Dagboken: Poesi

Det kittlar i ögonen, men jag tvingar mig själv att vara vaken. Jag ligger huller om bullen bland skrivböcker och minnen, försöker klippa och klistra eller bara låta mig inspireras en aning så att det men tidskrävande dikten jag någonsin gett mig in på att skriva ska bli färdig innan tåget går imorgon. Men jag har börjat bli ordblind, jag sitter med samma rader som för två timmar sedan och producerar inte mera än den ena omskrivningen efter den andre. Nu finns dikten i sju olika versioner istället för en fulländad. Jag funderar på att behålla den i sin originalform, mot alla sanningar som florerar upplever jag den faktiskt bäst som den är. Illa genomtänkt i sin grund, men den rinner fram likt uppdiktade strömmar.

Skriva dikter? Jo, jag gör sånt. emellanåt. Jag har alltid föredragit den kortare texten som, efter lite fritolkning, väcker känslor. Hellre det än en övertydlig, ibland feltydlig, bok av någon ex-journalist vars alterego lever livet hen själv aldrig fick leva. En gång i tiden bar jag på stora drömmar att kläcka den där romanen som alla pratade om, eller som uppskattades av det fåtal som i alla fall läst den, åtminstone en ros av någon norrländsk kritiker... Men jag tappade bort mig, det blev en bok på gymnasiet och den håller ungefär samma standard som en uppsats i historia, efter det jobbade jag febrilt i två år på en bok jag en dag spydde gala över. Hela storyn var en patetisk sörja av egocentricitet, en sorts "ack-så-synd-men-ack-så-cool-och-stackars-min-som-får-knulla" bla bla bl... Efter ett par år började jag skriva om den, jag la till både ironi och sarkasm och ett sinne för självkritik hos min hjälte, en person jag inte längre kunde känna igen mig i(och tacka någon för det). Jag la dock av efter ett tag, i konflikt med pojken från igår kom vi överens om att låta den vara som den är; en souvenir från en svunnen tid.

Jag påbörjade flera andra bokprojekt: "pojken och ängeln, flickan och gud" , "blåjeans" , "Sanningen varar...", "dröm"... böcker som aldrig fick mer än ett par sidor, som mest ett tiotal kapitel, samtliga fick ungefär samma abrupta avslut - vem skulle vilja läsa det här? I tid då böcker säljer allt sämre, i ett land där böcker säljer som allra sämst, böcker skrivna till en målgrupp som statistiskt sett är de som läser allra minst i samhället(yngre vuxna), vem riktar jag mina ord till? Själv läser jag ingenting förutom diktböcker. Jo det är sant, jag läser dikter på nästan daglig basis. Mer än så orkar jag inte med. Jag läste iofs Fredrik Lindströms bok, men såväl att den enbart bestod av korta noveller. Ibland tyckte jag ändå att den var för lång. Nej, jag vill ha kort lyrik som går direkt in i hjärtat och lämnar en med tomt rum som sakta fylls upp med...något. Läsa dikter, tänker ni, fjantigt. Men det är egentligen inte så stor skillnad från att lyssna på en låt(förutsatt att de sjungen i den). Det fina med dikter är att jag slipper musiken.

Sådär, jag behövde skriva av mig lite. Komma in i nya tankar, hitta nya vägar och formuleringar. Främst nya ord, och jag slutar nu för jag tror mig funnit vad jag sökt efter.

Dagboken: inläggen som uteblev

Det har varit en tuff tid de senaste veckorna så det har inte blivit mycket skrivet i bloggen. Mest för att jag inte riktigt förmått mig att sätta mig ner och berätta om min, egentligen, ganska obetydliga vardag. Sett ur ett kosmos-perspektiv är dock alla liv hyfsat obetydliga, kan inte se vad som gör ett Liv mer eller mindre värt och speciellt än ett annat. Ett liv är vad du gör det till, vare sig det är ditt eller någon annans som du värderar högt.

Jag inledde sommaren med att åka till Blekinge. Jag var där 1½ vecka, mycket längre än de 3 dagar om året som jag brukar spendera i mitt förflutna. Jag försökte hinna med så mycket som möjligt, även om jag mest såg fram emot en dag då ingenting var planerat. En sådan dag var dock svår att komma över. Det blev en hemvist med ett fullspäckat schema varav endast två dagar gick åt till att inte göra ett skvatt mer än att hänga i poolen(jo, mor och styvfar har byggt sig en pool) och låta mamma(farmor) sköta om sitt barnbarn. Det är alltid tacksamt med lite extrahjälp, jag kan nu förstå hur bra min mamma/moster/morbror måste haft det då de när som, kunde lämna över sina ungar på sin mamma. Jag har aldrig satt min fot på ett dagis eller ett fritids, jag spenderade mina eftermiddagar hemma hos min mormor fram till det att vi flyttade. Jag återvände dock om helgerna i flera år framöver, så fort det var en konsert i Sölvesborg så visste jag att det fanns en säng hos min mormor dit jag kunde fly när scenljuset gått ner. Vi ska vara glada att det fanns en plats där vi alltid kunde finna trygghet, alltid var välkomna och om fanns där för att knyta oss samman - vi i familjen.

