Nu är hon tillbaka, efter tio dagar på vift med sin
farmor och sin mamma är hon äntligen tillbaka. Tio dagar är ingenting, tänker
ni, och jag är beredd att hålla med er men om varje dag styckas upp i 24 timmar
och varje timme delas upp i 60 fristående – plågsamma och olidliga – minuter blir
tio dar helt plötsligt 14 400 minuter, eller något sånt. För all del, en del av
tiden har jag njutit bort i sällskap med vänner och andra, ett 62 timmar har
jag jobbat bort och ett par timmar har jag även älskat på nytt, men oavsett vad
jag gjort har den där saknaden legat och sparkat mig i maggropen. Jag har
aldrig varit ifrån henne såhär länge förut, som mest ligger jag nog på 6 dar(om
ens det) och med tanke på att jag haft henne mer eller mindre på heltid de
senaste månaderna…
Hur som, nu är hon här med attityden i högsta hugg. Avslutar
varje mening med ”vet du”,
favoriträtten blev till ”äckligaste jag
vet” och när jag inte längre kunde hålla mig för skratt stack hon fram
nosen och högg med ett ”varför skrattar
du?” Jag svarade ”för att du är så
underbar, du gör mig så glad.” Hon log och jag fick en puss på kinden, men
sen la hon till ”sluta med det”.
I morgon måste jag vabba, dagis skickade hem henne med
en feber jag inte lyckades skaka av på vägen. Det låter kanske illa men jag har
aldrig vabbat förut. Kanske har jag haft det lite väl förspänt med Livs mamma som
ställt upp(vi har ju separerat) då det ofta rört sig om kvällar och nätter, tider
som hon vanligtvis är ledig på. Det är nog lite win-win, jag är osäker på om Nea
någonsin vabbat, jag ställer upp när situationen är den omvända. I morgon går
det dock inte, visserligen kan jag kanske hitta en barnvakt men för sjutton
gubbar(!), jag vill ju vara med mitt barn, en dagslön får jag väl allt klara
mig utan.
Pengar pengar pengar, dessa äckliga små slantar som vi
gör det mesta för att tjäna. Om pengarna ändå kommit i ett jämt flöde, en okey
summa varje månad, snarlik med de förra och den som kommer efter. Livet som
timvikarie ser dock inte ut så, i maj fick jag ut en skaplig heltidslön men i
juni var lönekuvertet på fyra mellanhöga siffror. För mig är det omöjligt att
tacka nej på grund av nöjesaktiviteter eller utbrändhet, för jag vet inte hur
många timmar jag får nästa vecka, eller veckan efter det. Inte ens nu, med ett
tio veckors vikariat kan jag låta bli att hungra efter de där extraturerna,
vara först på när någon sjukskriver sig eller önskar extra semester. Jag vet
nämligen inte hur det kommer se ut om elva veckor. Får jag fler timmar`? Allt
överskott varje månad läggs på ett buffertkonto, en bra-och-ha summa ifall
livet skulle skita sig än mer än vad det redan gjort. Jag borde köpa lite nya
kläder kanske, konsumera mera, men jag vågar inte. Allt som ”går an” gör jag
ingenting åt, så länge det funkar.
Trott eller ej är Jag dock positivist, allt löser sig väl
så småningom. Om tusen dar eller mer ska du se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar