Kortare än så kan ingen vara..

Såhär nära 30, plockar jag lite febrilt med orden, försöker skapa något nytt.  Jag tänker lyssna på Laleh - en stund på jorden, repeat tills den går sönder. 

Jag pratar inte mer med dig
För många snedsteg, vilken röst når dig nu förutom din egen.
Vi behöver inte ens vänta och se om det sker, du är ett skeende i sig.
Du påstår dig försöka, och jag tror dig varje gång för du talar så sant, du ljuger aldrig för mig.
Är det fel du försöker göra? Fel enligt vem, frågar du. och lämnar mig med en etisk diskussion du inte vill delta i. Du lullar iväg, lovar.
Jag ser hur håller dig till artigt konverserande, du flackar med blicken för att inte dröja dig kvar för länge, väcka dina känslor. Men du väcker något, i någon annan, varje gång.  
Och ingen såg det komma, inte ens jag. så oväntat, onödigt och till givet flyktigt.
Det kunde inte leda till något, vår sejour var över, vi skulle aldrig mer hitta tillbaka hit.
Taxin led på tomgång, den trampade smutsig snö, den ville iväg, hon ville hem vidare.
Och den åkte, minuten senare, och vi satt båda två i den.
Vad var det där Jag vet inte inget Vadå inget Inget Jag pratar inte mer med dig 
du log glädjelöst. Inte mot mig utan mot fönstrets reflektion. Du var långt borta, dit min röst inte når.

   

Regn.

Ibland vore det på sin plats att det faktiskt bara var jag, men oftast berörs de flesta andra också.

Just nu faller regnet. Tänk vad bra det vore, om det bara gällde mig. Om någon annan påpekat, att nej så är det inte, och illusionen brutits. Jag var sugen på en promenad. Möta kors, gena tvärs över centrala stadens bortglömda gator. Men jag går inte i regn, bara tonårshångel på film gör sig bra i regn. Och nu tilltar det, mindre lockande än såhär kan bara snö göra det.

...och till helgen faller vintern, oh so I've been told.

Att inte tycka om regn måste vara en social konstruktion, något vi blivit intalade med åren. För barn tycks älska när himlen öppnar sig(fast en öppen himmel borde vara blå, stjärnklar och frusen). Kanske fascineras dem av denna naturens utomhusdusch, Liv brukar stå en kvart i duschen och låtsas att hon leker i regnet. Vattenpölar+gummidojor=extas är den enda formeln som är obestridlig. Med åren kommer hon dock glömma magin, hon kommer sura över frisyrens förfall, utsmetat smink och våta kläder. Eller som jag, som hatar regn för att det är så jäkla irriterande för ögonen.

Regn ter sig bäst på andra sidan rutan, där det kan kasta blanka skuggor över tända stearinljus och flimrande tv-apparater(fast vilken tv flimrar idag, den liknelsen får vi nog stryka snart). Jag är en obotlig romantiker fast i en cynikers tillvaro. Det är svårt att trolla när du inte kan låta bli att problematisera, dissekera och analysera innehållet/innebörden av magi.

Jag minns en kväll på ett tak i Malmöstad. Det var innan universitetstiden och jag satt där, tjuvlyssnande på ett gäng psykologistuderande som namedropade och citerade betydelsefulla män på höga poster inom sin blivande profession. Jag suckade över det vin jag spillt i stuprännan, viskade för mig själv att dessa hjärntvättade idioter borde testa på det riktiga livet istället. Ut och lev, praktisera era teorier. Idag är jag som dem, jag har mina egna idoler inom det diverse forskningsfält som jag gärna refererar och till viss del har ett okritiskt förhållande till. Jag har omvärderat den kvällen många gånger nu, den egentliga anledningen till att jag inte gillade dem var nog att jag inte förstod vad de pratade om. samt deras präktiga överlägsenhet, och att de fick ligga. Jag fick skjuts hem till farsans lägenhet, bak på en cykel som susade lite för snabbt för tillfälligheten att slå in.

Var var jag? Just det, jag hatar regn.          

Drömmaren: Utklipp, avdrag, bortslängt, avtäckt.

Genom regn via rusk in i en värld av rysningar. 

Intill en skönhet så vacker i sin natur att den 

inte behöver poleras. Minus två hade prome-

naden kanske lätt in på andra spår. Vi skildes 

åt vid rälsen, du gick mot ditt och jag för att 

möta mitt gamla. 

Om två år är jag trettio,

för fyrahundra år sedan

var jag legend.

Det är hösten som står still medan

du går och drar mot vinter.

Kärt barn har många namn

men dig gav vi bara ett. 

Liv, som motiv till att vara - 

energi, mer än bara skratt och tårar.

Inspirerad

Idag har jag - genom regn via rusk in i rysningar - låtit mig inspireras. Det är något jag tänkt fira med ett väldigt långt inlägg, som jag efter flera men och ett par om bestämde mig för att dela upp i tre. Det här, är, egentligen det första av dessa tre, men jag har valt att publicera det sist. Blogger har lurat in mig i stilla havstid, jag har mixat och donat och hoppas med tummen längs rymden att det ska lösa sig.

kortnovell: Snöänglar

Ibland ligger jag kvar i snön, långt efter det att vi rest oss och gått vidare. Jag ligger kvar och hör hur vi skiljs åt uppe vid vägen, hör  den subtila skillnaden mellan våra steg då vi går hem - var och en åt sitt håll. Mina dröjer kvar, jag släpar dem efter mig. Gång på gång vänder jag mig om för att se om du gör det samma. Men dina steg, de skyndar hem. Kanske anar du redan vilken sorts person jag är. Kanske vet du redan, att jag tre veckor senare ska knulla din kompis. 

Jag ligger kvar i snön, hör hur änglarna kraschar runt om. Perfekta siluetter i januarimörkret. Jag slår ut med armarna, benen, rör dem upp och ner, ut och in. Jag leker med tanken, ler mitt fåniga leende. Tänk om...

Jag rullat över på sidan, inte varit så rädd för att bli lite våt under nageln. Och du, vridit på nacken, sådär 45° och mött min blick; grönblåa är långt ifrån bruna. Min mun, halvöppen en halvminut, om jag sen sagt något i stil med: "jag älskar dig! jag vill ha dig långt in under huden, jag vill se om det går att vakna lycklig resten av livet". Kanske inte sådär rätt på, men någon åt det hållet. Eller varför inte tystnad? du var en svenskt skolad skådespelerska, du hade nog uppskattat ett luftigare manus. Tystnad, stadig på blicken och en prövande kyss. Först på kinden, försiktigt. sen ner, in under halsduken, förbi skuldran och sen kvickt upp igen, dit den hör hemma. Inget slår läppar mot läppar. eller, om jag skippat allt strunt och låtit oss få det överstökat. Första kyssen blir aldrig bra, allt jag ville ha gjort var att väcka din uppmärksamhet, få dig att förstå att du var den jag tänt stjärnorna för - ända sedan september.

Vi reser oss ur snön och går upp mot vägen för att säga adjö, och vi lämnar mig ensam kvar i min änglasiluett. Jag hör oss småprata, strunt förstås, sånt ingen vill höra än mindre ha sagt.

Så susade den sista taxibilen förbi och vägen stoppades åter om under ett ,vitt nystruket täcke.  
"hej då, då"
"hej då, sov gott."
"det ska jag"
Du vände dig om, Tynade snabbt bort. Jag dröjde först kvar men sen vände jag mig om, tog ett par prövande steg i motsatt riktning. Men jag kände ganska snart att det inte gick. Ibland visste jag med mig hur fel någonting var, och i sådana lägen fanns det få bra beslut att fatta. Jag snurrade på brusten klack.
"Snön faller..."
Vad sa jag? Vad ville jag ha sagt? Du stannade, inramad i kristalliserat vatten stod du stilla  och likt ett spjut klöv du snöfallet. Kanske visste du redan då vilken sorts person jag var. Kanske svalde du hårt, förbannade dig själv, bet och slet i svullen läpp. Kanske ångrade du dig på förhand men du ville ha chansen. Ditt innersta, ett hjärta i panik, skrek av lycka för att jag tillslut fått tummen ur mörkret och tagit till handling. Och tavlan jag nu sitter med i handen, skisserades om. Du vände dig.
"Ja, snön faller"
"Och jag, jag faller med, om och om igen. Då, förr, nu och snart faller jag igen."
Du log, i din improvisation.
"varför faller du?"
"För jag är så svag. Jag blev och jag förblir, från den dagen till dagen efter den här och alla dagar därefter."
Vi märkte det aldrig, men våra skor hade skött spelet väl och där stod vi nu, ett par avskurna centimeter ifrån varandra. Du och jag, på den väg som skulle tagit oss hem - var och en till sitt - fängslade på en nylagd trottoar.
"vad hände den där dagen, varför blev du så svag?"
Andetagen kortades av, jag hoppades innerligt att min andedräkt inte skrämde dig. För många öl, för många cigaretter, ytterligare en kväll i gemenskapens periferi.
" Den där dagen, förbanna eller prisa, jag såg någon mina ögon inte var beredda på att se, någon min själ var för klen att låta slippa förbi, någon som skrämt mitt hjärta, fram till ikväll."
"vem såg du?"
...

Jag reser mig upp ur gräset, det var länge sen snön smälte bort. Stan är ommöblerad, ingen av oss bor kvar. Nya tjugoåringar finns på plats, det är dags för mig att lämna plats åt andra kärlekspar. Snälla fru fortuna, må någon av dem göra rätt. Själv tar jag mina misstag och byter dem mot en uppskattning av nuet. Inget jag har hade funnits om vi gjort annorlunda den där kvällen, och vad jag har vill jag inte byta mot något - någon. Men det hindrar mig inte från att leka med tanken. 

Förresten, vad vet jag; du kunde lika gärna gett mig nobben om jag försökt något. 

Förälskad.

2002 var jag sjutton år. De flesta jag känner som varit sjutton instämmer när jag hävdar att som sjutton, då visste du allt om världen och världen; den cirkulerade runt dig. Du gick aldrig utanför dörren utan att dra känslan över huvudet om att alla där ute kan komma att titta på just dig. Om du fortfarande har den känslan när du närmar dig trettio så grattis, det måste kännas bra för dig. Men du kanske blir sårad när säger att världen och du bytt omloppsbana, och de flesta blickar glider av dig som vatten. 

(om du nu inte är en kändis på A, B eller C nivå, som lyckats förkroppsliga den där känslan och gjort den till en del av dig: som en arm eller ett felkammat hårstrå)

Härom natten blev jag smått road när jag i ett sms fick frågan om jag tror på att bli förälskad. Det är en fråga som kanske passat sig bättre för elva år sedan, då hade jag haft det där svaret som majoriteten vill höra. Ett svar som, oavsett innehåll, är en gnutta gjutet i naivitet och kommer direkt från hjärtat. Idag kan jag inte låta bli att lyfta det till en akademisk nivå. Jag måste problematisera frågan, ställa ett dussin motfrågor i stil med menar du rent objektivt eller är frågan retoriskt ställd och vad var det då jag skulle bli varse om? 

För objektivt sett, hur jag subjektivt valt att se på världen med fakta via forskning(och inom de fält jag anser vara legitima), så finns där ingen tvivel om att man kan bli förälskad. Men den känsla vi kallar förälskelse är biologiskt styrd och består av en en rad kemiska processer. Anledningen till att hjärtat bultar i panik, kroppen känner sig full av engeri men magen inte kräver ett skvatt föda beror på att opiatsystemet sätts igång och fenyletyalmin(kemiskt amfetamin) kraftigt ökar. Vidare ökar dopaminhalten och adrenalin och kortison frigörs, samt att - och kom inte och påstå något annat - könshormonerna blir mer aktiva. A.K.A you wish to fuck, även om du försöker förtränga den tanken på grund av kristen inavlad moral. Varför man dras till en/flera specifika personer är forskningen som jag förstått det lite oense om, men diverse experiment antyder på att det har med doften att göra. Samt utseendet, förstås(faktiskt). 

Kärlek då? Att älska någon när förälskelsen lagt sig? Ja, det kan du läsa mer om här. 

Men...

 om då frågan var retoriskt ställd, det vill säga en fråga du egentligen inte sökte svaret på. Du önskade kanske inleda en diskussion om någonting annat. Frågan om jag tror på att bli förälskad är väl ganska självklar, jag har ju lika lätt att bli förälskad som jag har för att hata, och lite sådär narcissistiskt påstår jag att ingen blir förälskad lika ofta som jag blir- men sen har jag också ett förbaskat känsligt luktsinne.

Ungefär här börjar jag fundera på om retorisk fråga verkligen var betydelsen jag letade efter.

Du kanske är förälskad, eller mentalt förblindad som vissa kallar det. Du har aldrig varit mycket för ord, jag ger dig det, men du ville kanske trots det uttrycka något. Något jag borde förstått, utan akademisk kunskap. Du kanske ville att jag skulle svara som en efterbliven sjuttonåring: 

"Jag håller på att förlora förståndet på grund av en annan människas blotta närvaro, och är det inte kärlek så må gudar och läkarkåren hjälpa mig, för då är jag troligtvis sjuk"

  Dagboken 2002-02-11

  

Finns där inte en risk då, att vetskapen och vidare tron på att de kemiska processerna tillsammans med sociokulturella förklaringar om vad kärlek är, gör att varje förälskelse går en cynisk död till mötes? Ja, borde vara det uppenbara svaret. Men saken är den att det spelar ingen roll hur mycket kunskap jag har, går jag i fällan gång på gång ändå. Det har vi historien som vittne till. Borde människan inte vara för intelligent för krig, religion, marknadsekonomi och miljöförstöring? För intelligent för att låta sig drabbas av den ganska förödande(men ack så underbara) känslan av förälskelse? Det är just där vi stagnerat, teknologi och vetenskap har passerat oss för människan håller sig själv tillbaka då vi fortfarande tar beslut baserade på känslor. Mångt och mycket vore till det bättre om vi var mer en mer rationell varelse. Vissa saker vore dock mycket tråkigare. För vad finns det att kämpa för, om inte känslan av att ha det bättre, Oavsett din subjektiva uppfattning av vad det är? 

Så om jag tror på att man kan bli förälskad? Ja, det tror jag. Jag kan förklara det ur ett vetenskapligt perspektiv men jag kan inte undvika det.    

Drömspel

Ny design, samma sporadiska intetsägande skribent. Jag skriver för min egen skull, men jag kan inte skriva utan att rikta texten mot någon. En gammal ovana, dagboksförfattare som jag är. 

...och jag lät vargarna tugga henne trasig

Det var sommar. En kall, blåsig sommar som snart var över. Det hade varit en bra sommar, många lyckliga leenden och bortkastade kondomer i gräset, om ett par veckor var det dags att återvända till skolbänken och sätta de där sista poängen innan samhället drog tillbaka sin skyddande kappa. Jag var inte den som oroade mig, fast jag borde varit. 

nej, det här är fiction, allt är baserat på en dröm jag hade för några timmar sedan. 

En politikfestival. Enbart beskrivningen gjorde sig dum nog att få oss att avstå, men musiken hade rungat ut fast dansen den fanns kvar. Det fick oss att trotsa vårt motstånd till stat och samhällsstruktur, packa våra sovsäckar och hoppas på det bästa - en och annan tacka att fälla under en stjärnklar himmel. Det var egentligen inte så vi såg på det, på den tiden letade vi alla efter kärleken som - mot alla under - gick att finna överallt. Men när jag blickar tillbaka, betraktar oss på avstånd där det verkligen går att se vilka vi framstod som, var det inget annat än jägare på jakt efter nästa sköte att stöta vå... 

haha, nej, sådär skriver jag inte. Må jag tappat det mesta, men jag tänker inte börja använda mig av klyschor. vi hoppar lite framåt. 

Festivalens upplägg var dömt på förhand att skrattas sönder i pressen: musiker som pratade politik och en och annan politiker som ställde upp med sång. Endast drömmar kan godkänna en budget för ett sådant projekt. Men festivalen var ett faktum och vi spenderade kvällarna framför gigantiska scener där Håkan Hellström predikade egots solidaritet och Nina Persson argt klandrade börsen för att splittra vänner och familj. Någon kastade en sten när Bob Hund redogjorde för att alternativ till marknadsekonomi och självklart stod Carola för kvällens stora miss - en långtråkig monolog om Kristus väg till antirasism och tolerans. 

Jag ha egentligen aldrig gillar skriva detaljer, för mig är det utfyllnad som plockar fokus från handlingen. för att få en bok i tryck verkar det dock krävas en 10-300 sidor miljöbeskrivningar. 

Jag fann henne vid vattenkranarna. Det var tidig(?) morgon och tunga moln viskade om regn under dagen, ändå stod vi i kö till kranarna för att tvätta bort den smuts vi dragit på oss under natten. vi kom fram ungefär samtidigt, blötte våra händer intill varandra och dök ner med näsan före i kupade händer. Hon drog en snabbdusch, lät skölja hår, axlar, skuldror och nyckelben under den iskalla strålen. Om det var för lite sömn, bortglömd grus i ögonvrån eller just det där droppande vattnet när hon reste sig upp och riste till som ett blötlagt djur, om det var på grund av något av det där som jag föll långt innan första knäckta ölen, så har jag något att beskylla för vad som senare kom att hända. 

"Kom att hända", det låter kanske lite ålderdomligt, lite formellt sådär men lär att jag gör mitt yttersta för att undvika ordet "skulle". Skulle, tillsammans med "kunde och kunna" är de fulaste orden jag vet. Som att avsluta en mening med bokstäverna "är" i följd. Det kanske begränsar mitt skrivande, men för rytmen och sångens skull, tar jag konsekvenserna av mitt val. 

Hur vi lärde känna varandra, det är små detaljer som saknar vikt för andemeningen av historien. Ska jag vara ärlig kan jag inte minnas att drömmen avslöjade något sådant. Plötsligt satt vi där, hon i mitt knä framför Ebbot som drog ett brandtal om barns rätt att rösta och köpa alkohol. Att hon satt där var en självklarhet, att hon höll min hand medan jag höll en ölburk i min andra, medan regnet spolade bort alla frågor om vad, hur, varför och sen då. Ja, sen då? Så långt hade vi inte tänkt, för mig sträckte sig en romans aldrig längre än ett par dagar framåt, varav de sista bestod av saknad som inspirerade till prisvärd poesi på sockerdricka.nu. Hon var inte min typ, bara namnet stämde rätt. hon hette Nea, precis som min Nea, men hon var mer lik någon jag passerar utan att lägga märke till. Att hon satt där, i mitt knä just då var resultatet av en dikt jag skrivit kvällen innan.

Det handlar inte om bekräftelse

det har det aldrig gjort.

Det handlar om att jag kan

- när jag kan -

finns det få spärrar.

Det handlar om att glänsa

så länge jag fortfarande kan blända.

Det handlar inte om kärlek

Det har det aldrig gjort.

Det handlar om att äga scenen

Blöda utan att skära upp venen

att slippa stå i en pöl med blod

och behöva förklara sig. 

Att jag kan...
Precis den raden förklarar allt. Efter jag sett Nea skaka vattnet ur håret, enstaka trådar glida ner in under det svarta tanklinnet som visade på exakt vilket grad av politisk engagerad hon var, så öppnade jag munnen och frågade om jag fick ta lite av hennes tvål.
"Tvål, det skulle man tänkt på att ta med." jag spelade lite mer ruff än jag kanske var. Tvålen låg kvar i tältet.
"Men du är väl förberedd, antingen är du en van åkare eller är det din första gång." Det var hennes första gång, vilket jag redan gissat på. Första gången, lagom radikala, jag biter mig i läppen för att inte le för stort.
Därefter gled det på, vi pratade på men jag såg till att inte bli för långdragen av mig, sa snart hej då och återvände till lägret. Min mor lärde mig att plantera frön, istället för att dra blommorna i håret.


Att använda "skulle i en talad mening är okey, även för mig. 


Hon hade pojkvän, givetvis. Han var med och representerades av ett kollo jag sett på tv en gång. flagnande hud, socialkristdemokrat och illa klädd, alltid med ett anteckningsblock i handen. Han var tjugofem men såg ut som 45, gick i flippflopp och tyckte inte om varken öl eller cigaretter. Enkelt överkörd, varför var hon ens med den där grabben. Och han köpte hennes val, blev dumpad men var bestämd med att det var hans tält så därför sov vi - inte i mitt vilket hade varit en genial lösning - utan intill(inte under) ett vindskydd. Blåst och regn slog hårt mot den gröna pressenningen, det var inte ett skvatt romantiskt och mer än en gång uppmanade jag min frusna kamrat att ta tillbaka sin pojkvän så att han öppnade upp tältet för henne. Men nej, icke, hon ville ligga i mina armar om det så ledde till döden eller värre. Om hon vetat då, vad som hände sen, hade hon kanske lyssnat. Gör om, gör rätt, gäller dock enbart tidsresenärer.


Ett ex sa till mig att det alltid är en som älskar den andre mer i en relation, och därmed befinner sig i underläge. Hon sa, att jag var den som älskade henne, lite för mycket, och därför blev jag bränd. gång efter gång. Så kanske det är, tji fick väl jag i så fall. 


Jag fick springa till bussen. Det blev ett flyktigt farväl, jag reste mig för att gå till mitt läger och packa ihop och sen hann jag inte gå tillbaka, vi var visst redan sena. Inga nummer blev bytta, det var nog jag som drog ut på det hela, det här var 2002 och facebook var en dröm vi ännu inte förlorat oss i. Hon var för hård för lunarstorm, jag hade glömt mitt lösen till helgon. Det var 35 mil mellan ranchen och en by i Småland, lokaltrafiken var obefintlig, swebus hade dragit om sin linje och sista tåget från Olofström gick nyårsafton 1959(om jag inte minns fel). Nej, i och med att jag satt mig på bussen som klippte jag också alla band. Nog kände jag mig lite taskig, dåligt samvete har alltid varit mitt kännetecken. Men samtidigt, en kliande känsla av nya vingar, utsprängda ur ryggen, frihet där den verkar som bäst. Och jag intalade mig att det var väl ändå bäst för oss båda. Distans ni vet, det håller aldrig.


Jag hade faktiskt ett distansförhållande i nära 1½ år, det var först när vi flyttade ihop som vi insåg att vi inte stod ut med varandra. Så, underskatta aldrig ett behagligt avstånd. 


Den sista biten är för sjuk för att väva in i en historia, jag måste berätta den exakt som den tedde sig i drömmen. Jag var hemma hos min barndomskamrat A.G, vi satt på familjens datorrum(jo, på den tiden hade man ett rum endast avsatt för datorn) och lirade Blood. Då kom A.Gs pappa in, röd i ansikten och med en bunt papper i handen. Han drömde pappersbunten i bordet och frågade om jag inte skämdes. Han hade gjort lite efterforskningar kring vad som hänt med Nea efter det att vi sagt farväl, och det var ingen rolig fakta. Hon hade blivit utstött, först från kompisgänget, familjen och sen hela bygden, den lilla småländska ort hon var hemmahörande i var visst mer sekteristisk än övriga Småland. Efter uteslutningen kom trakasserierna, det psykiska och fysiska våldet, upprepande tortyr från de socialkristdemokraterna(det var så partiet hette, i drömmen) som tillslut ledde till att hon försökte fly men blev hindrad och förd tillbaka. A.Gs pappa var rasande på mig, ville slå mig gul,blå och svart på plats där jag satt och skakade utan passande liknelse tillhands. Jag försökte ljuga, sa att jag visst givit mitt nummer(som om det spelat någon roll) men att hon aldrig ringt.
"Man får ta sitt ansvar," sa A.Gs pappa och sträckte över den trådlösa telefonen som jag minns så väl från min barndom. "Ring henne!" beordrade han mig.
Jag tog telefonen och gick in i garaget, slog numret som han överlämnat och väntade med en klump i halsen. Signaler gick fram, fyra-fyrahundra stycken, innan telefonsvaren tillslut gick på.

"Hej, du har kommit till Neas telefon, jag kan tyvärr inte ta ditt samtal. Det är för sent för det nu."

    

  

Drömmaren: utkast

Så var är vi?

På rygg, med huden pressad mot huven på en rödlackerad veteranbil med glasfiberkaross. Parkerad utmed havet bortom vakternas glödande pennor, här finns ingen böter att få även om vi är värda en eller två. Luften är sval, det är lätt att andas nu. Vi glömmer för en stund det behov av destruktivt leverne vi dragit på oss för att glänsa i kulissen. Vi super, slåss och lever djävulskap för att få lite uppmärksamhet från dem som fixade att leva sunt och ansvarsfullt. De fick tryggheten, men vi vann slaget om tidningsrubrikerna. Men här på en strand mitt emot ett världshav finns det inga fotografer eller rubrikmakare. Här finns bara måsarna, fiskarna. Här är det sandkornen som ligger huller om buller och vindarna som trycker på, smeker hud och drar vidare. Här är det vågorna som står för kluckandet, som bjuder upp till en omgång till. Här är det rena, det fina och det ännu orörda, så som gud tänkt det skulle vara när han skapade det, om han skapade det. Här har människan inte svinat och men en har intentionen att göra det nu. För här är jag, tryckt mot farsans gamla ögonsten som gick före mångt, mycket och mer under min uppväxt. Och någonstans i bilens baklucka, där ligger du. 

* * *

  Så här ser det ut när jag skriver, oredigerat och utan tillägg. Jag kastar mig nu in i den här löjliga bokskrivargrejen med förbehåll på att jag när som kan lägga av. Under drömmaren kommer jag försöka publicera en liten del av berättelsen varje dag, för skriva i min ensamhet är inget som lockar.

Drömmaren: Birthday is coming up

Nu är det mindre än en vecka kvar till Livs första födelsedag. Vi har bjudit släkt på kalas men varit väldigt dåliga med att peka ut vad döttra önskar sig i present. Nu är det ju självfallet så att döttra inte önskar sig något, då hon ännu inte förstått innebörden av begreppet. Därför gör jag, som målsman, nu en liten sammanställning över matrealistiska ting som jag är säker på kommer göra henne lyckligare.

en Bobby car

En rutchebane XS

En hoppborg

Ett Bollhav

En supernanny

Så, där fick ni lite tips på mer uppskattade presenter. Gör inte mi...Liv besviken nu. 

Dagboken & Drömmaren: Sjukt barn, sovmorgon, generaliseringar

Du dag,
god eller ej, vi tackar natten för sju timmars välförtjänt sömn. Skulle fixat en fyra timmars sömn till, utan problem, men jag ler åt det lilla jag får. Sovmorgon är ett begrepp som står i relation till ungdomen, den nydefinierade ungdomen som sträcker sig från tretton enda upp till den dag du får ett barn på nacken. Sovmorgon, jag sörjer din allt förtidiga bortgång, men jag visste att du skulle komma förr snarare än senare. Jag vet att mellan varven så kommer våra vägar åter korsas, men det kommer aldrig bli detsamma igen.

Vi har ett sjukt barn. Jag minns mellanstadietidens engelskalektioner, det var viktigt att göra skillnad på sick och ill. Sick var du i huvudet, ill rörde kroppen. Om det stämmer i verkligheten vet jag inte, jag har aldrig varit med om en engelsman som missuppfattad vad jag menat. Å andra sidan, jag har aldrig behövt förklara mitt tillstånd för en persons om enbart pratar engelska. Jag gör som vi gör i Sverige, om någon frågar så säger jag bara att allt är ok, jag är lite sick eller ill men du behöver inte axla frågan whats wrong? överpenslad med lite oro du egentligen inte känner. Å andra sidan, jag behöver inte vara så cynisk. Det finns faktiskt de som bryr sig, som uppriktigt undrar om jag skulle säga att jag är lite ill och kanske bli upprörda om jag sa att jag var lite sick men vid fjärde sidan, den situationen tycker jag nästan mindre om. Ja, jag kanske inte mår så ok och knappast fine men jag vill inte förklara mig. Jag menade vad jag sa, I´m a little bit tierd, kanske den vanligaste motrepliken du kan få av en svensk innan klockan halv tolv.

Kan det vara så att mina påståenden generaliserar Svenskar, morgonmöten och engelskalektioner? Värst är väl ändå hur jag generaliserar mig själv, hur jag gör ett antagande att jag reagerar på ett specifikt sätt i alla liknande situationer? Jag tror nog att vi alla gör det, generaliserar oss själva, och det för ofta. vi vill gärna att vår omgivning ska ha en så klar bild av oss som möjligt, så att vi blir lätta att umgås med eller välja bort. Vår representation av oss själva sker i relation till andra, en identitet skapas inte ensidigt utan i relation mellan det inre och det yttre. Det är dock upp till andra människor om de tänker acceptera den representation vi gör. Det har Richard Jenkins sagt, och han får medhåll från mig.

Vidare hävdar jag, utan uppbackning av Jenkins, att om den del(inre) vi själva ska uppvisa, är otydlig och blir diffus i sitt utförande, kan uppgiften att bemöta och bedöma bli svårhanterlig. Personer väljer helt enkelt bort dessa individer, de vill ha enkla relationer till människor som de kan knyta band till och ingå gruppgemenskap med. Om gruppmentalitet skriver Richard Jenkins att grupper består av individer som ser sig som lika(tillskillnad från kategorier som skapas av andra). Att medvetet binda band till en grupp inom den mänskliga gruppen innebär samtidigt att individen ökar avståndet till en annan grupp, men för att öka samhörigheten med en grupp krävs något signifikant som gruppen har gemensamt. 

Personer som bryter mönster kan ha svårt att ingå i en grupp. I somliga fall benämns de som sick och placeras på institutioner, i andra fall medicineras de till grå varelser som i smyg skriver svåra dikter. I många fall sker inget av det, de flesta är inte farliga, de flesta är nog faktiskt helt normala i sin och andras bemärkelse. Sett ur ett större perspektiv, säg 6 miljarder människor, är det svårt att vara avvikande i jämförelse med den stora massan.

Men till Svensk vardag, hur gör man då för att fungera? Jag är inte skolad i ämnet, så jag utgår inte från någon allmängiltig sanning när jag nu kläcker ur mig att det finns två val; antingen välja att ställa sig utanför grupptillhörighet, eller anpassa sig. Jag vill också uppmärksamma att jag inte tycker att individer som fungerar på följande vis är på något annat vis är utmärkande eller speciella. Kanske för att jag själv ser mig som en av dem, och vem är jag, egentligen? En gång en stjärnprins, numer en utbrunnen idiot.

Det kanske låter lite skrytsamt att hävda att jag är en person som vill variera mig, som inte alltid reagerar likadant beroende på situation. jag känner inte alla, inifrån, och jag är nog långt ifrån ensam om detta. Som en gammal lärare sa till mig: "vi tänker nog alla samma tankar, fast på olika vis". Dock tror jag att det finns de som har lättare att falla in i roller och stanna i sina karaktärer hela livet. Jag är såhär och det funkar i min naturliga miljö, så varför ifrågasätta mitt beteende? Jag är kanske hård i följande påstående men min erfarenhet av den sortens människor är att de har svårt för miljöombyte och ofta hamnar i konflikt. Jag har inget emot konflikter, en del bråk måste man ta, men det finns en skillnad på onödiga debatter och de är de som oftast inte går att vinna utan att en och annan käftsmäll delas ut. Den högsta nivån av sådana konflikter är krig.

faktum är att jag gör mitt bästa för att anpassa mig, och jag tycker jag blivit bättre på senare år. Som yngre ville jag alltid tillhöra en grupp, men istället hade jag många kompisar fast aldrig en nära umgängeskrets. Det kan också berott på att jag bodde på landet, utanför fel kommun, hur som... Jag hade ändå svårt att anpassa mig, mina vänner bestod av individer som kom från helt olika grupperingar.

Somliga tyckte inte alls om varandra. Jag tyckte om alla, på olika sätt. Redan då anpassade jag mig, men inte lika bra. Det var olika stilar, olika humör och även flera olika åsikter. Jag umgicks med de som var väldigt politiskt engagerade men också de som sket i allt, som tyckte kommunism och  nationalism var samma sak som liberalism och ateism. Det var rock och det var pop, jag umgicks till och med med en och annan hippie, även om den perioden tillhör min mörkare del. Jag undvek väl endast människor som gick emot mina basvärderingar, såsom rädda främlingsfientliga och ljusskygga karaktärer som sträckte en och annan högerarm mot himlen när ingen annan såg.  Jag gillade inte snubbar som körde epa heller, men det hände faktiskt att jag åkte i en. Det hela resulterade i den person jag är nu, totalt oförmögen att ta ställning utan att ifrågasätta mitt beslut.

Jag fick ta en paus för att fixa med tvätten, nu har jag svårt att komma ihåg vad jag ville säga med allt det här. Från början var det tänkt att jag bara skulle skriva att min dotter var sjuk och jag önskar att man kunde sätta sjuka barn i karantän för nu håller hela familjen på att insjunkna i sommarsnuva och magbesvär. som vanligt blev det något jag inte alls tänkt mig. Fan, så här blir det när jag skriver utan tydliga direktiv. Jag behöver en handledare och ett ämne, med tydliga instruktioner gällande syfte och form. Skriva fritt är det värsta jag vet.

Det tog hela dagen att skriva det här, jag har fått ta pauser emellanåt så att jag aktivt kunnat ta del i familjelivet. Jag borde verkligen lära mig dela upp mina tankar, vem ska orka läsa det här? Säg hej om du kom så här långt utan att skumma.

Bilder från mormors vind. En Leksakskyrkogård.

drömmaren: Mobilpornografi

Publicerar en gammal samling dikter/texter som skrevs på mobilen då det fortfarande fanns en knappsats., 2008-2010). Dagens smartphones är för långsamma för mig att skriva spontanpoesi på. Dikterna är på intet sätt verklighetsrelaterade. När jag skrev på mobilen lät jag bara nästa ord som passade in att falla på plats efter det förra. Jag bara gav, gav och gav, utan en genomtänkt idé eller mening bakom.  

mobilpornografi - 1

bakom varje tårfylld fasad döljer sig

ett leende

som glänser till stående ovationer.

Dina masker förtjänar en Oscar eller två,

ditt klanderlösa sätt att ta plats i situationens allvar

utan att rubba allt med ett gapskratt,

du är värd skyfall av potpurri

Och ödet för galans inhyrda skönhetsoperation
är ditt att förvalta över.

Men du väljer ändå att gå ensam,

lämna äran åt andraklassens kämpar,

be om ytterligare ett förlåt,

ett till du egentligen inte vill ha.

behandlas som förtjänas,

förvandlas till den du är.

Mobilpornografi-2

 Du ger mig dina svåra

nackspärrsblickar,

som jag varken

vågar tolka eller bemöta.

Jag håller mig på avstånd,

försöker spara den chans

jag tror jag har,

till ett senare

och ett bättre tillfälle,

till ett annat liv, åtminstone.

Mobilpornografi-3

 När ska dagen komma,

då jag tittar upp mot det stjärnprydda valvet

och inte tänker på er, och de spår ni satte

i tonårstiden?

Ärrade armar, skurna jeans,

uppfläkta ögon som vägrade slita sig.

Minns du vad vi tittade på,

vad vi skrek som besatta efter,

när ögonlocken slogs igen

och lämnade oss i mörker?

De svarta hår som aldrig skulle blekna,

tänder som aldrig skulle gulna,

hur mycket kaffe vi än drack,

cigaretter vi rökte.

Oförstörbara,

inte visste vi då

att ingen går livet igenom

oklanderligt snygg.

Mobilpornografi - 4, för gammal för sjutton

du doftade så gott,

kemiskt och falskt jag vet,

men jag hade stor lust att fimpa ciggen

och köra upp nosen i nacken på dig,

sniffa i mig vad som var du och bli sådär...

upprymd som bara en tonåring kan bli.

För mitt inre öga ser jag dig stå

lutad mot staketet, tynger det ner,

men med lekfull lust och inte kilon.

Du ler i bakspegeln, lockar med

vad du vet jag vill ha, driver mig,

rymmer mig med värme, spänner

gummiband, väntar på ett smack,

på den slarviga tonåringens comeback.

Och jag minns dina axlar,

hårda av knutar, och mina händer,

trasiga efter naiva försök att räta ut dem.

Det händer oftare idag,

en snudd där, en knuff,

vi sträcker oss efter samma saker,

greppar, ursäktar.

jag ler tyst och brinner omedvetet upp.

senast pulsen var såhär hög sprang jag hundra meter och förlorade med ett halvt smalben. Och jag blev aldrig längre än jag var den dagen - och du sa att du gillar långa killar.

Sjuttonåringen,

hade tagit dig med storm

han var allas typ, du vet.

Med ömhet, var hans första drag

Utan hänsyn, körde han sista akten.

Två veckor,

sen leker vi på annat håll,

för gamla för en sommarromans.

för vuxen - för upptagen.

för strategisk planerad framtid,

du passar inte, precis som jag.

- givetvis.

mobilpornografi-5

 Allt som kan värka,

slå

tynga,

kan också dödas.

Mobilpornografi-6

Jag har kysst en tonåring

på en bra bit över nitton

Jag har bedragit leendet

som aldrig gjort mig ont

Jag har somnat om flera gånger

vaknat långt bortom kallsvetten

ångrat allt för bra syns skull

gjort om för att göra bättre.

Du ger mig inga chanser att gå

ett hej då ligger tungt på läppen

men du ger mig inga chanser

så jag stannar och sviker igen

Mobilpornografi-7

 sångerna gör sig inte längre

de betyder ingenting.

trots sina perfekta slingor

rimmad historia

med förtvivlad röst,

men stadig, tränad,

opersonlig.

tomma skal

sjunger om allt och inget

relationen mellan mig och sången

förpassar sig till en bro jag steppdansar över.

knäsvag blir jag först,

när musiken tonat bort

Mobilpornografi-8

 och blommorna slår ut,

men doften ligger svag

jämte den doft du lämnat,

på örngott jag aldrig lyckats byta,

och kläderna bär ditt spår.

Maskintvätt på 90 grader,

men läppstiftsslingorna håller sig kvar

Minnet utav dig, dödar varje ofödd morgondag.

Dagboken: Morsans dag

Liv har fått en hatt så hon kan matcha sin pappa.
Nea köpte också en och jag köpte med
en ny så nu är vi lilla familjen hatt.

Igår kväll hade vi barnvakt för första gången - på riktigt! Visst har det hänt att vi lämnat bort Liv ett par timmar någon gång, men det har varit på grund av att den andre inte haft möjlighet att ta över. Igår passade Neas mormor Liv för att jag och Nea skulle kunna gå ut och roa oss tillsammans. Eller ut och ut, vi cyklade 400 meter för att se på ESC tillsammans med Neas partikamrater. De har haft det som en tradition i flera år att se överlägsna Svenska bidrag få spö av balkanballader, rysk R&B och norska vitryssar på fiol. Som Neas sämre hälft har jag de senaste tre åren fått följa med och uppleva Schlagerfirande på hög nivå. Kvällen till ära slog också det svenska bidraget rekordet i antal tolvor och vann dessutom hela spektaklet, trots att Ryssland skickat discotanter, Irland skickat Power Rangers och Balkan skickat ytterligare en tårdrypande ballad(Förtydligande; jag älskar balkanballader, seriöst). Det bör påpekas att det inte alltid varit 42 sabla länder så ska dela ut poäng, precis som det faktum att Platina nu för tiden är 40 000 exemplar men förr var betydligt fler. Men hur som, grattis Loreen och G:son och hoppas festen var värd resan till en smutsig...

Censurerade jag precis mig själv?

Efter vi kommit hem och skickat iväg mormodern med ett stort tack i ryggen så var vi ganska snabba på att krypa till kojs, klockan må bara varit ett men som vi både vet har Livs ögonlock redan börjat rycka. För någon vecka sedan diskuterade vi det här med sovmorgnar och kom överens om att Nea ska få Lördagar medan jag får söndagar(till vardags är sovmorgon ett mytomspunnet ord som vilar på botten av en sjö en Skottland).

(Kuriosa: Skottland finns inte i google chromes svenska ordlista, istället föreslår den att jag ska skriva "skitland").

Så det var Neas tur att gå upp, MEN nu råkade det vara mors dag och det slog mig att frukost på sängen och present ska sitta på sin plats i år. Egentligen är det Livs ansvar, men jag fick hjälpa henne lite på traven. Så, motsträvigt som fan kläcker jag ur mig ett "nej älskling, jag tar henne i morgon bitti. Sov du..."

04.14
"WUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ"

Fuck...

Så var leken igång. Vi började iofs med att se ett avsnitt av Teletubbies, vilket gav mig lite extra tid att samla kroppens alla bortsprungna krafter. Sen var leken igång, ungen visade noll respekt mot en far som älskar henne med hela sitt hjärta. Vi byggde torn, läste bok, rev torn, rev i bok, körde en skön star wars inspirerad sketch med handdockorna osv. tills frukosten var dags att serveras.

Bärprylen

Jag levererade en ganska usel mors dag present, inte alls vad Nea önskat sig men hennes födelsedag är inte långt bort och då ska jag slå till stort. Jag gav i alla fall presenten tillsammans med ett "Dagen är din" med bästa målbrottsstämma, i hopp om att hon skulle glömma bort att hon inte fått tårta. Det höll ungefär fram till nu, då hon uttryckte sitt missnöje med uteblivet tårtkalas.

Vuxenpoäng

Trots att det inte blev någon tårta eller någon väska eller några shorts från Gina så kände jag ändå att det blev en ganska så bra dag. Lagerlunda villaförening anordnade garageloppis och jag och Nea fyndade både en barnsadel och en ryggbär....eh... sele... ryggväska...en öppen väska som Liv kan sitta i som man hänger på ryggen. Jag föreslår att ni tittar på bilden. Efter en mysig promenad i villakvarteret så blev det häng i trädgården Nu har jag givit solen 20 minuter av min kropp, och om jag fortfarande har världens bästa pigment så räcker det för att jag ska ha fått världens skönaste solbränna. Kanske behöver benen bada i lite mer ljus, men överkroppen är som Peter Andrés i den där videon från 90-talet.

Vackraste

Med svidande ryggont och ögon på fallhöjd sitter jag nu och blickar ut över ett ganska så menlöst blogginlägg. De flesta inlägg nu för tiden är ganska menlösa, men jag ser det som en övning i skrivande. Min känsla för det litterära har verkligen tagit stryk efter tre år av akademiska studier, jag kan knappt kalla det jag gör för skriva längre. Det är snarare sammanfattade dagar, referat på låg nivå, tillägnade de jag önskade jag kunde ha närmre. Och självfallet skriver jag också för dig.

Drömmaren och Dagboken: helgen v. 17

...Och så gick en helg och kommer aldrig åter.

Tiden är oehört frustrerande. Den rinner iväg och lämnar spår av både det ena, andra och i viss mån också det tredje. Glädje, sorg, förtvivlan, extas är bara känslor som beskriver ögonblick som inte är annat än just ögonblick. Ögonblicket senare är de förbi, bara ångern består. Ånger över vad som gjorts och vad som glömts bort, men även vad som gått en förbi. "Om jag bara..." fortsatt spela fotboll efter den pinsamma förlusten, ringt gitarrläraren, sökt in på en annan linje, gjort slut innan fördärvet, hållit kvar och uppträtt korrekt och sluppit jullovstårar. "Om jag bara" spelar dock föga roll och har alltid gjort så. Det finns egentligen ingenting att ångra, utom kanske det senaste draget som försatte det nuvarande ögonblicket i schackmatt. Vilken rubrik skriver jag under, drömmaren? Nej, tänkte väl det.

så vi drog våra fötter ur vattnet och förde stegen mot nya stränder.

I helgen har vi shoppat loss, men på en hyfsat rimlig nivå. Mediamarkt hade "galna" dagar, Nea passade på att köpa en ny mobil eftersom den förra fått fuktskador efter allt Livs suttande. Lärdom: låt aldrig barnet suga på en smartphone. Så Nea köpte en ny och Liv blev happy för hon fick Neas gamla att leka med. Det var dock inte så värst intressant, vem vill leka med det man får(finns inte den känslan kvar hela livet?). Jag tittade på trådlöst ljud(spooky) men fick nöja mig med en cd-spelare med uttag för androidtelefon. Och gissa om jag är glad, efter ett år utan ordentligt ljud, nu kan jag äntligen lyssna på musik med kärlek igen. Låg på golvet i en timme och insög ljudet från ett par ordentliga högtalare med bas. Jag kände mig lite väl retro som köpte en cd-spelare, men jag har en passion för att spela skivor. Varje låt får en helt annan känsla när man sökt bland pärmarna för att hitta just rätt skiva, rätt låt och rätt version. 1.34 in i låten - Nej, jag måste höra en annan låt, på en annan skiva, från ett annat årtionde. Stop, eject, tacktacktacktacktacktack, flap, klick, eject, play. om och om igen. Så hur lyckades jag ligga på golvet i en timme och bara njuta? Det gjorde jag inte, det var bara en romantiserad bild av skivlyssnandet. En dag ska jag dressera Liv till att byta skivor och då ska jag få mitt golden-moment.

Vi gick en vacker promenad hem genom en blåsig utkant av staden. Det var ett fint område, fullt med attraktiva 50-60-tals hus, helt möjliga att bo i om vi båda haft ekonomin klar. Personligen saknar jag fast tjänst, och även om vardagen hemma med Liv är ett tufft arbete i sig så är lönen för mödan inget att skryta om. Det är nära obefintlig faktiskt. Men jag deppar inte till 100%, det finns de dagar som jag undrar om allt kommer lösa sig, sen finns det dagar som den här då jag är helt säker på att allt kommer bli bra. Vi kommer få vårt lilla hus i vår lilla utkant av en liten stad, om inte här men någonstans.

Idag är det söndag och när Nea vaknade mådde hon mindre bra. Inte van vid att vara ute och slira kanske? Själv steg jag upp med solen(med Liv alltså), ställde mig och bakade scones, kokade ägg, skar upp melon och bryggde kaffe. Ljuvligt. Lyssna, här kommer Nea. DUNS DUNDS DUNS DUNS... toaletten... DUNS DUNDS DUNS DUNS. sovrummet. okey, men det blev en god frukost åtminstone. Och det tyckte Nea också, när hon väl steg upp. Just precis vek jag ner Livs ögonlockar och la täcket över hennes lilla kropp, hoppas hon sover gott inatt. Nea är och hämtar experimentella pizzor från Smiley pizzeria, en liten bod som ligger mitt i Lagerlunda och som råkar vara en pizzeria. Vi har varit skeptiska sen dag ett, men vi kände att förr eller senare måste vi testa. vilken miss om de är jättegoda. Och om de smakar bajs, well, då vet vi. Och jag har scones kvar i köket.

Drömmaren: 2008...

...Var jag en annan man, ack i samma arma kropp som nu.

Ibland, som ikväll, tar jag mig igenom gamla dokument. Det är en gedigen hög som följt med och fyllts på under de senaste 12 åren. Jo, jag började skriva när jag var 15 år och förbaskat kär i en flicka som gömde sig flera mil bort. Mitt enda sett att hålla den kärleken vid liv var att skriva om den, natt efter natt. Jag lyckades hålla kärleken vid liv i flera år, men jag lyckades aldrig vinna hennes hjärta och kropp. Veka kyssar kanske, men alla minnen bleknar i solen.

Under drömmaren var det tänkt att jag skulle publicera nyskrivet material, men känslorna har inga ord längre(eller för stunden, vi får väl hoppas). Därför blir det att jag publicerar gamla texter som jag aldrig visat för någon. Texter som ibland är mindre än mer välskrivna, innehållslösa eller överdrivet insjukna. Som den här, från 2008. Jag vet dock inte vilken kategori jag ska placera den i, jag minns inte ens varför jag skrev den. De flesta texter tillkommer inte i ett samband, de är ofta resultatet av en dålig internetuppkoppling och ett nyöppnat Word-dokument. Och så självklart, tvång och ånger, för dramatikens skull.

Vem är jag, om inte ditt redskap? likt vägarna som inte leder någon vart, likt stjärnorna som faller men aldrig slår i. Har du någonsin hört en smäll, eller är du så öronbedövad av allt brus som radion stönar ut? Det här är din värld, vem är du om inte din egen skapelse? Skulle världen klara sig själv i mer än tre minuter om du släppte dess hand, lät den flaxa fritt och försöka gå själv? De första stegen är inte alltid de svåraste men de tar dig längre bort än du någonsin varit förut. Högre upp, åtminstone. Aldrig mer kommer du kastas ut på ett äventyr att matcha med den första gången du lämnade krubban och gick till templet, för att läxa upp präster med fantasi.
Du är en stjärna och ett grässtrå på en brinnande äng, i ett månsken av silver och sången som visslades av vinden var den som du skrev, när du första gången såg dig i spegeln och tänkte: " gud, vad vacker jag är. jag är värd att åtrå, men för fin för att älskas." Om egoismen steg dig till huvudet lyckades du, om du kröp undan in i skuggan kan jag bara klappa dig på axeln och säga bättre lycka nästa gång, min vän.
 Vi brände böcker den natten. Det var stora bål och lågorna kastades från längst i väst till närmaste öst framtill den hårt skurna kanten av kullen. Där bakom lurade den röda armén, de slipade sina klingor mot kluvna tungor. Det talades som uppror, en sista sann revolution med mål att släppa alla känslorna fria, låta människan leka likt det barn som det var i begynnelsen. Men ingen vågade ta steget, så alla hög sina bröder och systrar i ryggen.   

Drömmaren: ny natt

Strax midnatt och jag låter tv:n rulla repriserna av samma gamla serier som jag såg förra året vid den här tiden, och året innan dess. Jag tycker om att avsluta dagen med lite underhållning, även om jag inte längre tittar med samma entusiasm som de första femton gångerna. Vänta, jag ska placera om mig i soffan.

Trott eller ej, jag valde faktiskt att stänga av.

Jag försöker njuta av tystnaden. Dagen har hållit ett jäkla tempo då Liv inte ville sova på eftermiddagen. I vanligt fall så sover hon en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen, innan Nea kommer hem från jobbet. Idag ställdes den senare in, till förmån för KAOS. Usch, det var mer effektfullt att skriva det där än att läsa det.

Att njuta är dock inte så lätt som det låter. Dagens obligatoriska moment är över, jag ligger raklång på soffan och tjejerna ligger i varsin säng i varsitt rum men inte just i det här rummet, även om alla dörrar är öppna eller bortplockade. Utanför susar tågen förbi, jag försöker gissa utan att titta vilket tåg det är: Pendeln, X2000, veolia eller ett godståg med hundra vagnar. Just dessa tåg har jag en förkärlek till, godstågen alltså. Deras ändlöshet vaggar mig till ro, drömmar och de väcker jaktkänslan; den ivriga känslan att livet har mer att erbjuda än det här. Inte det att jag inte är glad över vad jag har - aldrig vill jag förlora Liv och Nea - men godstågen viskar om nya destinationer, främmande perronger och hotellrum med bakgårdsutsikt.

Jag blev lite förargad när någon sa att barn innebar färre möjligheter, en anspelning på att föräldraskapet innebär att allt det "roliga" är slut. Nu ska det alltså bara finnas vardag, vad det nu är. Kan vi nämna någon som inte lever i en vardag? Jag har flytt så mycket i mitt liv att jag kan garantera att också främmande gränder i länder uppbyggda kring pyramider, blir vardag tillslut. Även den som driver runt längs vägarna, upplever sin tillvaro som vardag. Inte lik min, inte som din, men sin egen. Föräldraskapet har inte inneburit några hinder egentligen, snarare omprioriteringar. Jag finner inte nöjet i att jaga konflikter under en stjärnklar himmel, vakna i skitiga lakan och posera bakom en kaffekopp. Inte till vardags i alla fall. För allvarligt, det finns ingenting jag inte kan göra som jag kunde gjort förut, jag kan fortfarande köpa en enkel biljett och ta nästa tåg till bort-bort-bort, jag kan fortfarande hänga på mig jackan av begagnat läder och besöka krogen när som precis nu, om jag vill. Men, jag har en dotter som ligger och försöker komma underfull med vad en dröm är, och jag vill vara här när hon vaknar så att jag kan berätta för henne. förstår du?

Ny natt och jag försöker slappna av. Det är inte så lätt, av den ringa anledning att om jag inte vet vad som väntar, även om framtiden är oförutsägbar, så känner jag mig rotlös. Det är vid sådana här tillfällen, förr, som jag packade väskor och kollade kartor. Det var med just den här känslan, något modifierad, som jag bestämde mig för att dra och testa något nytt, testa en ny vardag. Det blir inte så nu, jag vill inte längre leta nya rötter, jag har fötterna i rätt mängd vatten precis där jag står just nu. Däremot vet jag inte vad som väntar. Om 5 månader ska Liv börja på dagis(förskolan, pardon me) och då är det bäst för mig att jag har ett jobb. Eller att jag åtminstone startat upp ett företag. Fast jag vet inte vad det är för sorts företag jag vill starta, jag får inte riktigt ihop det, kanske för att jag inte riktigt tror på idéen. Allt känns så hopplöst och även om jag vet att just den repliken inte är välkommen under det tak jag huserar under, så är det så det känns. jag har för lite tro på en idé jag inte kan formulera. Bra, det hela känns oehört genomtänkt. Bra Alex, bra bra.

Så det är inte lätt att slappna av. Jag försöker logga in och spela bort några timmar, men jag känner mig barnslig och dum som inte gör något vettigare av tiden. Som att blogga t.ex. Via det får jag åtminstone träna min skrivförmåga. Den är inte lika flytande längre som jag en gång tyckte att den var. Det kan också varit en illusion, jag har gått igenom gamla texter den senaste månaden och bara hittat kadaver av dödfödda - episka - verk. Jag har inte riktigt vågat gå på de jag förut var så stolt över, med risk att såga pojken från igår vid fotknölarna. Jag beundrade honom, men samtidigt... han var lite av en poser. Och det där långa håret, var det verkligen så snyggt? Undra om jag fått ligga mer om jag varit välfriserad(höhö).

Tiden rullar på, nu är det slutdeppat för ikväll. Jag lägger den här texten under drömmaren för då vet jag med säkerhet att Nea aldrig kommer läsa den. Får hon veta hur hopplös min syn är på företagsprojektet så har hon väl ihjäl mig, eller kanske hon biter sig i tungan. Vem vet.

Jag är glad att allt håller på att fixa sig för henne. först jobb, sen gick det bra hos läkaren och nu snart är väl tandläkarbesöken ett minne blott. I alla fall i ett år. Hon förtjänar varje guldklimp som trillar ner i hennes sko, för ingen går in så hårt för något som hon.

Kunde jag
skulle jag
allt för henne.

Drömmaren: sammanträffanden

"vilket sammanträffande, jag tänkte precis på..."

En vanligt förekommande replik. Det händer väldigt ofta att vi går i samma tankar, lagt märke till samma saker etc. Ju mer du vet, desto mer sannolikt är det att du råkar ut för ett sammanträffande. Jag tänker däremot dra det lite längre idag, om jag hinner(bebis sover). Jag är är nämligen inte säker på att alla sammanträffanden sker av en slump, jag har nämligen råkat ut för de mest otroliga sammanträffanden de senaste åren. jag brukade lite vagt referera till dem som psycic powers men då det retar gallfeber på min käresta har jag helt enkelt valt att gå över till det med acceptabla och vanligt förekommande sammanträffande. Med viss skeptisk betoning.

Ett sammanträffande består av två delar: tecknet och utlösaren. Tecknet är det första som sker, till exempel att du ser på "på spåret" där en fråga gäller att nämna en viss artist från Belgien. Det första du tänker är Anuk, den enda belgiska sångerskan du kan. visserligen kommer Anuk från Nederländerna, men det vet du inte då. Efter jobbet samma dag får du åka med i en arbetskamrats bil. Till skillnad från dig lyssnar hon mycket på radio, och helt plötsligt så hur du det bekanta introt till "no bodys wife". en låt som släppte 1997 och som du inte hört sen dess, men den etsade sig fast under de år då all musik gick in och stannade kvar, oavsett om du gillade det eller inte.

Tecknet är alltså tanken(anuk) medan utlösaren är låten som spelas på radion(No bodys wife).
"vilket sammanträffande, jag satt precis och tänkte på..."
Men vad är oddsen? Ju mer du vet, desto sannolikare är det att du råkar ut för ett sammanträffande. Men varför skedde det här sammanträffandet? en slump? Kanske, men tänk om det inte är så?

Jag borde skrivit ner alla sammanträffanden jag råkat ut för de senaste åren, ni skulle bli helt överväldigade och också börjar fundera som jag, ifall det verkligen kan vara en slump. Dock kommer jag inte ihåg alla, knappt några, av den simpla anledningen att de är så vardagliga att de försvinner i dimman tillsammans med  alla andra dar som bara glider förbi. Jag kan ändå välja att räkna upp en del, men jag tänker avstå från det också. Istället börjar jag med den senaste, och fyller därefter på efterhand för att se ungefär hur ofta det sker, om det finns ett samband och om, och nu bara om, jag haft möjligheten att läsa av det första tecknet; skulle det då gått att förändra historien?

Jag börjar låta som en siare, en av de yrkesgrupper jag föraktar i samhället. Men det retar mig något enormt att all dessa sammanträffanden bara viftas bort som något normalt. Må det vara normalt, men om fler människor började läsa tecknen innan sammanträffandet slår in; vem vet då hur världen sett ut?

Hur som, det senaste sammanträffandet hände i veckan. I tisdags underhöll jag Liv i köket medan jag lagade mat. Jag spelade musik på datorn och dansade vilt. När jag funderade på vilka låtar som var roliga att sjunga med till, och som också Liv skulle gilla, kom jag plötsligt ihåg "the Monkees" från 60-talet. Jag körde några av deras största hits för Liv och det gillades. Idag hörde jag att Davy Jones, sångaren, gått bort på skottdagen.

Anouk

Davy Jones (1945 - 2012)

Sammanträffande? Eller psycic Powers?

Drömmaren: Andnöd

Jag skaver att ha i baktanken,
det sliter att minnas mig.

Jag är grus i ögonen,
när du som minst av allt vill gråta,
när du som mest av allt vill se.
 
En ensam kvarglömd ton i örat,
efter världens bästa konsert, längst fram
med kravallstaketet pressat mot revbenen,
med revbenen pressade mot lungorna.

Jag är andnöd!

Jag är håll efter en joggingtur
kramp i vattnet,
en osynlig virvel av luft under planet,
strax före landning.

Jag är inte landminan du trampat på,
jag är steget du tog snett,
inte giftet du tar,
utan smärtan när du ångrar dig.

Jag är allt du förbannar, men inte får leva utan.
En naturlig del av dig, och det ska du finna dig i.

(2009-03-02, först publicerad på www.sockerdricka.nu)

Drömmaren: 2012 som om det var igår

Jag ger ägnar tiden en blick, en sviken tanke, när den sussar förbi som ett rasande tåg genom natten.

Vi spenderar kvällarna med att, i tur och ordning, ge efter för våra begär.
Egentligen, kan vi säga så, är det väl en flykt undan bojorna. Den friska
vårdoften blir ett minnesmonument över dagar vi aldrig kommer se åter,
dagar vi aldrig tog vara på men som vi nu saknar, då de fylldes av tid vi
inte längre har. Dagar som inte går att längta till,  när 2012 rullar in på perrongen.