dagboken: det är bara

det har varit en lång vila, jag har varit tvungen att hitta tillbaka, börja fungera igen, som en bitter realist på verklighetsflykt. Måhända att stegen hunnit hjärtat före, måhända att det var länge sen jag lämnade den där viadukten som skar av gryningen vid svansen, gränsen som lämnade det eftersläntrande ljuset åt en förtärande - men ack älskande - skymning. Det hände sig bara en gång att jag kröp upp längs den otrampade branten för att skriva av mig, offentligt, men det var en gång som symboliskt blev platsen där alla drömmar fick färg och form... grådassig blyerts som bleknat bort. det måste varit 10 år sen minst. vart var jag, hur hamnade jag här?
jag avskyr när orden drar iväg sådär, om någon undrar så ska jag bekänna, jag har sällan något att skriva om, jag styr inte mina ord, jag låter meningarna föra mig framåt. Jag försätter mig själv i någon form av trans, jag kan närhelst avbryta(jag bryter ofta, halvfärdiga texter är lite min grej), men jag kan sällan styra. Hur jag gör nu? Jo men sällan är inte alltid.
Jag har tre perspektiv som jag använder mig av då jag orienterar mig genom livet. när jag skriver, då speglas bara två. Det första är det mest centraliserade; jag utgår från mig själv, likt en tonåring är jag universums mittpunkt. Vad jag tycker spelar roll, mina känslor är det enda som verkligen kan svida. Ja, mina och alla i min omgivning. Utifrån denna vinkel fyller jag mest på i min dikt och prosa hög. mycket halvfärdigt.
ur den andra vinkeln försöker jag se livet ur ett större perspektiv. Jag är en av alla, ibland är jag inte ens en del av det. Här är det samhället, idéerna, ideologierna, de stora åsikterna, konflikterna som sliter vår planet itu. När jag skriver ur den vinkeln, är det ofta som en kritiker. Här är det artiklar, rapporter, uppsatser etc. samt en och annan välriktad känga i skrevet på ett kommentarsfält. Dock lämnar jag mycket halvfärdigt också här, för då jag börjat utvecka en tanke vaknar en motsägelsefull djävul. Det krävs av mig att finna både motargument och vidare försvar mot min egen kritik. Jag tycker inte om att chansa: "kanske tänker ingen på detta". har jag funnit kritik mot mig själv måste jag debattera ner det. Eller, ge mig, om kritiken är befogad och jag inte har något bättre än argument baserade helt på känslor(" jag tycker så, därför är det så").
Om det är utifrån det andra perspektivet som jag oftast ser världen, är det utifrån mitt sista perspektiv som jag lyckas rama in mest. mest eller kanske ingenting alls. Här huserar meningslösheten, med dessa ögon intryckta i globerna är universum så oändligt stort, tiden som gått och skall komma är ofantligt lång. människorna som bor på jorden är hur många som helst, och alla sitter de och tänker på samma sak som jag. Det räcker med att googla en fråga, något du gått och tänkt på, och du märker hur googla fullföljer meningen innan du hunnit skriva ner den. vilket tyder på att hundra, tusen, kanske hundra tusen, tänkt samma fråga före dig. Du tycker så om en viss artist, i kommentarerna till youtube-klippet kan du se att tusen andra redan uttryckt dina känslor. De känner inte på samma vis, förstås, men ändå...
när jag ser världen ur detta mer, universella perspektiv och inser hur fåniga, menlösa alla våra konflikter, prestationer, idéer och berättelser är, kan jag sällan producera något vettigt om ens något ovettigt.
Där, fast i en världsrymd, promenerades på vintergatan med en klubba av smält betong på, som jag varit de senaste veckorna. men nu är jag tillbaka på ruta ett, och tillsammans med Patrick Isaksson ska jag nog ta mig igenom en sista sommarmånad tillsammans med lite fler inlägg.

Published with Blogger-droid v2.0.6