Jag har till alldeles nyligen varit en person som gärna läser diskussioner men som inte gärna går in i dem själv. Anledningen är enkel och har varit på tapeten ett tiotal gånger tidigare i mina bloggar/dagböcker på nätet. Jag tycker inte om att inte direkt kunna besvara min motdebattör, samt att det skrivna ordet står fast och är på många fler sätt öppet för tolkningar till skillnad från det talade ordet(som också kan misstolkas men det är ett bekymmer som går att återgärda). Jag är också en person med fler tankar än åsikter, vilket betyder att jag försöker se ett problem ur flera olika synvinklar och sällan hävdar att "det här är sanningen". Mina åsikter i en fråga kan också ändras från dag till dag, och jag vill aldrig låsa mig vid en uppfattning. Jag kan ha fel, jag kan ändra mig. självfallet finns det vissa åsiktspunkter jag står mer fast vid, men inget är statiskt.
Likväl har jag nu börjat lägga mig dessa debattforum, detta till trots att jag känner att de aldrig leder någon vart. De flesta jag mött på dessa forum/kommentarstrådar är, till skillnad från mig, väldigt klara på vad de tycker om det ena eller det andra och aldrig skulle få för sig att vika en tum, även om de överbevisas gång på gång. Ett vanligt försvar är att avvisa allt som inte stämmer överens med sin egen politiska och ideologiska uppfattning om någonting som floskler - ett vanligt förekommande ord som ni kan märka använd flitigt av en viss grupp på den politiska arenan.
Mitt eget engagemang började för ett år sedan då jag praktiserade vid forum för levande historia och gjorde research på begreppet Politiskt korrekt och tolerans/intolerans. Det kändes som jag grävde mig djupare ner i en avgrund för varje spår jag trillade in på. Åsikterna blev värre och värre, och många gånger fick de stå helt oemotsagda. Till skillnad från när åsikter vädras på större arenor, eller i sammanhang där debattörerna är offentligt avslöjade, fanns det på botten av den här avgrunden inte en enda röst som höjde sig mot författaren till texterna. Istället hejade folk på, glada att deras egna uppfattningar "bevisats" stämma, trots att inga motargument fått höras. Om det fanns forskning på ämnet som sa något annat, då avvisades detta som ovan nämnt som floskler och "den svenska forskarkåren är hjärntvättad".
Jag började under falsk pseudonym kommentera, ifrågasätta, debattera. Anledningen till att jag inte gick ut med mitt riktiga namn var då av två skäl. Det första var att jag tillsammans med min sambo väntade vårt första barn, under den perioden må jag erkänna att jag var livrädd att någonting skulle hända oss. Idag är väl risken lika stor, men en jordbävning skrämmer mig mer. Den andra anledningen var att jag som tidigare nämnt, praktiserade på Forum för levande historia - en statlig myndighet vars uppdrag är att minska intoleransen i samhället. Även om jag inte var anställd upplevde jag ändå att jag var knuten till myndigheten och om jag skulle trampa i klaveret var det dumt om det gick att koppla mig till FLH.
Den dröjde väl ett par månader efter det att Liv föddes innan jag skrev min första kommentar på aftonbladet. Det var efter attentatet i Norge och AB gjorde sitt bästa för att förhindra anonyma kommentatorer på deras artiklar. Rätten att få vara anonym är ett exempel på en fråga jag har åsikter både för och emot. För, då det finns människor som inte kommer våga kommentera då det direkt kan finnas en risk att de blir utsatta. Emot, då det finns en hel del människor som häcklar, förnedrar och gör skada som de annars aldrig skulle våga göra. Dock måste man inse att åsikter inte försvinner bara för att vi begränsar deras luftrum, om det var en sanning skulle väl världen sett bättre ut än den gör idag.
Mina första kritik var ganska oskyldig, det gällde en artikeln kring LFHC där debatten helt spårat ut. Min åsikt är att ät vad du vill, den mat vi äter representerar på många vis får livsstil och det finns inget som är så kränkande som när folk kommenterar hur vi lever. Därför tycket jag folk ska respektera de som väljer LFHC, men inte utan att LFHC-folket också respekterar att andra inte vill leva som dem. Och just i den här debatten var påhoppen från LFHC-folk mer aggressiva, kränkande och nedvärderande än från andra sidan. De uppträdde nästan som en sekt, vilket är förståligt då en sekt har ett specifikt levandsmönster och precis som när det gäller mat är det en stor kränkning att ifrågasätta hur de lever. Som trängda katter i ett hörn, rev de åt alla håll, och min kommentar rörde bara vid den ytan. Jag skrev nåt i stil med att deras aggresiva hållning bara kunde ses som kontraproduktiv, och undrade om - som en del sagt - deras kost verkligen ledde till större empatisk förmåga(detta har jag ingen åsikt om, men det verkade inte så). Påhoppen lät inte vänta på sig, jag fick höra att det var jag som var den aggressiva och vem var jag att döma och - slutligen - allt forskning som visar på något dåligt om LFHC är floskler.
Den berömda repliken.
Det tog ett tag innan jag "orkade" kommentera igen. Det var just det här jag var rädd för. Motdebattörer som inte diskuterar utan bara vräker ur sig sina åsikter utan att egentligen besvara vad jag skriver. En annan vanligt debatteknik som förekommer på nätet är att man tillskriver sin meningsmotståndare en åsikt som denne inte har. högerextrema och SD-folk hävdar att alla som är vänster vill ha det som i Sovjet, oavsett om man är socialdemokrat/vänsterpartist eller röstar på ett mindre parti som feministiskt initiativ. Allt är vänsterextremism, kommunism, folkmordsförespråkare och kulturfientlighet. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är alltid lättare att bemöta den motståndaren du själv skapat.
En annan intressant iakttagelse som jag gjort är att de som alltid klagar på att man inte får säga vad man tycker för då blir man kallad rasist(att kalla någon rasist anses av dessa vara debattdödaren) är de samma människor som gärna ropar P.K eller kulturmarxist/kommunist åt sina meningsmotståndare. Jag skulle gärna vilja uppmärksamma detta för dem, att de beter sig precis likadant. Personligen går jag sällan in i en debatt och hävdar att någon är rasist/kapitalist/kommunist/nationalist. Vad kan trycka på är att någon är trångsynt, ser världen i svart och vitt etc. men då förklarar jag också gärna varför jag tycker det.
Det svenska debattklimatet har verkligen förändrats de senaste åren. Idag kan vem som helst starta en blogg eller bygga en hemsida och exponera vilka åsikter man vill, de flesta tidningar erbjuder också möjligheten att kommentera men det bör vara sagt att du ska förhålla dig till deras regler. Många tjatar om åsiktscensur men det bör poängteras att tidningen äger rätten att bestämma vad som publiceras på deras sida, precis som du som privatperson bestämmer vilken färg på tapeten du vill ha. Det ska sägas att mina kommentarer på nationell idag blev bortplockare, och det är långt ifrån de stora dagstidningarna som censurerar vad som skrivs. Idag är utbudet av information så pass stort att, som det stod skrivet i en ledare på Dn, du kan välja nyhetskälla som gång på gång bekräftar dina egna åsikter. Du välja att skriva på ett forum där alla håller med dig, och du kan i en sorts "offentlighet" röra dig helt oemotsagd på att annat sätt idag än för säg 20 år sedan. Om det är en bra eller dålig utvecklig återstår att se. Vad jag däremot har märkt är att många vill ha det så. Efter en kommentar på specifik riksdagsledamots blogg fick jag svaret: "starta din egen blogg där du sprider dina åsikter, och låt oss håller med författaren vara i fred".
så jag startade en egen blogg, som dock inte skrivit så värst många inlägg under kritikern som jag hade önskat. Varje dag dyker det upp något jag irriterar mig på, men som småbarnsfarsa som går hemma har jag sällan tid eller ord att sätta mig ner formulera mig. Och när jag väl gör det, blir det ungefär såhär jäkla långt.
*skrollar*
Fan också, och nu vaknade sjusovaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar