tisdag 3 juli 2012

Dagbok: Vackraste bland själar


Jag kan bara tala för mig själv, för mer än så är jag inte.
 För mer än så är ingen.

Jag har svårt att finna ord för hur jag känner just nu.  Om det går att uppleva tomhet, är det vad jag nu går igenom. Men tankarna är allt annat än tomma, det snurrar och surrar om både det ena och det andra. Jag tror att det inte riktigt gått in än, för mig så tar det oftast ett par dagar. Så var det när farmor gick bort, så är det också nu. Det här blir rader utan sammanhang, jag förbjuder mig själv att redigera i efterhand, även om just den här raden är den sist skrivna.  

Jag fick samtalet precis innan jag skulle gå in i affären och handla. Liv sov i sin vagn efter en hård eftermiddag på lekplatsen.  Jag önskade att jag kunde krypa ner hos henne, söka tröst hos den som ännu inte vet vad sorg på den här nivån innebär, Men det gick ju inte. Vagnen är för liten för två.  Istället för att utmana rummet, gick jag raka vägen bort till hylla tre och stoppade ner en förpackning oboy(om än inte rätt märke) i korgen. Sen bort till mjölken – om det är något jag alltid kommer förknippa med minnet av vad som var och nu är försvunnet, är det varm oboy. Kanske med en kaka till.

Det ligger dock mycket sanning i det som min kusin sa här om dagen, när vi satt utanför sjukhuset och väntade på att världen skulle vändas om: det känns som om barndomen plötsligt tagit slut. Även om det var länge sen ljudet från lekarna rungade ut, och gubbarna nu ligger dammiga i en låda på vinden. Jag har inte hört klockorna sen de tystnade och skolväskan hängdes av och sen aldrig mera på. Det var länge sen, men under det taket var jag alltid ett barn. Det var en plats som vilket barn som helst kunde känna trygghet, trots att dörren inte gick att stänga ordentligt, och krypen härjade fritt i källaren. Nu, vem vet om jag någonsin kommer återvända dit. Och om, kommer känslan av trygghet ändå vara bortblåst av vindar som viskar om förändring – en svår men ändå naturligt tvungen sådan. Om jag återvänder blir det i minnet, och när jag reser därifrån kommer jag vinka mot det fönster som alltid vinkade tillbaka.

För precis en vecka sedan kände jag fortfarande hopp. Jag lyckades lifta mig ner till Blekinge med en bekant som aldrig varit en vän men som ändå ställde upp när jag verkligen behövde hjälp. Det hade hunnit bli fredag och hoppet hade väl börjat svikta, om natten vände jag mig istället till sagan och önskade på varje fallande stjärna. Jag önskade att tiden kunde ta tillbaka vad den gjort mot oss – och om och om igen mumlade jag ”det finns så mycket kvar, det finns så mycket kvar.”

Och nog finns det mycket kvar, händelser slutar inte trilla in bara för att ett par ögon inte längre finns där för att beskåda dem. Vår närvaro i världen är ytterst begränsad, vår betydelse skulle inte finnas till om vi inte skapade konflikter att arbeta mot. Utan en människans illgärning, kan en annan människa inte bli en hjälte. Men ett gott hjärta kräver inga ovationer, det vinner på dina leenden.  

Stjärnorna har dock sedan länge slutat lyssna på den prins som inte längre är sjutton. Jag har ingen makt över ödet, jag kan inte förändra det som på naturlig grund skall ske. Jag kan bara bevittna, och gråta mig fördärvad vid din sida. Inom mig hör jag din röst, du klappar mig på axeln och säger: ”vad är det Sanderman, vad är du ledsen för?” För din skull. För min skull. För släktens skull. Det skulle inte gå till såhär, hur det skulle ske har jag dock inget svar på. Kanske var det för det bästa, som någon sa, men aldrig kan jag gå med på det.

I tre dagar, med undantag för sömn och en och annan promenad, satt jag där och stirrade mig blind av maktlöshet. Jag ville skaka, ruska, viska och kittla – men jag fick nöja mig med att trycka och gråta. Men jag var inte ensam, familjen var där. Vi varvade gråt med skratt, ibland satt vi tysta för att senare brista ut i en diskussion om något helt irrelevant för situationen. Jag tror det hade gjort dig lycklig att se oss. Sista dagen var jag tvungen att ge dig mitt avsked. Jag sa som det var, utan utsirningar; jag måste hem för att ta hand om min dotter. Jag fick chansen att läsa min nyskrivna dikt, ett farväl på mitt eget vis. Jag fick chansen att kyssa dig på pannan, något jag aldrig kan minnas mig gjort.

 Jag skulle gärna stannat längre, till vilken nytta vet jag inte. För att du skulle slippa vara ensam, men det var du inte. Du hade de som kunde, och på håll även de som ville.  Liv behövde mig fysiskt. Hon behövde ett leende, en utvilad lekledare som kan bära henne på sina axlar, som kan laga hennes mat, hålla i hennes sked, vagga henne till sömns. Hon behövde mig, och det vet du. Därför tror jag inte du tog illa upp. All den glädje jag ger henne, alla lekar jag leker och alla sånger jag sjunger – allt har jag fått från dig. Du var min lärarinna i lycka, även om mamma gjorde bra ifrån sig också.

Jag fick en paus i skrivandet, käkade en pizza och såg ett par nummer på allsång. Det var kanske den brytningen jag behövde, minuten senare föll allt i bitar. Jag sitter bland utemöblerna och studerar en kvarglömd sportflaska. Den är lila, som stenarna i det halsband jag köpte och som blev buret lite fler än en gång. Eller som tröjan, jag minns att jag tyckte den tillhörde en annan generation, men så gör vi alla. Ett par samtal senare har jag byggt upp det slott som rasade samman. Kusinen som är som den bror, systern som är nära men alltid så långt bort, och mamman som till trots är den starkaste av oss alla. Hon håller oss uppe, och påminner mig; ”det var det bästa som kunde hänt.” Jag har lättare för att tro det nu, hennes argument är mer genomtänkta. Hennes tröst väger tyngre, det är moderskapet privilegierat.

Släkten före allt, familjen står mig alltid närmst. Vi må vara utspridda men aldrig splittrade, även om spindeln övergivit nätet vill jag inte se hur trådarna löses upp. Kan vi hålla ihop, inte för någons skull utan av vår egen vilja, blir arvet som vi alla tillhör ett prestigefyllt sådant.

Kanske är det så att barndomen tagit slut, att bli vuxen handlar kanske om att lämna bakom och gå vidare. Men gud – om du ursäktar mormor – förbjuder att vi glömmer, den vackraste kapitlet i vår historia.

Vila, intill frid och lugn,
med kärlek som aldrig överger,
och låt oss barn som är kvar, sköta disken. 

Min älskade dotter, i famnen på min älskade mormor
(1927 -2012)

4 kommentarer:

  1. Åh, hjärtat.... <3
    Du vet var jag finns! (I tanken är du mig nära)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet var du finns, men jag är osäker på vem du är?

      Radera
  2. alldeles där bredvid, eller kanske lite snett bakom
    närhelst du behöver; en vindpust, ett tryck i handen,
    en tanke på något helt annat som skingrar och lindrar
    att bli vuxen innebär nog, förutom att lämna bakom och gå vidare, att sortera ut och bära med sig det som gör en starkare
    något det tycks mig väldigt tydligt att du gör

    tusen kramar, tusen löften om kaffekoppsstunder
    när tid och lust faller in!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack E, jag ska bära med mig det i tankarna när jag plockar fram flyttkartongen.

      Tid och lust kommer falla in,
      säkert inte samtidigt men,
      också en del av vuxenlivet antar jag.

      Radera