Minnen
Jag satt nere vid strömmen och lät hösten fallera runt om mig. Jag tog mig tid att betrakta löven, hur de darrande klängde sig kvar på tunna kvistar. Skrämda inför det stundande fallet, eller ivrigt längtande. slit oss loss, låt oss falla fritt, virvla i vinden och få kanterna naggade mot asfalten. Låt oss dansa med våra gelikar, låt oss trampas sönder av snörda skor. Eller var de bara löv, avdankade blad som gjort sitt.
Jag tillät mig vandra lite i minnet. Jag minns när jag kom till Norrköping. Det var en söndag och jag bodde på Gripen, mitt stan och precis som nu hade jag strömmen bara ett stenkast bort. Jag vill minnas att hösten kom tidigt det året, det var augusti och jag tog en promenad i min nya stad, gick vilse och satte mig tillslut ner på en vågformad bänk för att vila(bara hundra meter från Gripen, men det visste jag inte då). Jag tog tillfället att andas och reflektera, precis som idag, över vem jag är och var jag befinner mig. Jag kände en handfull människor, ungefär samma personer som jag känner idag, men då grämde det mig inte att jag var ensam. Om mindre än ett dygn skulle tre år på universitetet sätta fart, ensamheten var temporär. Idag vet jag inte vart vägen bär, vem jag kommer känna i morgon och hur de närmsta tre åren kommer utvecklas. Då hade jag bestämt mig för tre år utan för hårt bundna band, den övertygelsen höll i två veckor. Sen träffade jag Amanda, och resten är historia.
Liv har varit hos mig i fyra dagar. Det har varit fyra underbara dagar, i en lägenhet som börjar ta form och mer känns som ett hem än ett hotellrum. Det luktar fortfarande främmande här, men det är en trygg doft. Den påminner mig om när jag som liten steg in genom dörren till min mormor, mina kusiner, min bästa vän Kristoffer. Det var trygga hem, fulla med kärlek. Jag hoppas Liv känner sig trygg när hon är här, älskad av mig som kanske inte lyckats bäst här i världen men gett sig fan på att hon aldrig ska känna sig övergiven.
Hon har visat upp ett visst ogillande. Andra dagen hon kom hit stannade hon upp i trapphuset och insisterade på att vi gått in i fel trappuppgång. Hon var så övertygad att jag själv blev skeptisk. Igår när vi kom hem efter världens bästa dag tillsammans, började hon tjata igen och det var då jag såg mönstret. efter att jag övertygat henne om att det var här vi bodde("se Liv, borsten står i hörnet, och tavlan hänger på väggen") övergick hennes misstro till ren vägran. "Liv sitta lite, vänta en stund." Hon la sig på golvet, hon skrek inte men hon rörde sig inte heller. Jag försökte lura henne genom att gå runt hörnet, då skrek hon vänta men när jag tittade fram runt kröken satt hon fortfarande still i trappan. Hennes ben var som gelé när jag tog hennes hand och försökte få henne att följa med. Tillslut fick jag bära henne, under ett regn av slag och hot om evigt hat. Dock, när vi väl kom in i lägenheten, var allt som vanligt. Jag hoppas det är en övergångsperiod. Jag förstår henne, det är konstigt att hon bor på två ställen nu, och mamma bor på ett och pappa på ett annat. Idag när vi pussades hej då ville hon att Nea skulle pussa mig också.
Världens bästa dag
Igår, lördag, hade vi som nämnt en helt underbar dag tillsammans. Vi gick hemifrån redan vid elva, jag hade lovat Liv att vi skulle hitta en helt ny lekplats. Först tog vi en lång promenad längs strömmens norra sida, vi stannade flera gånger och klättrade bland annat upp i utkikstornet. Där sprang vi runt runt flera varv, Liv hittade en massa löv som hon gav till mig. Vi fortsatte ner till strömsparken där vi hängde vid laxtrappan en stund, men vi såg ingen fisk. Liv är en väldigt tänkande liten varelse, efter förgäves sökande konstaterade hon att:"fiskarna är spöken." Lite läskigt faktiskt. Hon ville leka vid den kupolformade klätterställningen(ser ut som en nyckelpiga tror jag, med en rutschkana inuti) men det var så lerigt och vi hade varken regnbyxor eller stövlar med oss. Vi snurrade på stolarna, som står utmed stigen, sen pumpade vi vatten på lekplatsen och följde flödet hela vägen ner i brunnen. Liv ville göra lera, pappa sa nej.
Vi gick upp till arbetets museum, där vi kollade utställningen jobbcirkus, som både var lättillgänglig, barnvänlig, snygg och intressant. Jag var inte direkt målgruppen, men om jag varit hade den nog hjälpt mig fundera kring mitt framtidsval. vi käkade en dyr lunch, Nea kom förbi och kramade Liv och lekte med henne en stund i caféets lekhörna. Därefter sa vi adjö innan vi åter möttes upp på stan. Efter att vi shoppat lite försvann Nea igen, och det var dags att utföra dagens utmaning - finna en ny lekplats. Så vi tog oss bort till Södertull, kapade en spårvagn och åkte till Hageby. Av misstag(!) tog vi vägen genom Mirum galleria, Liv hittade en ny kupolformad lekstuga mitt i gången där vi blev fast i 10 minuter. "Pappa det regnar, kom in". Jag satte mig på tvären, "jag är för stor". För vuxen. Vi köpte Lera på Lekia(efter förra gångens försök ger jag mig inte på att göra lera själv), lera som vi sen inte hann leka med. Liv hittade en docka som pratade och sjöng när man tryckte på magen. Läskigt nog lät hon som en fullvuxen kvinna, Liv försökte lura i mig att det var hennes födelsedag men den gubben gick jag inte på.
Vi sicksackade genom hyreshusen, jag visste sedan tidigare att här - någonstans - ligger det en lekplats av makalösa kaliber. Liv såg den först, från sin låga position i vagnen vet jag inte hur, men det var väl de utstickande färgerna som trängde igenom buskaget som väckte hennes sjätte barnasinne. Hon gled ur vagnen och sprang den sista biten. Lekplatsen var enorm, något nergången men det var flera rutschkanor och en borg att klättra i. Jag tror vi lekte där en timme, en och en halv. Det fanns en lång rutschkana som gick genom en tunnel, den åkte hon nog 20 gånger. Varje gång var sista gången, en gång slängde hon sig på mage och åkte med huvudet före. vi gungade och två småtjejer(fast äldre än Liv) tog henne under sina vingar och jag fick sitta ner en stund och slappna av. Det var knappt som hon ville gå därifrån, och när vi tillslut kom iväg skulle hon gå själv - rakt över den stora ängen. Vi stannade till vid en stor sten, något absurt konstverk I guess, och vi två metalskulpturer i form av två skinneheads som satt och funderade. Det fanns också en blomma av metal, som Liv klättrade upp på. Mitt på ängen fanns en hednisk cirkel, dock ointressant då det jämte låg två brunnar med stenlock. Vi hoppade mellan locken en stund innan vi gick in under några ekar(träd, i alla fall). Där kastade vi Löv på varandra, sen la sig Liv ner på marken. Hon började samla ihop Löv i en hög: "Liv gör en kudde, pappa också" Vi hjälptes åt, två kuddformade högar. Sen la sig Liv ner: "Nu sover vi pappa." Och jag la mig också ner, för vuxen för att bry mig. Miljonprogrammen tornade upp sig runt om oss, men solljuset föll perfekt i den lilla dungen och satte de gula och röda löven i brand.
På sista biten gick vi förbi ridskolan. Vi stannade en stund och tittade på hästarna som hade träning i paddocken. Liv konstaterade att farmor och Göran har hästar, sen försökte hon sig åter på lögnen att hon fyllde år. Jag sa att hon får önska sig en häst i julklapp, då svarade Liv:"Göran köpa mig en häst". vi får väl se hur det blir med det. Det var en bit kvar, jag frågade Liv om hon var trött och det var hon. "ska du sova en liten stund?" Hon la sig till rätta i vagnen, "nej, bara vila lite". Hon somnade inte, däremot sov hon som en ängel hela natten.
Jag önskar jag haft en kamera, mobilen dog tidigt den dagen. Det blir ett minne jag får försöka hålla kvar, så länge jag kan. Därför skrev jag ner det såhär, detaljerat. Jag älskar min unge, jag saknar henne så himla mycket trots att det bara gått ett par timmar. Men ett par dagar till ska gå, tur att jag vet att hon har det bra hos sin mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar