Dagboken: HON GÅR!!!

...eller ja, inte riktigt.

för ett par veckor sedan försökte jag ladda upp en film där Liv, utan min hjälp, traskade fram med vagnen. Jag hade visserligen hjälp henne att ställa sig upp vid vagnen, och jag gick på helspänn bakom henne ifall ifall hon skulle tappa balansen och falla likt den fura hon ibland är. På grund av tekniska problem fick ni aldrig se videon, men den ligger på datorn och kan användas vid rättegång som det yttersta bevis på att jag inte snackar strunt.

Hur som haver, för ett par minuter sedan vaknade vi både upp efter en välförtjänt förmiddagslur. Efter några minuters piggna-till-liv-dans tog jag gitarren(for safty) och gå-vagnen(som lockbete) med mig in i vardagsrummet och ropade på ungen som i det ögonblicken var fullt upptagen med att tugga i sig Fred(bläckfisken). Jag litar på att Liv kan klara sig själv och utmanade henne samtidigt att ta sig ut till mig i vardagsrummet. Barnrummet är som tidigare nämnt även barnsäkert, och gränsar indirekt till vardagsrummet.

Jag gömmer gitarren bakom hörnlampan(hon har just hittat den, damn) medan jag ställer gå-vagnen i dörröppningen(det var tänkt att vi skulle gå en sväng när hon kom in rummet). Under tiden jag väntar(och lyssnar) sätter jag mig vid datorn och försöker komma ihåg alla mina lösenord då crome valt - säkert efter förfrågan - att radera all form av historik. Så medan jag sitter där, viftar med pekfingrarna så att det smattrar, hör jag hur något närmar sig bakom ryggen. Jag kastar en halv blick över axeln och vad som fångas i ögonvrån får hjärtat att i sin tur hoppa över ett slag. För där kommer hon, gående med vagnen utan att ha fått någon som helst hjälp att ställa sig upp. Hon tar sig hela vägen fram till skrivbordet och då jag försöker stödja henne genom att greppa vagnen slår hon på mina händer och vrålar likt en obstinat tonårsgrabb med bekräftelsebehov fast utan facebook.

Som varje fader skulle gjort drog jag snabbt fram kameran, bar tillbaka vagnen där den stått och placerade dotter bakom den. Rigga kameran, sen väntade jag... och väntade... och medan jag väntade undrade jag varför det var så viktigt att fånga något på film, varför inte bara leva sig in i stunden och njuta medan den pågår istället för att försöka dokumentera något som du själv aldrig kommer titta på, och som andra inte bryr sig ett skit om... och väntade... och väntade tills Liv tillslut gjorde en ansats till rörelse och välte vagnen, lyfte den och smakade av bakhjulet.

Hur som helst, hon gick själv med vagnen, och nu är hon... borta?

Nej då, hon bara kollar vad som finns under sängen