Kritikern; Ett slut för rasism

Nej, jag ser inget slut för rasismen, men rasism som begrepp börjar bli allt mera urholkat. Begreppet, som enligt svenska akademins ordlisa(SAOL) betyder ”en åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället”, tar sig idag flera olika innebörder. Då de flesta ”rasister” inte längre hävdar att ras är problemet, utan väljer att pekar fingret på andra kulturer och hur de krockar med ens egna, har dagens antirasister börjat använda sig av tillägget kultur(rasism). Kulturrasism kan mycket bra beskriva fenomenet, men de utpekade hävdar på en inskränkning i yttrandefrihetslagen – visst måste man få tycka illa om kulturella företeelser som strider mot ens egen moral och åsikt? De klassiska rasisterna i sin tur, menar på att det är antirasisterna som är de rasister på riktigt, då dessa mer eller mindre medvetet arbetar för att utplåna den (sett ur lokal en kontext) svenska kulturen. Det pratas främst om en islamisering, hur svenska traditioner och levnadssätt ställs i skuggan för muslimers. I sann Anders Breivik anda förekommer också begreppet kulturmarxism, som genom att ifrågasätta rådande kulturella normer utgör ett hot mot den västerländska civilisationen som vi känner den. Att dessa två rörelser samarbetar för att utplåna(fortfarande ur lokal kontext) svensk kultur är både banalt och naivt, och flera läsare kommer säkerligen hänga upp sig på att jag skriver det men nu väljer att inte utveckla. Det var främst begreppet rasism jag ville titta närmre på.

Jag minns tillbaka, sommaren 1998; juli närmare bestämt. I min födelsestad Sölvesborg hölls den årliga Killeboom-festivalen, en stadsangelägenhet som lockar man ur huse för öltält och karuseller. Det finns något för barnen, det finns något för de vuxna, men för dem däremellan är utbudet som vanligt glest. Lite lotteristånd, ett mjölktält med live-band och en marknad att göra av med månadspengen på. Första kvällen satte prägel för hela min festivalupplevelse. Tidigare hade jag bevittnat hur en gammal skolkamrats storebror blivit hotad, än idag önskar jag att jag inte stannat och tittat utan bara gått vidare. Istället blev jag som, lite för nyfiken, offer och en timme senare påhoppad nere i hamnen. Ingen vuxen gick emellan, istället dök stans ”värsting-invandrar-gäng” upp och bröt. Det låter väl kanske som en klassisk solskenshistoria, men jag hade aldrig varit så glad över att se dem. De sa till mig att om det händer något skulle jag söka upp dem i öltältet, problemet var att jag inte kom in dit.

Hakors?

Några timmar senare, jag såg en annan kille som var bekant med från mellanstadiet. Jag minns att han lånade min basketboll en gång och hur han brukade vara trevlig. Nu stod han och pratade med killen som hoppat på mig. De tittar på mig och bekanten kommer fram, han kallar mig vid namn och jag hälsar tillbaka. Sen slår han mig i magen, medan jag förvånat säckar ihop säger han till mig att inte prata så mycket skit. Jag säger att jag inte vet vad han pratar om, jag känner inte killen som står där borta(killen som hoppade på mig). Inte om honom, säger bekanten, jag har hört att du kallat mig för bög. Det senaste året hade jag inte ens bott i stan, jag flyttade med in mamma till grankommunen och på mina besök var umgicks jag bara med gamla vänner – och vi pratade aldrig om bekanten. Han ingick inte ens i min världsbild, dels för att han var fyra år äldre men också för att jag hade annat/andra att tänka mer på. Jag försöker förklara det här men han vill inte lyssna, han ska precis till att slå mig igen när min äldre kusins vänner dyker upp och stoppar honom. Han försvinner från platsen, men kvällen var ännu inte slut.

Ett par timmar senare blir jag påhoppad igen, nu av ett nytt gäng som jag bara delvis känner igen. De säger att de hört att jag är rasist, jag hade ju som känt pratat skit om bekanten. Något jag utlämnat ur historien var att bekanten var mörkhyad, adopterad. Jag utlämnade det för fram till och med nu hade det inte spelat någon roll. Plötsligt står jag inför ett gäng på fem personer som anklagar mig för att vara rasist, trots mitt ”gegen-nazi” som var fastsytt på byxorna. De pekade på min tröja, en bandtröja(Metallica Reload) och menade på att symbolen var ett hakors. Det komiska i historien var att alla dessa killar senare blev stans riktiga bynassar, som inte drog sig för att skrika blatte eller kommunistsvin till alla som inte var som dem. Jag lyckades ta mig därifrån men senare på kvällen blev jag attackerad igen och nu misshandlad av ett tiotal personer mitt i händelsernas centrum, mellan öltälten och langosvagnen. Ingen gick emellan, inte ens mina vänner som var med mig(och jag förstod dem, de tillskillnad från jag bodde i stan och skulle stöta på de här personerna dagligen). Den enda som bröt in var en nyvunnen vän som dock fick sitt revben brutet. Dagen därpå gjorde jag en polisanmälan, men det hände aldrig något. Jag fick inte ens hem en lapp om att fallet var avskrivet, istället blev jag misshandlad ytterligare en gång innan festivalen var över. Jag borde kanske lärt mig min läxa och stannat hemma, men på den tiden var jag för stolt för det.

Min historia handlar inte om att det ropas rasist för minsta lilla, den handlar om intolerans. I min och Jimmy Åkerssons hemstad var jag annorlunda, jag vek ut i klädstil och uppförandekod och därför åkte jag på stryk. Förövarna var mestadels svenskar, men bråket handlade inte om etnicitet, utan det mest förekommande fenomenet idag och som begrepp borde innesluta rasism i debatten – intolerans. Att inte tolerera andra människors olikheter, då de faktiskt inte kränker den egna personen, utan bara via ogillandets natur för det okända. Intolerans är enligt mig grunden för rasism, sexism, allmän fientlighet och diskriminering i vardagen. När man behandlar andra som man själv aldrig skulle vilja bli behandlad, beror på att man distanserar sig från offret genom att peka på dess onormala natur(med sig själv som utgångspunkt – jag är minsann rätt). Intolerans finns bland alla grupper i samhället, de flesta individer, min tillika, inhyser en intolerant inställning vare sig den är medveten eller inte. Att skratta åt någons klädstil, att irritera sig på en annan persons sätt att äta(eller vad den äter) eller förakta grannens familjekonstellation och traditioner är enligt mig intolerans. Att acceptera att alla inte är som jag, och vidare respektera andras olikheter, är vad alla människor måste arbeta för ifall vi vill ha ett bättre samhälle.      

Jag förespråkar inte att man ska vara tolerant mot allt annorlunda, själv hyser jag väldigt stor intolerans mot våld, tvång och övergrepp i alla dess former. Individen ska få vara fri att ta sina egna beslut och inte påtvingas vare sig släkten eller omgivningens åsikter. Individens frihet ska nå till den gräns där det finns risk att inkräkta på en annan individs frihet, men inte längre än så. Som Anarkai sa: ”gör vad du vill, så länge du inte skadar andra.” Därför tror jag att det är viktigt med en stat som upprätthåller dessa värden. Jag tror att om ett samhälle ska fungera så krävs det att människor, oavsett religion, kultur och allmän livsstil, lyder under samma lagar och regler. Lagar och regler som skyddar och stöttar den enskilde, oavsett ursprung, och arbetar för lika förutsättningar. Jag ska inte gå vidare in på det här just nu, jag är fortfarande osäker på mina formuleringar och åsikter kring detta i sin helhet.   

 Men det är enkelt att peka på invandrare, muslimer, romer etc. det vill säga grupper, istället för att döma enskilda individer för deras handlande. Eller att kalla svenskar för en kulturellt enhetlig grupp, för vi har inte ens samma moral och sed sett familj till familj. I så fall hade vi inte haft sju riksdagspartier och mängder av småpartier i landet, varje ideologi tyder på olikhet, där den ”enhetliga” kulturen går isär. Hade alla varit lika kanske jag inte åkt på stryk den där sommaren, men vem är det som ska ställa sig i vilkens led? Var det jag, eller var det de som borde varit mer toleranta?  

Som jag skrev tidigare så finns intolerans mellan alla grupper, och således arbetas med i alla grupper. Jag behöver inte ta i sverigedemokraternas begrepp och peka på svenskfientligen, ett brott är sig en intolerant handling oavsett vem det begås emot. Att bara prata om svenskar och invandrare och känslorna däremellan är också fel, jag minns när jag bodde i kollektiv och så fort någonting gick sönder i lägenheten(oftast tvättmaskinen) så klagade våra grannar(med invandrarbakgrund) på romerna. Föraktet mot romer finns överallt, ta en titt ut över Europa och övriga världen och du hittar en av världens mest diskriminerade folkgrupp. Flera gånger, av flera olika grannar, fick vi höra att så fort någonting inte stod rätt till(en sådan liten sak som att porten stod öppen) så var det romernas fel. Själv såg jag aldrig till dessa romer, och undrar än idag ifall det faktiskt bodde några i huset. Men det var en lätt grupp att skälla på, intoleransen mot romer har nästintill alltid varit legitim. Jag tycker det är bra att regeringen nu gör en storsatsning för att bryta romernas utanförskap. Men ändå, det är så lätt för folk att döma en grupp, på så vis slipper vi vara personliga. Det kan också ha att göra med jakten på gemenskap. Att kategoriera människor, sätta in dem i grupper, stärker i sin tur den egna gruppmentaliteten. Att det sen förekommer konflikter i den egna gruppen påverkar inte ens medvetenhet om att liknande konflikter kan förekomma i andra grupper.  

Inte ens om det var så att en överlägsen majoritet av alla, säg långtbortistanier var tjuvar, så är det rätt enligt mig att döma den minoritet som inte är det. Jag är inte ansvarig för Anders Eklunds bortförande och dråp, eller Mattias Flinks vansinnesskjutning, bara för att jag är svensk. Var alla tyskar, till och med Sophie Scholl skyldig till nazisternas brott?

Jag tappar bort mig, som vanligt. Nu ska jag hämta lillan på dagis.             

Drömmaren: Några rader och en text jag jobbar på

Jag har försökt att producera något nytt, något som inte är skamligt att publicera offentligt utan alias. Det är inte bara svårt, det är minst sagt - och jag säger mycket som aldrig hörs ut - omöjligt. Ibland börjar jag skriva på något helt nytt, men rad efter rad är tom på känsla. Det blir en berättelse, men inget mer. Jag hade en idé om en twitter-roman, något som skulle sätta press på att varje mening att te sig så perfekt det bara gick. Jag skrev väl... fyra, innan jag fann att idéen bar lika långt som mitt sinne för dramatik.

Men ändå, jag kan inte skydda mig bakom ett ohändelserikt liv, en vardag som inte inspirerar. Att börja drömma på beställning är inget jag är van vid, förr kom tankarna oftare än jag önskat. Idag dövar jag ett innehållslöst fantiserande med shoot-em-up och frågesport via rikstelevision. Men det borde inte vara så, jag ska inte behöva gå ut och svina bara för att framkalla produktivitet. Låt det destruktiva levernet tillhöra tonåringarna på grand, de utan oro skapar också sina egna problem.

Hur som, slut på förspel, här kommer något relativt nyskrivet som varken är korrekturläst, redigerat eller speciellt genomtänkt. Och än är det många rader kvar att skriva

Vi som vänner

På karlskrona sjukhus, intryckta i samma sal, låg våra mammor och krampade tillsammans. Du föddes ett par timmar tidigare, precis i tid. Min mamma hade gått flera veckor över tiden, därför drog läkarna ut mig strax efter klockan nio på kväll.

 

 

Mitt första minne av dig var när du klämde mina fingrar i dörren. Utspillda såpbubblor över trappen, ditt tvååriga grin sen benen lagda över ryggen, i samma sekund som jag skrek på riktigt. Därefter spenderade jag mina dagar med att se dig susa förbi i din go-cart, uppvaktad och beskyddad av de äldre grabbarna på gården, medan jag på min traktor av plast mest ansågs vara i vägen för leken. Leken jag bara ville vara en del av. Go-carts varade dock inte för evigt, och du kom tillbaka till mig när vi växt till oss. Under mormors gungställning hölls en illegal bröllopsceremoni med min syster som vittne och hennes vän som präst. Vår första puss, där under körsbärsträdets nertyngda grenar. Bröllopsresan gick till den förbjudna ängen, två kvarter för långt bort. Där satt vi i din snart urväxta barnvagn och pussades, som vänner gör bäst. För det ska vara tydligt redan här, att vänner vart allt vi var och allt vi någonsin kom att bli.

Då jag flyttade följde du med till huset mitt emot. Ett riktigt hus med två våningar och trädgård, precis som vi haft innan pappa flyttade till Stockholm. Du hade en pappa som var polis, vad min pappa gjorde var jag inte helt hundra på, allt jag visste var att han inte längre bodde hos oss. Du hade en massa bilar, men vågade inte leka med dem. Ett helt paraplyställ fullt med svärd, men du gillade inte att fäktas. Du gillade sport, och för din skull sparkade vi boll på gatan; den som förgäves försökte hålla oss isär. Du hade en dyr vattenpistol, men så fort du blev blöt ville du inte leka mer.

Det var nog därför jag föredrog att leka med dig hos mormor. Där var du som förbytt, där var du den modiga som vågade klättra högst upp i trädet och som alltid lockade med mig på idiotiska äventyr som ofta resulterade i ett par utskällningar. Hos mormor var vi nästan oskiljaktiga, allt vi gjorde det gjorde vi tillsammans. Den första tråkigaste dagen i mitt liv som jag minns, var ett påsklov då du inte var hemma. Vem var jag, utan dig? Jag minns när jag sårade dig, fast skulden egentligen var din. Du hade stulit ett snöre, som jag visste var min mormors, och din bror begick mened då han hävdade att snöret tillhörde er familj. Jag blev så arg, över ett snöre från en playmobile-dykare, att jag kastade grus i dina ögon. Ack, sådana tårar har jag inte sett falla sen dess. Du svor att berätta för din mamma, din pappa, din äldre bror, jag var tvungen att göra allt för att du inte skulle gå. Så jag åt sand, en hel näve sand, och du började skratta, och vi glömde allt. Du fick snöret med dig, men gav senare tillbaka det.

I kvarteret var det inte många som ville leka med dig. Jag vet inte om det berodde på att du var tjock, eller om det var för att din näsa pekade upp och dina tänder stack fram. Vi var många barn i kvarteret och ofta lekte vi allihop i grupp. Du hamnade dock alltid utanför den gruppen. Däremot, om jag ensam byggde sandslott på lekplatsen och du av en händelse tittade förbi, lekte jag gärna med dig. Jag ogillade vad du gjorde med snigeln, fast din hemliga koja intill familjen Byquists staket fick mig att glömma allt krossat skal i världen. Så nära inpå, ändå hade jag aldrig sett den förut. Den dagen lekte vi som vänner, riktiga vänner.