Kritikern: Nätdebatter

Jag har till alldeles nyligen varit en person som gärna läser diskussioner men som inte gärna går in i dem själv. Anledningen är enkel och har varit på tapeten ett tiotal gånger tidigare i mina bloggar/dagböcker på nätet. Jag tycker inte om att inte direkt kunna besvara min motdebattör, samt att det skrivna ordet står fast och är på många fler sätt öppet för tolkningar till skillnad från det talade ordet(som också kan misstolkas men det är ett bekymmer som går att återgärda). Jag är också en person med fler tankar än åsikter, vilket betyder att jag försöker se ett problem ur flera olika synvinklar och sällan hävdar att "det här är sanningen". Mina åsikter i en fråga kan också ändras från dag till dag, och jag vill aldrig låsa mig vid en uppfattning. Jag kan ha fel, jag kan ändra mig. självfallet finns det vissa åsiktspunkter jag står mer fast vid, men inget är statiskt.

Likväl har jag nu börjat lägga mig dessa debattforum, detta till trots att jag känner att de aldrig leder någon vart. De flesta jag mött på dessa forum/kommentarstrådar är, till skillnad från mig, väldigt klara på vad de tycker om det ena eller det andra och aldrig skulle få för sig att vika en tum, även om de överbevisas gång på gång. Ett vanligt försvar är att avvisa allt som inte stämmer överens med sin egen politiska och ideologiska uppfattning om någonting som floskler - ett vanligt förekommande ord som ni kan märka använd flitigt av en viss grupp på den politiska arenan. 

 Mitt eget engagemang började för ett år sedan då jag praktiserade vid forum för levande historia och gjorde research på begreppet Politiskt korrekt och tolerans/intolerans. Det kändes som jag grävde mig djupare ner i en avgrund för varje spår jag trillade in på. Åsikterna blev värre och värre, och många gånger fick de stå helt oemotsagda. Till skillnad från när åsikter vädras på större arenor, eller i sammanhang där debattörerna är offentligt avslöjade, fanns det på botten av den här avgrunden inte en enda röst som höjde sig mot författaren till texterna. Istället hejade folk på, glada att deras egna uppfattningar "bevisats" stämma, trots att inga motargument fått höras. Om det fanns forskning på ämnet som sa något annat, då avvisades detta som ovan nämnt som floskler och "den svenska forskarkåren är hjärntvättad".

Jag började under falsk pseudonym kommentera, ifrågasätta, debattera. Anledningen till att jag inte gick ut med mitt riktiga namn var då av två skäl. Det första var att jag tillsammans med min sambo väntade vårt första barn, under den perioden må jag erkänna att jag var livrädd att någonting skulle hända oss. Idag är väl risken lika stor, men en jordbävning skrämmer mig mer. Den andra anledningen var att jag som tidigare nämnt, praktiserade på Forum för levande historia - en statlig myndighet vars uppdrag är att minska intoleransen i samhället. Även om jag inte var anställd upplevde jag ändå att jag var knuten till myndigheten och om jag skulle trampa i klaveret var det dumt om det gick att koppla mig till FLH.

Den dröjde väl ett par månader efter det att Liv föddes innan jag skrev min första kommentar på aftonbladet. Det var efter attentatet i Norge och AB gjorde sitt bästa för att förhindra anonyma kommentatorer på deras artiklar. Rätten att få vara anonym är ett exempel på en fråga jag har åsikter både för och emot. För, då det finns människor som inte kommer våga kommentera då det direkt kan finnas en risk att de blir utsatta. Emot, då det finns en hel del människor som häcklar, förnedrar och gör skada som de annars aldrig skulle våga göra. Dock måste man inse att åsikter inte försvinner bara för att vi begränsar deras luftrum, om det var en sanning skulle väl världen sett bättre ut än den gör idag.

