Drömmaren: Några rader och en text jag jobbar på

Jag har försökt att producera något nytt, något som inte är skamligt att publicera offentligt utan alias. Det är inte bara svårt, det är minst sagt - och jag säger mycket som aldrig hörs ut - omöjligt. Ibland börjar jag skriva på något helt nytt, men rad efter rad är tom på känsla. Det blir en berättelse, men inget mer. Jag hade en idé om en twitter-roman, något som skulle sätta press på att varje mening att te sig så perfekt det bara gick. Jag skrev väl... fyra, innan jag fann att idéen bar lika långt som mitt sinne för dramatik.

Men ändå, jag kan inte skydda mig bakom ett ohändelserikt liv, en vardag som inte inspirerar. Att börja drömma på beställning är inget jag är van vid, förr kom tankarna oftare än jag önskat. Idag dövar jag ett innehållslöst fantiserande med shoot-em-up och frågesport via rikstelevision. Men det borde inte vara så, jag ska inte behöva gå ut och svina bara för att framkalla produktivitet. Låt det destruktiva levernet tillhöra tonåringarna på grand, de utan oro skapar också sina egna problem.

Hur som, slut på förspel, här kommer något relativt nyskrivet som varken är korrekturläst, redigerat eller speciellt genomtänkt. Och än är det många rader kvar att skriva

Vi som vänner

På karlskrona sjukhus, intryckta i samma sal, låg våra mammor och krampade tillsammans. Du föddes ett par timmar tidigare, precis i tid. Min mamma hade gått flera veckor över tiden, därför drog läkarna ut mig strax efter klockan nio på kväll.

 

 

Mitt första minne av dig var när du klämde mina fingrar i dörren. Utspillda såpbubblor över trappen, ditt tvååriga grin sen benen lagda över ryggen, i samma sekund som jag skrek på riktigt. Därefter spenderade jag mina dagar med att se dig susa förbi i din go-cart, uppvaktad och beskyddad av de äldre grabbarna på gården, medan jag på min traktor av plast mest ansågs vara i vägen för leken. Leken jag bara ville vara en del av. Go-carts varade dock inte för evigt, och du kom tillbaka till mig när vi växt till oss. Under mormors gungställning hölls en illegal bröllopsceremoni med min syster som vittne och hennes vän som präst. Vår första puss, där under körsbärsträdets nertyngda grenar. Bröllopsresan gick till den förbjudna ängen, två kvarter för långt bort. Där satt vi i din snart urväxta barnvagn och pussades, som vänner gör bäst. För det ska vara tydligt redan här, att vänner vart allt vi var och allt vi någonsin kom att bli.

Då jag flyttade följde du med till huset mitt emot. Ett riktigt hus med två våningar och trädgård, precis som vi haft innan pappa flyttade till Stockholm. Du hade en pappa som var polis, vad min pappa gjorde var jag inte helt hundra på, allt jag visste var att han inte längre bodde hos oss. Du hade en massa bilar, men vågade inte leka med dem. Ett helt paraplyställ fullt med svärd, men du gillade inte att fäktas. Du gillade sport, och för din skull sparkade vi boll på gatan; den som förgäves försökte hålla oss isär. Du hade en dyr vattenpistol, men så fort du blev blöt ville du inte leka mer.

Det var nog därför jag föredrog att leka med dig hos mormor. Där var du som förbytt, där var du den modiga som vågade klättra högst upp i trädet och som alltid lockade med mig på idiotiska äventyr som ofta resulterade i ett par utskällningar. Hos mormor var vi nästan oskiljaktiga, allt vi gjorde det gjorde vi tillsammans. Den första tråkigaste dagen i mitt liv som jag minns, var ett påsklov då du inte var hemma. Vem var jag, utan dig? Jag minns när jag sårade dig, fast skulden egentligen var din. Du hade stulit ett snöre, som jag visste var min mormors, och din bror begick mened då han hävdade att snöret tillhörde er familj. Jag blev så arg, över ett snöre från en playmobile-dykare, att jag kastade grus i dina ögon. Ack, sådana tårar har jag inte sett falla sen dess. Du svor att berätta för din mamma, din pappa, din äldre bror, jag var tvungen att göra allt för att du inte skulle gå. Så jag åt sand, en hel näve sand, och du började skratta, och vi glömde allt. Du fick snöret med dig, men gav senare tillbaka det.

I kvarteret var det inte många som ville leka med dig. Jag vet inte om det berodde på att du var tjock, eller om det var för att din näsa pekade upp och dina tänder stack fram. Vi var många barn i kvarteret och ofta lekte vi allihop i grupp. Du hamnade dock alltid utanför den gruppen. Däremot, om jag ensam byggde sandslott på lekplatsen och du av en händelse tittade förbi, lekte jag gärna med dig. Jag ogillade vad du gjorde med snigeln, fast din hemliga koja intill familjen Byquists staket fick mig att glömma allt krossat skal i världen. Så nära inpå, ändå hade jag aldrig sett den förut. Den dagen lekte vi som vänner, riktiga vänner.