höstfåglar.

Om jag ska fråga mig själv hur jag mår? Jag har känt mig lite krasslig på senaste tiden, alla i familjen har varit sjuk i perioder. Det började med mig, sen blev Liv febrig och därefter följde Nea på med samma symptom. Sen blev Liv snuvig och jag fick en tjock klump i halsen som troligen vandrat sig upp från magen där den legat och växt de senaste månaderna. Jag harklar mig och dricker varmt vatten, sötat med eukalyptushonung. Honung har alltid hjälp mig, i tonåren var halsen ett återkommande problem. Jag levde sida vid sida med vattenkokare och honungsburk, med en skarfs knuten runt halsen. Problem med halsen? fråga mig om de bästa husmorstipsen.

Klumpen. snart har jag harklat och spottat ut den, fyllt handfatet med tjockflytande gul sörja som kommer ta veckor att spola ner. Men jag gör det inte till mitt problem, för om allt går som det ska så böjer jag mig ner om tio dar och lyfter den första flyttkartongen. Jag hoppas på att klumpen ska vara helt borta tills dess, jag vill inte leva ensam med något ofräscht dinglandes i svalget.

Det har varit planerat i månader. Vi kom överens på midsommarafton, efter en mysig dag i parken med dans runt fallosen, picknick på gräset och en vända på lekplatsen. vi låg i sängen hemma, gömda bakom varsin mobilskärm - jag läste väl någon ledare och Nea bläddrade bland bloggar - då hon plötsligt(men inte oväntat) kläckte vad vi båda tänkt på i kanske två år. Det blev inget bråk, det kändes liksom okey, för vi var båda överens om att det troligtvis var för allas bästa. Vi sa att det inte var någon stress, jag skulle flytta till hösten så fort jag hittat ett eget place, hon skulle bo kvar och vårdnaden för Liv skulle bli gemensam. Inget av det har förändrats, men något föddes i min mage. En liten, mikroskopisk klump.

När sommaren led mot sitt slut började klumpen att växa. Att separera från Nea var inget problem, vi har levt som vänner i mer än två år och då menar jag två vänner som emellanåt går varandra på nerverna. Klumpen fick sin näring för de skuldkänslor jag känner gentemot Liv. Världens vackraste, underbaraste lilla väsen som inte förstår vad det är som kommer hända, hur hennes Liv kommer förändras om nu bara ett par dagar.

Förlåt, klumpen växer sig större när jag tänker på den. Den ligger och trycker mot tårkanalen, följande rader kanske inte blir så bra.

Nea säger alltid att: "hon kommer inte minnas det här när hon blir stor" men hon är inte stor, och det dröjer tills hon blir det. Nu kommer hon minnas de närmaste veckorna, att prata korttidsminne är att förneka den utveckling vi sett den här sommaren. Hur hon alltid pratar om mamma så fort hon ser ett flygplan(Nea flög till London i somras) och hur hon bara genom att se texten, vet att det är min syster som ringer(och att hon bor med Nicklas, för det är Nicklas hon vill prata med när det ringer). Så jo, jag har skuldkänslor för hur vi kommer riva upp hennes värld och göra det mer komplicerad och oförstådd än vad den redan är.

Men skuldkänslor är inget bra skäl till att hålla kvar. Vi kan inte leva med varandra bara för Livs skull, det skulle inte vara rättvist mot Liv heller. I längden är det för det bästa, och hon kommer vänja sig. Det gjorde jag, mina systrar, mina kusiner(ja, nästan samtliga är faktiskt skilsmässobarn). Jag ska bara se till att jag inte blir den där pappan som det tog emot att åka till, som alltid prioriterade i ordningen: Jobb, kvinnor, bilar och barn.

Det är väl av den anledningen jag inte berättat något för min pappa än. Jag kommer göra det först när han ringer och säger att han har vägarna förbi och vill stanna till och se hur det är med hans barnbarn. Jag förmår mig inte berätta för honom, han skulle inte förstå och vidare tror jag han skulle försöka påverka mina beslut. Flytta till Stockholm, kräv vårdnaden, börja jobba med mig. Allt det där som han gjorde, då han och mamma gick skilda vägar. Men jag vill inte att Liv ska bli ett pendelbarn, som varannan vecka spenderar fyra timmar på tåg och måste avstå från fritidsaktiviteter på grund av att hon bara kan vara med varannan helg. Som från det att hon fyller åtta inte vill åka mer, inte för att hon inte älskar sin pappa utan för att det aldrig är vardag, det aldrig är köttbullar utan alltid någon gratäng och att det alltid är nötter i chokladen för pappa aldrig lär sig att hon är allergisk mot nötter, för han är aldrig där.

Jag tänker vara där för Liv. När hon kom hem, späd som en pinne och fläckfri i hyn. Rädd för sina egna gäspningar, med små händer som inte visste mer än att greppa - greppa tag i allt. Jag brukade sitta hos henne på natten när Nea somnat. Jag knölade in min finger mellan hennes greppande små, och lovade dyrt och på gränsen till heligt att jag alltid ska vara där för henne. Jag kan inte skydda henne mot allt som gör ont, men jag finns där för tröst. Och om något skrämmer henne, som den minsta elaka lilla gäspningen, ska det alltid finnas en hand där för henne att greppa.

Även där finns det skuldkänslor. Inte så att jag inte litar på Nea, hon är en bra mamma och kommer skydda Liv med sina strama biceps lika bra som mig. Men jag kommer inte finnas där, jämt. Jag vet att en dag kommer hon flytta till ett eget hem, och i Tonåren kommer hon söka sig till vänner framför en asjobbig farsa, men jag tänker nu. Fyra-tre-tre-fyra, det är så det är tänkt att vi ska lägga upp umgänget. Att jag inte varje natt får vara där för henne när hon somnar, om hon somnar(hon gillar busa, springa runt runt runt i rummet och skrika "jag vill inte sova, jag vill inte sova"). Det är väl en vanesak, men det kommer vara jobbigt i början.

Så, vi bråkade idag. CensurCensur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur Censur . så jag åkte och köpte mig extra tåliga flyttkartonger, för riktigt tunga saker, som klumpar.

Det är höst nu. En bättre tid att börja något nytt finns nog inte.