Mina första kritik var ganska oskyldig, det gällde en artikeln kring LFHC där debatten helt spårat ut. Min åsikt är att ät vad du vill, den mat vi äter representerar på många vis får livsstil och det finns inget som är så kränkande som när folk kommenterar hur vi lever. Därför tycket jag folk ska respektera de som väljer LFHC, men inte utan att LFHC-folket också respekterar att andra inte vill leva som dem. Och just i den här debatten var påhoppen från LFHC-folk mer aggressiva, kränkande och nedvärderande än från andra sidan. De uppträdde nästan som en sekt, vilket är förståligt då en sekt har ett specifikt levandsmönster och precis som när det gäller mat är det en stor kränkning att ifrågasätta hur de lever. Som trängda katter i ett hörn, rev de åt alla håll, och min kommentar rörde bara vid den ytan. Jag skrev nåt i stil med att deras aggresiva hållning bara kunde ses som kontraproduktiv, och undrade om - som en del sagt - deras kost verkligen ledde till större empatisk förmåga(detta har jag ingen åsikt om, men det verkade inte så). Påhoppen lät inte vänta på sig, jag fick höra att det var jag som var den aggressiva och vem var jag att döma och - slutligen - allt forskning som visar på något dåligt om LFHC är floskler. 

Den berömda repliken.

Det tog ett tag innan jag "orkade" kommentera igen. Det var just det här jag var rädd för. Motdebattörer som inte diskuterar utan bara vräker ur sig sina åsikter utan att egentligen besvara vad jag skriver. En annan vanligt debatteknik som förekommer på nätet är att man tillskriver sin meningsmotståndare en åsikt som denne inte har. högerextrema och SD-folk hävdar att alla som är vänster vill ha det som i Sovjet, oavsett om man är socialdemokrat/vänsterpartist eller röstar på ett mindre parti som feministiskt initiativ. Allt är vänsterextremism, kommunism, folkmordsförespråkare och kulturfientlighet. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är alltid lättare att bemöta den motståndaren du själv skapat.

En annan intressant iakttagelse som jag gjort är att de som alltid klagar på att man inte får säga vad man tycker för då blir man kallad rasist(att kalla någon rasist anses av dessa vara debattdödaren) är de samma människor som gärna ropar P.K eller kulturmarxist/kommunist åt sina meningsmotståndare. Jag skulle gärna vilja uppmärksamma detta för dem, att de beter sig precis likadant. Personligen går jag sällan in i en debatt och hävdar att någon är rasist/kapitalist/kommunist/nationalist. Vad kan trycka på är att någon är trångsynt, ser världen i svart och vitt etc. men då förklarar jag också gärna varför jag tycker det.

Det svenska debattklimatet har verkligen förändrats de senaste åren. Idag kan vem som helst starta en blogg eller bygga en hemsida och exponera vilka åsikter man vill, de flesta tidningar erbjuder också möjligheten att kommentera men det bör vara sagt att du ska förhålla dig till deras regler. Många tjatar om åsiktscensur men det bör poängteras att tidningen äger rätten att bestämma vad som publiceras på deras sida, precis som du som privatperson bestämmer vilken färg på tapeten du vill ha. Det ska sägas att mina kommentarer på nationell idag blev bortplockare, och det är långt ifrån de stora dagstidningarna som censurerar vad som skrivs. Idag är utbudet av information så pass stort att, som det stod skrivet i en ledare på Dn, du kan välja nyhetskälla som gång på gång bekräftar dina egna åsikter. Du välja att skriva på ett forum där alla håller med dig, och du kan i en sorts "offentlighet" röra dig helt oemotsagd på att annat sätt idag än för säg 20 år sedan. Om det är en bra eller dålig utvecklig återstår att se. Vad jag däremot har märkt är att många vill ha det så. Efter en kommentar på specifik riksdagsledamots blogg fick jag svaret: "starta din egen blogg där du sprider dina åsikter, och låt oss håller med författaren vara i fred".

så jag startade en egen blogg, som dock inte skrivit så värst många inlägg under kritikern som jag hade önskat. Varje dag dyker det upp  något jag irriterar mig på, men som småbarnsfarsa som går hemma har jag sällan tid eller ord att sätta mig ner formulera mig. Och när jag väl gör det, blir det ungefär såhär jäkla långt.

*skrollar*

Fan också, och nu vaknade sjusovaren.

Dagbok: belägring

Jag och Liv har lekt krig. Liv och hälften av gossedjuren fick representera den belägrade sidan medan jag och resten av mjukissoldaterna agerade den anfallande armen. Det var en jämn match, men när Liv övergav sina soldater för en plastflaska så föll deras moral och vi kunde storma slottet.

Före

Efter

Dagboken: för tidiga morgnar

Idag(natt?) vaknade Liv klockan tio i fyra. För tidigt, tyckte både kropp och sargad själ, som bröt principerna och blandade till 2 dl. välling. Vanligtvis är jag jäkligt strikt med när och hur mycket Liv ska äta, men då flickebarnet väljer att bryta ett fungerande mönster tvingas jag att svara med samma mynt. Hon blev åtminstone lite nöjd och sov vidare till ungefär sex.

Jag vet inte vad det beror på att hon börjat vakna tidigare. Det kan vara tänderna som värker, det kan också vara solen som pressar sig in bakom rullgardin och nedvinklad persienn. Vad det än är så måste jag försöka anpassa mig. kanske måste jag själv gå och lägga mig en timme tidigare, under den gångna helgen har jag totalt har sovit runt 10 timmar, vilket är på tok för lite för en gammal sjusovare som mig.

Dagplaneringen är färdig. Klockan 11.45 serveras lunch, därefter följer 2 timmar sinnessjuk lek innan det är dags för ytterligare en napp för bebisen. Under tiden samlar jag ihop soporna och när hon vaknar gör vi en vända på miljöstationen innan vi besöker Nea på fullmäktige. Därefter genomför vi operation "hemlig-kaka" och sen bär det av hemåt. I en halvtimme varvar vi ner innan det är dags för nattning. Kvällens lektyr - "Bröderna Grimm - sagor om blod för barn". Sen ska jag göra allt det där en förälder gör efter det att barnen sover, det vill säga dö utmaningsdöden.

Jag vet inte om det är en KSM-skada eller en vuxengrej att göra ett schema över dagen( morgondagen också, för den delen) men det har alltid känts skönt att strukturera upp min tid. På så vis vet jag ungefär när jag kan göra annat, i stil med ingenting t.ex.

För övrigt väntar jag med spänning på resultatet av min sista uppgift på kursen jag läst. Inget annat än godkänt är okey, möjligtvis VG men jag siktar aldrig på stjärnorna. Därifrån har jag redan fallit en gång.

 

Dagboken: Morsans dag

Liv har fått en hatt så hon kan matcha sin pappa.
Nea köpte också en och jag köpte med
en ny så nu är vi lilla familjen hatt.

Igår kväll hade vi barnvakt för första gången - på riktigt! Visst har det hänt att vi lämnat bort Liv ett par timmar någon gång, men det har varit på grund av att den andre inte haft möjlighet att ta över. Igår passade Neas mormor Liv för att jag och Nea skulle kunna gå ut och roa oss tillsammans. Eller ut och ut, vi cyklade 400 meter för att se på ESC tillsammans med Neas partikamrater. De har haft det som en tradition i flera år att se överlägsna Svenska bidrag få spö av balkanballader, rysk R&B och norska vitryssar på fiol. Som Neas sämre hälft har jag de senaste tre åren fått följa med och uppleva Schlagerfirande på hög nivå. Kvällen till ära slog också det svenska bidraget rekordet i antal tolvor och vann dessutom hela spektaklet, trots att Ryssland skickat discotanter, Irland skickat Power Rangers och Balkan skickat ytterligare en tårdrypande ballad(Förtydligande; jag älskar balkanballader, seriöst). Det bör påpekas att det inte alltid varit 42 sabla länder så ska dela ut poäng, precis som det faktum att Platina nu för tiden är 40 000 exemplar men förr var betydligt fler. Men hur som, grattis Loreen och G:son och hoppas festen var värd resan till en smutsig...

Censurerade jag precis mig själv?

Efter vi kommit hem och skickat iväg mormodern med ett stort tack i ryggen så var vi ganska snabba på att krypa till kojs, klockan må bara varit ett men som vi både vet har Livs ögonlock redan börjat rycka. För någon vecka sedan diskuterade vi det här med sovmorgnar och kom överens om att Nea ska få Lördagar medan jag får söndagar(till vardags är sovmorgon ett mytomspunnet ord som vilar på botten av en sjö en Skottland).

(Kuriosa: Skottland finns inte i google chromes svenska ordlista, istället föreslår den att jag ska skriva "skitland").

Så det var Neas tur att gå upp, MEN nu råkade det vara mors dag och det slog mig att frukost på sängen och present ska sitta på sin plats i år. Egentligen är det Livs ansvar, men jag fick hjälpa henne lite på traven. Så, motsträvigt som fan kläcker jag ur mig ett "nej älskling, jag tar henne i morgon bitti. Sov du..."

