Kritikern: Coop forum och pant

Idag när jag var inne en snabbis på Coop Forum i Norrköping, blev jag så stött att jag tvivlar på att jag kommer gå tillbaka dit även om det är den affär som ligger närmst till hands.

Före mig i kön stod en man som pantat burkar för 70 kronor, av det tänkte han köpa något som kostade en tia. Det gick bra, men resterande 60 kronor skulle då brinna inne. Eller, med andra ord, tillfalla Coop. För som jag förstått det efter att jag läst på pantamera.nu så får affären tillbaka det belopp de betalat ut av returpack. Nu kanske det är så, det vet jag faktiskt inte, att de inte får tillbaka det belopp som "brann inne", är det så har inte Coop vunnit något på det hela utan gått +-0. Den enda som blivit blåst på pengar i det fallet är kunden som pantat. När du köper en vara med pant är ju panten inräknad, dvs du betalar extra men du kan få tillbaka pengarna om du återvinner produkten. Om nu affären "bränner inne" din pant för att du handlar för hela beloppet, anser jag att du är blåst.

I Sverige är det inte lag på att affärerna ska betala ut kontanter för pantkvitton, men det anses ändå som god sed att betala ut pengarna. Jag vet att en del butiker kräver att en åtminstone ska handla något för panten, men att kräva att det ska handlas för hela beloppet tycket jag är en negativ utveckling. Lite efterforskning på nätet avslöjar att ånga butiker har utsatts för bedrägeri, dvs att folk manipulerar maskinerna för att få ut kontanter i kassan. Det är ju väldigt trist, men istället för att ge ett tillgodokvitto(som går att handla för i butiken) borde maskinerna göras säkrare. Det osar kollektiv bestraffning över det hela.

Det är inte bara vanliga medelsvensson som vill ha lite extra i kassan som pantar burkar. Systemet används också av de som inte har det så bra ställt, som mot sin vilja gräver i soptunnor och tigger utanför restauranger. Det här är ett hårt slag för dessa grupper, som inte vill lägga pengarna på affärens produkter.

Sen finns också miljöperspektivet. Oavsett vem som pantar och av vilken orsak, är det en god sak för miljön. För att citera pantamera.nu

 "Till exempel motsvarar fem pantade burkar fyra timmars datoranvändning och två timmars standby-tid. Panten är drivkraften i återvinningssystemet."

Pant är ett väldigt bra system som gör folk till miljöhjältar utan att de många gånger tänker på det. En morot för att inte skräpa ner, och det har helt klart blivit en succé.

Jag anser att Coop Forum mfl. bör ta bort sitt krav, returpack borde öka säkerheten i sina maskiner eller öppna returstationer där du kan få dina pengar för panten direkt i hand utan att gå via en mellanhand. Och gubben borde få sina 60 kronor i handen. Nu köpte han ett paket cigaretter istället, och det är jäklar i ert fel.

Det finns fler som skrivit bra och mycket bättre om det här.

  http://louisekonsumentkoll.se/coop-panthantering-och-rumanska/
annaardin.wordpress.com/2013/05/20/coop-lagger-krokben-for-romer/

  

Kritikern: Antirasisten

Jag har nog skrivit om det här förut men jag kände ett starkt behov av att göra det igen. Kanske för att jag aldrig känner mig klar, eller för att jag ändrar, utvecklar min syn och/eller avvecklar gamla åsikter. Vad som tvingar mig att skriva(för det är ett tvång, tro inget annat, det stod mellan skriva och ett avgrundsvrål rakt ut i trapphuset, vilket jag är för feg för att göra), är en etikett som jag de senaste dagarna, veckorna, månaderna stött på dagligen och som gör mig allt mer frustrerad, irriterad och förbannad. Håll i tårna för nu smäller jag hårt på alla fingrar: Antirasist!

Smaka på det, lite beskt va, lite 90-tal, eller hur? Det tordes vara ganska tydligt vad en antirasist är, men begreppet håller på att bli lika urholkat som den klara motsatsen(se tidigare inlägg). Med risk för att sväva iväg, väljer jag att inte utgå från en duglig frågeställning(jag gjorde nämligen det från början, svävade iväg, och gick då tillbaka och ändrade den enklare biten). 

Till att börja med vänder jag mig till min och världens kanske - inte främsta men - närmsta kunskapskälla; google. Google hänvisar mig - of course - vidare till wikipedia.    

Antirasism,är ett samlingsnamn på motgrupperingar mot rasism. Antirasister vänder sig mot diskriminering grundad på rastillhörighet, sexuell läggning.

Någon var full när hen skrev de raderna, vadå bryta mitt i ett stycke?*

Wikipedia menar alltså att det finns flera olika grupperingar som är emot rasism. Det kan jag nog instämma i, men vad är egentligen en antirasist? Jag väljer att utveckla det hela på egen hand, och jag stänger av kommentarsfunktionen för klockan är egentligen för mycket för det här. 

Vi alla är väl ganska klara på vad en rasist/vad som är rasism(egentligen inte, men vi kan alla lära oss) är. Jag vill hävda, utan någon egentlig källa, att det är väldigt få människor som kallar sig för rasister. Crap, inte ens de mest rasistiska typerna jag stött på har kallat sig för rasister. De är än nationalist, än socialkonservatist, men aldrig rasist. De har till och med börjat vända på begreppet, Fan femte sökresultatet på Google är den (inte så)geniala Facebook-gruppen antirasist är ett kodord för antivit. I sin iver att vinna fyndighets-SM befäster de dock den rasistiska världsbilden: motsättningen mellan olika hudfärger/etniciteter. 

 Däremot finns där de som kallar sig antirasister, som till skillnad från många andra anti-ord betyder att du är emot något ont och för något ganska fint, t.ex en värld utan en massa anti-attityder. Dock har begreppet har blivit så urvattnat att det till och med finns folk med rasistiska åsikter som kallar sig antirasister. Egentligen borde väl alla, som inte är rasister, klassas som antirasister. Men så är det inte! Utanför den lilla debattklick finns det en jäkla massa människor som säkert inte ens reflekterar över vad de vill kallas. 

Det finns de som inte har något emot andra etniciteter, men som gärna generaliserar utifrån stereotyper. Där finns de som är livrädda för Muhammed i porten bredvid men tycker att Dushan på jobbet är helt okey för "han är ju som oss". Det finns de som tycker det är rent ut sagt för jäkligt att folk diskrimineras på arbetsmarknaden men som stämmer in i skrattsalvorna av den trista gamla "vitsen" om hur många judar som från plats i en Fiat. Det finns de som själva invandrat till Sverige, som finner sig stå utanför samhället men jäkla, är tvättstugan trasig är det romerna på våning 3 som ligger bakom. Det finns också en hel del jäklar som inte bryr sig om vem du är eller varifrån du kommer, de är helt enkelt för upptagna med sina egna liv. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag stämplar dessa människor som rasister, däremot är deras yttringar klart rasistiska men jag tror att en dialog utan hårda anklagelser kan få de flesta att inse hur deras attityder skadar andra. Fan, jag tycker jag lär mig saker och ting varje dag genom att läsa texter och lyssna på andra människors erfarenheter. Ta det inte som en självklarhet att folk förstår innebörden av sina handlingar, att vara vuxen är inte ett intyg på någonting. Umgänge och kulturella intryck kan förblinda insikten, hur mycket visste du själv från början? 

Mellanspel

Jag minns när jag var 8 år gammal. På min låg- och mellanstadieskola gick där en flicka med asiatiskt ursprung. Det hände en gång att jag kallade henne för plattansikte, snedöga och indian. En äldre kompis sa då till mig att:"förstår du inte att det där också är rasism." nej, jag förstod inte det förrän han berättade det för mig. Jag lärde mig någonting, och jag gjorde inte om det. Åter igen, alla förstår inte sina handlingar så döm inte ut dem. Några år senare sa en annan kompis till mig att:"en rasist är alltid en rasist." Med den logiken kan vi lika gärna sluta debattera och ta till vapen. 

Slut på mellanspel    

Det finns även de i debattklicken som inte kallar sig rasister, men som  inte heller vill bli stämplade som antirasister. Hur går det ihop sig då? Jag tror, och det är anledningen till att jag skriver det här (med för lite sömn kompenserat med för mycket kaffe), att det är för att antirasist ofrivilligt(!) blivit synonymt med vänstersympatisör - i värsta fall, anarkist**. Trots att jag själv anser mig vingla mer åt vänster blir jag ändå väldigt arg och besviken när jag ser hur folk buntar ihop antirasister till en enhet - en kategori för att låna lite från Jenkins***(as usual). Samtidigt, hur andra vägrar befatta sig med kategorin antirasist för de känner sig obekväma, för att inte säga främmande, inför andra som också placerat sig/placerats i facket. 

När jag tänker på det är både rasist och antirasist väldigt svartvita subjektiv. Att vara antirasist är inte att tillhöra en specifik gruppering. Visst finns det särskilda grupper som arbetar aktivt med antirasism, så utgå då istället från vilken gruppering de tillhör när du ska återkoppla kritik. Att säga att antirasister gjorde ditt eller att antirasister tycker datt är verkligen att generalisera, kategorisera och bete sig oseriöst i debatten. När till och med debattörer mot rasism gör antirasister till en enhetlig grupp stärker de egentligen föreställningen som de arbetar emot. Att lösa upp kategorier är väl målet? Som, gissa vem, skriver är vårt system att kategorisera människor ett verktyg för att förstå den komplexa mänskliga världen, men ska inte ses som mer än en vy. Jag vill tillägga ett ord: förenkla. För att distansera sig, för att bemöta, försvara sig, skapar vi oss illusioner av vad vi vet och vad vi kan vänta oss. Men Jenkins observationer och teorier är inte statiska, vi kan förändra världen. För det enda vi faktiskt har gemensamt, är att vi är olika(jo men det där var också Jenkins). 

Så vadå, går det inte vara antirasist? Finns det inga rasister? Jo men det är klart, men bunta inte ihop folk hur som helst för att de har snarlika åsikter. Ska vi säga att alla som gillar hockey/fotboll är hulliganer, alla som äter vegetariskt är hippies, köper alla liberaler Jan Björklunds skitsnack? Nej, nej och sista passar jag på. Vidare, alla som uttrycker sig rasistiskt är inte per se rasister. Jag tror att i  de flesta fall handlar det om okunskap och oförståelse, i vissa fall bristande förmåga till empati, men ibland är det också ren och skär jäkla rasism.

Slutkläm 

Då vi ständigt reproducerar uppfattningen om att en antirasist är en kategori bestående av en särskild klick människor, urvattnar vi också antirasism som ett ställningstagande i samhället. På sikt blir, eller har, antirasist blivit en grupp. Nej, så kanske det inte är, jag har faktiskt inga som helst belägg för det. Men jag tror att det är en fara om det blir/är så. Folk drar sig till grupperingar för att känna gemenskap, tillhörighet, att ingå i en grupp är en trygghet men också ett sett att distansera sig från andra. Det här är vi, vi definierat; inte dem. De, rasisterna, ska bekämpas. Jag är med er i det. När folk tittar på opinionsmätningar ser de dock bara siffror. "Jaha, så nu är det 5.6% som är rasister, det var ju illa. Jaha, så nu är det 9.3% som är rasister, det var ju ännu värre. Men vi är fortfarande fler." Bakom varje siffra står en människa. Inte bokstavligt talat, men det här är inte människor vi kan bortse ifrån. Jag vill att antirasism och tolerans ska genomsyra samhället, inte bara politiken och debattforumet. Antirasismen måste finnas i fikarummet, i bostadskön, vid jobbintervjun etc. Jag vill att det ska vara en naturlig del av oss, inte något som vi ständigt måste påminnas om. 

Jag vill att allt ska vara som i Star trek, fast utan J.J Abrams korta kjolar(WTF liksom, ingen annan som reagerat?)

       

*språkfascism är något av en legitim form av fascism.

**det var tänkt med lite ironi.    

***Läs Jenkins för att förstå skillnaden mellan en kategori och en grupp

Kritikern: IRM vs Björn Söder i SVT debatt - vi reder ut Söders lögner(en återpublicering)

Det hör inte till vanligheten att jag publicerar något jag själv inte skrivit, av den simpla anledning att jag för min egen del kan stå för allt jag skriver. Idag har jag dock valt att återpublicera en text som enligt somliga inte ska spridas. Texten publicerades ursprungligen på den granskande sidan inte rasist men...(IRM) som sedan i fredags drabbats av en häftig ddos-attack. Vem som ligger bakom attacken är oklart, men då IRM är en sida som granskar sverigedemokraterna kan jag ana vilka angriparen sympatiserar med; Sveriges stora "vi-får-inte-säga-vad-vi-tycker-buhu-utan-att-någon-säger-emot-oss-snyft". Hånar jag? Ja, jag gjorde nog det va?   

________________________________________________________

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partiekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.

Påstående nr 1:Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.Björn Söder: Det är rent nonsens. 

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur” 

Påstående nr2:Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej. 

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.” 

Påstående nr 3:Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren 

Påstående nr 4:Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.Sanningen: Öhh, jo det gör det: 

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen. 

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING***Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan 

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

• Avpixlat hämnas SD – attackerar unga tjejer

• Rasbiologi och hets mot folkgrupp på SD:s favoritblogg

• SD-hyllad hatblogg används för hämndaktion mot journalister:

• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp. Hets mot folkgrupp

• SD-hyllad blogg attackerar årets Lucia på grund av hennes hudfärg

• Hängdes ut på hatsajt: Det är förjävligt

• AVPIXLAT SPOTTAR PÅ HOTADE BARN

• Ännu ett barn uthängt på Avpixlat – hotas i vanlig ordning med våldtäkt

• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp på ung flicka utan att pixla hennes ansikte”

____________________________________________________________________

 Min egen uppfattning om varför någon vill att "inte rasist men..." ska tystas just nu beror inte enbart på ovan inlägg. Efter det att Henrik deltog i Svt-debatt kan ett ökat intresse för IRM uppstått. Personer som annars aldrig besökt sidan kanske blev lockade att kolla upp vad det var för något, personer som för stunden bestämt sig för att rösta på sverigedemokraterna. IRM har sedan starten gjort en hel del avslöjanden kring SD, avslöjanden som ur ett "sverigevänligt" perspektiv är riktigt otrevliga; speciellt om de läcker ut bland deras inte så inbitna sympatisörer. Jag har ingen koll på hur många som läser min blogg längre, men det lilla jag kan bidra i den här frågan är jag beredd att göra. 

Mina övriga synpunkter på själva debatten i SVT lämnar jag därhän, det här inlägget handlar enbart om att sprida information som någon/några inte vill ska vara till allmänhetens förfogande. 

Främlingsfientlighet - mer än bara rasism

Under förra veckan läste jag något i mitt twitterflöde som fick mig att reagera starkt. Det har under en tid pågått en debatt om tolkningsföreträde när det kommer till kampen mot rasism; vem får egentligen engagera sig i kampen och hur ska den bedrivas? På första frågan är svaret enkelt, vem som helst får engagera sig, men inte hur som helst.

En journalist ska ha uppmanat folk att följa Sd-politiker på twitter, jag har inte bläddrat ordentligt i flödet men vad jag förstått har det också rört sig om att läsa på deras åsiktsmegafon Avpixlat. Detta upprörde många, det pratades bland annat om att man i längden normaliserar deras åsikter vilket gynnar dem på den politiska arenan. Att bevaka är däremot inte det samma som att respektera utan att protestera, jag själv anser att det är viktigt att granska sina motståndare för att kunna bryta ner deras argument. Somliga åsikter står däremot i hårt ideoligiskt kontrast till varandra, exempel på det är hur en väljer att döma en handling. själv anser jag att när ett brott begåtts är det individen som stått för det, att det inte beror på hens etniska tillhörighet och därför är inte heller etnicitet relevant.

Vad som fick mig att regera var när en av debattörerna skrev något i stil med att det bara var vita män som tyckte att det var bra att följa motståndarna. Sarkastiskt skrev hen att de antagligen visste mer om rasism än hen(personen i fråga har invandrabakgrund). Han har rätt i sak; nej ingen av dessa och inte heller jag har en personlig erfarenhet av rasism och i synnerhet inte av den strukturella rasismen som förekommer i vårt samhälle. Men att tro att ett etniskt ”rent” Sverige är den enda agendan som drivs av partier som Sd, SvP och Nd, är att bära skygglappar för den större bilden. Att göra motstånd mot dessa partier handlar inte bara om att vara emot rasism, det handlar om att tolerera människors rätt att vara olika. För främlingsfientliga(jag samlar de alla under gemensam fana nu, under den flagg som förenar dem) är inte bara emot främmande människor, de vänder sig mot allt som avviker från deras egna föreställning om vad som är rätt.

Nej, jag har aldrig utsatts för rasism på det strukturella planet, men jag har varit utsatt för det intoleranta våldet, som jag väljer att kalla det. Jag fick slåss en hel del Under mina ungdomsår och blev vid två tillfällen rejält misshandlad av intoleranta grupperingar, båda två gångerna skedde det i min och Jimmie Åkerssons gemensamma hemort: Sölvesborg. Den första gången var jag tretton år gammal. Det var sommaren mellan sjätte och sjunde klass, men det började lite tidigare än så.

Året innan hade jag flyttat till grannkommunen där jag redan efter två veckor hamnade i mitt första bråk. Att vara emot något främmande gör en inte till en inbiten rasist, mina första antagonister var vanliga killar som skulle ge mig spö av två orsaker: jag vek av i klädsel och jag kom från Sölvesborg(det hade visst varit ett stort slagsmål mellan sölvesborgare och olofströmare samma vår). Det här låter kanske som en bagatell, men jag var den enda som hade kedja till min plånbok, detta gjorde mig till punkare och till kommunist. Ingen visste vad kommunism var men alla var övertygade om att det var någonting dåligt. Ibland tänker jag att om jag vara haft vett nog att hålla käft kunde jag undvikit ett år av slagsmål och rektorsexpeditoner, men jag ångrar det inte och jag återkommer till varför.

Så kom sommaren. Mina flesta vänner bodde fortfarande i Sölvesborg och jag var där nästan varje dag. Tillskillnad från Olofström så kände jag mig trygg i mina gamla kvarter, men i mitten av sommaren kom det ändras. Det var stadsfestivalen Killebom. Jag gjorde vad de flesta andra i min ålder gjorde, sprang runt på marknaden och köpte skräp, åkte karuseller och hängde lite överallt där vi kom in. Redan första dagen bevittnade jag hur en gammal kompis storebror hotades av en äldre kille, han såg att jag såg och frågade vad fan jag glodde på. Senare på kvällen hoppade han på mig, mitt bland alla människor. Alla såg på, mina vänner drog sig undan, och det kunde slutat illa om inte stans riktiga värstingar faktiskt gått emellan. De sa till mig att komma till dem, ifall något hände.

  –  De här jäkla rasisterna ska inte tro att de är något”. Rasister, hade jag blivit påhoppad av en rasist? Tyvärr såg jag aldrig mina räddare igen, och ett par timmar senare kom angriparen tillbaka med ett gäng på ca 10-15 personer. Inga av mina vänner vågade ingripa, och jag förstår dem och har aldrig klandrat dem. Alla var äldre, mellan 1-4 år. Vad som irriterade mig mest var att det skedde mitt bland alla öltält och karuseller, det fanns vuxna överallt, men ingen gick emellan. Jag trycktes ner på en bänk och fick motta slag från alla håll. Jag försökte i desperation få dem att förklara varför: 

 –  För att du är kommunist, för att du är punkare, för att du har långt hår, för att du är äcklig, du har en rasistisk tröja(det var en Metallica tröja), för att du kallat Micke för bög(va?), för att du flyttade till  Olofström, för att du är en blatteälskare. 

Argumenten gick, som ni ser, inte riktigt ihop. Tillslut skingrades dem och jag kunde ta mig hem. Jag borde kanske stannat hemma, blåslagen och blödande, men dagen därpå gick jag ut igen. Jag ville inte att de skulle få tysta mig. Jag fick stryk igen, men den gången hittade jag en polis och gjorde en anmälan. Killen som slog mig var också på plats. 

 – Ni kan inte göra något, jag är bara fjorton. 

Uppenbarligen kunde dem inte det, för jag hörde inget av polisen eller så försvann anmälan. Däremot fick jag vara ifred, sånär i alla fall.  De kom flera gånger fram och hotade mig, knuffade eller trakasserade mig med spottloskor och glåpord.

Jag fick senare veta att alla dessa var små bynassar, som vi kallade dem. De gillade inte folk som var annorlunda, i deras ögon kunde du gärna vara invandrare så länge du uppträdde på rätt sätt, något som kan kännas igen om du läser ett visst partiprogram. En vän till mig då, som varit med den där kvällen men också var bekant med de som misshandlat mig(samma hockeylag), sa till mig:

 – Måste du klä dig sådär? kan du inte bara vara som alla andra, så låter dem dig vara. 

Jag skulle alltså slupit vara utsatt, om jag bara sälar mig till ledet. Sölvesborg var inte längre lika tryggt som det en gång varit. Visserligen var det bättre än Olofström, och min högstadieperiod kanske inte skiljer sig så värst från många andra utsatta. Men det gick inte en dag då jag inte kände mig illa tillmods av att gå till skolan. Jag vill inte påstå att jag var mobbad, jag använder hellre ordet utsatt, och som alltid tänker jag att jag kunde undvikit det om jag bara valt att vara som dem. Sen kom sommaren 2001.

Sölvesborg var inte bara pest och pina, där låg också kulturföreningen Kartago. Kartago var min fristad, där var jag alltid välkommen och där fanns respekt och acceptans för olikheter – oavsett vad Jimmie Åkersson skriver i sin bok. Jimmie, det handlade om att föredra allas lika värde, inte om kommunism. Många har bilden av kartago som en plats där alla var lika Olika, men det är inte riktigt sant. Ja, många var vänster men långt ifrån alla, de flesta var ungdomar som inte visste eller brydde sig om politik. Alla lyssnade inte på punk, men de flesta älskade ska. På killebomfestivalen anordnade Kartago konserter i ett tält nere vid hamnen, och det var där jag hängde för dit kom nästan aldrig några bråkstakar. Där var vi också många, som stod upp för varandra. Men inte alltid.

Sista kvällen satt vi kvar långt efter det att banden slutat spela. Klockan började närma sig tre och kvar var jag, två killar till och tre tjejer. Min mormor bodde i stan och jag lovade sovplats till alla(utom en, som hade) eftersom de kom från annan ort och vi började gå hemåt. Flera år av bråk hade gjort mig vaksam, och jag märkte redan när vi passerade räkrestaurangen att någonting var fel. Det var knappt några människor kvar ute, vid entrén till stängda restaurangen stod två vakter och pratade med en kille med rakad skalle. Han kom fram till oss och frågade om vi hade gräs att sälja, ingen av oss sysslade med sånt så vi sa nej. Han verkade upprörd över detta, skrek något efter oss men vi brydde oss inte. När vi kom upp på vägen som ledde genom hamnen såg jag dem direkt. Framför oss, kanske 20-30 meter, stod ett gäng på ett tiotal skinnskallar. Jag vädrade problem och försökte få gruppen att gena upp mellan lägenheterna som låg till höger om oss, men alla hann inte. En av killarna som var med hade också reagerat, och flytt upp men bakåt på gatan. Den andre killen hade dragit sig tillbaka mot vakterna, som tyvärr inte var på vår sida i det här. Det var jag och tjejerna kvar på gatan, jag blev målet för allihop. Jag lyckades stå emot ett par slag, men de kom från alla håll och tillslut föll jag. På marken fick jag ta emot sparkar mot rygg, armar och bakhuvud, men jag lyckades skydda ansiktet. 

 – Kommunistjävel(som vanligt), hippie(den var ny), Redskin(internationellt) och bög. Orden haglade över mig tillsammans med sparkarna, en av killarna ville att jag skulle ställa mig upp men jag vägrade. Hans blick var den galnaste jag någonsin sett, jag var säker på att han ville döda mig. En annan hade tatuerat blood and honour på halsen, honom glömmer jag aldrig. En av tjejerna gick emellan, försökte få de andra att sluta. Hon blev nerputtad på marken och sparkad hon med, något de blev oense om ifall det var rätt eller ej. Medan de tjafsade inbördes kom en av dem fram till mig, det var en äldre man som varit med dem och han var känd i stan för att han hade så skitiga händer. 

 – Spring nu med dig, sa han. Och jag sprang, vi alla sprang. 

Vi lyckades gömma oss på ett bygge, där satt vi och lyssnade medan vi hörde hur de sprang fram och tillbaka och skrek efter oss. Vi kan ha suttit där en timme, tio minuter, det var svårt att avgöra. Jag kramade min vän som var med mig, hårt. En kram jag aldrig glömmer.

När jag fick veta vilka de var vågade jag inte göra en polisanmälan. De här var inga bynassar, det kända nynazister både från stan och från kommuner runt om. De visste inte vem jag var, och jag ville hålla det så. Jag fick senare veta att det var mig specifikt som de varit ute efter, jag var en av de där antirasisterna som höll till på Kartago. Jag var en sådan där punkare.

Dessa händelser har fört mig dit jag står idag, men så lätt det varit för mig, om jag bara bytt kläder och hållit käften. Jag slipper den strukturella rasismen för jag född med vita föräldrar i ett land som domineras av vita människor. Jag smälter redan in, ingen rynkar på näsan åt mitt namn och ingen blänger på mig när jag går in i en affär. Och jag hade kunnat slippa allt våld under ångdomsåren om jag bara sällat mig till ledet istället för att uttrycka något genom kläder, musik, attityd mm. En del av mig säger att allt som hände(ovan bara en liten del nämnd) var något som jag själv drog på mig.  Det är precis vad främlingsfientliga, nationalister, rasister, kalla-de-vad-du-vill, vill att jag ska känna. Men jag vägrar, och det därför vill jag göra motstånd, för jag vet hur intolerans fungerar. För det är inte bara invandrare som dessa grupperingar hyser agg emot, de vill inte att någon avviker från deras syn på norm. Lika lite som de vill ha hit nya främmande kulturer vill de att etniska svenskar ska ägna sig åt sådan som inte passar inom ramen för ”normalt svenskt beteende”. Det handlar inte bara om rasism, för mig handlar det om intolerans mot olikheter, om rätten att vara den du är och rättan att välja den du vill vara. Jag kommer alltid vara emot de som vill ta den rätten ifrån oss.

För vad skadar det mig om de får makt och inflytande? Jag kan ju bara smälta in, hålla käft. Men som jag tänkte, sommaren mellan sjätte och sjunde klass; varför ska jag göra det?   

Kritikern; Ett slut för rasism

Nej, jag ser inget slut för rasismen, men rasism som begrepp börjar bli allt mera urholkat. Begreppet, som enligt svenska akademins ordlisa(SAOL) betyder ”en åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde o. bör ha olika ställning i samhället”, tar sig idag flera olika innebörder. Då de flesta ”rasister” inte längre hävdar att ras är problemet, utan väljer att pekar fingret på andra kulturer och hur de krockar med ens egna, har dagens antirasister börjat använda sig av tillägget kultur(rasism). Kulturrasism kan mycket bra beskriva fenomenet, men de utpekade hävdar på en inskränkning i yttrandefrihetslagen – visst måste man få tycka illa om kulturella företeelser som strider mot ens egen moral och åsikt? De klassiska rasisterna i sin tur, menar på att det är antirasisterna som är de rasister på riktigt, då dessa mer eller mindre medvetet arbetar för att utplåna den (sett ur lokal en kontext) svenska kulturen. Det pratas främst om en islamisering, hur svenska traditioner och levnadssätt ställs i skuggan för muslimers. I sann Anders Breivik anda förekommer också begreppet kulturmarxism, som genom att ifrågasätta rådande kulturella normer utgör ett hot mot den västerländska civilisationen som vi känner den. Att dessa två rörelser samarbetar för att utplåna(fortfarande ur lokal kontext) svensk kultur är både banalt och naivt, och flera läsare kommer säkerligen hänga upp sig på att jag skriver det men nu väljer att inte utveckla. Det var främst begreppet rasism jag ville titta närmre på.

Jag minns tillbaka, sommaren 1998; juli närmare bestämt. I min födelsestad Sölvesborg hölls den årliga Killeboom-festivalen, en stadsangelägenhet som lockar man ur huse för öltält och karuseller. Det finns något för barnen, det finns något för de vuxna, men för dem däremellan är utbudet som vanligt glest. Lite lotteristånd, ett mjölktält med live-band och en marknad att göra av med månadspengen på. Första kvällen satte prägel för hela min festivalupplevelse. Tidigare hade jag bevittnat hur en gammal skolkamrats storebror blivit hotad, än idag önskar jag att jag inte stannat och tittat utan bara gått vidare. Istället blev jag som, lite för nyfiken, offer och en timme senare påhoppad nere i hamnen. Ingen vuxen gick emellan, istället dök stans ”värsting-invandrar-gäng” upp och bröt. Det låter väl kanske som en klassisk solskenshistoria, men jag hade aldrig varit så glad över att se dem. De sa till mig att om det händer något skulle jag söka upp dem i öltältet, problemet var att jag inte kom in dit.

Hakors?

Några timmar senare, jag såg en annan kille som var bekant med från mellanstadiet. Jag minns att han lånade min basketboll en gång och hur han brukade vara trevlig. Nu stod han och pratade med killen som hoppat på mig. De tittar på mig och bekanten kommer fram, han kallar mig vid namn och jag hälsar tillbaka. Sen slår han mig i magen, medan jag förvånat säckar ihop säger han till mig att inte prata så mycket skit. Jag säger att jag inte vet vad han pratar om, jag känner inte killen som står där borta(killen som hoppade på mig). Inte om honom, säger bekanten, jag har hört att du kallat mig för bög. Det senaste året hade jag inte ens bott i stan, jag flyttade med in mamma till grankommunen och på mina besök var umgicks jag bara med gamla vänner – och vi pratade aldrig om bekanten. Han ingick inte ens i min världsbild, dels för att han var fyra år äldre men också för att jag hade annat/andra att tänka mer på. Jag försöker förklara det här men han vill inte lyssna, han ska precis till att slå mig igen när min äldre kusins vänner dyker upp och stoppar honom. Han försvinner från platsen, men kvällen var ännu inte slut.

Ett par timmar senare blir jag påhoppad igen, nu av ett nytt gäng som jag bara delvis känner igen. De säger att de hört att jag är rasist, jag hade ju som känt pratat skit om bekanten. Något jag utlämnat ur historien var att bekanten var mörkhyad, adopterad. Jag utlämnade det för fram till och med nu hade det inte spelat någon roll. Plötsligt står jag inför ett gäng på fem personer som anklagar mig för att vara rasist, trots mitt ”gegen-nazi” som var fastsytt på byxorna. De pekade på min tröja, en bandtröja(Metallica Reload) och menade på att symbolen var ett hakors. Det komiska i historien var att alla dessa killar senare blev stans riktiga bynassar, som inte drog sig för att skrika blatte eller kommunistsvin till alla som inte var som dem. Jag lyckades ta mig därifrån men senare på kvällen blev jag attackerad igen och nu misshandlad av ett tiotal personer mitt i händelsernas centrum, mellan öltälten och langosvagnen. Ingen gick emellan, inte ens mina vänner som var med mig(och jag förstod dem, de tillskillnad från jag bodde i stan och skulle stöta på de här personerna dagligen). Den enda som bröt in var en nyvunnen vän som dock fick sitt revben brutet. Dagen därpå gjorde jag en polisanmälan, men det hände aldrig något. Jag fick inte ens hem en lapp om att fallet var avskrivet, istället blev jag misshandlad ytterligare en gång innan festivalen var över. Jag borde kanske lärt mig min läxa och stannat hemma, men på den tiden var jag för stolt för det.

Min historia handlar inte om att det ropas rasist för minsta lilla, den handlar om intolerans. I min och Jimmy Åkerssons hemstad var jag annorlunda, jag vek ut i klädstil och uppförandekod och därför åkte jag på stryk. Förövarna var mestadels svenskar, men bråket handlade inte om etnicitet, utan det mest förekommande fenomenet idag och som begrepp borde innesluta rasism i debatten – intolerans. Att inte tolerera andra människors olikheter, då de faktiskt inte kränker den egna personen, utan bara via ogillandets natur för det okända. Intolerans är enligt mig grunden för rasism, sexism, allmän fientlighet och diskriminering i vardagen. När man behandlar andra som man själv aldrig skulle vilja bli behandlad, beror på att man distanserar sig från offret genom att peka på dess onormala natur(med sig själv som utgångspunkt – jag är minsann rätt). Intolerans finns bland alla grupper i samhället, de flesta individer, min tillika, inhyser en intolerant inställning vare sig den är medveten eller inte. Att skratta åt någons klädstil, att irritera sig på en annan persons sätt att äta(eller vad den äter) eller förakta grannens familjekonstellation och traditioner är enligt mig intolerans. Att acceptera att alla inte är som jag, och vidare respektera andras olikheter, är vad alla människor måste arbeta för ifall vi vill ha ett bättre samhälle.      

Jag förespråkar inte att man ska vara tolerant mot allt annorlunda, själv hyser jag väldigt stor intolerans mot våld, tvång och övergrepp i alla dess former. Individen ska få vara fri att ta sina egna beslut och inte påtvingas vare sig släkten eller omgivningens åsikter. Individens frihet ska nå till den gräns där det finns risk att inkräkta på en annan individs frihet, men inte längre än så. Som Anarkai sa: ”gör vad du vill, så länge du inte skadar andra.” Därför tror jag att det är viktigt med en stat som upprätthåller dessa värden. Jag tror att om ett samhälle ska fungera så krävs det att människor, oavsett religion, kultur och allmän livsstil, lyder under samma lagar och regler. Lagar och regler som skyddar och stöttar den enskilde, oavsett ursprung, och arbetar för lika förutsättningar. Jag ska inte gå vidare in på det här just nu, jag är fortfarande osäker på mina formuleringar och åsikter kring detta i sin helhet.   

 Men det är enkelt att peka på invandrare, muslimer, romer etc. det vill säga grupper, istället för att döma enskilda individer för deras handlande. Eller att kalla svenskar för en kulturellt enhetlig grupp, för vi har inte ens samma moral och sed sett familj till familj. I så fall hade vi inte haft sju riksdagspartier och mängder av småpartier i landet, varje ideologi tyder på olikhet, där den ”enhetliga” kulturen går isär. Hade alla varit lika kanske jag inte åkt på stryk den där sommaren, men vem är det som ska ställa sig i vilkens led? Var det jag, eller var det de som borde varit mer toleranta?  

Som jag skrev tidigare så finns intolerans mellan alla grupper, och således arbetas med i alla grupper. Jag behöver inte ta i sverigedemokraternas begrepp och peka på svenskfientligen, ett brott är sig en intolerant handling oavsett vem det begås emot. Att bara prata om svenskar och invandrare och känslorna däremellan är också fel, jag minns när jag bodde i kollektiv och så fort någonting gick sönder i lägenheten(oftast tvättmaskinen) så klagade våra grannar(med invandrarbakgrund) på romerna. Föraktet mot romer finns överallt, ta en titt ut över Europa och övriga världen och du hittar en av världens mest diskriminerade folkgrupp. Flera gånger, av flera olika grannar, fick vi höra att så fort någonting inte stod rätt till(en sådan liten sak som att porten stod öppen) så var det romernas fel. Själv såg jag aldrig till dessa romer, och undrar än idag ifall det faktiskt bodde några i huset. Men det var en lätt grupp att skälla på, intoleransen mot romer har nästintill alltid varit legitim. Jag tycker det är bra att regeringen nu gör en storsatsning för att bryta romernas utanförskap. Men ändå, det är så lätt för folk att döma en grupp, på så vis slipper vi vara personliga. Det kan också ha att göra med jakten på gemenskap. Att kategoriera människor, sätta in dem i grupper, stärker i sin tur den egna gruppmentaliteten. Att det sen förekommer konflikter i den egna gruppen påverkar inte ens medvetenhet om att liknande konflikter kan förekomma i andra grupper.  

Inte ens om det var så att en överlägsen majoritet av alla, säg långtbortistanier var tjuvar, så är det rätt enligt mig att döma den minoritet som inte är det. Jag är inte ansvarig för Anders Eklunds bortförande och dråp, eller Mattias Flinks vansinnesskjutning, bara för att jag är svensk. Var alla tyskar, till och med Sophie Scholl skyldig till nazisternas brott?

Jag tappar bort mig, som vanligt. Nu ska jag hämta lillan på dagis.             

Kritikern: Tintin-debatten

Behrang Miri, konstnärlig ledare för kulturhuset i Stockholm, har under ett dygn fått ungefär lika mycket kritik som Håkan Juholt fick under hela förra hösten.

För min del började det med ett inlägg på facebook-sidan Vita Kränkta Män,

"PK-maffian anordnar bokbål på Sergels torg! De bränner min barndom, TINTIN! TIINTIIIIIN!"

Riktigt så illa var det inte, även om den efterföljande debatten delvis fastnade i rubriksättningen istället för att ta reda på mer fakta. Nej, Miri ville inte bränna Tintin-böckerna på bål, han ville nätt och slätt flytta dem från barnavdelningen till serieavdelningen. En flytt jag inte kan ha en ordentlig åsikt om. Enligt en intervju med Dagens nyheter(åtminstone är den publicerad i DN) motiverar Miri sitt beslut

"– Barn läser inte det finstilta, de går in i berättelsen direkt. Den fördomsfulla bilden blir stigmatiserande. Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt, säger Behrang Miri som själv har en fyraårig dotter."

Jag kan delvis(men inte fullt ut) hålla med Miri. Nej, alla barn läser inte det finstilta och de flesta kastar sig in i berättelsen direkt. Det finns fördomsfulla bilder av olika etniska grupper(mer om det längre ner) som kan uppfattas stigmatiserande. Visserligen speglar Tintin ett kolonialt perspektiv men icke att förglömma, som jag minns det sker det inte okritiskt av Hergé. Vidare utspelar sig inte Tintin-böckerna i nutid, vilket kan ses ännu mer tydligt nu än när jag själv var barn. Inga mobiltelefoner, inget internet, hela världens teknikutveckling som dagens barn ser som självklart och naturlig, återfinns inte i Tintin-böckerna. Att det däremot kan förekomma en jargong och ett tänkande i böckerna som återspeglar en rasistisk alt. sexistisk ton är kanske inget man vill att barn ska läsa och ta åt sig, men att gömma undan?

För mig låter det som om vi sopar problemen och vårt egna ansvar under mattan. För vi som vuxna: Föräldrar, lärare, media etc. borde se att vi har ett gemensamt ansvar för att väcka det kritiska tänkandet hos barn. Att gömma undan litteratur och hoppas att rasistiska, sexistiska och intoleranta åsikter inte får fäste är verkligen inte rätt väg att gå. Är det inte bättre att tillsammans diskutera litteraturen, problemen, fördomarna för barnen?  Barn börjar bråka och kalla varandra för glåpord innan de läst böcker om det. Jag minns, och detta skäms jag för idag, att det fanns en tjej med koreansk ursprung på min mellanstadieskola. En gång bråkade vi och jag kallade henne för plattansikte. Gjorde det mig till rasist? Jag minns att jag kände mig som en, efter att en lärare tagit tag i mig och förklarat att så säger man inte(och varför). Jag lärde mig något den dagen, något viktigt, och jag tror att det är anledningen till att jag minns det så tydligt.

Trots att de flesta barnprogram har städat ut alla actionserier(turtles, he-man, starzingers, bravestar, biker-mise, transformers etc.) och istället hårdsatsar på överpedagogiska barnprogram, helt utan dramaturgisk uppbyggnad, antagonister, våld/skräck/vapen, så förekommer det bråk bland barn. Jag tror inte att litteratur, film, spel etc. är den stora anledningen till att intoleransen hänger sig kvar i samhället, jag tror att det är ett uttryck för någon som vandrar från generation till generation. Vi får det från våra föräldrar, äldre släktingar, lärare(jag kommer till det längre ner), vuxna rent generellt som inte tänker på vad de säger eller som helt enkelt anser att världen är som de uppfattar den(såklart).

Min åsikt kring det hela är att litteratur, film, spel, allt måste finnas tillgängligt(sen om det ska stå på en hylla eller en annan bryr jag mig nog inte om), det viktigaste är att vuxna tar sig tid att prata med barn. Ett bra ämne i skolan borde vara kritiskt tänkande. Det behöver inte vara betygsgrundande men ett ypperligt tillfälle för barn att redan från tidig ålder lära sig ifrågasätta samhället, normer, uttryck, strukturer, skildringar etc. En anti-mobbningsdag om året räcker inte, en föreläsning om rasism och intolerans sitter kvar fram till efter lunchtid.

Men allt det här kommer i skymundan för vad jag verkligen reagerade på när jag läste artikeln.

"All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Många människor från afrikanska länder bor här i dag, men vi har alldeles för lite kunskap om dem, säger Kulturhusets nyvärvade chef som vill lyfta fram fler gestalter som människor från invandrartäta förorter som Rinkeby och Tensta kan ha som bra förebilder."

jag hoppas att Miri menar att vi ska tillföra mer litteratur så att den blir så mångfacetterad som möjligt. Jag håller med om att det finns alldeles för lite kunskap om de olika kulturer som nu samexisterar i vårt samhälle. Det är ett bra skäl till att öka på den kunskapen, fylla bokhyllor med ett bredare utbud och samtidigt rensa bort några deckare från hyllan. Att däremot rensa bort litteratur som inte stämmer överens med ett visst åsiktsspann, speciellt om de är författade i en annan tid vars kontext såg annorlunda ut från idag, då börjar jag bli orolig. Att bränna historia, bra som dålig, är att förneka och omöjligöra de bevis på att vi gått framåt. Att censurera diverse oliktänkande skildringar av samtiden, omöjliggör debatt och samtal. Istället kommer det leda till att offermentaliteten brer ut sig på forum som inte går att ta debatten på.

Nu var det tänkt att jag 1. skulle ta upp skildringen av olika etniska grupper och 2. ett exempel på hur lärare kan spä på rasism och intolerans, åtminstone hur de gjorde det på min tid. Men det hinner jag inte, för jag måste hämta ungen på dagis.

 

 

Kritikern: åter igen, var lite källkritiska

Idag publicerade avpixlat ett klipp där en palestinsk islamist vid namn Subhi Al-Yaziji sa sig vilja erövra både Andalusien(Spanien) och Vatikanstaten. I vanlig ordning blev jag misstänksam, vilket jag alltid blir när det 1) är en textad översättning av ett språk jag inte förstår 2) Videon inte presenteras i sin helhet utan att blott 1.05 minuter lång och uppenbart klippt 3)Jag inte vet vem avsändaren är. Jag försökte därmed reda ut 1) vem är avsändaren och vad har denne för motiv samt om kritik riktats mot avsändaren 2)om det finns en oklippt version av videon 3)vad andra, icke uppenbart främlingsfientliga källor har att säga om videon.

Avsändaren visar sig vara Middle East Media Research Institute(MEMRI). En, som det står på wikipedia, organisation som översätter utdrag ur arabiska, persiska och turkiska medier. Bara där pinglar första varningsklockan - vadå utdrag? Varför nöja sig med utdrag, varför inte översätta hela klipp? Är det måhända för att "plocka saker ur sitt sammanhang?" Jag läser vidare.

"sitt måldokument, tidigare utlagt på webben, säger sig MEMRI vilja "betona den fortlöpande relevansen av sionism för det judiska folket och staten Israel"^[2]. Av de sex medarbetare som nämnts vid namn på MEMRI:s hemsida har tre bland annat arbetat för den israeliska försvarsmakten (Israel Defence Forces), däribland grundaren Yigal Carmon^[2]. År 2002 hade organisationen över trettio anställda."

hm... Jag klickar mig vidare till den engelska sidan, som brukar innehålla mer information.
Kritik som riktats mot MEMRI är bland annat att de selektivt väljer ut sitt material för att uppvisa den muslimska världens dåliga sida. De har vidare fått kritik för sina översättningar, att de söker upp de värsta avskum och att de sprider islamofobisk propaganda. Självklart svarar MEMRI på kritiken och hävdar att det inte alls är så, att det inte finns mer medialt material som visar en annorlunda bild, att medierna försöker rentvå de arabiska ledarna(igenkännbar retorik?), m.m. Ni kan själva gå in och läsa.

Min bild av MEMRI är att de är lite suspekta, men kanske gör de också ett bra jobb ibland. Inget är svart och vitt.

finns det en oklippt version av videon? Inte vad jag kan hitta. Trist. Kan den då verkligen fungera som bevisbörda? Nja, ungefär lika mycket som den här bilden på Björn Söder. Är Björn Nazist, eller är bilden tagen ur sitt sammanhang?

Vad har då andra källor skrivit om klippet? Otroligt nog hittar jag ingen sida som inte är anti-muslimsk som skrivit om videon. Och då har jag ändå letat ett tag. När resultatet blir så ensidigt är det svårt att göra en bra bra bedömning av klippet, det är med stor sorg som så många helt okritiskt tar till sig det som sägs. MEMRI låter heller ingen kommentera deras klipp på youtube, jag undrar just varför?

Jag vill förtydliga att jag på inget vis försvarar islamism eller någon annan form av religiöst maktutövande. Men jag tycket klippet är uppenbart vinklat och inte ger en rättvis bild av intervjun. Och även om det stämmer, att MEMRI gjort en helt korrekt översättning och klippt ner intervjun till 1.05 då inget mera vettigt sägs, så tycker jag det bör upplysas att avpixlat och deras gelikar låter denna man representera alla muslimer medan de själva inte tycker att de på något vis kan kopplas samman med en fjant som den här, eller liknande rörelser i andra länder som beter sig såhär.

Kritikern: Rakad med skägg

Jag tänker mycket. Jag tänker nog i snitt lika mycket som vilken annan människa som helst, och jag vrider och vänder på påståenden till den grad att det inte längre finns någon sanning kvar att hämta i dem. Därför är min kritik och skeptism alltid starkast mot de som hävdar att de "talar sanning".

Vad som är sant och inte sant är ofta väldigt svårt att objektivt avgöra. Visst, vi kan alla vara överens om vem det var som gjorde något, hur hen ser ut och - vilket är viktigt för vissa - varifrån hen kommer. Däremot är det svårare att avgöra varför hen gjorde som hen gjorde och vad som blir följden av hens handlande. Det är här ideologier, vetenskapliga teorier och allmänna åsikter går isär. De går egentligen inte att sära på såhär, men för att förenkla hur jag tänker och för att gemene individ ska förstå hur jag menar väljer jag att splittra dela upp dem i enklare kategorier.

  De allmänna åsikterna förklarar vad man tycker om händelsen, om det är bedrövligt eller inte. Hens handlande kanske inte spelar oss någon roll, eller tvärt om. De vetenskapliga teorierna är till för att förklara grunden till det som skett, beror det på sociala konstruktioner eller är det av biologiska skäl som hen agerande som hen gjorde? Ideologin, som delvis styr vår samhälls- och människosyn styr hur vi väljer att döma de inblandade. Bland många sätt att döma finner jag två som är ytterst vanligt förekommande(speciellt i debattsammanhang); antingen dömer vi individuellt eller kollektivt. Jag föredrar det första, men det finns lägen då jag är beredd att döma ut alla inom samma kategori, utan regler som bekräftar undantaget. Och det är när vi kommer till män med den generande frisyren "rakad med skägg".

Att vara rakad och ha skägg kan ses som väldigt praktiskt, men det avslöjar också vem du är på insidan. Att raka skallen kan delvis bero på 1)du tycker det är snyggt 2)du börjar bli tunhårig 3)du är en skinnhead 4)du tror att lössen försvinner om du rakar dig. Det vanligaste anledningen är dock 4) du är bekväm. Att inte ha något hår innebär att du aldrig behöver oroa dig för en dålig hårdag, du behöver ingen kam, slösar inga pengar på schampo och du behöver aldrig rensa avloppet i duschen. Om du inte har något hår passar du i praktiken i vilken huvudbonad som helst, vilka kläder som helst och du kan i stort sett ingå i vilken subkulturell undergrupp som helst. Om du inte har skägg.

Att ha skägg kan ses som väldigt opraktiskt. Det kan vara så att det sticks när du pussas/kramas, det kittlar när du gör annat, det kan fastna i saker och ting samt att saker och ting, exempelvis matrester, kan fasta i skägget och det kan då klia om du inte tvättar det. Men det är bagateller. Har du haft skägg ett tag lär du dig  hur du ska handskas med det. Skägget blir en del av din kropp(vilket det iofs redan är). Dessutom är det väldigt skönt med skägg, för du slipper - om du har ett jobb som käver sociala möten - stiga upp en kvart tidigare varje morgon för att raka dig, vilket i sin tur gör att du slipper riskera diverse skärsår. Det krävs dock att du är har en okey skäggväxt, eller väntar väldigt längre. En person med skägg kan vara vem som helst, om personen med skägg inte också är - trumvirvel - rakad!

Att vara rakad med skägg gör dig automatiskt till hårdrockare. I vissa fall kan du också vara en religiös man, en uråldrig japansk kampsportare, en datornörd(som troligtvis lyssnar på elektroniska metalcovers) eller en Öresundshippie men i 9 fall av 10 - Sett till Sverige - är du en hårdrockare. Men du är inte vilken hårdrockare som helst, du är den värsta typen. Du är en LAT hårdrockare. För att tvärt emot när det gäller skallen, är det bekvämt att låta bli att raka skägget. Det är dessutom besvärligt och lite ömmande att raka hakan. Så ser ni någon som är rakad med pipskägg/bockskägg så vet ni att han är inte bara lat och lyssnar på hårdrock, han är en VEK jäkel också.

Var jag lite harsh nu, gick min generalisering över gränsen för vad som är okey? Well, det är ganska vanligt nu för tiden - och kanske har det alltid varit så - men sanningen om rakade pojkar med skägg( de är då inga män i mitt mått mätt) måste få komma fram. Jag ser fler och fler rakade pojkar med skägg varje dag, vilket är ett tecken på att samhället håller på att förfalla. Om ett par år finns det inte en grabb kvar som hårt anstränger sig för att bidra till välfärden. Samt, att vi alla kommer lyssna på hårdrock.

     

Kritikern: Han,hon och den där hen - ett könsneutralt pronomen

Nedan följer mitt inlägg i hen-debatten. Jag har skrivit det som en akademisk rapport  men jag har försökt använda mig av ett enkelt språk som kan tilltala den större massan. Texten ställer sig vare sig för eller emot hen, utan försöker helt enkelt utreda de förutsättningar som finns för att introducera ordet och den problematik som ordet medför. Jag är dock inte utan åsikt, i slutet av rapporten kan ni läsa vad jag tycker.   
  

1. Han, hon och den där hen – ett könsneutralt pronomen

1.1 Inledning

Under första kvartalet av 2012 pågick en debatt i svenska medier om begreppet hen – ett förslag till ett könsneutralt pronomen. Debatten väcktes i och med lanseringen av författaren Jesper Lundqvists bok Kivi och monsterhund, där huvudpersonen omnämns som antigen Kivi eller hen. I debatten hördes både röster för och emot användandet av hen. Förslaget om att introducera det könsneutrala pronomenet hen är däremot inte nytt. Språkforskaren Hans Karlgren föreslog ordet i en artikel från 1994. Begreppet hen hade då redan introducerats av Rolf Dunås 1964, i en artikel i Uppsala tidning[1].

Då den samtida debatten kring ordet hen är förknippat med jämställdhet har det varit oundvikligt att inte diskutera sambandet. Men hur ser det ut rent språkligt?

1.2 Syfte och frågeställning

Rapportens syfte är att utreda om det finns förutsättningar för att införa ett könsneutralt pronomen och vidare om det finns ett behov av ett könsneutralt pronomen.

·                Vilka är förutsättningarna för att introducera ett nytt ord i det svenska språket?

·                Vilken problematik medför ett nytt ord och hur kan det överbryggas?

·                Har det svenska språket ett behov av ett könsneutralt pronomen?

Texten är uppdelad i två delar. I huvuddelen redogörs relevanta begrepp och den språkliga diskussionen medan den andra och tillika avslutande delen består av en diskussion där jag delvis introducerar mina egna tankar kring hen och besvarar frågeställningen. Rapporten utgår enbart från en källa bestående av Språkriktighetsboken som utarbetats av den svenska språkrådsnämnden(SSN)[2].

2. Huvudtext

2.1 Att införa nya ord och uttryck

Enligt SSN finns det ingen tydlig linje mellan rätt och fel svenska, däremot kan det diskuteras vad som är korrekt och inkorrekt.[3] Vad som är korrekt eller inte avgörs av den samlade sociala acceptansen hos språkbrukare; det vill säga normen. När ett uttryck används i allt större skala är det ett tecken på att uttrycket blivit mer accepterat och därmed en del av normen. SSN menar vidare att normer kan gälla vad vi bör göra eller inte får göra, men de är inte regler om rätt och fel.[4]

Vad som är korrekt svenska är en fråga om bedömning. SSN uppskattar att det finns sex stycken faktorer som spelar roll i bedömningen.[5] Den första faktorn är hur pass etablerat uttrycket är. Det faktum att ett uttryck diskuteras innebär att det är tämligen etablerat. Den andra faktorn berör hur pass accepterat ett uttryck är bland språkbrukare. Enligt författarna är språkbrukare ofta av olika uppfattning om hur acceptabelt uttrycksättet är.[6] Den tredje faktorn innebär hur accepterat uttrycksättet är bland normauktoriteter, exempelvis språkvårdare och lärare. Då normauktoriteter är med och skapar normer finns det enligt SSN en risk för cirkelbedömningar, det vill säga att normauktoriteter enbart utgår från varandra.[7] De återstående tre faktorerna berör hur väl uttrycket stämmer överens med språksystemet och med den skriftspråkliga traditionen, samt hur uttrycket fungerar kommunikativt. Den sistnämnda av dessa tre anses av SSN vara en av de mest väsentliga bedömningsgrunderna, då ett bra språk är ett språk som fungerar väl. Vidare skriver SSN att det finns ytterligare bedömningsgrunder som brukar figurera i språkdebatten. Exempelvis logik, grammatiska regler, språkhistoriska argument och störningsfrihet. Dessa anses däremot vara mindre viktiga enligt SSN och redogörs därför inte i den här texten.[8]    

2.2  Genus

Inom språkvetenskapen innebär genus att varje substantiv har en inneboende grammatisk egenskap som avgör hur böjningsformen ser ut i bestämd form. Genus avgör också om en obestämd artikel är en eller ett. Det svenska språket har två genus; ultrum och neutrum. Vidare skriver SSN att i andra sammanhang är genus en egenskap som ungefär betyder könsroll eller socialt kön. Om ett pronomen syftar till en människa eller ett högre djur använder man han eller hon. Då det är okänt vilket kön människan eller det högre djuret är av, finns det flera olika alternativ som går att använda sig av.[9]

2.3 Könsneutrala pronomen

Ur en traditionell synvinkel har oftast han fått stå som ett könsneutralt pronomen. I särskilda fall har det förekommit att det varit hon, främst då det existerat en föreställning om att det betecknade vanligtvis är kvinnor, exempelvis förskollärare.[10]SSN medger att det kan förekomma problem på grund av avsaknaden av ett könsneutralt pronomen. Det går dock att överbrygga, hävdar författarna.[11]

Språkbrukaren kan välja att omformulera sig så att meningen inte innehåller vare sig Han eller hon. Enligt SSN är det enbart ett sätt att undvika problemet. I andra fall kan det fungera att skriva han eller hon, att samordna han och hon, eller att växla i användandet av dessa. En sådan text kan dock framstå som svår för läsaren, samt att problematiken kvarstår eftersom både han och hon är könsspecifika. Ett mindre rekommenderat förslag enligt SSN är att använda sig av denne, då denne syftar på någon av manligt kön.[12] Vidare påpekar SSN att det existerar ett könsneutralt pronomen; Vederbörande. Möjligheten för att ordet vederbörande ska befästa sig i vardagligt språkbruk begränsas av att det framstår som allt för byråkratiskt. Det ord som SSN varmast rekommenderar är ordet det. Ordet är kort och väletablerat i det svenska språket. Historiskt sett har den också tidigare fungerat som beteckning för en person vars kön varit okänt. Till kritiken mot användningen av den hör att ordet objektifierar personen i fråga, då den också betecknar ting. Därmed hävdar kritiker att den framstår som nedvärderande. Ytterligare en fråga är hur böjningsformen av den ska se ut. Enligt SSN är det svenska språksystemet så pass stabilt att möjligheten är minimal för ett helt nytt ord, exempelvis hen, att etablera sig. Också här uppmärksammar författarna bland annat problemet med böjningsformerna. Däremot framhåller de att det inte är omöjligt att introducera nya ord, dock måste de uppfylla ovan nämnda kriterier.[13]         

3. Diskussion

SSN anser att förutsättningarna är små för att ett nyskapat ord som hen ska etablera sig och delger två argument som talar för detta. Det ena är att svenska uppsättningen av pronomen är relativt fast. Det andra är vilken form pronomenet ska få som objektsform och genitivform.[14] Enligt de bedömningsgrunder som SSN presenterar i språkriktighetsboken är detta bara två av sex punkter. I enighet med de fyra andra bedömningsgrunderna finns det däremot ganska stora chanser för ordet hen att etablera sig. 

Debatten kring hen visar att begreppet är så pass etablerat bland språkbrukare att det diskuteras. Hen figurerar i allt fler sammanhang, från bloggare till ledarskribenter för de stora dagstidningarna använder sig av begreppet; vilket visar på att det vinner mark. SSN menar att ett sådant uttryck i regel har framtiden för sig.[15] I frågan om hen är ett accepterat begrepp finns det uppenbart två läger och det är omöjligt att säga vilken grupp som har rätt. Vad språkvårdare anser finns ingen undersökning att relatera till och lämnas därför obesvarad. I och med debatten kring hen fungerar begreppet kommunikativt, även om det säkert finns de bland den äldre generationen som inte förstår betydelsen. Kritikerna drar ofta paralleller till det engelska ordet för höna(hen) men den problematiken bör anses irrelevant då engelska inte är svenska. Det finns antagligen mängder av ord som på andra språk betecknar någonting annat. Det faktum att även de som ställer sig kritiska till hen förstår ordets betydelse, tyder på att det fungerar kommunikativt.

Adolf Noreen, som enligt SSN påbörjade den svenska språkriktighetsdebatten, skrev att: ”absolut förkastligt är varje ändring i språkbruket varigenom intet vinnes…”.[16] är då svenskan i behov av ordet hen? Det går inte utesluta jämställdhetsfrågan. SSN skriver att samhälls-förändringar och sociala förskjutningar exempel på skäl till språkförändringar. Den svenska hbt(q)-rörelsen kräver idag ett större erkännande av samhället, en del påstår att feminismen är på väg tillbaka men jämställdhetsdebatten är högst dagsaktuell. Förslaget av SSN är att använda ordet den, vilket kan fungera i de fall där är kön är irrelevant. I andra sammanhang kan den få en mer negativ klang än SSN själva förutspår. Att objektifiera en person, om än omedvetet som ordet den kan göra, innebär att de som ordet berör närmast, det vill säga transpersoner, inte är villiga att ta det till sig.

Personligen ser jag att hen, om än komplicerat att böja, är ett positivt tillägg som berikar det svenska språket. Precis som vilket ord som helst, kan ingen tvinga dig att använda det. Som jag ser det finns egentligen inga språkliga hinder, det stora motståndet riktar sig snarare mot den politiska kontexten. I ett annat debattklimat hade det kanske varit lättare att introducera ett könsneutralt pronomen.

4. Källförtäckning

Tryckta källor

Språkriktighetsboken utarbetad av svenska språknämnden(2005), Otta: Svenska språknämnden och Nordstedts Akademiska Förlag

Elektroniska källor

Björkman Q Anders, ”Hen” föreslogs av språkforskare redan 1994 – i SvD, Svenska dagbladet, 120308, hämtad 120425 från http://blog.svd.se/kultur/2012/03/08/%E2%80%9Dhen%E2%80%9D-foreslogs-av-sprakforskare-redan-1994-%E2%80%93-i-svd/

---

[1] Anders Q Björkman, ”Hen” föreslogs av språkforskare redan 1994 – i SvD, Svenska dagbladet, 120308, hämtad 120425

[2] författarens förkortning.

[3] Svenska språknämnden, språkriktighetsboken,(Otta, 2005) s.20

[4] Språkriktighetsboken, s.21

[5] Ibid. s.22

[6] Ibid. s.24

[7] Ibid. s.25

[8] Ibid. s.30

[9] Ibid. s.73

[10] Språkriktighetsboken, s.75

[11] Ibid. s.76

[12] Ibid. s.77

[13] Ibid. s. 78-79

[14] Ibid. s. 78

[15] Språkriktighetsboken. s. 24

[16] Ibid. s. 33-34

[17] Anders Q Björkman, ”Hen” föreslogs av språkforskare redan 1994 – i SvD, Svenska dagbladet, 120308, hämtad 120425

[18] författarens förkortning.

[19] Svenska språknämnden, språkriktighetsboken,(Otta, 2005) s.20

[20] Språkriktighetsboken, s.21

[21] Ibid. s.22

[22] Ibid. s.24

[23] Ibid. s.25

[24] Ibid. s.30

[25] Ibid. s.73

[26] Språkriktighetsboken, s.75

[27] Ibid. s.76

[28] Ibid. s.77

[29] Ibid. s. 78-79

[30] Ibid. s. 78

[31] Språkriktighetsboken. s. 24

[32] Ibid. s. 33-34

---