Dagboken: klappa händerna(VIDEO)

Godmorgon.

Idag är en underbar dag, efter det att Nea plockat bajspåsen och gått till jobbet så satte jag och Liv oss i vardagsrummet. Medan jag kollade mailen fick barnkanalen rulla. Inte för att jag upplever att Liv är mer intresserad av barnprogram än något annat tv-program(hon älskar tv:n, men jag försöker att inte låta henne titta för mycket på den), men det handlar om att tidigt indoktrinera barnprogram i hennes liv.

på tal om Liv är det Livs namnsdag idag, ni får lov att gratulera.

Då jag satt där och läste reklampost gällande större penis, viagra etc. hörde jag plötsligt ett smattrande från golvet. När jag tittade upp såg jag att Liv satt och klappade händerna. Nu kanske ni tänker:"klappa händerna är väl ingen stor grej?" Och nej, det är jättelätt. Men Liv har aldrig klappat händerna förut. Som den superstolta fadern jag är, riggade jag kameran och gav mig fan på att försöka fånga det på rörlig bild. Det känns mer trovärdigt att kunna visa upp en film än bara skriva det, vad jag märkt är att många bloggar om sina barns framsteg men när vi väl sitter där i ringen på öppna förskolan så uppvisar inte barnen samma genialiska egenskaper som deras föräldrar tillskrivit dem. Därför gjorde jag nu en film, ifall att Liv inte kommer leva upp till min text.

Det såg kanske lite brutalt ut på slutet,  men jag lova er att allt gick bra. Nu sover det lilla Livet, idag funderar jag på att gå till öppna förskolan men det kan också bli så att vi nöjer oss med en längre promenad. Det har regnat hela veckan och vi har därför inte varit utanför lägenheten. Lite frisk luft känns åtråvärt.

Kritikern: var lite kritisk ap

Det händer att jag någon gång i veckan besöker den omåttligt populära sidan avpixlat. Jag tycker det är värt att studera deras argument så att - om en debatt skulle ske - jag kan debattera med fakta och inte bara hjärta(som allt för många som bjuds in till svt debatt får göra). 

Idag hade de publicerat en länk till ett youtube-klipp där en kvinnlig advokat påstås uppmana muslimska män till att sexuellt trakassera israeliska kvinnor. som vanligt kunde jag inte låta bli att läsa både kommentarerna på avpixlat, men också kommentarerna under youtube-klippet. Bland alla hatiska kommentarer fann jag två som jag tyckte var värda att fundera kring. Den första hävdade att undertexten var fel, att vad kvinnan egentligen säger är att nyhetsklippet handlade om Israels aggression mot Gaza. Den andra kommentaren var att kvinnan som intervjuas i videon konverterade till kristendomen strax efter sitt uttalande. 

Jag granskade också vem det var som publicerat klippet och fann att det var en man vid namn Walid shoebat. Walids egen hemsida känns dock inte så objektiv, så jag sökte mig vidare till hans wikipedialänk och - förstås - fanns det ett avsnitt som handlade om kritik gentemot Shoebat. Shoebats trovärdighet kan med råga kritiseras. shoebat hävdar att han är en föredetta muslimsk extremist som -94 konverterade till kristendomen. Han är också en stark support av staten Israel och förekommer ofta som expertkommentator på ämnet terrorism. Sen han konverterade har han flitigt predikat faran med islam. En kille man ser upp till på avpixlat och inte väljer att ifrågasätta, med andra ord. 

Hur var det då med kvinnan i videon, hade hon konverterat till kristendomen? Jo då, det stämmer vad jag kunnat se. Då är frågan, hur hon i ena stunden kan uttala sig så grovt, ett verkligt övertramp, och sen bli en from kristen? Missförstå mig inte, jag tror att folk kan förändras, men det här är verkligen ett stort steg att ta. 

Vidare läser jag att Nagla al imam 2010 blivit trakasserade av egyptiska säkerhetstjänsten... men jag kan inte riktigt se om detta var före eller efter hennes uttalade. Att undersöka vem denna Nagla al imam är har blivit mer intressant, via google hamnar jag bara på massa kristna sidor som tycks se henne som ett föredöme för att hon lämnade islam för kristendomen... men fortfarande, varför uttalade hon sig som hon gjorde(om det nu är sant, mina efterforskningar har ännu inte lett till vad jag letar efter, det vill säga ett uttalande från Nagla al imam själv. Jag återkommer med mer om detta. 

Tills dess undrar jag om någon av mina läsare kan arabiska och kan översätta videon åt mig. Det skulle vara intressant att veta om översättningen stämmer eller inte. Oavsett bör Nagla al imam inte ses som en representant för den muslimska världen. 

Dagboken: Babels torn

Inatt verkar alla i familjen sovit förbaskat bra förutom jag, det är tacken John blund ger mig för att jag förespråkar hans existens. Liv sov enda till kvart över sju, Nea hoppade runt i rummet som en överförfriskad kanin när jag vaknade och babblade om skönhetssömn medan jag försökte bända upp mina ögonlockar med hjälp av en tandpetare. Livet är orättvist.

Under morgonen har jag och Liv lekt babels torn. Leken går ut på att vi samlar alla gossedjur, oavsett art, och tillsammans bygger de ett jättetorn under solen och månen. Därefter dansar djuren runt tornet, förfriskar sig med diverse drycker och har allmänt trevligt. Alla förstår varandra, ingen äter den andre, de kramas och pussas och brottas på skoj i skuggan av den färggranna tornet. När Gud - som i leken gestaltas av Liv - upptäcker denna socialistiska glädje och väljer att tolka detta som ett hån mot hennes auktoritet, bestämmer hon sig för att greppa sin skallra och med aggression och ett öronbedövande BABABADADADA slå tornet i spillror. Klossar flyger, djuren flyr åt alla håll och när Liv väl raserat allt drar hon vidare för att leka med en nyupptäckt boll. Djuren vågar sig nu fram från sina gömställen för att bevittna ruinerna av sitt ståtliga torn. Dock har något hänt, de kan inte längre kommunicera med varandra, Liv har tagit ifrån dem språket. Rovdjuren känner en konstig känsla i magen, det är hungern som vaknat, och den kräver kött; mjukisgräsätar kött! Panik uppstår när björnarna, vargen, lejonet och tigern helt plötsligt börjar jaga kaninerna, sjöhästen, girafferna och katten. Det uppstår ett tumult och efter ett par minuter har alla gått skilda vägar. Kvar ligger ruinerna, och en Gud som förnöjt ligger på rygg och leker med en boll.

Nu har hon somnat och tanken var att jag skulle få lite plugg gjort. Men skolans hemsida fungerar inte, så istället blir det till att städa upp efter Babels torn-leken och invänta nästa leksession.  

Dagbok: Ormen är här

Hon kryper! Hon kryper, kryper kryper... eller ja, ålar sig fram. Fram går det i alla fall, fram till nu har hon bara rört sig i sidled likt en krabba, eller baklänges som en nostalgiker. Nu går det framåt. Eller ja, gå är väl lite att ta i. Med lite hjälp kan hon faktiskt gå, men balansen är till hennes besvikelse usel, förhoppningsvis kommer det dröja ytterligare ett par månader innan hon reser sig, tömmer en burk hårspray och traskar ut genom dörren. Tacka gudarna för det, nu tycker jag plötsligt att allt börjat gå lite väl snabbt. För ett par månader sedan låg hon bara där som ett kollo och log åt titt-ut lekar. Idag är det hon som vill gömma sig under täcket och överraska pappa med ett leende som kan bräcka den sämsta av dagar.

Så, nu kryper hon alltså. Betyder det att vi  måste möblera om, flytta upp böckerna en våning i hyllan och därmed flytta min skivsamling till en ocharmig låda i ett mörkt och fuktigt vindsförråd. Suck, om det vore så. Men icke, som hemmafar är jag sjukt uppmärksam på vad Liv har för sig. Jag är jäkligt närvarande när Liv är vaken, och behöver jag få något gjort får Liv sitta med mig. Datorn, läsa en tidning eller pyssla med smådelar går direkt bort. Däremot kan jag göra bädda sängen till en spännande lek, damsuga till en saga, tvätta till ett äventyr. Till och med att se på TV är en upplevelse tillsammans med mig, inte för att jag utsätter min dotter för ADHD framkallande aktiviteter men ändå... ändå.

Så, nu när hon lärt sig krypa är hon ointresserad av att sova förmiddag. Därför är det skönt att Nea är hemma och kan göra rätt för sin del av vårdnaden. Därför sitter jag här och skriver, dubbla inlägg, så att hon får kämpa på extra mycket. Ibland är skadeglädjen den enda sanna, mohahaha.

Liv "kryper" ut ur sitt nya rum

   

Dagboken: trötter

Barn innebär inte bara en massa skoj, som alla tycks tro. Barn innebär också en mental och fysisk omställning som omfattar att allt som hette vanor plötsligt kan betraktas som ovanor. Om du som jag, var en van nattmänniska som utnyttjade alla tillfället till sovmorgon som fanns att få, är denna omställning en förödande period. Till en början existerar där inga sovmorgnar, men efterhand börjar du omvärdera begreppet och betraktar snart halv sju som en sovmorgon.

Jag mötte en man i affären här om dagen som började snacka med mig då han också var nybliven pappa. Trevligt tänkte jag, en som jag.
 - har du vant dig vid tidiga morgnar? undrade jag.
 - Nej nej, jag sover som en stock. Min fru tar hand om det där, jag jobbar ju, svarade han.
Jag ville drämma godispåsen i huvudet på honom, ett förtydligande av hur mycket jag hatade honom. Istället log jag, drog en lögn om att jag sover lätt(varför gjorde jag det) och så vidare.... Fast ska sanningen fram spelar det ingen roll om jag är ledig eller ska jobba, det är - och utan att gå till överdrift - oftast jag som hämtar barnet på natten. Visserligen jobbar Nea men även före det och som nu, då det är påskledigt, så finner jag mig själv bärande på ett barn klockan 01-06. Jag ska erkänna, jag tycker det är asjobbigt. Men det är då, såhär sex minuter i efterhand så kan jag bara le. Jag älskar att känna mig behövd, att jag kan vara där och hjälpa, trösta och ta hand om en dotter som en dag kommer sucka, smälla igen dörren och hävda att jag inte förstår, trots att jag förstår alldeles utmärkt, men saknar ologiken för att se det som ett problem.

Att beklaga mig över tidiga morgnar har också kommit att bli lite av mitt signum, ett något uttjatat sådant för dem som följer mig på facebook. Så för att förtydliga, det är en skitomställning jag gärna varit utan, men jag genomgår den gladeligen för jag älskar att finnas där för Liv.

OBS: Bilden är iscensatt. 

Samt, att jag en dag vet att det kommer en tonårsdag då Liv gärna vill sova ut, en dag som råkar sammanfalla med en framtida dag då hennes pappa känner för att bruka sina feta högtalare för en nostalgisk förmiddag i punkens anda.

En dag, den dagen är långt borta.

(Fy fan jag vad jag hatar reklam. Varje gång jag ser en reklam tänker jag att: "den där skiten tänker jag aldrig köpa")

(Gud vad jag hatar den rödhåriga tjejen i Lendo-reklamen. Hon ger alla rödhåriga cp-dåligt rykte.)

Dagboken: Relationsproblem

Jag har ett stort vardagsproblem med Nea som håller på att haverera hela vår köksrelation. Nea envisas med att vägra lära sig öppna förpackningarna från Semper på rätt sätt. Hon har kanske lyckats 1 gång, under SJU månader. Det är så jäkla irriterande, jag är på gränsen till att bara storma ut ur köket och aldrig mer komma tillbaka. Well, inte före middag i alla fall.

ska det verkligen vara så svårt? Ta en titt på bilden här under, hur tror ni att förpackningen ska öppnas?

Fan, det är inget jäkla Kellogg's-paket. 

Dagboken: Hårvård och Malmö

Det börjar se risigt ut nu, på mer än ett ställe. Magen har börjar rulla ihop sig, den skriker "cykel, cykel, cykel" men det kommer ingen cykel. Ensam står den kvar, övergiven och tjock. Benen vill dansa, öronen vill höra musik ur med bättre ljud än det som kommer ur datorns inbyggda könsord-högtalare. Men det kommer inget ljud, det blir ingen dans, ensam drar jag en sommarvals i köket och drömmer mig bort till gamla dar, då cd var en pryl och inte en relik. Men värst är det nog för håret.

Hur ska jag få tid att gå och klippa mig, när ska det bli av när jag har en unge barnvagn som - och det är det fräckaste - ska med överallt. till råga på allt sitter hon bredvid mig nu och hoppar i sin barnstol, för hon vägrar sova. i vanliga fall skippar hon eftermiddagsluren, men idag vägrar hon bestämt förmiddagen. Kan hända att det inte bara var jag som utnyttjade långfredagen och tog mig en första välförtjänt sovmorgon på hundra år(till 08.45), döttra mi ska enligt vittne stigit upp bara en halvtimme tidigare. Det är sent, för en tjej som brukar rycka i leksakslådan redan vid 05.

Men tillbaka till håret och dess fåfänga ägare. Här och dagen satt jag med mobil i hand och skulle precis till att ringa frisören när jag insåg att det inte finns en rimlig tid att gå och klippa mig på. Självfallet kan jag gå efter det att Nea kommit hem från jobbet, men det är inte alltid så lätt att veta när det blir. Somliga dagar kan hon flexa bort tid, andra dagar jobbar hon över. Livet som hemmafarsa blev plötsligt ytterligare ett snäpp mer komplicerat.

Nästa vecka bär det va till Malmö. Grabbarna och gribborna på avpixlat och liknande råtthål har varnat mig, de ser det som att utmana ödet. de erbjöd mig en kevlarväst men jag tackade nej, om jag haft den under skjortan skulle jag se ännu fetare ut. Malmö må vara en stad där våldet eskalerat, men fortfarande begås det fler brott per invånare i både Stockholm och Göteborg. Detta är fakta ingen tycks vilja ta åt sig, Malmö måste ses som ett mångkulturellt misslyckande för om det inte gör det faller flera argument platt. Och nej, jag blundar inte för den utveckling som skett men jag har aldrig upplevt Malmö som en otrygg stad. Det har mycket att göra med hur du rör dig, i vilka kretsar och hur mycket du uppmärksammar din omgivning. När jag växte upp i Blekinge, närmare bestämt Fürer Åkerssons hemstad Sölvesborg, var det grabbarna i fotbollslaget som spöade upp oliktänkande. Om du var punkare, hårdrockare, politiskt aktiv eller avvek från "normen" så befann du dig i riskzonen och kunde åka på spö utan minsta vettigt argument. Som trettonåring blev jag misshandlad av ett äldre gäng och mina banemän hette Mikael, Niklas, Daniel, Andre etc. Jag gjorde en polisanmälan som aldrig ens registrerades, då det visade sig att det var en av grabbarnas pappa som var polisen som tagit emot min anmälan. Den sommarens erfarenhet gjorde att jag idag är mer vaksam, mer noga med hur jag rör mig och kanske också mer rädd; men samtidigt dömer jag inte människor efter etnicitet utan efter handling. Idioter finns i alla grupper, och ingen grupp består av likasinnade individer. Därför avstår jag den skottsäkra västen, och chansar på att min överlevnadsinstinkt för mig helskinnad tillbaka till Norrköping. Här bor vi förresten 200 meter från Hells angels, hur vågar vi?

Men, nu kom jag av mig igen. Vad jag egentligen skulle skrivit var att innan jag åker på fredag måste jag fått ordning på min hårväxt. I badrummet ligger en hårtrimmer och som sista utväg tar jag tjuren vid hornen och klipper mig själv.

glad påsk

Dagboken: Kommentarer del 2

JaHA ja, jag måste alltså gå in och godkänna kommentarerna innan de syns. Nu har det tekniska snillet i mig vaknat till Liv. Då ska vi väl se om det kommer rulla på som det ska.

Dagboken: God morgon

Idag vaknade jag klockan 05.10, men det var inte en leksugen unge som väckte mig. Snarare så väcktes jag av oro över att hon inte vaknat. Jag fattade mobilen och lös med den på de lilla Livet intill mig. Nog var hon i Livet alltid, men hon slumrade lika tungt som sin mor en meter bort. Så där låg jag, klarvaken 05.11 och funderade på varför mörker är så svart och varför andetag är det kusligaste jag vet - efter hjärtslag. Allt som kan upphöra, på en hundradels sekund, skrämmer mig. Andetag, hjärtslag, Livet, kärleken.

Daniel frågade mig härom kvällen vad jag tror. Jag svarade inte direkt, en tung fråga kräver att tänkas över. Jag har inte spekulerat över dessa ting på många år, jag har tagit känslorna för vad de är och det har fungerat bra... eller inte. Känslor bör ses som försummade om man inte analyserar dem emellanåt. Varför man känner som man gör, vad en känsla egentligen är, vem den riktar sig mot och varför. så när Daniel frågade mig häromkvällen vad jag tror, var jag tvungen att ta mig lite andrum innan jag svarare.

Mellanspel 

Igårkväll gick jag ner till tågstationen. Jag satte mig utanför på en bänk som vetter mot spåren och tittade på tågen som susade in och rullade ut. En kaffe från byrån fick värma mina händer, det var kallare än jag trott det skulle vara. Jag har alltid upplevt tågstationer som den enda plats du kan sitta ensam på utan att någon förbipasserande undrar varför. Om jag sätter mig på en bänk i parken känner jag direkt av blickarna; varför sitter han där, ensam, väntar han på någon, är han en galning? Inbillning, förstås, men det är ändå en känsla jag inte får när jag sitter på station och huttrar över en skållande het kaffe. Där kan jag lugnt sitta och betrakta tåg och människor, och de som ser tillbaka tänker nog bara att jag också väntar på ett tåg. Inbillning, förstås, det tänker nog: varför sitter han där, ensam, väntar han på någon, är han en galning? Men det är inte känslan som jag får.

Egentligen är nog min tågstation fascination(bästa rimmet) en aningens överdriven. Den växte ursprungligen fram ur allt pendlande som mitt liv bestått av. Varannan helg till Malmö sen jag var 5-6 år, upp till 15. Jag åkte skolbuss från sjunde klass till tredje året på gymnasiet. Mina vänner bodde inte där jag bodde, utan jag pendlade mellan ranchen och Blekinges alla hörn under sex av mina tonår. Jag flyttade till Motala ett år efter studenten, den blev en del resor hem. Västervik, samma sak; jag hade en flickvän i Malmö som ogillade att pendla och när vi gjorde slut räknad jag ut att jag lagt ca 20 000 spänn på resor. Vi snackar 8 timmars restid till Malmö, 6½ timme hem. Nästan varje helg. billigaste alternativet, förstås, vilket innebar att jag fick stå och vänta på en hel del stationer runt om i mörka småland för att ta mig hem. Jag kunde höra hur de hungriga vargarna smög på mig i skogsbrynet, jag bevittnade snåla smålänningar som försöka lura mig in på bara skinnet, men jag var snabb på den tiden. Snabb och mystiskt, så jag klarade mig fint.

Det har funnits en himla massa stationer i mitt liv. En gång missade jag och David tåget till flygplatsen och blev strandsatta i London vid midnatt. Vi rånade min kusin på hans födelsedagspengar och fikade upp dem på ett nattöppet café. Inte så mycket station, då stationen stängde klockan 01. Men helt klart tågrelaterat.

Jag och Marcus besökte Ystad under vår skåneluff 2003. På stationen, som inte var mycket till station egentligen, gjorde vi oss sovsäcksklara. Av en slump jonglerade jag lite med mina Devilsticks och vips, där passerade en blivande Clown som bjöd oss hem till sitt. Inte mycket station där heller, men helt klart tågrelaterat.

Saken är den, som jag försökte komma till redan i början av detta mellanspel, är att min stations fascination inte är så speciell. Jag har sällan besökt tågstationen om jag inte behövt resa  någonstans. däremot är det inte sagt att jag inte känner lugnet på tågstationen, anonymitet och en känsla av att tankarna kan vandra som de behagar, kanske locka fram filosofen och diktaren ur den skrubb han varit inlåst i sen hösten 2008. Det har mer varit på sista tiden som jag - när jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen - velat mellan tågstationen och stentrappan. rälsen eller vattnet, solnedgång eller fiskare. Jag reser inte lika mycket längre, det blir inte av då jag inte har några andra mål än det hjärta som just nu ligger och skriker på golvet i hopp om att jag ska komma och leka lite... och det ska jag, därför tar jag paus. Men det är inget som ni märker.

slut på mellanspel

"Möten med sig själv och med våra medmänniskor har med kärlek, empati, en positiv inställnin och närvaro att göra. Att älska är att beundra med hjärtat. Vad tror du?"

"Jag tror, för stunden, att älska är något som bara kan göras villkorslöst. Utan att kräva motprestation, utan att se till sig själv i första hand. Kärlek är kontroversiellt, för du kan inte älska för din egen skull, inte ens för någon annans. Kärlek bara är, och kan du sätta fingret på det, är det något helt annat än kärlek"

Ett förhållande däremot, är allt annat än kravlöst. En relation kan därför inte byggas på enbart kärlek, det krävs att du kan ge och ta emot det som någon ger tillbaka. du måste kunna kräva, men också ha överseende med din partners brister likväl uppskatta dina egna och kämpa för att övervinna dem. Även om kärleken är evig, kan en relation upphöra på en hundradels sekund - likt ett andetag. 

Dagboken: Kommentarer

Jag har varit lite bitter över att jag inte fått en enda kommentar i bloggen. så idag var Engla och Allan på besök, vilket var väldans trevligt. Vänner från förr har en tendens att aldrig titta förbi samt bo på andra sidan Sverige. Vi pratade om än det ena än det gamla, som vanligt undrade jag om de inte varslat personal på Allans jobb(vet inte varför jag alltid frågar det, har jag en dold agenda som hoppas att Allan ska stå utan jobb en dag?). Av slump trillade vi in på min blogg, och jag beklagade mig över att det inte är någon som läser den. Jag tror visserligen att det inte är så värst många som surfat sig hit, men Engla visade sig vara en av dem. Dock tyckte hon det var tråkigt att det inte gick att kommentera. Besynnerligt, tänkte jag, dock visade det sig att jag gjort det mer eller mindre omöjligt att kommentera i bloggen. Nu är den saken åtgärdad, däremot krävs det granskning av kommentarerna innan de publiceras.

I övrigt har helgen varit bra, Liv har haft väldigt lite lust att sova, vädret har varit upp och ner men Nea bakade cupcakes i går så att åtminstone sötsuget fick mättas. Jag har ett annat sug också - åka tåg. Jag älskar åka tåg och förr åkte jag tåg/buss ganska ofta men nu för tiden blir det mer sällan. Jag har min plats här i Norrköping, det är en bra plats och jag har en dotter som inte fixar att pappa åker tåg som han vill. Men om två veckor, då bär det av ner till Malmö för att fira min gamle vän Daniel. Jag ser mer fram emot tågresan dit och hem än själva festen, vad som gör tågresor så... njutbara är tiden det tar. Det finns ingenting jag som passagerare kan göra för att skynda på eller kontrollera resan, jag kan bara luta mig tillbaka och inandas lugnet och världen som susar förbi utanför rutan. Drömma en stund, lyssna på musik och kanske skriva av mig eller läsa en bok. Jag kan inte känna mig onyttig som inte gör något, för det finns ingenting jag kan göra som är nyttigt. Jag kan inte städa, plocka undan, gå och handla etc. Jag kan bara vara, och bara vara... det hör inte till vanligheten längre.