04.14
"WUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ"

Fuck...

Så var leken igång. Vi började iofs med att se ett avsnitt av Teletubbies, vilket gav mig lite extra tid att samla kroppens alla bortsprungna krafter. Sen var leken igång, ungen visade noll respekt mot en far som älskar henne med hela sitt hjärta. Vi byggde torn, läste bok, rev torn, rev i bok, körde en skön star wars inspirerad sketch med handdockorna osv. tills frukosten var dags att serveras.

Bärprylen

Jag levererade en ganska usel mors dag present, inte alls vad Nea önskat sig men hennes födelsedag är inte långt bort och då ska jag slå till stort. Jag gav i alla fall presenten tillsammans med ett "Dagen är din" med bästa målbrottsstämma, i hopp om att hon skulle glömma bort att hon inte fått tårta. Det höll ungefär fram till nu, då hon uttryckte sitt missnöje med uteblivet tårtkalas.

Vuxenpoäng

Trots att det inte blev någon tårta eller någon väska eller några shorts från Gina så kände jag ändå att det blev en ganska så bra dag. Lagerlunda villaförening anordnade garageloppis och jag och Nea fyndade både en barnsadel och en ryggbär....eh... sele... ryggväska...en öppen väska som Liv kan sitta i som man hänger på ryggen. Jag föreslår att ni tittar på bilden. Efter en mysig promenad i villakvarteret så blev det häng i trädgården Nu har jag givit solen 20 minuter av min kropp, och om jag fortfarande har världens bästa pigment så räcker det för att jag ska ha fått världens skönaste solbränna. Kanske behöver benen bada i lite mer ljus, men överkroppen är som Peter Andrés i den där videon från 90-talet.

Vackraste

Med svidande ryggont och ögon på fallhöjd sitter jag nu och blickar ut över ett ganska så menlöst blogginlägg. De flesta inlägg nu för tiden är ganska menlösa, men jag ser det som en övning i skrivande. Min känsla för det litterära har verkligen tagit stryk efter tre år av akademiska studier, jag kan knappt kalla det jag gör för skriva längre. Det är snarare sammanfattade dagar, referat på låg nivå, tillägnade de jag önskade jag kunde ha närmre. Och självfallet skriver jag också för dig.

Dagboken: TAND!!!

Nu har det kommit en tand, det går fort nu. Förhoppningsvis lär hon sig gå stabilt innan första hela raden sitter där den ska, så hon slipper slå ut dem.

försökte ta en bild men det gick inte, ni får helt enkelt gotta er med fantasin.

Dagboken: luftning

Jag börjar bli mer och mer emot det här med att lufta barnet. För alla icke föräldrar som nu undrar vad lufta är kan jag kort sammanfatta det hela med två ord:"ingen blöja". Barnet får kort och gott krypa runt naket i hemmet, något som alltid slutar med samma sak - pappa får torka kiss. Det slår aldrig fel, blöjhelvetet kan vara 40 kg tungt men lik förbaskat tar det inte mer än ett halvt varv genom vardagsrummet innan hon står vid något/någon bord/hylla/bänk och pinkar.

"Diskusting," vrålar jag på min bästa svengelska.

"Plask plask" kontrar ungen, och flinar med hela ansiktet.

duschen nästa.

ps. kom tillbaka senare, det har hänt en till sak idag som jag ska skriva om .

Dagboken: HON GÅR!!!

...eller ja, inte riktigt.

för ett par veckor sedan försökte jag ladda upp en film där Liv, utan min hjälp, traskade fram med vagnen. Jag hade visserligen hjälp henne att ställa sig upp vid vagnen, och jag gick på helspänn bakom henne ifall ifall hon skulle tappa balansen och falla likt den fura hon ibland är. På grund av tekniska problem fick ni aldrig se videon, men den ligger på datorn och kan användas vid rättegång som det yttersta bevis på att jag inte snackar strunt.

Hur som haver, för ett par minuter sedan vaknade vi både upp efter en välförtjänt förmiddagslur. Efter några minuters piggna-till-liv-dans tog jag gitarren(for safty) och gå-vagnen(som lockbete) med mig in i vardagsrummet och ropade på ungen som i det ögonblicken var fullt upptagen med att tugga i sig Fred(bläckfisken). Jag litar på att Liv kan klara sig själv och utmanade henne samtidigt att ta sig ut till mig i vardagsrummet. Barnrummet är som tidigare nämnt även barnsäkert, och gränsar indirekt till vardagsrummet.

Jag gömmer gitarren bakom hörnlampan(hon har just hittat den, damn) medan jag ställer gå-vagnen i dörröppningen(det var tänkt att vi skulle gå en sväng när hon kom in rummet). Under tiden jag väntar(och lyssnar) sätter jag mig vid datorn och försöker komma ihåg alla mina lösenord då crome valt - säkert efter förfrågan - att radera all form av historik. Så medan jag sitter där, viftar med pekfingrarna så att det smattrar, hör jag hur något närmar sig bakom ryggen. Jag kastar en halv blick över axeln och vad som fångas i ögonvrån får hjärtat att i sin tur hoppa över ett slag. För där kommer hon, gående med vagnen utan att ha fått någon som helst hjälp att ställa sig upp. Hon tar sig hela vägen fram till skrivbordet och då jag försöker stödja henne genom att greppa vagnen slår hon på mina händer och vrålar likt en obstinat tonårsgrabb med bekräftelsebehov fast utan facebook.

Som varje fader skulle gjort drog jag snabbt fram kameran, bar tillbaka vagnen där den stått och placerade dotter bakom den. Rigga kameran, sen väntade jag... och väntade... och medan jag väntade undrade jag varför det var så viktigt att fånga något på film, varför inte bara leva sig in i stunden och njuta medan den pågår istället för att försöka dokumentera något som du själv aldrig kommer titta på, och som andra inte bryr sig ett skit om... och väntade... och väntade tills Liv tillslut gjorde en ansats till rörelse och välte vagnen, lyfte den och smakade av bakhjulet.

Hur som helst, hon gick själv med vagnen, och nu är hon... borta?

Nej då, hon bara kollar vad som finns under sängen

Dagboken: siehe, sie tanzt

Jag har äntligen  lyckats inplantera rätt förhållningssätt till musik hos Liv. Sätter jag på en låt börjar hon omedelbart att gunga med benen alt. banka i bordet. Det är bra förutsättningar, då FKP scorpio ska anordna en festival här i Norrköping nästa år. gissa vilka som kommer vara där.

Dagboken: kullerbytta

Idag gjorde jag något som vuxna människor sällan gör. Jag tog sats och gjorde en kullerbytta. Eller rättare sagt två - en fram och en bak. Mina skills sitter fortfarande i, och även om jag fick lite ont i huvudet kändes det sjukt nice. Det var som att gå över gränsen, släppa spärrarna och för ett kort ögonblick åter falla in i barndomens busiga koja. Liv var mäkta imponerad av sin pappa, som vidare visade sin förmåga att svinga en ljussabel och skicka iväg den ena klossen efter den andra rakt in i väggen.

Nu är det helg, en helg som jag faktiskt inte tänker spendera hemma. På lördag är det CL-final, och om inga oväntade kometnedslag inträffar så knäcker jag en öl hemma hos Thomas och avnjuter fotboll i världsklass. för jo, det är sant, jag gillar faktiskt fotboll, även om jag inte är besatt och kollar varenda liten allsvensk match.

...

Jag gillar också att gå på museum.  

dagboken: titta hon pratar

Eller nja, kanske inte. jag och Nea är något oense om Livs vokabulära förmåga. Idag t.ex. var Nea helt övertygad om att Liv sa titta då Nea kom in i sovrummet efter det att Liv vaknat upp efter sin förmiddagslur. jag var dock mindre övertygad, någon upprepning lyckades Nea inte heller frambringa- trots upprepade försök under hela dagen.

jag menar nu inte att Nea på något vis snackar skit, Liv kan mycket väl ha sagt titta men mitt krav för att det ska räknas som ett ord är att Liv förstår vad hon själv menar med det. Jag menar, om hon sitter på golvet, studsar upp och ner och skriker "kungen är död" så betyder inte det att hon pratar ifall hon antyder på något helt annat. nej nej, det krävs mer för att jag ska godkänna ett ord.

idag har jag åter visat prov på mina hantverkar skills, numera har Liv en rullgardin i sitt rum. no more hänga-för-filtar. skönt!

Published with Blogger-droid v2.0.4