Det har varit en tuff tid de senaste veckorna så det har inte blivit mycket skrivet i bloggen. Mest för att jag inte riktigt förmått mig att sätta mig ner och berätta om min, egentligen, ganska obetydliga vardag. Sett ur ett kosmos-perspektiv är dock alla liv hyfsat obetydliga, kan inte se vad som gör ett Liv mer eller mindre värt och speciellt än ett annat. Ett liv är vad du gör det till, vare sig det är ditt eller någon annans som du värderar högt.
Jag inledde sommaren med att åka till Blekinge. Jag var där 1½ vecka, mycket längre än de 3 dagar om året som jag brukar spendera i mitt förflutna. Jag försökte hinna med så mycket som möjligt, även om jag mest såg fram emot en dag då ingenting var planerat. En sådan dag var dock svår att komma över. Det blev en hemvist med ett fullspäckat schema varav endast två dagar gick åt till att inte göra ett skvatt mer än att hänga i poolen(jo, mor och styvfar har byggt sig en pool) och låta mamma(farmor) sköta om sitt barnbarn. Det är alltid tacksamt med lite extrahjälp, jag kan nu förstå hur bra min mamma/moster/morbror måste haft det då de när som, kunde lämna över sina ungar på sin mamma. Jag har aldrig satt min fot på ett dagis eller ett fritids, jag spenderade mina eftermiddagar hemma hos min mormor fram till det att vi flyttade. Jag återvände dock om helgerna i flera år framöver, så fort det var en konsert i Sölvesborg så visste jag att det fanns en säng hos min mormor dit jag kunde fly när scenljuset gått ner. Vi ska vara glada att det fanns en plats där vi alltid kunde finna trygghet, alltid var välkomna och om fanns där för att knyta oss samman - vi i familjen.
Jag hann träffa mormor, om än blev besöket kort. Liv tog upp mestadels av tiden som den uppmärksamhetssökande unge som hon är, och det blev verken kortspel eller utrymme för diskussion och nostalgi. Men i vanligt ordning fick vi fika. Som min kusin sa; "Det är mormor som gjort oss så fikaberoende." När vi åkte därifrån stod hon, som alltid, och vinkade - som hon alltid gjort under hela min uppväxt. Det kom aldrig på tanken att reflektera över om en mormor verkligen behöver vinka åt ett barnbarn som passerat 12 år, istället grämde vi oss fördärvade över de gånger hon inte gjorde det. "Vad hände nu? gick hon på toaletten eller ringde telefonen?" Huvudvärk.
Som ni kanske förstått gick min mormor bort två veckor senare. Jag hade precis hunnit hem och installerat mig i vardagen, börjat kolla jobbannonser och vant mig vid för lite yta. Då kom samtalet, just när jag var ifärd att tvätta de kläder som bott i en väska i 1½ vecka. Det var min kusin som ringde, och även om jag trodde på vartenda ord han sa så ville jag få det till ett sjukt skämt. Men det var inte skämt, och jag började leta biljetter för att åka hem. Allt blev upp-och-ner, men Nea ställde upp och tog ledigt för min skull, och på fredagen åkte jag med Erik tillbaka till Blekinge. Det var inte ett kärt återseende, men en känsloladdat sådant. I tre dagar satt jag tillsammans med den familj som hade möjlighet att närvara, intill mormors sida på sjukhuset. När helgen var slut åkte jag med min syster till Kalmar, varifrån jag tog tåget tillbaka till Norrköping(byte till pendeln i Linköping).
Det var en av de, trots situationen, vackraste tågresor jag någonsin gjort. Det var ett magiskt sommarland som brutit sig upp ur marken, tunga trollska skogar, sköna ängar och små pittoreska samhället som lyckats överleva i en urbaniserad värld. Skogarna skars itu av sjöar och strömmar, som i sin tur spräckte solljuset som föll från himlen. Jag hade glömt mina hörlurar och var bortom förstånd till sömn, men resan var så vacker att jag satt som bunden med blicken ut genom fönstret medan fyra timmar susade förbi.
Två dar senare var hon borta. Det är svårt att förstå, i mitt hjärta är hon fortfarande högst levande och klagade på allt som inte står rätt till, men alltid med ett leende på gipan. Det gav sig inte för orden att berätta om den (första) underbara Blekingeresan, första midsommars på tio år utan jobbkläder, poolbad och familjedag, vännerna med skolkatalogen och fotbolls-em som gick som det gick; inte alls för Sverige. Jag torde inte skriva om uteblivna strandpromenader i solnedgång, eller Livs första möte med vågorna och (näst)kusinerna, Neas traggliga resande upp och ner, sjöodjuret i poolen, den billig producerade danska rullen som väckte tankarna att om, om allt det underbara vi faktiskt har här.
Nu är en del borta, men i mitt hjärta kommer hon för alltid leva kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar