Jag har gått från att vara en ständig skrivare till att bli en intensiv läsare. Förr läste jag knappt nyhetsrubrikerna, jag bildade mina egna uppfattningar utifrån ett ganska så självcentrerat filosoferande. Nu för tiden läser jag allt jag kommer över: Nyhetsartiklar, bloggar, ledare, krönikörer, sportsidorna och - kanske framförallt - kommentarer. Mitt intresse har gått från mina egna tankar till andras åsikter om än det ena till det andra. Jag är kanske Sveriges bäst belästa person när det kommer till andras uppfattningar om världen. Själv kommenterar jag sällan, följer man diskussionerna märker man efter ett tag att de flesta inte läser igenom vad som skrivits utan enbart vill göra sig sin egen åsikt uppmärksammad. Gårdagens exempel är facebook-gruppen för den kommande Bråvallafestivalen. Någon postar ett inlägg med uppgifter om att Green day skjuter upp sin kommande världsturné, vilket kan resultera i att de inte kommer till festivalen. Redan i inlägget efter skriver någon annan om vilka låtar de hoppas på att greenday ska spela, följt av en tredje som skriver om hur hen ser fram emot spelningen. Det är ett trivialt exempel bland många mycket bättre, poängen är dock den jag utlyste - folk bryr sig mer om sina egna åsikter än andras.
Är det ett problem? Både ja och nej. I större sammanhang går diskussionen förlorad om kommunikation sker ensidigt, vilket retar mig som läsare. Men vad spelar det för roll, diskussioner på kommentarsfältsnivå leder sällan till någon ändring i opinion eller världsförbättring. Varför jag uppmärksammar det här är mer för att jag själv delvis tappat intresset för att återge min egen åsikt.
November berörs av ett projekt vid namn "National Novel witing month", något jag planerade att hänga på. Dock har jag inte fått en sida skriven, jag bävar för att ta till mig orden. Jag saknar självkänslan som krävs för att skriva, eller naiviteten att tro att jag kan. en ständiga läseren i mig upplever gång på gång hu duktiga skribenter det finns där ute, även om de flesta journalister inte kan skriva en bok. Det har märkts förr, hur inrutat och tråkigt en del journalistförfattare skriver, dels sakligt och dels omotiverade metaforer. Jag tänker inte nämna någon vid namn, men ett par av våra största deckarförfattare i Sverige må skiva spännande romaner, men deras språk har aldrig lyckats tilltala mig. Det är inte så att de är "dåliga" på att skriva, snarare tycker jag att språket är för lättläst och korrekt att det i slutändan inte träffar mig där jag vill att det ska göra; i hjärtat!
Jag läser gärna poesi. Kanske är jag en av de få som gärna läser poesi, och som ett par gånger i månaden lyfter en diktsamling ur högen och låter blicken flacka igenom de ganska så barskrapade sidorna. Så mycket plats för så många ord, ändå utnyttjar de bara ett fåtal rader långt från marginalen. Men en dikt kan ge mig så mycket mer, en stilistisk formulerad mening träffar där den ska. En del dikter är riktigt usla, för tillfället läser jag Strindberg(bara för att) och det mesta är skräp, men så kommer den där meningen som - citerad ur sitt sammanhang inte betyder ett skvatt - slår hål på kevlaret och blöder ner mina jeans.
Diktböcker säljer dåligt, till min fördel. På antikvariat kan man hitta mycket bra poesi för för väldigt lite pengar. Anledningen till att dikten blivit så bortglömd idag, lite förlorat sin status, beror säkert på alla andra mer lättillgängliga konstformer som dykt upp de senaste kvartalen. Samt att folk vill ha mer för pengarna, jag likaså. Om jag hyr en film söker sig blicken oundvikligt till speltiden. Är filmen under 90 minuter lång tvekar jag, speciellt om den går under rubriken "äventyrsfilm". Helst vill jag att en film av den genren(tillsammans med sci/fi, action, fantasy) ska vara uppemot 2.30 minuter; hur ska de annars få med allt? En drama kan dock gott och väl vara 90 minuter, en komedi runt 25 minuter.
Nu svävade jag bort igen, men det känns bra. Det är mitt sätt att skriva och berätta, jag kan hålla mig till sak om det behövs men vem sätter gränserna för vad jag får skriva på min blogg? Google kanske, som äger skiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar