seperationsångest

Det är med en sten i bröstet som jag lämnar hjärtat mitt bakom mig. Jag vet att hon är i tryggt förvar hos sin farmor, vilken sköld är större och mer ogenomtränglig än den som bärs upp av någon som älskar villkorslöst? Om det är något jag lärt mig av andra vi mött, är det att min flicka är trygg i sig själv på grund av de kärlek som ständigt omger henne.

Jag minns det barn som tryckte under en jättes täcke i spjälsängen vid fotändan av vår säng. Så skör var ingen jag tidigare mött, och då har jag ändå härjat i slamsorna av brutna själar. Jag satt på huk intill och förmådde mig inte slita blicken från det lilla jag varit med och skapat. Hon var en del av mig, en bortskuren tumör som ännu levde, växte; en liten som nyss börjat drömma. Men ack så skör. Om hon skulle få chansen att förverkliga sig själv behövde hon beskydd och i viss mån vägledning(men inte styrning) tills det att hon stod på egna ben. Jag trängde fingrarna genom spjälorna och fångade en hand som reflexmässigt greppade mig tillbaka, och jag lovade det som inte kan lovas: att alltid vara där för henne, skydda henne mot allt som gör ont och om jag inte kan skydda, ska jag åtminstone erbjuda tröst. Att nu lämna henne, 45 mil söder om promenaden, även med den starkaste av valkyriorna som beskydd, tynger mig. Var är mitt löfte idag?

Jag försöker se en större bild, slänga ut fotnoter i marginalen. Jag lämnar henne, inte för nöjes skull men för att jag ska arbeta. Ju fler arbetade timmar desto högre blir lönen som ska försörja oss. Pengarna ska inte ge lycka, de genererar frihet på sikt. Ett mer motsägelsefullt system får vi leta efter, men vi lever mitt i det och innan folken reser sig mot varann eller tillsammans mot en högre makt, är det här systemet vi lever i. friheten kan jag nyttja som jag behagar, åtminstone inom lagens gränser. Jag har aldrig känt ett behov av att bryta några större lagar ändå, kanske ser jag en nedladdad film och någon gång har jag genat över privat mark. Frihet är ett för brett begrepp, jag ska nog använda mig av fri tid(obs. fritid har en annan innebörd). På min fria tid, då jag inte har några obligationer att ställa upp och lyfta fingrar för etablissemanget, kan jag lyfta upp min dotter och sätta henne på mina axlar. Jag kan bära henne ut i världen och visa henne nysyner(lånat begrepp) och hjälpa henne finna sina egna lyckliga stunder. Hon är mer lättroad än en annan, att sparka en boll i parken eller fisa i vid matbordet är två moment som kan få henne att kikna av skratt. En mer kostsam aktivitet är busfabriken, men det är en fröjd att se henne lycklig och jag kan gott spara in på annat för att få se henne lycklig. När dagarna börjar gå mot sitt slut tycker hon om att slappna av framför youtube och framförallt en Emil i Lönneberga-revy signerad Astrid Lindgrens värld. Dit bär det av i sommar, det blir vår lilla minisemester, så som hon pratat om att hälsa på sina vänner Emil och Ida. Jag kan knappt bärga mig inför den lycka jag kommer få uppleva i hennes ögon. Det kanske låter som om jag lever genom min dotter, hennes lycka är min lycka, och delvis är det så. Men som politiken lärt mig: det ena behöver inte utesluta det andra. Människan har många sidor, ingen är ett undantag. I sommar har jag en inbokad resa till Köpenhamn tillsammans med Marie. Huvudstaden, som jag saknat dig och hur du glömt mig, det ska bli ett kärt återseende förstås. Liv ska antagligen vara hos min syster, ytterligare en lycka för henne då hon får träffa sina älskade kusiner(hon brukar leka med två fotografier av dem i dockhuset, ett möte IRL kan vara snäppet vassare).

Snart Norrköping, om ett par timmar ska jag vara på jobbet. På ett underligt vis ser jag fram emot det. Trots den trånga ytan är hem ingen plats jag trivs på när jag är ensam. Smutsiga fönster jag skjutit på att tvätta(snart flyttar jag ändå), hårda väggar där ljudet studsar på ett obehagligt och kusligt vis när du är ensam. Och så spökena i garderoben, förstås. Så jobba, JA, leka midsommar med kollegorna och sura över fester vi inte kan gå på, det är min melodi. Jag har jobbat 7 midsommaraftnar de senaste tio åren, förra året bröt jag med exet och gången innan det regnade nog bort(jag minns faktiskt inte). Jag hör hemma i jobbskjortan, semester är för veklingar.

Men ack som jag önskar att jag vore lite bräckligare just nu.