Dagbok: Mushroom girl

Dagen har inte varit till sin belåtenhet, åtminstone inte för min lilla tjej. Det är tänder som spökar, separationsångest och allmänt olyckliga tårar som faller så fort någonting inte stämmer. Idag tycktes ingenting stämma. 

Efter att hon sovit eftermiddag var svårmodet där på bara ett ögonblick. Det blev en kamp att klä henne, och trots att jag var den starke av oss så kan vi ändå säga att det blev oavgjort då hon lyckades rata fyra byxor och tre tröjor. Det fick bli de alldeles för små mjukisbyxorna(små på längden, över knäna sitter de perfekt) och strumpor och skor som gick att dra upp hela vägen dit byxorna slutade. Det såg ut som hon hade knästrumpor, så jag passerade väl gränsen för godkänd uniformering. De dagar vi(läs: jag) bestämmer oss för att inte gå ut kan det hända att jag klär Liv lite väl tacky, och ofta byter vi till något änglalikt precis innan Nea kommer hem. När jag väl fått på henne jackan och överlämnat bitringen var allt plötsligt frid och fröjd. Meed en tung suck tog jag henne på armen, släkte ner och stängde dörren bakom oss. 

Vi begav oss till Haga cykel på jakt efter en cykelhjälm. Att det skulle vara så svårt att hitta en hjälm till en liten knatte hade jag aldrig trott. Jag fingranskade hela stan utan att hitta en passande hjälm. Självklart borde jag gått till cykelaffären först, men specialiserade affärer brukar ofta ta mer betalt för samma vara. Nu var hjälmen vi hittade inte så fasligt dyr, 249:-  och det var den enda som passade hennes lilla huvud. Att ha hjälm på huvudet var däremot ingen höjdare, det var inte förrän hon fick se sig själv i spegeln som hon sken upp likt det barn till en solkatt som hon är. 

Det tråkiga med cykelhjälmar för barn är att de antingen kommer i rosa eller i blått. Rosa med fjärilar och blommor och blå med hajar, bläckfiskar och pirater. De försökte inte ens dölja sin stereotypa hållning till färgerna, under den rosa stod det "flickhjälm" och under den blå stod det "pojkhjälm". Lite längre ner fanns hjälmar för äldre barn, bland annat en svart med kaststjärnor på. Under den stod det ninja... Nej men om det hade gjort det hade jag köpt den direkt.

Så vilken valde jag? Ärligt talat så var "pojkhjälmarna" så otroligt fula - fåniga hajar och småfjolliga bläckfiskar. Jag tog den rosa med insekter på. Nea ville också ha en hjälm, så till henne köpte jag en vit med rosa/lila blommor på. Nu är det bara en cykelväska kvar sen är vi redo att dra ut på äventyr i sommar. 

Liv snyftade hela vägen hem. Hon fick låna mina nycklar, vilket fungerade ett tag, men sen flög de i marken. Jag testade roliga grimaser, vilket inte är att rekommendera. Den sista biten fick jag lyfta upp henne i famnen och styra barnvagnen med en hand och då banne mig passade det sig att vara nöjd som få. Det kändes som att jag bar på ett jättestort leende hela vägen hem. Även om det är slitsamt att vara farsa så är det oslagbart att känna sig så behövd som Liv får mig att göra. Jag är nästan en superhjälte, en Gotham Knight, en avenger, en x-man. 

Eller bara en pappa av stål. 

Hemma var det mer tårar tills vi skulle bada. I badet var allt dock frid och fröjd och jag blir allt mer fundersam över vad det är som egentligen är fel. Passade på att ta tempen men allt var normalt, dock började  hon gråta igen och innan flaskan fick hon en liten slurk alvedon(för jag är nästan bombsäker på att det är tandlossningen, så som hon gräver i munnen hela tiden). Hon somnade som en stock strax efter halv sju, och äntligen fick jag lite egentid. 

Men jag längtar redan till i morgon.    

Dagboken: tandlossning eller separationsångerst

Idag är det inga muntra miner på kolmårdgatan. Sen efter förmiddagsluren, som tog slut redan 10.12, mer än en timme tidigare än igår, har det varit pest och kolera på samma gång. Något är på gång, lägger jag örat mot förståndet kan jag höra hur det knakar och brister inuti lillans mun. Förra veckan skrev jag om att första tanden stuckit upp, och ack så stolt jag var över naturens egen gång. Idag önskar jag nog att hon förblivit tandlös ett par år till. Det är smärta och överkänslighet som står på schemat nu, jag kan inte lämna rummet i ens tio sekunder innan en hulkning övergår till ett snyft som spricker ut i ett skrik som får leklådans alla rovdjur att fly i panik.

Jag visste att det skulle hända, jag har läst det i manualen. Att det kan hålla i sig enda fram till andra levnadsåret är dock något som måste överbryggas, annars får vi lämna tillbaka henne...(ironi) Manualen ger flera goda tips på hur separationsångest kan överbryggar, och med start redan nu i eftermiddag ska vi leka "leksak-under-filten". Det känns som ett självklart första steg, nu när titt-ut är avklarat. Liv kan leka tvärt-om-titt-ut nu för tiden, det vill säga att det är hon som gömmer sig och vi som "inte-kan-se-henne-bakom-den-minimala-filten".

Tandlossning har jag också all förståelse för. De senaste 8 månaderna har jag själv fått tre visdomständer utskurna/dragna/krossade samt en tand lagad. Ett straff för att jag inte gått till tandläkaren på 8 år kanske, eller för att jag misskött mina bakre gaddar. Äsch, de skulle ju ändå ut förr eller senare. Så med all förståelse, men till skillnad från Liv så vet jag hur man lider i tystnad(like a ninja).

Just nu vi ätit, vilket gick förvånansvärt bra. Jag har börjat låta henne plocka själv i maten när det nästan är slut,  kladda lite även om jag själv är kladdofobiker. Det ska vara bra för dem, det står i manualen. egentligen handlar det inte längre om att hon ska bli mätt, utan magen ska hinna vila något innan hon får min hemmagjorda efterrätt. Jag är ganska stolt över mig själv, det är enkla recept(vetskapen att kräm var så lätt skulle underlättat min uppväxt) men som en novis i köket är jag fruktansvärt stolt över mig själv, även om jag måste erkänna att variationen på kadaver kunde varit bättre. Därför ska vi dela en kycklingfilé i morgon, tänkte göra dragonkyckling till bara mig och Liv. Nea kommer bli så avundsjuk, och det med råga.

Nu är det dags för efterrätt. Sen får jag väl ta fram dammsugaren och dra ett varv i köket. Det ser ut som kriget kring en viss IKEA-stol i hårdplast.

AlLiv-tv: High five

Idag har Liv lärt sig något nytt. Det började som ett skämt i morse, men efter ett lyckat försök insåg jag att hon fattat grejen. Om allt fortsätter i samma takt kommer det bli en enkel match att dressera det lilla Livet. Tills det att jag lärt henne byta kanal på tv:n, håll er till godo med det här. 

Kritikern: Nätdebatter

Jag har till alldeles nyligen varit en person som gärna läser diskussioner men som inte gärna går in i dem själv. Anledningen är enkel och har varit på tapeten ett tiotal gånger tidigare i mina bloggar/dagböcker på nätet. Jag tycker inte om att inte direkt kunna besvara min motdebattör, samt att det skrivna ordet står fast och är på många fler sätt öppet för tolkningar till skillnad från det talade ordet(som också kan misstolkas men det är ett bekymmer som går att återgärda). Jag är också en person med fler tankar än åsikter, vilket betyder att jag försöker se ett problem ur flera olika synvinklar och sällan hävdar att "det här är sanningen". Mina åsikter i en fråga kan också ändras från dag till dag, och jag vill aldrig låsa mig vid en uppfattning. Jag kan ha fel, jag kan ändra mig. självfallet finns det vissa åsiktspunkter jag står mer fast vid, men inget är statiskt.

Likväl har jag nu börjat lägga mig dessa debattforum, detta till trots att jag känner att de aldrig leder någon vart. De flesta jag mött på dessa forum/kommentarstrådar är, till skillnad från mig, väldigt klara på vad de tycker om det ena eller det andra och aldrig skulle få för sig att vika en tum, även om de överbevisas gång på gång. Ett vanligt försvar är att avvisa allt som inte stämmer överens med sin egen politiska och ideologiska uppfattning om någonting som floskler - ett vanligt förekommande ord som ni kan märka använd flitigt av en viss grupp på den politiska arenan. 

 Mitt eget engagemang började för ett år sedan då jag praktiserade vid forum för levande historia och gjorde research på begreppet Politiskt korrekt och tolerans/intolerans. Det kändes som jag grävde mig djupare ner i en avgrund för varje spår jag trillade in på. Åsikterna blev värre och värre, och många gånger fick de stå helt oemotsagda. Till skillnad från när åsikter vädras på större arenor, eller i sammanhang där debattörerna är offentligt avslöjade, fanns det på botten av den här avgrunden inte en enda röst som höjde sig mot författaren till texterna. Istället hejade folk på, glada att deras egna uppfattningar "bevisats" stämma, trots att inga motargument fått höras. Om det fanns forskning på ämnet som sa något annat, då avvisades detta som ovan nämnt som floskler och "den svenska forskarkåren är hjärntvättad".

Jag började under falsk pseudonym kommentera, ifrågasätta, debattera. Anledningen till att jag inte gick ut med mitt riktiga namn var då av två skäl. Det första var att jag tillsammans med min sambo väntade vårt första barn, under den perioden må jag erkänna att jag var livrädd att någonting skulle hända oss. Idag är väl risken lika stor, men en jordbävning skrämmer mig mer. Den andra anledningen var att jag som tidigare nämnt, praktiserade på Forum för levande historia - en statlig myndighet vars uppdrag är att minska intoleransen i samhället. Även om jag inte var anställd upplevde jag ändå att jag var knuten till myndigheten och om jag skulle trampa i klaveret var det dumt om det gick att koppla mig till FLH.

Den dröjde väl ett par månader efter det att Liv föddes innan jag skrev min första kommentar på aftonbladet. Det var efter attentatet i Norge och AB gjorde sitt bästa för att förhindra anonyma kommentatorer på deras artiklar. Rätten att få vara anonym är ett exempel på en fråga jag har åsikter både för och emot. För, då det finns människor som inte kommer våga kommentera då det direkt kan finnas en risk att de blir utsatta. Emot, då det finns en hel del människor som häcklar, förnedrar och gör skada som de annars aldrig skulle våga göra. Dock måste man inse att åsikter inte försvinner bara för att vi begränsar deras luftrum, om det var en sanning skulle väl världen sett bättre ut än den gör idag.

Mina första kritik var ganska oskyldig, det gällde en artikeln kring LFHC där debatten helt spårat ut. Min åsikt är att ät vad du vill, den mat vi äter representerar på många vis får livsstil och det finns inget som är så kränkande som när folk kommenterar hur vi lever. Därför tycket jag folk ska respektera de som väljer LFHC, men inte utan att LFHC-folket också respekterar att andra inte vill leva som dem. Och just i den här debatten var påhoppen från LFHC-folk mer aggressiva, kränkande och nedvärderande än från andra sidan. De uppträdde nästan som en sekt, vilket är förståligt då en sekt har ett specifikt levandsmönster och precis som när det gäller mat är det en stor kränkning att ifrågasätta hur de lever. Som trängda katter i ett hörn, rev de åt alla håll, och min kommentar rörde bara vid den ytan. Jag skrev nåt i stil med att deras aggresiva hållning bara kunde ses som kontraproduktiv, och undrade om - som en del sagt - deras kost verkligen ledde till större empatisk förmåga(detta har jag ingen åsikt om, men det verkade inte så). Påhoppen lät inte vänta på sig, jag fick höra att det var jag som var den aggressiva och vem var jag att döma och - slutligen - allt forskning som visar på något dåligt om LFHC är floskler. 

Den berömda repliken.

Det tog ett tag innan jag "orkade" kommentera igen. Det var just det här jag var rädd för. Motdebattörer som inte diskuterar utan bara vräker ur sig sina åsikter utan att egentligen besvara vad jag skriver. En annan vanligt debatteknik som förekommer på nätet är att man tillskriver sin meningsmotståndare en åsikt som denne inte har. högerextrema och SD-folk hävdar att alla som är vänster vill ha det som i Sovjet, oavsett om man är socialdemokrat/vänsterpartist eller röstar på ett mindre parti som feministiskt initiativ. Allt är vänsterextremism, kommunism, folkmordsförespråkare och kulturfientlighet. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är alltid lättare att bemöta den motståndaren du själv skapat.

En annan intressant iakttagelse som jag gjort är att de som alltid klagar på att man inte får säga vad man tycker för då blir man kallad rasist(att kalla någon rasist anses av dessa vara debattdödaren) är de samma människor som gärna ropar P.K eller kulturmarxist/kommunist åt sina meningsmotståndare. Jag skulle gärna vilja uppmärksamma detta för dem, att de beter sig precis likadant. Personligen går jag sällan in i en debatt och hävdar att någon är rasist/kapitalist/kommunist/nationalist. Vad kan trycka på är att någon är trångsynt, ser världen i svart och vitt etc. men då förklarar jag också gärna varför jag tycker det.

Det svenska debattklimatet har verkligen förändrats de senaste åren. Idag kan vem som helst starta en blogg eller bygga en hemsida och exponera vilka åsikter man vill, de flesta tidningar erbjuder också möjligheten att kommentera men det bör vara sagt att du ska förhålla dig till deras regler. Många tjatar om åsiktscensur men det bör poängteras att tidningen äger rätten att bestämma vad som publiceras på deras sida, precis som du som privatperson bestämmer vilken färg på tapeten du vill ha. Det ska sägas att mina kommentarer på nationell idag blev bortplockare, och det är långt ifrån de stora dagstidningarna som censurerar vad som skrivs. Idag är utbudet av information så pass stort att, som det stod skrivet i en ledare på Dn, du kan välja nyhetskälla som gång på gång bekräftar dina egna åsikter. Du välja att skriva på ett forum där alla håller med dig, och du kan i en sorts "offentlighet" röra dig helt oemotsagd på att annat sätt idag än för säg 20 år sedan. Om det är en bra eller dålig utvecklig återstår att se. Vad jag däremot har märkt är att många vill ha det så. Efter en kommentar på specifik riksdagsledamots blogg fick jag svaret: "starta din egen blogg där du sprider dina åsikter, och låt oss håller med författaren vara i fred".

så jag startade en egen blogg, som dock inte skrivit så värst många inlägg under kritikern som jag hade önskat. Varje dag dyker det upp  något jag irriterar mig på, men som småbarnsfarsa som går hemma har jag sällan tid eller ord att sätta mig ner formulera mig. Och när jag väl gör det, blir det ungefär såhär jäkla långt.

*skrollar*

Fan också, och nu vaknade sjusovaren.

Dagbok: belägring

Jag och Liv har lekt krig. Liv och hälften av gossedjuren fick representera den belägrade sidan medan jag och resten av mjukissoldaterna agerade den anfallande armen. Det var en jämn match, men när Liv övergav sina soldater för en plastflaska så föll deras moral och vi kunde storma slottet.

Före

Efter

Dagboken: för tidiga morgnar

Idag(natt?) vaknade Liv klockan tio i fyra. För tidigt, tyckte både kropp och sargad själ, som bröt principerna och blandade till 2 dl. välling. Vanligtvis är jag jäkligt strikt med när och hur mycket Liv ska äta, men då flickebarnet väljer att bryta ett fungerande mönster tvingas jag att svara med samma mynt. Hon blev åtminstone lite nöjd och sov vidare till ungefär sex.

Jag vet inte vad det beror på att hon börjat vakna tidigare. Det kan vara tänderna som värker, det kan också vara solen som pressar sig in bakom rullgardin och nedvinklad persienn. Vad det än är så måste jag försöka anpassa mig. kanske måste jag själv gå och lägga mig en timme tidigare, under den gångna helgen har jag totalt har sovit runt 10 timmar, vilket är på tok för lite för en gammal sjusovare som mig.

Dagplaneringen är färdig. Klockan 11.45 serveras lunch, därefter följer 2 timmar sinnessjuk lek innan det är dags för ytterligare en napp för bebisen. Under tiden samlar jag ihop soporna och när hon vaknar gör vi en vända på miljöstationen innan vi besöker Nea på fullmäktige. Därefter genomför vi operation "hemlig-kaka" och sen bär det av hemåt. I en halvtimme varvar vi ner innan det är dags för nattning. Kvällens lektyr - "Bröderna Grimm - sagor om blod för barn". Sen ska jag göra allt det där en förälder gör efter det att barnen sover, det vill säga dö utmaningsdöden.

Jag vet inte om det är en KSM-skada eller en vuxengrej att göra ett schema över dagen( morgondagen också, för den delen) men det har alltid känts skönt att strukturera upp min tid. På så vis vet jag ungefär när jag kan göra annat, i stil med ingenting t.ex.

För övrigt väntar jag med spänning på resultatet av min sista uppgift på kursen jag läst. Inget annat än godkänt är okey, möjligtvis VG men jag siktar aldrig på stjärnorna. Därifrån har jag redan fallit en gång.

 

Dagboken: Morsans dag

Liv har fått en hatt så hon kan matcha sin pappa.
Nea köpte också en och jag köpte med
en ny så nu är vi lilla familjen hatt.

Igår kväll hade vi barnvakt för första gången - på riktigt! Visst har det hänt att vi lämnat bort Liv ett par timmar någon gång, men det har varit på grund av att den andre inte haft möjlighet att ta över. Igår passade Neas mormor Liv för att jag och Nea skulle kunna gå ut och roa oss tillsammans. Eller ut och ut, vi cyklade 400 meter för att se på ESC tillsammans med Neas partikamrater. De har haft det som en tradition i flera år att se överlägsna Svenska bidrag få spö av balkanballader, rysk R&B och norska vitryssar på fiol. Som Neas sämre hälft har jag de senaste tre åren fått följa med och uppleva Schlagerfirande på hög nivå. Kvällen till ära slog också det svenska bidraget rekordet i antal tolvor och vann dessutom hela spektaklet, trots att Ryssland skickat discotanter, Irland skickat Power Rangers och Balkan skickat ytterligare en tårdrypande ballad(Förtydligande; jag älskar balkanballader, seriöst). Det bör påpekas att det inte alltid varit 42 sabla länder så ska dela ut poäng, precis som det faktum att Platina nu för tiden är 40 000 exemplar men förr var betydligt fler. Men hur som, grattis Loreen och G:son och hoppas festen var värd resan till en smutsig...

Censurerade jag precis mig själv?

Efter vi kommit hem och skickat iväg mormodern med ett stort tack i ryggen så var vi ganska snabba på att krypa till kojs, klockan må bara varit ett men som vi både vet har Livs ögonlock redan börjat rycka. För någon vecka sedan diskuterade vi det här med sovmorgnar och kom överens om att Nea ska få Lördagar medan jag får söndagar(till vardags är sovmorgon ett mytomspunnet ord som vilar på botten av en sjö en Skottland).

(Kuriosa: Skottland finns inte i google chromes svenska ordlista, istället föreslår den att jag ska skriva "skitland").

Så det var Neas tur att gå upp, MEN nu råkade det vara mors dag och det slog mig att frukost på sängen och present ska sitta på sin plats i år. Egentligen är det Livs ansvar, men jag fick hjälpa henne lite på traven. Så, motsträvigt som fan kläcker jag ur mig ett "nej älskling, jag tar henne i morgon bitti. Sov du..."

04.14
"WUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ"

Fuck...

Så var leken igång. Vi började iofs med att se ett avsnitt av Teletubbies, vilket gav mig lite extra tid att samla kroppens alla bortsprungna krafter. Sen var leken igång, ungen visade noll respekt mot en far som älskar henne med hela sitt hjärta. Vi byggde torn, läste bok, rev torn, rev i bok, körde en skön star wars inspirerad sketch med handdockorna osv. tills frukosten var dags att serveras.

Bärprylen

Jag levererade en ganska usel mors dag present, inte alls vad Nea önskat sig men hennes födelsedag är inte långt bort och då ska jag slå till stort. Jag gav i alla fall presenten tillsammans med ett "Dagen är din" med bästa målbrottsstämma, i hopp om att hon skulle glömma bort att hon inte fått tårta. Det höll ungefär fram till nu, då hon uttryckte sitt missnöje med uteblivet tårtkalas.

Vuxenpoäng

Trots att det inte blev någon tårta eller någon väska eller några shorts från Gina så kände jag ändå att det blev en ganska så bra dag. Lagerlunda villaförening anordnade garageloppis och jag och Nea fyndade både en barnsadel och en ryggbär....eh... sele... ryggväska...en öppen väska som Liv kan sitta i som man hänger på ryggen. Jag föreslår att ni tittar på bilden. Efter en mysig promenad i villakvarteret så blev det häng i trädgården Nu har jag givit solen 20 minuter av min kropp, och om jag fortfarande har världens bästa pigment så räcker det för att jag ska ha fått världens skönaste solbränna. Kanske behöver benen bada i lite mer ljus, men överkroppen är som Peter Andrés i den där videon från 90-talet.

Vackraste

Med svidande ryggont och ögon på fallhöjd sitter jag nu och blickar ut över ett ganska så menlöst blogginlägg. De flesta inlägg nu för tiden är ganska menlösa, men jag ser det som en övning i skrivande. Min känsla för det litterära har verkligen tagit stryk efter tre år av akademiska studier, jag kan knappt kalla det jag gör för skriva längre. Det är snarare sammanfattade dagar, referat på låg nivå, tillägnade de jag önskade jag kunde ha närmre. Och självfallet skriver jag också för dig.

Dagboken: TAND!!!

Nu har det kommit en tand, det går fort nu. Förhoppningsvis lär hon sig gå stabilt innan första hela raden sitter där den ska, så hon slipper slå ut dem.

försökte ta en bild men det gick inte, ni får helt enkelt gotta er med fantasin.

Dagboken: luftning

Jag börjar bli mer och mer emot det här med att lufta barnet. För alla icke föräldrar som nu undrar vad lufta är kan jag kort sammanfatta det hela med två ord:"ingen blöja". Barnet får kort och gott krypa runt naket i hemmet, något som alltid slutar med samma sak - pappa får torka kiss. Det slår aldrig fel, blöjhelvetet kan vara 40 kg tungt men lik förbaskat tar det inte mer än ett halvt varv genom vardagsrummet innan hon står vid något/någon bord/hylla/bänk och pinkar.

"Diskusting," vrålar jag på min bästa svengelska.

"Plask plask" kontrar ungen, och flinar med hela ansiktet.

duschen nästa.

ps. kom tillbaka senare, det har hänt en till sak idag som jag ska skriva om .

Dagboken: HON GÅR!!!

...eller ja, inte riktigt.

för ett par veckor sedan försökte jag ladda upp en film där Liv, utan min hjälp, traskade fram med vagnen. Jag hade visserligen hjälp henne att ställa sig upp vid vagnen, och jag gick på helspänn bakom henne ifall ifall hon skulle tappa balansen och falla likt den fura hon ibland är. På grund av tekniska problem fick ni aldrig se videon, men den ligger på datorn och kan användas vid rättegång som det yttersta bevis på att jag inte snackar strunt.

Hur som haver, för ett par minuter sedan vaknade vi både upp efter en välförtjänt förmiddagslur. Efter några minuters piggna-till-liv-dans tog jag gitarren(for safty) och gå-vagnen(som lockbete) med mig in i vardagsrummet och ropade på ungen som i det ögonblicken var fullt upptagen med att tugga i sig Fred(bläckfisken). Jag litar på att Liv kan klara sig själv och utmanade henne samtidigt att ta sig ut till mig i vardagsrummet. Barnrummet är som tidigare nämnt även barnsäkert, och gränsar indirekt till vardagsrummet.

Jag gömmer gitarren bakom hörnlampan(hon har just hittat den, damn) medan jag ställer gå-vagnen i dörröppningen(det var tänkt att vi skulle gå en sväng när hon kom in rummet). Under tiden jag väntar(och lyssnar) sätter jag mig vid datorn och försöker komma ihåg alla mina lösenord då crome valt - säkert efter förfrågan - att radera all form av historik. Så medan jag sitter där, viftar med pekfingrarna så att det smattrar, hör jag hur något närmar sig bakom ryggen. Jag kastar en halv blick över axeln och vad som fångas i ögonvrån får hjärtat att i sin tur hoppa över ett slag. För där kommer hon, gående med vagnen utan att ha fått någon som helst hjälp att ställa sig upp. Hon tar sig hela vägen fram till skrivbordet och då jag försöker stödja henne genom att greppa vagnen slår hon på mina händer och vrålar likt en obstinat tonårsgrabb med bekräftelsebehov fast utan facebook.

Som varje fader skulle gjort drog jag snabbt fram kameran, bar tillbaka vagnen där den stått och placerade dotter bakom den. Rigga kameran, sen väntade jag... och väntade... och medan jag väntade undrade jag varför det var så viktigt att fånga något på film, varför inte bara leva sig in i stunden och njuta medan den pågår istället för att försöka dokumentera något som du själv aldrig kommer titta på, och som andra inte bryr sig ett skit om... och väntade... och väntade tills Liv tillslut gjorde en ansats till rörelse och välte vagnen, lyfte den och smakade av bakhjulet.

Hur som helst, hon gick själv med vagnen, och nu är hon... borta?

Nej då, hon bara kollar vad som finns under sängen

Dagboken: siehe, sie tanzt

Jag har äntligen  lyckats inplantera rätt förhållningssätt till musik hos Liv. Sätter jag på en låt börjar hon omedelbart att gunga med benen alt. banka i bordet. Det är bra förutsättningar, då FKP scorpio ska anordna en festival här i Norrköping nästa år. gissa vilka som kommer vara där.

Dagboken: kullerbytta

Idag gjorde jag något som vuxna människor sällan gör. Jag tog sats och gjorde en kullerbytta. Eller rättare sagt två - en fram och en bak. Mina skills sitter fortfarande i, och även om jag fick lite ont i huvudet kändes det sjukt nice. Det var som att gå över gränsen, släppa spärrarna och för ett kort ögonblick åter falla in i barndomens busiga koja. Liv var mäkta imponerad av sin pappa, som vidare visade sin förmåga att svinga en ljussabel och skicka iväg den ena klossen efter den andra rakt in i väggen.

Nu är det helg, en helg som jag faktiskt inte tänker spendera hemma. På lördag är det CL-final, och om inga oväntade kometnedslag inträffar så knäcker jag en öl hemma hos Thomas och avnjuter fotboll i världsklass. för jo, det är sant, jag gillar faktiskt fotboll, även om jag inte är besatt och kollar varenda liten allsvensk match.

...

Jag gillar också att gå på museum.  

dagboken: titta hon pratar

Eller nja, kanske inte. jag och Nea är något oense om Livs vokabulära förmåga. Idag t.ex. var Nea helt övertygad om att Liv sa titta då Nea kom in i sovrummet efter det att Liv vaknat upp efter sin förmiddagslur. jag var dock mindre övertygad, någon upprepning lyckades Nea inte heller frambringa- trots upprepade försök under hela dagen.

jag menar nu inte att Nea på något vis snackar skit, Liv kan mycket väl ha sagt titta men mitt krav för att det ska räknas som ett ord är att Liv förstår vad hon själv menar med det. Jag menar, om hon sitter på golvet, studsar upp och ner och skriker "kungen är död" så betyder inte det att hon pratar ifall hon antyder på något helt annat. nej nej, det krävs mer för att jag ska godkänna ett ord.

idag har jag åter visat prov på mina hantverkar skills, numera har Liv en rullgardin i sitt rum. no more hänga-för-filtar. skönt!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Kritikern: Reinfeldts låter lite tyskt tycker jag

 Ingen har väl missat Reinfeldts uttalande här om dagen i en intervju med TT. Om ni har, följ länken. Orkar ni inte läsa,  så kommer här nedan det urklipp ur artikeln som väckt många röster de senaste dagarna. Jag kände först att jag inte skulle uttala mig, för jag visste att jag inte skulle kunna fatta mig kort. Referat har alltid varit min svagare sida. Så ja, detta är ett långt inlägg men jag tycker det är viktigt. Söker du känslomässigt formulerade åsikter så finns gott om bloggar där ute.

Frågeställning och lite bakgrundsfakta

Vad som bör fokuseras på är 1)Vad var det stadsministern sa och vidare 2) vad var det han menade samt det kanske viktigaste 3) på vilket vis är det problematiskt? Fler frågor kan tillkomma.

Vi kan ju börja med att besvara (1). Frågan som TT ställde till Reinfeldt var hur länge man ska vänta med att stimulera ekonomin, då vi nu är uppe i en arbetslöshet som moderaterna beskrev som massarbetslöshet(google crome föreslår att det ska stå "majsarbetslöshet") 2006: 

"– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt."

Stadsministern gör som många andra politiker, han läser statistik på det sätt som gynnar hans politik bäst. DN har gjort sitt jobb och publicerade följande fakta:

"2006 var arbetslösheten bland inrikesfödda 25—54 år 3,3 procent sista kvartalet. Motsvarande siffra första kvartalet 2012 är 3,8 procent. För utrikesfödda var arbetslösheten under 2006 års sista kvartal 11,2 procent och 14,8 procent första kvartalet 2012. För båda grupperna sammantaget var arbetslösheten 4,5 procent 2006 och 5,8 2012.Siffrorna visar alltså att den problembild som Fredrik Reinfeldt lyfter fram i stort sett var densamma 2006, då allianspartierna beskrev situationen som massarbetslöshet. Även då var arbetslösheten påtagligt mycket lägre i gruppen inrikesfödda 25—54 år än för utrikesfödda."

Alltså, och det här är kul; När moderaterna väljer att kritisera sina motståndare väljer de att inkludera uppgifter men när det gäller att gynna sin politik väljer de istället att exkludera. Där har vi ett problem, något jag tycker att regeringen bör behöva stå tillsvars för. Som vanligt väljer de att försöka tiga ihjäl detta, eller skickar de en av nykomlingarna till en debatt i nyhetsmorgon(Reinfeldt har personligen inte uttalat sig, vilket jag tycker är skamligt även om jag inte förväntat mig det då de ledande moderaterna sällan gör det).

Följande stycke går att hoppa över, det är min reflektion av debatten i morgonsoffan.

Idag(läs: 16/5-2012) satt Hanif Bali(M) i morgonsoffan och debatterade Reinfeldts uttalande med Ylva Johansson(S). följ gärna länken och gör er egen bedömning av debatten, vad som följer är min subjektiva reflektion som mycket väl speglar min egen politiska hållning och det försöker jag inte dölja.

  Bali skulle gjort sig bättre på en teaterscen, men det är kanske så man lär sig debattera i MUF. Han var mer fokuserad på att göra grimaser under tiden som Johansson pratade än att faktiskt lyssna på vad hon sa, eller besvara hennes argument. Bali sa att det som i sin tur stadsministern faktiskt sa är att det finns stora grupper i samhället som står utanför arbetsmarknaden(och inte att det finns brist på jobb). Johansson valde att först poängtera att det inte finns statistik på etnicitet/arbetsmarknaden, därmed är det inte korrekt uttalat(läs inte: politiskt korrekt, Reinfeldts uttalande var inte korrekt i den bemärkelse att han refererat till något som inte finns) däremot finns det utrikesfödd och även om det var vad Stadsministern menade så var det inte vad han sa. Johansson tyckte att Reinfeld pratade bort problemet med att utrikesfödda står utanför arbetsmarknaden och frågade sig om stadsministern inte tycker att det är ett problem?
  När Bali ska berätta vad stadsministern faktiskt sa utesluter han halva den fråga som TT ställde: "Ska vi stimulera ekonomin ytterligare?" Bali fortsätter att återberätta vad stadsministern sa: "Nej, då hjälper vi etniskt svenskar mitt i livet..." I själva verket kan man nu inte tala om en generell arbetslöshet och generella åtgärder(vilket man tydligen kunde när man var i opposition) utan måste titta på specifika lösningar till ett specifikt problem. Här gör faktiskt Bali en bra poäng, även om han i början vred till faktan. Ja, vi kan inte titta på generella lösningar då problemet är större än så. Därför tycket jag personligen att Johanssons replik på detta var bra, då hon utifrån en socialdemokratisk synvinkel beskriver att arbetslöshetsproblemet inte handlar om etnisk- eller utrikesbakgrund- det handlar om utbildningsbakgrund. Att Bali nu sitter och skakar på huvudet har jag faktiskt ingen förståelse alls för. Johansson avslutar med att säga att vi måste stärka utbildningen hos dessa människor och ta itu med den diskriminering som finns mot människor som ser annorlunda ut. Nu svarar bali på något helt annat, för att citera:

"-Ylva Johansson, prata gärna med mig om fackligt arbete fungerar, prata gärna med mig hur arbetsmarknaden funkar, men kom inte hit och prata med mig om vad etnisk diskriminering är.." 

  Här tycker jag Bali - förutom att bjuda in Johansson till att berätta om ämnen han uppenbarligen inte vet något om - gör någonting väldigt fult. Dels svarar han på något annat, dels spelar han på sin egen etnicitet. Han börjar prata om vilka som tar socialbidrag(utrikesfödda) och varför det inte är lönsamt för dessa att ta ett jobb, vilket må vara korrekt fakta men orellevant i sammanhanget. Han tillskriver Johansson åsikter hon inte har och besvarar faktiskt inte det hon sakligt beskrev för honom. Johansson väljer att förtydliga sina åsikter, om diskriminering, utbildning och försörjningsstöd. Programledarna ställer frågan till Bali om vi inte måste ta hänsyn till att ett parti som Sverigedemokraterna använder sig av samma retorik inte gör att det är problematiskt att dra ett gränssnitt på det här sättet, att det kan stärka ett "vi och dem". Bali svarar på något helt annat(se klipp) och börjar istället anklaga Johansson för det ena och det andra vilket jag tycker tyder på att han inte har något bättre att komma med. Johansson får sista ordet och pekar återigen på diskrimineringen.

Jag väljer att belysa debatten för att visa på moderaternas sätt att 1) debattera 2) byta fokus och 3) skylla ifrån sig. Jag tycker att Johansson vann debatten, inte för att hon står mig nämre politiskt utan då Bali mest pratade runt problemet(kanske för att han inte kunde se det), byte fokus, anklagade sin motståndare, använde sin egen "etnicitet" för att stärka sin trovärdighet i frågan. Man kan ju undra, utan att döma, om det var av taktiska skäl som Bali fick ta debatten.

Ett gammalt ordspråk
Föresten vet jag bäst om hur det är att vara en idiot för det är ju jag som är det...
________________________________________________________________________________

Problemet

Till att börja med vill jag förtydliga min egen åsikt kring begreppet etnicitet och vidare varför jag tycker att stadsministerns uttalande är problematiskt.  Ja, det finns olika etniciteter. Att använda sig av begreppet är inte rasistiskt som en del har hävdat, i USA är det väldigt vanligt att prata etnicitet. Alla mår vara amerikaner, men man kan vara etnisk italienare, irländare, puertorican etc. Etnicitet betyder som bekant att man identifierar sig med och har en känsla av att man tillhör en specifik grupp. Är man är punkare tillhör man dock inte den etniska gruppen punkare, även om tanken är intressant. Vad som skiljer etnisk grupp från t.ex. subkulturell grupp är:

 "1) Den består i de flesta fall av medlemmar som i huvudsakligen gifter sig inom den egna gruppen, (endogami). 2) Dess medlemmar uppfattar sig själva och ses även av insatta betraktare som en särskild kategori. 3) Gruppen hålls ihop av föreställningar om ett gemensamt ursprung. 4) Den skiljer sig från andra grupper genom vissa sociala och kulturella särdrag, t.ex. språk, religion och sedvänjor" 

(Källa: Kultur och erfarenhet, aktuell teman i svensk etnologi sid. 66(via Wikipedia)) 

Nu ska vi se så jag inte trampar i klaveret; det är inte svårt att identifiera vad en etnisk svensk är, det är den som identifierar sig och samtidigt blir identifierad som etnisk svensk. Att vara en svensk i bemärkelsen svensk medborgare kan däremot vem som helst  vara(som har medborgarskap, den meningen är vi många fler svenskar och jag har inga problem med att alla inte är etniska. Själv är jag lite dansk på håll, men är det ett problem?

Så begreppet etnicitet är inget problem för mig, däremot anser jag att etnicitet är ett problematiskt begrepp när man använder det för att kategorisera folk på exempelvis arbetsmarknaden. Jag finner det mycket problematiskt om man väljer att dra linjen mellan etniska svenskar och "alla andra". Om vi skulle stycka upp "alla andra" i egna etniska grupper som enbart som står mot varandra kan vi säkerligen finna att vissa grupper är mer arbetsförda än gruppen etniska svenskar. Att mäta statistik på det här sättet tycker jag är fullständigt missvisande. Ett exempel:

Säg att vi har en dansk i Sverige och denne dansk har ett jobb, om vi då säger att "sett utifrån etniska danskar är arbetslösheten obefintlig"...

Kan vi göra så? Ska vi göra så? Det låter kanske oskyldigt om man bara målar ut etniska svenskar som en grupp och "alla andra" som annan grupp. Börjar vi som sagt med att dela upp "alla andra" i små grupper baserade på etnicitet och om de ska inkluderas eller exkluderas i statistiken, är vi farligt nära en dåtid som de flesta inte ser tillbaka på med stolthet. Ja, som Bali sa krävs specifika åtgärder för specifika grupper, t.ex. saknar allt för många förmågan att läsa/skriva/räkna men de måste också få möjligheten att lära sig och inte enbart vara tänka att förpassas till arbeten som de "kan ta" utifrån sin kunskapsnivå. Kunskapsnivån måste gå att höja, och det för alla som bor i Sverige.

Jag kan undra om moderaternas stora ansträngning för att minska arbetslösheten bland gruppen utrikesfödda(på Reinfeldtska: icke-etnisk svenska) är att sänkt restaurangmoms, sänkt arbetsgivaragiften för unga(vilket ofta gynnar företag som inte behöver kvalificerad arbetskraft). Samtidigt som man motsätter sig socialdemokraternas vilja att öka kunskapen i samhället. De pekar gärna på att socialdemokraterna vill "tvinga den fria människan" till mer skolgång, trots att representanter för exempelvis arbetsförmedlingen pekar på att låg utbildning är en av de stora skälen till att många står utanför arbetsmarknaden. Detta kommenterades av Jan Björklund(som tyvärr är folkpartist) med att alla inte "vill" plugga. Nej, Jan Björklund, men alla kanske inte vill leva på en skitlön heller? kan jag vidare också undra om alliansens(för nu är ju Björklund presenterad, då kan jag inte längre prata om moderaterna) målsättning är att skapa ett samhälle där olika "etniska" grupper utför olika arbetsuppgifter.

Självklart tror jag inte att moderaterna önskar ett modernt apartheid, men jag tvivlar inte en sekund på att deras politik i slutändan leder till ökade klassklyftor. Och om då "de andra", det vill säga icke-etniska svenskar mitt i livet, är de som får ta de okvalificerande jobbet som i ger mindre betalt eller fortsätter leva på bidrag(så länge bidrag finns kvar) kan man ta och undra vart samhället är påväg.

Konspirationsteorin(ironi såhär på slutet)
.
Reinfeldt visste att hans uttalande skulle skapa rubriker, allt var noga planerat. Det är röstfiske, det är vad det är.
Varför intervjuade TT stadsminister just nu, och om det här? För att TT såklart är regeringspropaganda. Här kommer bevisen

1. Historiskt sett har stadsministern nästan aldrig ställt upp på en intervju där han får frågor som kritiserar hans politik, varför skulle han ställa upp på en nu? Vanligtvis skickar han fram någon minister som får ta smällen. 
2. De populistiska väljarna, det är deras röster som moderaterna vill åt. De kanske anser att "den där stadsministern, han har äntligen förstått SANNINGEN(som alltid bygger på subjektivt ihopknåpade sannolikheter, har ni tänkt på det?). Han kanske är värd att rösta på, trots allt.  Ja, för vi etniska svenskar mitt i livet är faktiskt hårt arbetande jämfört med de andra". 
3. Reinfeldt behöver nödvändigtvis inte stå för politiken, men dessa väljarna är väldigt lättpåverkade. 
4. Snart är det sommarupphåll i riksdagen, som ni säkert känner till är det väldigt svårt att få tag på politiker under sommaren och till hösten har de kritiska rösterna säkerligen lagt sig.
5. Det är två år kvar till valet, så det är nog ingen som kommer uppmärksamma detta under valrörelsen. 
6. MEN POPULISTERNAS VÄLJARE MINNS!!!
7. Stadsministern går själv inte ut och kommenterar, utan lägger över det på diverse underhuggare som är så rena att ingen skit kan de ta, även om de ska ha. 
8. I media försöker moderaterna nu hävda att de är missförstådda samtidigt som de försöker ändra fokus. 
9. Deras kärnväljare kommer nog tro dem, eller håller de med som vanligt, medan de flesta andra redan övergivit dem. Media kommer glömma dem och fokus i nästa valrörelse kommer ändå ligga på nyblivna röstberättigade som idag är 16 år, skitfulla och döva.
10. MEN POPULISTERNA VÄLJARE MINNS  

och TT är en del av det.

Dagboken: till ensamstående föräldrar

...som har barn i 8 månaders åldern men är utan vänner och/eller familj som kan hjälpa till: ni ska ha all creed i världen.

fick testa äta sista gröten själv. Lyckat?

Nea är på utbildningsresa, den andra och tack & lov den sista för ett tag i alla fall. Liv har gått från en ganska lättskött bebis till en virvelstorm som, sen hon upptäckte att bakbenen går att stå på, ger terror ett nytt ansikte. hon må vara den sötaste av bebisar, med ett leende som smälter mig var gång. Men antigen förstår hon inte vad jag säger eller så skiter hon blanka fan i mina förbud. Jag gissar på det senare, då jag börjat misstänka att hon förstår både det ena och andra; även om hon inte besitter förmågan att uppfatta sammanhanget.

Well well, hur som helst, att vara ensamstående(!) i två dagar är ganska tufft. Troligen beror det på att jag är van vid att Nea kommer hem vid klockan fem och mer eller mindre tar över skötseln av vår lilla skapelse. Då har Liv precis sovit eftermiddag och kanske fått mellis och är hyfsat nöjd men åter väldigt leksugen. två timmar till bedtime, nu gäller det för oss att leka musten ur henne så att hon kan somna gott. Får hon bara sitta still den sista timmen så andas nattningsprocessen Kafka.

Dagens längsta mening, se nedan.

Att som idag börja leken - för allt är en lek, även måltiderna och sagostunderna - vid 05.49, få en kort paus från halv tio och kanske en timme framåt(om jag har tur) och sen köra på fram till halv tre och med otur(som idag) få en kvarts vila innan lilltjejen vaknat på grund av att alkisarna i huset bredvid också förtjänar en klippt gräsmatta och därefter inte vill somna om och därmed önskar pappas fulla uppmärksamhet då hon är för trött för att stå men minsann tänker ställa sig upp överallt för det och trilla och bli fångad(om hon har tur) och sen äta och kladda och badas och busas med för att till sist stoppas i säng med flaskan medan pappa städar undan klossar, dockor, gubbar, älgar, bitleksaker och kläder medan han visslar på "the man who sold the world" och undrar om alla andra, som inte har någon partner eller några närboende vänner eller familj som bryr sig, har det lika tufft.

Troligtvis. Därför ska ni ha all creed i världen om ni lyckas ta hand om en unge med svedan i ryggen men ett leende på halvkant.

Dagboken: grått och mat

Idag är världen helt grå, och det utan att prata i metaforer. Förr brukade jag gilla gråa dagar, de förde med sig en ursäkt till att inte gå upp på morgonen, de inbjöd till att ligga kvar i sängen med en bra bok eller datorn och enbart pyssla med sådant som inte på något vis kan räknas till produktivitet. Oj, det där blev årets längsta mening.

Idag är gråa dagar som vilka dagar som helst, bortsett från att de är något gråare. Oavsett om det är vardag eller helg, är det oaktuellt att sova längre än till klockan sju. Det har varit en jäkla omställning, från det liv som ofta tog fart strax innan lunch till en ständigt återkommande vardag som börjar långt innan frukost. Jag har föresten börjat äta regelbunden frukost. Förr har det gått i perioder, och kanske har det inte gått tillräckligt långt tid för att jag ska kunna säga att det är permanent; men det finns en skillnad mellan då och nu. Då åt jag frukost för att jag tvingande mig till det, jag var inte i ett (medvetet) behov av extra energi på morgonen, däremot ansåg jag att om jag åt frukost skulle jag orka mer. Nu måste jag äta frukost, lunch, middag för annars orkar jag inte med dagen. Missat jag en måltid(vilket jag ofta gör, tyvärr) blir jag skakis i hela kroppen likt en junkie som behöver en sil. Regelbundna mattider är en drog för mig, men det är ett behov snarare än ett begär och allt beror på den där lilla varelsen som plötsligt upptar 85% av min vakna - icke zombie - tid. Fast god hälsa kan man väl kanske inte få för mycket av, det är väl nästa steg in i vuxenvärlden antar jag. rutiner för mathantering.

På tal om mat(jag skulle diskutera gråa dagar men som vanligt faller jag ur ramen för vad jag skriver) har jag sen Liv kom blivit en hejare på att testa nya rätter. Det började ganska svagt, jag och Nea gjorde en deal att en gång i veckan skulle någon av oss laga något den aldrig lagat förut. Ingen match för mig, min variation har de senaste sju åren pendlat mellan ett tiotal rätter, alla hyfsat enkla. Med en kastrull och ett stekjärn har jag plöjt min väg genom skandinaviens alla originalrätter, det vill säga halvfabrikerad färdigpaketerad kost med trestegs manualer i kanten. Öppna, stek, svalna. Otroligt avancerat. Det har väl hänt att jag slängt ihop en och annan gryta när jag bodde med min vegiterianska vän Marcus i Västervik, eller knåpat ihop en potatisgratäng vid specifika middagsbjudningar som kunnat generera ett ligg, men att pröva mig fram via en kokbok har varit lika främmande som en förstående tanke från försäkringskassan. Men, sen Liv kom har jag inte bara börjat följa recept, använda ugnen till annat än strips och nuggets, utan också på egen hand med bara fantasin i ryggen börjat experimentera fram diverse rätter. Det vågar jag dock inte säga till Nea, jag är så rädd att hon inte ska gilla det att jag ofta hävdar att jag följt något recept som jag hittat på nätet.

Den stora lockelsen för att laga mat har nog uppkommit i och med att jag tidigt bestämde mig för att Liv inte ska äta burkmat. All mat hon får ska lagas på spisen, direkt från scratch varje dag. En av anledningarna att jag aldrig varit så förtjust i att laga mat har berott på att jag tyckt det tar så lång tid. Nu när jag erfarit att matlagning är en ursäkt för att inte göra något produktivt men ändå kan ses som nödvändigt, är det ett utmärkt komplement till de förlorade gråa dagarna som jag inte längre får uppleva. Ha, och där knöt jag samman säcken utan att tänka på det.

 

Dagbok: bakbenen fungerar perfekt

Det gäller att hålla sig uppdaterad

Eller ja, nästan. Detta blir ett kort inlägg, jag har bara tänkt skryta lite och visa upp hur grymt duktig Liv har blivit på att stå upp. Hon har alltid älskat stå upp, hon stod med hjälp långt innan hon började krypa. Nu står hon överallt. Förut behövde hon hjälp att resa på sig, idag har hon krupit från ena hyllan till andra bordet och vidare till sängen och ställt sig upp så fort hon kommit fram.









Jag är überstolt, men samtidigt fruktar jag att det snart inte finns en fredad zon kvar i lägenheten. Hon kan ju ta sig fram nästan överallt, förr kunde jag lägga upp icke barnvänliga prylar på en höjd men det är inte längre säkert. Förr kunde jag spärra av somliga områden i lägenheten med hjälp av en kartongbit men nu är hon så klipsk att hon förstår att den går att riva ned - och nedriven blir den. För var dag som går måste jag bli mer på hugget, mer uppmärksam på vad hon gör - för gör gör hon hela tiden. Det är en tuff utmaning, men jag har för helskotta en universitetsexamen i projektstyrning, så hur svårt ska det vara?

"ute efter datorn, vad får dig att tro det?"

  

must be the reason why I'm king of my castle

Dagboken: Ologiska barn

Inledning

Barn är märkliga ting. Jag vet att de är sökande, trevande, undrande varelser som försöker reda ut hur kropp och värld fungerar, vilket innebär att de är otroligt nyfikna på sin omgivning. Men om man för en kort stund väljer att bortse från ovanstående fakta och istället väljer att se barnet som en människa - om än något småväxt och verbalt underutvecklad - så finner man barnets handlingar totalt ologiska och aningens( här kommer det) irriterande. Här följer ett par exempel på vardagssituationer som förekommer mer än mindre dagligen, och om de inte involverat barn hade de varit skrämmande psykotiska.

kökssituationen 

 Pappa diskar! Dotter surar och vill inte sitta i sin stol utan kräver att få ligga på golvet.
Pappa vet att det innebär en risk att diska knivar och samtidigt ha dottern i famnen, och låter henne istället krypa runt på golvet. Innan pappa diskat färdigt inser han att diskstället redan är fullt med ren disk från dagen innan, därför måste pappa ställa in porslinet i skåpet innan han sköljer den nya disken och staplar den i diskstället. Han skakar sina händer, torkar dem mot byxbenen och börjar stapla in tallrikar och glas i de övre skåpen. Ugnsformar och kastruller sparar han till sist, de ska in i de undre skåpen. Utanför dessa skåp vakar dottern, som om hon visste att de snart ska till att öppnas; och mycket riktigt! Så fort pappan öppnat ett skåp är hon där, och med klåfingrar utan dess like kastar hon sig över första bästa kökspryl och drar ut den ur skåpet. Det spelar ingen roll om det är ett kakfat eller en stekpanna, det viktiga är att den dras ut ur skåpet. Hon är inte speciellt intresserad av den då hon väl fått ut den, utan är mest nöjd över att hon har fått ut den. Samma sak gäller våffeljärnet, engångsskedarna, plastpåsarna, sophinken, städhinken och bakpulvret. Nu när jag tänker på det är vårt kök en dödsfälla, jag borde kanske ta och barnsäkra upp det i helgen.

Vardagsrumsituationen

Innan lekrummet kom till var vardagsrummet den plats i lägenheten som pappa och dotter spenderade mest tid. Här varvade vi att leka med medtagna leksaker, prov gå med vagnen, gunga på hästen, spela in film och ställa till med djävulskap. Då dottern var yngre låg hon mest stilla på rygg och slog på en boll i sitt gym, idag ligger hon inte still och slår på allt; eller snarare river. Det mest intressanta i vardagsrummet förutom tv:n - som pappa tyvärr flyttar in så långt mot väggen att jag inte kan nå trots att jag står upp och lutar mig över bänken( en tidsfråga pappa, tro mig) - är mammas tidningar som står i ett korgställ under fönstret. Då dotter väl lärde sig välta korgen var tidningarna ett öppet mål för riv och slit, och idag har hon lyckats ta sönder hälften av alla omslag. En annan kul grej att ge sig på är böckerna. Pappa är mycket väl medveten om att böckerna står illa placerade längst ner i bokhyllan, men måste vi välja så är sakerna som står på de högre hyllorna än mera ömtåliga så de bör ej byta plats. Istället får pappa vaka, vilket än så länge inte är så svårt, eller så kan pappa lägga fram de böcker han inte bryr sig om; typ Tjuvlyssnat boken och alla böcker skriva av Kafka(han bad ju faktiskt själv om att hans böcker skulle brännas).

Sovrumssituationen 

Existerar inte längre, då sovrummet(läs: vårt sovrum) har bytt plats med Livs rum aka lekkammaren. Det fanns egentligen inga direkta problem med att leka i sovrummet, förutom möjligtvis golvspegeln som var av den sort som ställs upp som ett uppochnedvänt V och hålls ihop med en kedja för att benen inte ska glida isär. Dotter älskar speglar, att titta på sig själv och gärna försöka pussa på sin avbild tillhör top 3 bland aktiviteter( de andra två är att riva sönder tidningar och att rota i skåp). I sovrummet fanns också mamma och pappas mobilladdare, som gärna blev föremål för vandalism. Det gällde att se upp, fick hon tillfälle kopplade hon gärna in sig själv för lite recharge. 

Hall- och badrumssituationen 

Hallen och badrummet är två platser som vi försöker att spendera så lite tid som möjligt på tillsammans med dotter. I badrummet badas det visserligen, men utöver det finns där inget av intresse innan dotter möjligtvis lärt sig hantera toalettstolen och handfatet. Det bör förtydligas; inget av intresse enligt pappa och mamma. Enligt dotter är badrummet högst spännande, speciellt soptunnan, mattan och golvbrunnen. Den sistnämnda, golvbrunnen, är den hon siktar in sig på först. Lurig är hon, och tyst när det gäller, för helt plötsligt när pappa eller mamma står viid handfatet och borstar tänderna så hörs det ett skrammel från golvet. Dotter har dock aldrig hunnit få ner händerna i golvbrunnen,  än så länge har föräldrarna alltid lyckats fånga upp henne just som hon lyft på gallret.

Hallen är minst lika ointressant i föräldrarnas ögon, men dotter tycks uppleva skor som det yttersta nöjet. Det gör mamman också, men av helt andra skäl. Då mamman gillar att gå omkring i skor, är dotterns största nöje att tugga i sig dem; alternativt riva ner dem på golvet. I hallen står också ett högst märkligt föremål som blinkar och skickar ut signaler. Dottern har ännu inte vågat sig nära modemet, men det är nog bara en tidsfråga.

Sammanfattning

Som ni kan se är barn högst ologiska, deras motiv kan mycket väl ses som det motsatta då allt handlar om att upptäcka och förstå världen. Deras agerande är däremot fullständigt befängt, ogenomtänkt och absurt i sammanhanget människa. Även då jag älskar varje sekund av att vara med Liv, även de mest ansträngande, och tycker att tiden går för fort(hon var så liten för bara några månader sedan) så finns det en hemlig längtan till den dag då Liv kan förstå vad jag menar när jag säger: 

"Varför gjorde du så?"

Nu kan hon ställa sig upp själv i sängen. Fullskaligt kaos är nära

Kritkern: Magnus Hedman

just nu skrivs det väldigt mycket i media om Magnus Hedman. För er som av händelse inte vet vem Hedman är så kommer här en kort sammanfattning: En f.d. fotbollsspelare som vaktade landslagsmålet mellan 1997-2002, han har även agerat expertkommentator i tv-rutan och varit fjärdemålvakt i Chelsea FC där han fick spela i reservlaget. 2009 åtalades Hedman för dopingbrott och dömdes för ringa, han har också dömts för sexköp - det senare mot sitt nekande. Han har även varit gift med Maggan graaf men efter en ganska smutsig skilsmässa, en jag inte anklagar Hedman för(jag har ingen insikt i hur det egentligen var), så är han uppenbart inte det längre. Däremot har de ett par ungar ihop, vad det nu spelar för roll.

 Nu har Hedman släppt en bok om sitt liv. Det är säkert en jäkligt intressant bok då allt som berör dekadens och trasiga livsöden säljer bättre än vapen i strid. Media är självklart på. Halva aftonbladet och expressen är full av artiklar och tillhörande bilder som ger Hedman en massa gratisreklam, något som får kritikern i mig att reagera.

Förlåt mig, jag vet att det är en nyhet som säljer lösnummer och det är väl vad media idag går ut på - att sälja. Visst hade man önskat att det handlade om att förmedla nyheter, men det är för mycket begärt. Däremot, om jag fått bestämma, skulle jag inte publicerat en enda artikel om Hedmans nya bok. Dock ses ju Hedman som en fotbollshjälte, en av de riktigt stora, och när det gäller nationalikoner kan vi alltid förlåta allt. Förlåta och förlåta, Hedman har inte gjort mig något, dock finns det så många andra där ute som inte får en andra chans. så länge du inte är något, om du inte bidrar på nöjesnivå, ska du dömas och blottas för dina brott. Heter du Hedman, Sjöberg, Persbrant eller om du möjligtvis kallas för Plura, så är du alltid lite mer värd. Visst har de bidragit, till och med jag älskar vad dess presterat och fortsätter göra( i några fall), men jag tycker det är jävligt orättvist. Så vad tycker jag mer?

Om du döms för ett brott i Sverige får du - förmodlingen - avtjäna ett straff. När du avtjänat straffet är du en fri individ som kanske inte gjort "bot" för dina gärningar men du har straffats och därmed ska du inte längre behöva lida. Du ska få en ny chans och du är lika oskyldig som vem som helst av oss(inte i teorin, men i praktiken). Dock gäller inte det alla. Alla som döms för brott får "prickar" i registret, prickar som sätter käppar i hjulen för dem då de försöker komma upp på fötterna igen. Många som suttit inne har inte en chans att bli en del av samhället igen, i andras ögon är du fortfarande en förbrytare och "risken" finns ju att du kommer begå ett brott igen. Dock gäller det inte kändisar. En kändis kan, i positiv bemärkelse, åter hamna i rampljuset och håva in cashen. Om hen inte har en talang som är efterfrågad, om hen inte längre kan utöva sitt "yrke", kan hen alltid skriva en bok. Att skriva böcker är måttligt populärt, böcker som antigen handlar om hur synd det är om dem eller fungerar som en enda käftsmällsursäkt(förlåt för all skit). Självfallet är medierna på, som hungriga vargar, och efter att etermedia bjudit in till nyhetsmorgon och let's dance så följer svenska folket på. Och böckerna? Säljer de tjänar hen återigen cash, och efter ett tag är det inte längre någon som bryr sig om personen snortat lite kokain eller satt på en rumänsk prostituerad.

För en annan jäkel, ser det tyvärr inte ut så.

Jag går egentligen inte på Hedman personligen, han blev bara en symbol för fenomenet som vi just nu kan bevittna.

AlLiv-tv: let's go let's go...

Top 10 vanligt förekommande kommentarer

1: Vad gör du Liv?

2: Nej Liv

3: Inte Sladdarna Liv

4: inte böckerna Liv

5: Inte stoppa i munnen Liv

6: ...men Liv då

7: pappas fjärkontroll

8: Pappas mobil  

9: Liiiv?

10: LIIIIIV!!!!!

det förekommer också positiva och uppmuntrande kommentarer som gränsar till komplimanger, men hur roligt är det?

Här är en video på en unge som kan briljera 

 

AlLiv-tv: utmaningen

Idag utmanade Liv mig på en bokstavsduell. Jag vill inte vara den som skryter men jag ägde henne fett. 

Kritikern: Antirasism är inte en politisk färg

 Igår var det tänkt att svenskarnas parti skulle demonstrera i Eskilstuna. Med tillstånd skulle de marschera och sedan hålla torgmöte. Det hela blev inställt på grund av motdemonstranter som i media betecknas som vänsteraktivister.

Jag blir förbannad varje gång anti-rasism står synonymt med vänsteraktivism, mest förbannad blir jag nog på vänsteraktivisterna som tagit patent på begreppet anti-rasist i det offentliga rummet. Jag minns en demonstration mot rasism, där borgliga partimedlemmar inte välkomnades av vänsteranhängarna. Det gjorde mig förbannad, så förbannad att jag vägrade gå med i tåget själv. Att vara emot rasism har ingen politisk färg.

Inför kyrkovalet för flera år sedan befann jag mig i Karlskrona. Dåvarande NSF(nu svenskarnas parti) planerade att tåga genom staden och Vänsters anti-rasister skulle tåga emot. Vi skulle gå först, och jag minns  hur jag ogillade stämningen. Fler än hälften var maskerade, slagord som "skjut en snut" och "marxistisk kamp" skanderade. Det var väl rasism vi marscherade emot, inte samhällsskicket eller polismakten? Det var en del i tåget som skrek håll käften, men det var få som lyssnade. När vi var klara var det dags för NSF att marschera. Klädda i uniform, disciplinerade och sammanbitna stegade de genom staden. De befläckade vår svenska flagga, skämde ut det som mitt Sverige faktiskt står för: Öppenhet, tolerans, demokrati och frihet. Det visade sig finnas fler än den lilla vänsterklicken som avskydde NSF på den tiden. När de kom gående började "vanligt" folk att bua ut dem, utan gatstenar och maskering. De visade sin avsky, och jag lovar att de gjorde större intryck och gav bättre effekt än det den lilla antiparlamentariska grupp jag tågat tillsammans med. Självklart hävdade vi att det var vi som väckt modet hos folket, men alla visste att det inte var sant.

Anti-rasism bär ingen politisk färg. En enad front oavsett politiskt läger är starkare än ett gäng med gatsten påväg till en maskerad. Jag är också emot våld och nyckelskrammel. Jag förespråkar bra debattörer som inför folk kan plocka ner de falska nationalisterna från deras höga hästar. När jag var nyinflyttad i Norrköping hade jag en diskussion på krogen med en syndikalist. Hans åsikt var att vi borde kasta bajs på rasister då de visar sig; jag tyckte att han var dum i huvudet. Dels för att han var äldre än femton, jag förväntar mig mer från vuxna människor. Det andra är att det inte hjälper.  Du kan inte spöa bort en åsikt, våld får bara hatet att gro. Står de inte på stan och delar ut flygblad så hänger de på sina forum - och de blir mer och mer välbesökta för varje dag. Att försöka ta debatten där är ingen poäng, det är på deras mark. Men så fort de visar sig på en neutral arena bör du istället ta debatten, och se till att du kommer påläst. Ingen är intresserad av argument som bygger på känslor. Ta debatten och skäm ut dem framför folk. Bara de själva kan ändra sin åsikt, men aldrig genom att få spö. Alla som sysslar med att försöka tysta sina meningsmotståndare, fråga er om det skulle fungera på er? Kan ni tystas av nycklar och våld? Inser ni inte att det är kontraproduktivt, det ni håller på med?

Jag blir också förbannad över att det alltid anordnas motdemonstrationer, men sällan(aldrig kanske?) tågas det för att få fram de egna åsikterna. När såg du senast en demonstration eller ett torgmöte mot rasism(eller för mångfalld) utan en koppling till ett rasistiskt arrangemang? Senast jag upplevde något sådant var när SD kom in i riksdagen, då samlades företrädare för alla politiska partiers ungdomsgrenar och höll tal emot rasism. Men snacket gick snarare om varför KD inte skickat någon, och talarna pratade hellre emot SD än för sina egna åsikter.

Jag tycker det är skam att vi inte står upp mer för våra åsikter. Vi kan inte gå omkring och inbilla oss att den gängse normen inte behövs försvaras, eller propageras för. Alla vi som är emot rasism, oavsett politisk färg, måste också börja prata om vad det är vi är för - och varför. Vi måste kämpa för det samhälle vi vill leva i, inte bara jobba på att be-kämpa och "tysta" de åsikter vi inte inte vill ska styra. På så vis kan vi också ta argumenten ifrån dem. De pekar på invandrarkriminalitet, hedersvåld, förtryckande kulturer. Det Sverige jag vill leva i kan vara mångkulturellt men vi måste ändå stå på oss mot kriminalitet, visa att det inte finns någon heder i våld, individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Det har ingenting med rasism att göra utan vilket samhälle vi vill leva i. Det går att vara intolerant mot beteenden och samtidigt tolerera kulturer. Motståndet får dock aldrig patentsättas av en speciell grupp i samhället som drar ner oss alla som är emot. Jag är antirasist, men de som utövar våld är inte mina representanter - så säg aldrig att ni kämpar för min sak.    

Dagboken: Första maj

Igår var det första maj. I vanlig ordning tågade vi genom staden tillsammans med socialdemokratiska arbetarpartiet. När jag var yngre brukade jag gå med vänster, men Nea har förklarat för mig att jag inte  längre är vänsterpartist utan en vilsen sosse. Jahapp, där ser man. Jag tycker inte om att vara politiskt bunden till något parti eller en ideologi, mina åsikter stämmer oftast inte in på något partiprogram, men mest övers är jag med personerna på den vänstra sidan av mittfåran, även om de ofta förknippas med idioter.

Liv fick följa med i tåget, vilket innebar att vi hängde långt bak med eftersläntrarna där slagorden inte tog lika mycket plats. Nea skrek dock högst av alla och jag skäms över att jag skäms över att skrika jag med. Jag har aldrig varit mycket för slagord, men jag håller med i det tysta. Liv var mest glad över ballongen hon fick, men nog finns det lite politiskt blod i den lilla krabaten. Hon har ju trots allt två väldigt politiskt intresserade föräldrar.




Efter tåget tog vi en runda på stan, käkade och shoppade. Därefter gick vi hem och vilade och pluggade en stund innan vi klädde på oss kläderna igen för att ta oss an årets första glass. Det är skönt med fint väder, hade det varit lika ruskigt ute som förra året hade vi nog bara säckat ihop i soffan och inte kommit upp igen. Efte glassen gick vi och gungade, vilket kan ses som ett av Livs största glädjeämnen. Hon skrattade konstant och vi konstaterade att vi kan skatta oss lyckliga att vi fått ett sådant glatt barn. Speciellt när övriga barn på lekplatsen bölade i kapp med varandra.

Idag ska det bli riktigt fint väder, jag planerar att ta med mig Liv på en promenad runt strömmen efter vi har ätit lunch. Sen blir det väl hem och fixa det sista på plugget. En källa saknas fortfarande, jag behöver veta var "kivi och monsterhund" är tryckt någonstans. Så fort jag vet det kan jag skicka in min uppgift och andas ut ett par dagar innan kritiken trillar ner i inkorgen. Det var länge sen jag skrev en akademiskt text och jag känner på mig att jag missat något viktigt, eller gjort något fel.