett återkommande problem. Jag levde sida vid sida med vattenkokare och honungsburk, med en skarfs knuten runt halsen. Problem med halsen? fråga mig om de bästa husmorstipsen.

Klumpen. snart har jag harklat och spottat ut den, fyllt handfatet med tjockflytande gul sörja som kommer ta veckor att spola ner. Men jag gör det inte till mitt problem, för om allt går som det ska så böjer jag mig ner om tio dar och lyfter den första flyttkartongen. Jag hoppas på att klumpen ska vara helt borta tills dess, jag vill inte leva ensam med något ofräscht dinglandes i svalget.

Det har varit planerat i månader. Vi kom överens på midsommarafton, efter en mysig dag i parken med dans runt fallosen, picknick på gräset och en vända på lekplatsen. vi låg i sängen hemma, gömda bakom varsin mobilskärm - jag läste väl någon ledare och Nea bläddrade bland bloggar - då hon plötsligt(men inte oväntat) kläckte vad vi båda tänkt på i kanske två år. Det blev inget bråk, det kändes liksom okey, för vi var båda överens om att det troligtvis var för allas bästa. Vi sa att det inte var någon stress, jag skulle flytta till hösten så fort jag hittat ett eget place, hon skulle bo kvar och vårdnaden för Liv skulle bli gemensam. Inget av det har förändrats, men något föddes i min mage. En liten, mikroskopisk klump.

När sommaren led mot sitt slut började klumpen att växa. Att separera från Nea var inget problem, vi har levt som vänner i mer än två år och då menar jag två vänner som emellanåt går varandra på nerverna. Klumpen fick sin näring för de skuldkänslor jag känner gentemot Liv. Världens vackraste, underbaraste lilla väsen som inte förstår vad det är som kommer hända, hur hennes Liv kommer förändras om nu bara ett par dagar.

Förlåt, klumpen växer sig större när jag tänker på den. Den ligger och trycker mot tårkanalen, följande rader kanske inte blir så bra.

Nea säger alltid att: "hon kommer inte minnas det här när hon blir stor" men hon är inte stor, och det dröjer tills hon blir det. Nu kommer hon minnas de närmaste veckorna, att prata korttidsminne är att förneka den utveckling vi sett den här sommaren. Hur hon alltid pratar om mamma så fort hon ser ett flygplan(Nea flög till London i somras) och hur hon bara genom att se texten, vet att det är min syster som ringer(och att hon bor med Nicklas, för det är Nicklas hon vill prata med när det ringer). Så jo, jag har skuldkänslor för hur vi kommer riva upp hennes värld och göra det mer komplicerad och oförstådd än vad den redan är.

Men skuldkänslor är inget bra skäl till att hålla kvar. Vi kan inte leva med varandra bara för Livs skull, det skulle inte vara rättvist mot Liv heller. I längden är det för det bästa, och hon kommer vänja sig. Det gjorde jag, mina systrar, mina kusiner(ja, nästan samtliga är faktiskt skilsmässobarn). Jag ska bara se till att jag inte blir den där pappan som det tog emot att åka till, som alltid prioriterade i ordningen: Jobb, kvinnor, bilar och barn.

Det är väl av den anledningen jag inte berättat något för min pappa än. Jag kommer göra det först när han ringer och säger att han har vägarna förbi och vill stanna till och se hur det är med hans barnbarn. Jag förmår mig inte berätta för honom, han skulle inte förstå och vidare tror jag han skulle försöka påverka mina beslut. Flytta till Stockholm, kräv vårdnaden, börja jobba med mig. Allt det där som han gjorde, då han och mamma gick skilda vägar. Men jag vill inte att Liv ska bli ett pendelbarn, som varannan vecka spenderar fyra timmar på tåg och måste avstå från fritidsaktiviteter på grund av att hon bara kan vara med varannan helg. Som från det att hon fyller åtta inte vill åka mer, inte för att hon inte älskar sin pappa utan för att det aldrig är vardag, det aldrig är köttbullar utan alltid någon gratäng och att det alltid är nötter i chokladen för pappa aldrig lär sig att hon är allergisk mot nötter, för han är aldrig där.

Jag tänker vara där för Liv. När hon kom hem, späd som en pinne och fläckfri i hyn. Rädd för sina egna gäspningar, med små händer som inte visste mer än att greppa - greppa tag i allt. Jag brukade sitta hos henne på natten när Nea somnat. Jag knölade in min finger mellan hennes greppande små, och lovade dyrt och på gränsen till heligt att jag alltid ska vara där för henne. Jag kan inte skydda henne mot allt som gör ont, men jag finns där för tröst. Och om något skrämmer henne, som den minsta elaka lilla gäspningen, ska det alltid finnas en hand där för henne att greppa.

Även där finns det skuldkänslor. Inte så att jag inte litar på Nea, hon är en bra mamma och kommer skydda Liv med sina strama biceps lika bra som mig. Men jag kommer inte finnas där, jämt. Jag vet att en dag kommer hon flytta till ett eget hem, och i Tonåren kommer hon söka sig till vänner framför en asjobbig farsa, men jag tänker nu. Fyra-tre-tre-fyra, det är så det är tänkt att vi ska lägga upp umgänget. Att jag inte varje natt får vara där för henne när hon somnar, om hon somnar(hon gillar busa, springa runt runt runt i rummet och skrika "jag vill inte sova, jag vill inte sova"). Det är väl en vanesak, men det kommer vara jobbigt i början.

Så, vi bråkade idag. CensurCensur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur . så jag åkte och köpte mig extra tåliga flyttkartonger, för riktigt tunga saker, som klumpar.

Det är höst nu. En bättre tid att börja något nytt finns nog inte.      

Arabiska natt.

Så jag går igenom mitt liv. Haha, surprise surprise. Intet nytt på västan front. 

Jag är 28 år gammal. Jag har en akademisk examen men har aldrig haft en fast anställning, deltidsjobbat skiten ur mig inom vården i 8-9 år. Om jag skulle gå i pension nu skulle jag få ungefär 36 kronor i månaden, beräknat på en hyfsat hälsosam livsstil. Vilket jag inte har. Fast jag dricker inte mycket, levern har nog aldrig mått bättre, fast jag äter ganska kasst. Försöker, med en dotter kring halsen, laga näringsrik mat varje dag, men så kommer kvällarna och då blir det en och annan eh... knäckemacka för mycket. Och när jag jobbar natt(nej, ej fast, bara ett längre vikariat som vanligt) då slinker en tio koppar kaffe för mycket ner i strupen, uppblandat med energidryck och kanske en chokladkaka av värstingsorten. En natt köpte jag med mig vindruvor, det var nice. En annan natt popcorn, not so nice. Ska man poppa popcorn ska man känna sin micro, annars går det i 9 fall av 10 åt skogen. Det gick åt skogen, det luktade brända popcorn i hela personalrummet. Skrubbade frenetiskt och vädrade fram till tio minuter innan morgonpersonalen dök upp. Det luktade fortfarande popcorn när jag kom dit kvällen efter, men jag hade röjt alla mina spår så vem som är popcornmarodören förblir en gåta. 

 Så jag är 28 år gammal. Jag äger en bil, bor i en bostadsrätt, åker på all inkl. semester. Men bilen är jag inte speciellt stolt över, den har förslöat mig, samtidigt som den redan varit inne på lagning(haft den i en månad). Bostadsrätten äger min sambo, tanken var att jag skulle skriva in mig på den och lånet så fort jag fick det där jobbet som dock aldrig dykt upp. Jag är inte bitter, jag försöker och kommer fortsätta försöka tills jag sitter på hem och köper lotter för mina 36 kr. Jag gillar resa, men helst vill jag åka till städer. Topp tre städer jag vill besöka just nu är 1.Wien 2. prag. 3. Köpenhamn. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken stad det är, bara den ligger i europa och saknar en fet strand. Haha, jag kan upprepa om och om igen att jag inte är bitter men nog framstår jag lite avig kring tanken ändå. Det ska bli skönt att komma bort, huvudvärken kanske släpper av lite medelhavsluft och färdigtillredda middagar.

Hur har jag råd med både bil och resa? Det har jag kanske inte, jag har en underbar sambo som betalar en större del än mig i boende+matkostnader och sen är jag en jäkel på att spara. Den höst som Liv kom och både jag och Nea var arbetslösa lyckades jag ändå spara ihop en buffert på 48 000. För en del är det en skitsumma, för mig var det stort då jag endast jobbade extra inom vården och hade en permanent timanställning på en teater. Jag vill inte skryta, men ge mig ansvar för en budget och jag lovar det blir pengar över till både kaffe och kaka.

Så jag gick igenom mitt liv, men kom inte speciellt långt. Har jag inte ett ämne att skriva på far jag gärna på mattor av arabiska natt typen.

När nuet flyter ut

Liv växer. Det är nästan läskigt hur stor hon blivit. Stor och tung, snart orkar jag inte bära runt på min lilla bebis längre.

Människor förändras, dagligen, men visst är det svårt att upptäcka förändringen när den pågår framför ögonen på en? Jag minns klasskamrater från de tidigaste skolåren, som när man springer på nu, inte har förändrats ett dugg. för den indre blicken, förblir vi dem samma. Om förändringen inte är extrem, 30 kg upp eller ner kanske rubbar den statiska bilden, en olycka eller en extrem operation för att få den där beverly hills hakan man alltid drömt om. Nej, inte ser jag mina barndomskamrater som kids som jagar boll, röker på eller tafsar röv. Det är snarare som så att när jag tittar på dem tänker jag att de alltid sett ut så. Kanske är det därför man så lätt missar en ny frisyr eller en näsoperation, för det är inte det yttre vi ser.

Jag har börjat tänka så om ord. Jag erkänner, jag är ganska dålig på att stava. Rättstavningsfunktionen har gjort mig en stor tjänst sen de introducerades. Svenska är inte så svårt, däremot har jag alltid haft problem med att stava engelska ord. Jag har inte problem att läsa dem eller uttala dem, men att stava dem har alltid varit en utmaning, och jag har på senare tid funderat kring om det kan bero på att jag faktiskt inte tittar på ordet. Jag låter det svepa förbi, plockar upp början, mitten och slutet och låter fantasin sköta resten. Ni vet, vissa bokstäver är faktiskt onödiga för oss, vi kan gott och väl förstå en mening som saknar hälften, ta nedan som exempel:

"Jg hatr folk sm lgger upp bidr på sina hsdur, ellr redvisr vad de ätit tll bruch"

Nu var det där ett ganska dåligt exempel, men de flesta förstår nog vad jag skrev och en och annan kanske tar till sig av kritiken, jag vet att jag gjorde det. Hur som, jag har börjat ta tag i mitt stavningsproblem, genom att sänka mitt tempo och ge varje ord den överblick det borde fått när jag lärde mig det första gången - i grundskolan. :(

Det här är i alla fall hur min lilla skit ser ut idag.