kortnovell: Snöänglar

Ibland ligger jag kvar i snön, långt efter det att vi rest oss och gått vidare. Jag ligger kvar och hör hur vi skiljs åt uppe vid vägen, hör  den subtila skillnaden mellan våra steg då vi går hem - var och en åt sitt håll. Mina dröjer kvar, jag släpar dem efter mig. Gång på gång vänder jag mig om för att se om du gör det samma. Men dina steg, de skyndar hem. Kanske anar du redan vilken sorts person jag är. Kanske vet du redan, att jag tre veckor senare ska knulla din kompis. 

Jag ligger kvar i snön, hör hur änglarna kraschar runt om. Perfekta siluetter i januarimörkret. Jag slår ut med armarna, benen, rör dem upp och ner, ut och in. Jag leker med tanken, ler mitt fåniga leende. Tänk om...

Jag rullat över på sidan, inte varit så rädd för att bli lite våt under nageln. Och du, vridit på nacken, sådär 45° och mött min blick; grönblåa är långt ifrån bruna. Min mun, halvöppen en halvminut, om jag sen sagt något i stil med: "jag älskar dig! jag vill ha dig långt in under huden, jag vill se om det går att vakna lycklig resten av livet". Kanske inte sådär rätt på, men någon åt det hållet. Eller varför inte tystnad? du var en svenskt skolad skådespelerska, du hade nog uppskattat ett luftigare manus. Tystnad, stadig på blicken och en prövande kyss. Först på kinden, försiktigt. sen ner, in under halsduken, förbi skuldran och sen kvickt upp igen, dit den hör hemma. Inget slår läppar mot läppar. eller, om jag skippat allt strunt och låtit oss få det överstökat. Första kyssen blir aldrig bra, allt jag ville ha gjort var att väcka din uppmärksamhet, få dig att förstå att du var den jag tänt stjärnorna för - ända sedan september.

Vi reser oss ur snön och går upp mot vägen för att säga adjö, och vi lämnar mig ensam kvar i min änglasiluett. Jag hör oss småprata, strunt förstås, sånt ingen vill höra än mindre ha sagt.

Så susade den sista taxibilen förbi och vägen stoppades åter om under ett ,vitt nystruket täcke.  
"hej då, då"
"hej då, sov gott."
"det ska jag"
Du vände dig om, Tynade snabbt bort. Jag dröjde först kvar men sen vände jag mig om, tog ett par prövande steg i motsatt riktning. Men jag kände ganska snart att det inte gick. Ibland visste jag med mig hur fel någonting var, och i sådana lägen fanns det få bra beslut att fatta. Jag snurrade på brusten klack.
"Snön faller..."
Vad sa jag? Vad ville jag ha sagt? Du stannade, inramad i kristalliserat vatten stod du stilla  och likt ett spjut klöv du snöfallet. Kanske visste du redan då vilken sorts person jag var. Kanske svalde du hårt, förbannade dig själv, bet och slet i svullen läpp. Kanske ångrade du dig på förhand men du ville ha chansen. Ditt innersta, ett hjärta i panik, skrek av lycka för att jag tillslut fått tummen ur mörkret och tagit till handling. Och tavlan jag nu sitter med i handen, skisserades om. Du vände dig.
"Ja, snön faller"
"Och jag, jag faller med, om och om igen. Då, förr, nu och snart faller jag igen."
Du log, i din improvisation.
"varför faller du?"
"För jag är så svag. Jag blev och jag förblir, från den dagen till dagen efter den här och alla dagar därefter."
Vi märkte det aldrig, men våra skor hade skött spelet väl och där stod vi nu, ett par avskurna centimeter ifrån varandra. Du och jag, på den väg som skulle tagit oss hem - var och en till sitt - fängslade på en nylagd trottoar.
"vad hände den där dagen, varför blev du så svag?"
Andetagen kortades av, jag hoppades innerligt att min andedräkt inte skrämde dig. För många öl, för många cigaretter, ytterligare en kväll i gemenskapens periferi.
" Den där dagen, förbanna eller prisa, jag såg någon mina ögon inte var beredda på att se, någon min själ var för klen att låta slippa förbi, någon som skrämt mitt hjärta, fram till ikväll."
"vem såg du?"
...

Jag reser mig upp ur gräset, det var länge sen snön smälte bort. Stan är ommöblerad, ingen av oss bor kvar. Nya tjugoåringar finns på plats, det är dags för mig att lämna plats åt andra kärlekspar. Snälla fru fortuna, må någon av dem göra rätt. Själv tar jag mina misstag och byter dem mot en uppskattning av nuet. Inget jag har hade funnits om vi gjort annorlunda den där kvällen, och vad jag har vill jag inte byta mot något - någon. Men det hindrar mig inte från att leka med tanken. 

Förresten, vad vet jag; du kunde lika gärna gett mig nobben om jag försökt något.