Jag hann träffa mormor, om än blev besöket kort. Liv tog upp mestadels av tiden som den uppmärksamhetssökande unge som hon är, och det blev verken kortspel eller utrymme för diskussion och nostalgi. Men i vanligt ordning fick vi fika. Som min kusin sa; "Det är mormor som gjort oss så fikaberoende." När vi åkte därifrån stod hon, som alltid, och vinkade - som hon alltid gjort under hela min uppväxt. Det kom aldrig på tanken att reflektera över om en mormor verkligen behöver vinka åt ett barnbarn som passerat 12 år, istället grämde vi oss fördärvade över de gånger hon inte gjorde det. "Vad hände nu? gick hon på toaletten eller ringde telefonen?" Huvudvärk.

Som ni kanske förstått gick min mormor bort två veckor senare. Jag hade precis hunnit hem och installerat mig i vardagen, börjat kolla jobbannonser och vant mig vid för lite yta. Då kom samtalet, just när jag var ifärd att tvätta de kläder som bott i en väska i 1½  vecka. Det var min kusin som ringde, och även om jag trodde på vartenda ord han sa så ville jag få det till ett sjukt skämt. Men det var inte skämt, och jag började leta biljetter för att åka hem. Allt blev upp-och-ner, men Nea ställde upp och tog ledigt för min skull, och på fredagen åkte jag med Erik tillbaka till Blekinge. Det var inte ett kärt återseende, men en känsloladdat sådant. I tre dagar satt jag tillsammans med den familj som hade möjlighet att närvara, intill mormors sida på sjukhuset. När helgen var slut åkte jag med min syster till Kalmar, varifrån jag tog tåget tillbaka till Norrköping(byte till pendeln i Linköping).

Det var en av de, trots situationen, vackraste tågresor jag någonsin gjort. Det var ett magiskt sommarland som brutit sig upp ur marken, tunga trollska skogar, sköna ängar och små pittoreska samhället som lyckats överleva i en urbaniserad värld. Skogarna skars itu av sjöar och strömmar, som i sin tur spräckte solljuset som föll från himlen. Jag hade glömt mina hörlurar och var bortom förstånd till sömn, men resan var så vacker att jag satt som bunden med blicken ut genom fönstret medan fyra timmar susade förbi.

Två dar senare var hon borta. Det är svårt att förstå, i mitt hjärta är hon fortfarande högst levande och klagade på allt som inte står rätt till, men alltid med ett leende på gipan. Det gav sig inte för orden att berätta om den (första) underbara Blekingeresan, första midsommars på tio år utan jobbkläder, poolbad och familjedag, vännerna med skolkatalogen och fotbolls-em som gick som det gick; inte alls för Sverige. Jag torde inte skriva om uteblivna strandpromenader i solnedgång, eller Livs första möte med vågorna och (näst)kusinerna, Neas traggliga resande upp och ner, sjöodjuret i poolen, den billig producerade danska rullen som väckte tankarna att om, om allt det underbara vi faktiskt har här.

Nu är en del borta, men i mitt hjärta kommer hon för alltid leva kvar.

 

Dagbok: Vackraste bland själar

Jag kan bara tala för mig själv, för mer än så är jag inte.
 För mer än så är ingen.

Jag har svårt att finna ord för hur jag känner just nu.  Om det går att uppleva tomhet, är det vad jag nu går igenom. Men tankarna är allt annat än tomma, det snurrar och surrar om både det ena och det andra. Jag tror att det inte riktigt gått in än, för mig så tar det oftast ett par dagar. Så var det när farmor gick bort, så är det också nu. Det här blir rader utan sammanhang, jag förbjuder mig själv att redigera i efterhand, även om just den här raden är den sist skrivna.  

Jag fick samtalet precis innan jag skulle gå in i affären och handla. Liv sov i sin vagn efter en hård eftermiddag på lekplatsen.  Jag önskade att jag kunde krypa ner hos henne, söka tröst hos den som ännu inte vet vad sorg på den här nivån innebär, Men det gick ju inte. Vagnen är för liten för två.  Istället för att utmana rummet, gick jag raka vägen bort till hylla tre och stoppade ner en förpackning oboy(om än inte rätt märke) i korgen. Sen bort till mjölken – om det är något jag alltid kommer förknippa med minnet av vad som var och nu är försvunnet, är det varm oboy. Kanske med en kaka till.

Det ligger dock mycket sanning i det som min kusin sa här om dagen, när vi satt utanför sjukhuset och väntade på att världen skulle vändas om: det känns som om barndomen plötsligt tagit slut. Även om det var länge sen ljudet från lekarna rungade ut, och gubbarna nu ligger dammiga i en låda på vinden. Jag har inte hört klockorna sen de tystnade och skolväskan hängdes av och sen aldrig mera på. Det var länge sen, men under det taket var jag alltid ett barn. Det var en plats som vilket barn som helst kunde känna trygghet, trots att dörren inte gick att stänga ordentligt, och krypen härjade fritt i källaren. Nu, vem vet om jag någonsin kommer återvända dit. Och om, kommer känslan av trygghet ändå vara bortblåst av vindar som viskar om förändring – en svår men ändå naturligt tvungen sådan. Om jag återvänder blir det i minnet, och när jag reser därifrån kommer jag vinka mot det fönster som alltid vinkade tillbaka.

För precis en vecka sedan kände jag fortfarande hopp. Jag lyckades lifta mig ner till Blekinge med en bekant som aldrig varit en vän men som ändå ställde upp när jag verkligen behövde hjälp. Det hade hunnit bli fredag och hoppet hade väl börjat svikta, om natten vände jag mig istället till sagan och önskade på varje fallande stjärna. Jag önskade att tiden kunde ta tillbaka vad den gjort mot oss – och om och om igen mumlade jag ”det finns så mycket kvar, det finns så mycket kvar.”

Och nog finns det mycket kvar, händelser slutar inte trilla in bara för att ett par ögon inte längre finns där för att beskåda dem. Vår närvaro i världen är ytterst begränsad, vår betydelse skulle inte finnas till om vi inte skapade konflikter att arbeta mot. Utan en människans illgärning, kan en annan människa inte bli en hjälte. Men ett gott hjärta kräver inga ovationer, det vinner på dina leenden.  

Stjärnorna har dock sedan länge slutat lyssna på den prins som inte längre är sjutton. Jag har ingen makt över ödet, jag kan inte förändra det som på naturlig grund skall ske. Jag kan bara bevittna, och gråta mig fördärvad vid din sida. Inom mig hör jag din röst, du klappar mig på axeln och säger: ”vad är det Sanderman, vad är du ledsen för?” För din skull. För min skull. För släktens skull. Det skulle inte gå till såhär, hur det skulle ske har jag dock inget svar på. Kanske var det för det bästa, som någon sa, men aldrig kan jag gå med på det.

I tre dagar, med undantag för sömn och en och annan promenad, satt jag där och stirrade mig blind av maktlöshet. Jag ville skaka, ruska, viska och kittla – men jag fick nöja mig med att trycka och gråta. Men jag var inte ensam, familjen var där. Vi varvade gråt med skratt, ibland satt vi tysta för att senare brista ut i en diskussion om något helt irrelevant för situationen. Jag tror det hade gjort dig lycklig att se oss. Sista dagen var jag tvungen att ge dig mitt avsked. Jag sa som det var, utan utsirningar; jag måste hem för att ta hand om min dotter. Jag fick chansen att läsa min nyskrivna dikt, ett farväl på mitt eget vis. Jag fick chansen att kyssa dig på pannan, något jag aldrig kan minnas mig gjort.

 Jag skulle gärna stannat längre, till vilken nytta vet jag inte. För att du skulle slippa vara ensam, men det var du inte. Du hade de som kunde, och på håll även de som ville.  Liv behövde mig fysiskt. Hon behövde ett leende, en utvilad lekledare som kan bära henne på sina axlar, som kan laga hennes mat, hålla i hennes sked, vagga henne till sömns. Hon behövde mig, och det vet du. Därför tror jag inte du tog illa upp. All den glädje jag ger henne, alla lekar jag leker och alla sånger jag sjunger – allt har jag fått från dig. Du var min lärarinna i lycka, även om mamma gjorde bra ifrån sig också.

Jag fick en paus i skrivandet, käkade en pizza och såg ett par nummer på allsång. Det var kanske den brytningen jag behövde, minuten senare föll allt i bitar. Jag sitter bland utemöblerna och studerar en kvarglömd sportflaska. Den är lila, som stenarna i det halsband jag köpte och som blev buret lite fler än en gång. Eller som tröjan, jag minns att jag tyckte den tillhörde en annan generation, men så gör vi alla. Ett par samtal senare har jag byggt upp det slott som rasade samman. Kusinen som är som den bror, systern som är nära men alltid så långt bort, och mamman som till trots är den starkaste av oss alla. Hon håller oss uppe, och påminner mig; ”det var det bästa som kunde hänt.” Jag har lättare för att tro det nu, hennes argument är mer genomtänkta. Hennes tröst väger tyngre, det är moderskapet privilegierat.

Släkten före allt, familjen står mig alltid närmst. Vi må vara utspridda men aldrig splittrade, även om spindeln övergivit nätet vill jag inte se hur trådarna löses upp. Kan vi hålla ihop, inte för någons skull utan av vår egen vilja, blir arvet som vi alla tillhör ett prestigefyllt sådant.

Kanske är det så att barndomen tagit slut, att bli vuxen handlar kanske om att lämna bakom och gå vidare. Men gud – om du ursäktar mormor – förbjuder att vi glömmer, den vackraste kapitlet i vår historia.

Vila, intill frid och lugn,
med kärlek som aldrig överger,
och låt oss barn som är kvar, sköta disken. 

Min älskade dotter, i famnen på min älskade mormor
(1927 -2012)