Förälskad.

2002 var jag sjutton år. De flesta jag känner som varit sjutton instämmer när jag hävdar att som sjutton, då visste du allt om världen och världen; den cirkulerade runt dig. Du gick aldrig utanför dörren utan att dra känslan över huvudet om att alla där ute kan komma att titta på just dig. Om du fortfarande har den känslan när du närmar dig trettio så grattis, det måste kännas bra för dig. Men du kanske blir sårad när säger att världen och du bytt omloppsbana, och de flesta blickar glider av dig som vatten. 

(om du nu inte är en kändis på A, B eller C nivå, som lyckats förkroppsliga den där känslan och gjort den till en del av dig: som en arm eller ett felkammat hårstrå)

Härom natten blev jag smått road när jag i ett sms fick frågan om jag tror på att bli förälskad. Det är en fråga som kanske passat sig bättre för elva år sedan, då hade jag haft det där svaret som majoriteten vill höra. Ett svar som, oavsett innehåll, är en gnutta gjutet i naivitet och kommer direkt från hjärtat. Idag kan jag inte låta bli att lyfta det till en akademisk nivå. Jag måste problematisera frågan, ställa ett dussin motfrågor i stil med menar du rent objektivt eller är frågan retoriskt ställd och vad var det då jag skulle bli varse om? 

För objektivt sett, hur jag subjektivt valt att se på världen med fakta via forskning(och inom de fält jag anser vara legitima), så finns där ingen tvivel om att man kan bli förälskad. Men den känsla vi kallar förälskelse är biologiskt styrd och består av en en rad kemiska processer. Anledningen till att hjärtat bultar i panik, kroppen känner sig full av engeri men magen inte kräver ett skvatt föda beror på att opiatsystemet sätts igång och fenyletyalmin(kemiskt amfetamin) kraftigt ökar. Vidare ökar dopaminhalten och adrenalin och kortison frigörs, samt att - och kom inte och påstå något annat - könshormonerna blir mer aktiva. A.K.A you wish to fuck, även om du försöker förtränga den tanken på grund av kristen inavlad moral. Varför man dras till en/flera specifika personer är forskningen som jag förstått det lite oense om, men diverse experiment antyder på att det har med doften att göra. Samt utseendet, förstås(faktiskt). 

Kärlek då? Att älska någon när förälskelsen lagt sig? Ja, det kan du läsa mer om här. 

Men...

 om då frågan var retoriskt ställd, det vill säga en fråga du egentligen inte sökte svaret på. Du önskade kanske inleda en diskussion om någonting annat. Frågan om jag tror på att bli förälskad är väl ganska självklar, jag har ju lika lätt att bli förälskad som jag har för att hata, och lite sådär narcissistiskt påstår jag att ingen blir förälskad lika ofta som jag blir- men sen har jag också ett förbaskat känsligt luktsinne.

Ungefär här börjar jag fundera på om retorisk fråga verkligen var betydelsen jag letade efter.

Du kanske är förälskad, eller mentalt förblindad som vissa kallar det. Du har aldrig varit mycket för ord, jag ger dig det, men du ville kanske trots det uttrycka något. Något jag borde förstått, utan akademisk kunskap. Du kanske ville att jag skulle svara som en efterbliven sjuttonåring: 

"Jag håller på att förlora förståndet på grund av en annan människas blotta närvaro, och är det inte kärlek så må gudar och läkarkåren hjälpa mig, för då är jag troligtvis sjuk"

  Dagboken 2002-02-11

  

Finns där inte en risk då, att vetskapen och vidare tron på att de kemiska processerna tillsammans med sociokulturella förklaringar om vad kärlek är, gör att varje förälskelse går en cynisk död till mötes? Ja, borde vara det uppenbara svaret. Men saken är den att det spelar ingen roll hur mycket kunskap jag har, går jag i fällan gång på gång ändå. Det har vi historien som vittne till. Borde människan inte vara för intelligent för krig, religion, marknadsekonomi och miljöförstöring? För intelligent för att låta sig drabbas av den ganska förödande(men ack så underbara) känslan av förälskelse? Det är just där vi stagnerat, teknologi och vetenskap har passerat oss för människan håller sig själv tillbaka då vi fortfarande tar beslut baserade på känslor. Mångt och mycket vore till det bättre om vi var mer en mer rationell varelse. Vissa saker vore dock mycket tråkigare. För vad finns det att kämpa för, om inte känslan av att ha det bättre, Oavsett din subjektiva uppfattning av vad det är? 

Så om jag tror på att man kan bli förälskad? Ja, det tror jag. Jag kan förklara det ur ett vetenskapligt perspektiv men jag kan inte undvika det.