Drömmaren: Utklipp, avdrag, bortslängt, avtäckt.

Genom regn via rusk in i en värld av rysningar. 

Intill en skönhet så vacker i sin natur att den 

inte behöver poleras. Minus två hade prome-

naden kanske lätt in på andra spår. Vi skildes 

åt vid rälsen, du gick mot ditt och jag för att 

möta mitt gamla. 

Om två år är jag trettio,

för fyrahundra år sedan

var jag legend.

Det är hösten som står still medan

du går och drar mot vinter.

Kärt barn har många namn

men dig gav vi bara ett. 

Liv, som motiv till att vara - 

energi, mer än bara skratt och tårar.

Inspirerad

Idag har jag - genom regn via rusk in i rysningar - låtit mig inspireras. Det är något jag tänkt fira med ett väldigt långt inlägg, som jag efter flera men och ett par om bestämde mig för att dela upp i tre. Det här, är, egentligen det första av dessa tre, men jag har valt att publicera det sist. Blogger har lurat in mig i stilla havstid, jag har mixat och donat och hoppas med tummen längs rymden att det ska lösa sig.

Kritikern: Coop forum och pant

Idag när jag var inne en snabbis på Coop Forum i Norrköping, blev jag så stött att jag tvivlar på att jag kommer gå tillbaka dit även om det är den affär som ligger närmst till hands.

Före mig i kön stod en man som pantat burkar för 70 kronor, av det tänkte han köpa något som kostade en tia. Det gick bra, men resterande 60 kronor skulle då brinna inne. Eller, med andra ord, tillfalla Coop. För som jag förstått det efter att jag läst på pantamera.nu så får affären tillbaka det belopp de betalat ut av returpack. Nu kanske det är så, det vet jag faktiskt inte, att de inte får tillbaka det belopp som "brann inne", är det så har inte Coop vunnit något på det hela utan gått +-0. Den enda som blivit blåst på pengar i det fallet är kunden som pantat. När du köper en vara med pant är ju panten inräknad, dvs du betalar extra men du kan få tillbaka pengarna om du återvinner produkten. Om nu affären "bränner inne" din pant för att du handlar för hela beloppet, anser jag att du är blåst.

I Sverige är det inte lag på att affärerna ska betala ut kontanter för pantkvitton, men det anses ändå som god sed att betala ut pengarna. Jag vet att en del butiker kräver att en åtminstone ska handla något för panten, men att kräva att det ska handlas för hela beloppet tycket jag är en negativ utveckling. Lite efterforskning på nätet avslöjar att ånga butiker har utsatts för bedrägeri, dvs att folk manipulerar maskinerna för att få ut kontanter i kassan. Det är ju väldigt trist, men istället för att ge ett tillgodokvitto(som går att handla för i butiken) borde maskinerna göras säkrare. Det osar kollektiv bestraffning över det hela.

Det är inte bara vanliga medelsvensson som vill ha lite extra i kassan som pantar burkar. Systemet används också av de som inte har det så bra ställt, som mot sin vilja gräver i soptunnor och tigger utanför restauranger. Det här är ett hårt slag för dessa grupper, som inte vill lägga pengarna på affärens produkter.

Sen finns också miljöperspektivet. Oavsett vem som pantar och av vilken orsak, är det en god sak för miljön. För att citera pantamera.nu

 "Till exempel motsvarar fem pantade burkar fyra timmars datoranvändning och två timmars standby-tid. Panten är drivkraften i återvinningssystemet."

Pant är ett väldigt bra system som gör folk till miljöhjältar utan att de många gånger tänker på det. En morot för att inte skräpa ner, och det har helt klart blivit en succé.

Jag anser att Coop Forum mfl. bör ta bort sitt krav, returpack borde öka säkerheten i sina maskiner eller öppna returstationer där du kan få dina pengar för panten direkt i hand utan att gå via en mellanhand. Och gubben borde få sina 60 kronor i handen. Nu köpte han ett paket cigaretter istället, och det är jäklar i ert fel.

Det finns fler som skrivit bra och mycket bättre om det här.

  http://louisekonsumentkoll.se/coop-panthantering-och-rumanska/
annaardin.wordpress.com/2013/05/20/coop-lagger-krokben-for-romer/

  

Kritikern: Antirasisten

Jag har nog skrivit om det här förut men jag kände ett starkt behov av att göra det igen. Kanske för att jag aldrig känner mig klar, eller för att jag ändrar, utvecklar min syn och/eller avvecklar gamla åsikter. Vad som tvingar mig att skriva(för det är ett tvång, tro inget annat, det stod mellan skriva och ett avgrundsvrål rakt ut i trapphuset, vilket jag är för feg för att göra), är en etikett som jag de senaste dagarna, veckorna, månaderna stött på dagligen och som gör mig allt mer frustrerad, irriterad och förbannad. Håll i tårna för nu smäller jag hårt på alla fingrar: Antirasist!

Smaka på det, lite beskt va, lite 90-tal, eller hur? Det tordes vara ganska tydligt vad en antirasist är, men begreppet håller på att bli lika urholkat som den klara motsatsen(se tidigare inlägg). Med risk för att sväva iväg, väljer jag att inte utgå från en duglig frågeställning(jag gjorde nämligen det från början, svävade iväg, och gick då tillbaka och ändrade den enklare biten). 

Till att börja med vänder jag mig till min och världens kanske - inte främsta men - närmsta kunskapskälla; google. Google hänvisar mig - of course - vidare till wikipedia.    

Antirasism,är ett samlingsnamn på motgrupperingar mot rasism. Antirasister vänder sig mot diskriminering grundad på rastillhörighet, sexuell läggning.

Någon var full när hen skrev de raderna, vadå bryta mitt i ett stycke?*

Wikipedia menar alltså att det finns flera olika grupperingar som är emot rasism. Det kan jag nog instämma i, men vad är egentligen en antirasist? Jag väljer att utveckla det hela på egen hand, och jag stänger av kommentarsfunktionen för klockan är egentligen för mycket för det här. 

Vi alla är väl ganska klara på vad en rasist/vad som är rasism(egentligen inte, men vi kan alla lära oss) är. Jag vill hävda, utan någon egentlig källa, att det är väldigt få människor som kallar sig för rasister. Crap, inte ens de mest rasistiska typerna jag stött på har kallat sig för rasister. De är än nationalist, än socialkonservatist, men aldrig rasist. De har till och med börjat vända på begreppet, Fan femte sökresultatet på Google är den (inte så)geniala Facebook-gruppen antirasist är ett kodord för antivit. I sin iver att vinna fyndighets-SM befäster de dock den rasistiska världsbilden: motsättningen mellan olika hudfärger/etniciteter. 

 Däremot finns där de som kallar sig antirasister, som till skillnad från många andra anti-ord betyder att du är emot något ont och för något ganska fint, t.ex en värld utan en massa anti-attityder. Dock har begreppet har blivit så urvattnat att det till och med finns folk med rasistiska åsikter som kallar sig antirasister. Egentligen borde väl alla, som inte är rasister, klassas som antirasister. Men så är det inte! Utanför den lilla debattklick finns det en jäkla massa människor som säkert inte ens reflekterar över vad de vill kallas. 

Det finns de som inte har något emot andra etniciteter, men som gärna generaliserar utifrån stereotyper. Där finns de som är livrädda för Muhammed i porten bredvid men tycker att Dushan på jobbet är helt okey för "han är ju som oss". Det finns de som tycker det är rent ut sagt för jäkligt att folk diskrimineras på arbetsmarknaden men som stämmer in i skrattsalvorna av den trista gamla "vitsen" om hur många judar som från plats i en Fiat. Det finns de som själva invandrat till Sverige, som finner sig stå utanför samhället men jäkla, är tvättstugan trasig är det romerna på våning 3 som ligger bakom. Det finns också en hel del jäklar som inte bryr sig om vem du är eller varifrån du kommer, de är helt enkelt för upptagna med sina egna liv. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag stämplar dessa människor som rasister, däremot är deras yttringar klart rasistiska men jag tror att en dialog utan hårda anklagelser kan få de flesta att inse hur deras attityder skadar andra. Fan, jag tycker jag lär mig saker och ting varje dag genom att läsa texter och lyssna på andra människors erfarenheter. Ta det inte som en självklarhet att folk förstår innebörden av sina handlingar, att vara vuxen är inte ett intyg på någonting. Umgänge och kulturella intryck kan förblinda insikten, hur mycket visste du själv från början? 

Mellanspel

Jag minns när jag var 8 år gammal. På min låg- och mellanstadieskola gick där en flicka med asiatiskt ursprung. Det hände en gång att jag kallade henne för plattansikte, snedöga och indian. En äldre kompis sa då till mig att:"förstår du inte att det där också är rasism." nej, jag förstod inte det förrän han berättade det för mig. Jag lärde mig någonting, och jag gjorde inte om det. Åter igen, alla förstår inte sina handlingar så döm inte ut dem. Några år senare sa en annan kompis till mig att:"en rasist är alltid en rasist." Med den logiken kan vi lika gärna sluta debattera och ta till vapen. 

Slut på mellanspel    

Det finns även de i debattklicken som inte kallar sig rasister, men som  inte heller vill bli stämplade som antirasister. Hur går det ihop sig då? Jag tror, och det är anledningen till att jag skriver det här (med för lite sömn kompenserat med för mycket kaffe), att det är för att antirasist ofrivilligt(!) blivit synonymt med vänstersympatisör - i värsta fall, anarkist**. Trots att jag själv anser mig vingla mer åt vänster blir jag ändå väldigt arg och besviken när jag ser hur folk buntar ihop antirasister till en enhet - en kategori för att låna lite från Jenkins***(as usual). Samtidigt, hur andra vägrar befatta sig med kategorin antirasist för de känner sig obekväma, för att inte säga främmande, inför andra som också placerat sig/placerats i facket. 

När jag tänker på det är både rasist och antirasist väldigt svartvita subjektiv. Att vara antirasist är inte att tillhöra en specifik gruppering. Visst finns det särskilda grupper som arbetar aktivt med antirasism, så utgå då istället från vilken gruppering de tillhör när du ska återkoppla kritik. Att säga att antirasister gjorde ditt eller att antirasister tycker datt är verkligen att generalisera, kategorisera och bete sig oseriöst i debatten. När till och med debattörer mot rasism gör antirasister till en enhetlig grupp stärker de egentligen föreställningen som de arbetar emot. Att lösa upp kategorier är väl målet? Som, gissa vem, skriver är vårt system att kategorisera människor ett verktyg för att förstå den komplexa mänskliga världen, men ska inte ses som mer än en vy. Jag vill tillägga ett ord: förenkla. För att distansera sig, för att bemöta, försvara sig, skapar vi oss illusioner av vad vi vet och vad vi kan vänta oss. Men Jenkins observationer och teorier är inte statiska, vi kan förändra världen. För det enda vi faktiskt har gemensamt, är att vi är olika(jo men det där var också Jenkins). 

Så vadå, går det inte vara antirasist? Finns det inga rasister? Jo men det är klart, men bunta inte ihop folk hur som helst för att de har snarlika åsikter. Ska vi säga att alla som gillar hockey/fotboll är hulliganer, alla som äter vegetariskt är hippies, köper alla liberaler Jan Björklunds skitsnack? Nej, nej och sista passar jag på. Vidare, alla som uttrycker sig rasistiskt är inte per se rasister. Jag tror att i  de flesta fall handlar det om okunskap och oförståelse, i vissa fall bristande förmåga till empati, men ibland är det också ren och skär jäkla rasism.

Slutkläm 

Då vi ständigt reproducerar uppfattningen om att en antirasist är en kategori bestående av en särskild klick människor, urvattnar vi också antirasism som ett ställningstagande i samhället. På sikt blir, eller har, antirasist blivit en grupp. Nej, så kanske det inte är, jag har faktiskt inga som helst belägg för det. Men jag tror att det är en fara om det blir/är så. Folk drar sig till grupperingar för att känna gemenskap, tillhörighet, att ingå i en grupp är en trygghet men också ett sett att distansera sig från andra. Det här är vi, vi definierat; inte dem. De, rasisterna, ska bekämpas. Jag är med er i det. När folk tittar på opinionsmätningar ser de dock bara siffror. "Jaha, så nu är det 5.6% som är rasister, det var ju illa. Jaha, så nu är det 9.3% som är rasister, det var ju ännu värre. Men vi är fortfarande fler." Bakom varje siffra står en människa. Inte bokstavligt talat, men det här är inte människor vi kan bortse ifrån. Jag vill att antirasism och tolerans ska genomsyra samhället, inte bara politiken och debattforumet. Antirasismen måste finnas i fikarummet, i bostadskön, vid jobbintervjun etc. Jag vill att det ska vara en naturlig del av oss, inte något som vi ständigt måste påminnas om. 

Jag vill att allt ska vara som i Star trek, fast utan J.J Abrams korta kjolar(WTF liksom, ingen annan som reagerat?)

       

*språkfascism är något av en legitim form av fascism.

**det var tänkt med lite ironi.    

***Läs Jenkins för att förstå skillnaden mellan en kategori och en grupp

Träning

Det är inte lätt att ta sig in i känslan, än svårare att slinka ur när jag väl hittat rätt. Allt är en sexuell referens, inget kan tas seriöst för mer än femton sekunder. Catch the star light, jag jagar de där enkla leendena, en krökt mungipa och ett ögonbryn på höjd... allt faller åter, det krävs en och annan drog, en lögn i mitt fall, för att hålla allt uppe.

Nej, jag är inte depp.
Men jag skulle behöva en klippning.

Idag, mycket rörelse. Sen cykeln blev kidnappad har det blivit för mycket bil, så de dagar jag har Liv försöker jag låt bilen stå och istället dra barnvagnen fram och tillbaka, gata upp och ner, röja lite extra kilon som lagt sig. Jag hör krökta ögonbryn, det där hjälper dig inte, det beror väl lite på hur vi ser det, eller hur?

Mitt Liv, som ni ser, kretsar inte kring träning. Jag försöker leva som gemene individ gjorde på 90-talet, det finns en hel radda med etnologisk forskning kring den västerländska mannens leverne under detta bortglömda decennium. Jag var bara barnet, men det är inte barndomen jag längtar tillbaka till, utan teknikens genombrott i våra privatliv: Hemdatorn, 56k modemet, hotmail, quake 2, hemsidor med gästböcker, folk skrev dagbok på lunarstorm och inte blogg på trivala ämnen som livet-jag-lever-var-jäkla-dag. Haha, jo men jag gillar hög hastighet också, ny teknik absolut, men jag föreställer mig ofta en enklare vardag(fast svårare, beroende på hur vi ser det).

Nej men, tänk när vi såg på tv ihop, tog en fika bara vi två, tänk när vi träffades för andra gången utan att ha googlat sönder och samman varandra efter första mötet. För allas trevnads skull ska ni veta att 25% är sant, 70% modifikation och 5% lögn, vad som är vad får ni luska bäst ni vill.

Så Jag, hur som helst, drog Liv till öppna förskolan. Där träffade Liv en bekant från förr, vid lunchbordet hävdade hon till och med att hon kände igen honom: "jojo, det där är Morris," men jag tvivlar ändå. hur gamla kan de varit, 2-6 månader max? Men brås hon på mig har hon ju ett jäkla minne, sånt skräp går ju i arv har jag hört på ryktesväg. Så Liv, hur som helst, lekte järnet men mest med sig själv och 3-4 bollar, en tunnel och en ett par vagnar. Sen drog vi till Lagerlunda med ett stopp på arbetets(på Livs begäran) för lite balansgång. Passade på att besöka graffitiutställningen men jag blev lite besviken. Den kändes genomtänkt men slarvigt genomförd. Nu fick jag lust att skriva ett helt inlägg om utställningen, men jag får nog göra ett besök till först.

5 i 1, morgondagen väntar. Mamma är på besök och jag hade tänkt att det skulle gå att dela en 90 säng med döttra, det har ju gått hur bra som helst med otalt många människor förr i tiden. Problemet är att ett barn som sover kan vara bland det vidrigaste som finns. De är levande el-element på högsta spetan, de rör sig konstant och ligger helst så att du ligger obekvämt. runt klockan 5 i morse kröp Liv upp i min säng, det var visst ett spöke i hennes. Efter en timme knuffade hon ner mig med orden: "smoothie pappa" Bortskämda unge. Tanken var för en timme sedan att testa om det kunde gå bättre idag, men då hade hon lagt sig tvärs över på bredden. Det blir väl kuddar och filt i köket antar jag. Jaja, det är kärlek det med.   

AlLiv-TV: Billigt snacks och dagens koja

Hej, såhär 1½ år senare kommer nu det efterlängtade avsnittet av alLiv-Tv. I dagens avsnitt visar jag tips på billigt snacks som får barnen att välja bort godis, samt en skön koja och lite filosofiska tankar kring min roll som professionell kojbyggare.

I övrigt har Liv skaffat sig en osynlig kompis som hon leker med. Hen heter Abisman/Abismal, som den misslyckade rövaren i Aladdin. Ja, en väljer ju själv sina vänner.

 

Kritikern: IRM vs Björn Söder i SVT debatt - vi reder ut Söders lögner(en återpublicering)

Det hör inte till vanligheten att jag publicerar något jag själv inte skrivit, av den simpla anledning att jag för min egen del kan stå för allt jag skriver. Idag har jag dock valt att återpublicera en text som enligt somliga inte ska spridas. Texten publicerades ursprungligen på den granskande sidan inte rasist men...(IRM) som sedan i fredags drabbats av en häftig ddos-attack. Vem som ligger bakom attacken är oklart, men då IRM är en sida som granskar sverigedemokraterna kan jag ana vilka angriparen sympatiserar med; Sveriges stora "vi-får-inte-säga-vad-vi-tycker-buhu-utan-att-någon-säger-emot-oss-snyft". Hånar jag? Ja, jag gjorde nog det va?   

________________________________________________________

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partiekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.

Påstående nr 1:Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.Björn Söder: Det är rent nonsens. 

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur” 

Påstående nr2:Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej. 

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.” 

Påstående nr 3:Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren 

Påstående nr 4:Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.Sanningen: Öhh, jo det gör det: 

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen. 

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING***Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan 

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

• Avpixlat hämnas SD – attackerar unga tjejer

• Rasbiologi och hets mot folkgrupp på SD:s favoritblogg

• SD-hyllad hatblogg används för hämndaktion mot journalister:

• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp. Hets mot folkgrupp

• SD-hyllad blogg attackerar årets Lucia på grund av hennes hudfärg

• Hängdes ut på hatsajt: Det är förjävligt

• AVPIXLAT SPOTTAR PÅ HOTADE BARN

• Ännu ett barn uthängt på Avpixlat – hotas i vanlig ordning med våldtäkt

• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp på ung flicka utan att pixla hennes ansikte”

____________________________________________________________________

 Min egen uppfattning om varför någon vill att "inte rasist men..." ska tystas just nu beror inte enbart på ovan inlägg. Efter det att Henrik deltog i Svt-debatt kan ett ökat intresse för IRM uppstått. Personer som annars aldrig besökt sidan kanske blev lockade att kolla upp vad det var för något, personer som för stunden bestämt sig för att rösta på sverigedemokraterna. IRM har sedan starten gjort en hel del avslöjanden kring SD, avslöjanden som ur ett "sverigevänligt" perspektiv är riktigt otrevliga; speciellt om de läcker ut bland deras inte så inbitna sympatisörer. Jag har ingen koll på hur många som läser min blogg längre, men det lilla jag kan bidra i den här frågan är jag beredd att göra. 

Mina övriga synpunkter på själva debatten i SVT lämnar jag därhän, det här inlägget handlar enbart om att sprida information som någon/några inte vill ska vara till allmänhetens förfogande. 

"hon har alltid varit intresserad av musik"

Något jag alltid retat mig på är när personer eller föräldrar till personer som lyckats inom ett speciellt område intervjuas i medierna. för de säger alltid samma grej(här borde jag komma med konkreta exempel och sidhänvisningar men ni får ta mig på mitt ord, vilket inte är värt jätte mycket men ändå grundar sig i något):

"Hen har alltid varit intresserad av [området], enda sedan hen var liten har hen gjort dittan och dattan, första gången hen visade intresse var i 1 års åldern bla bla."

Må så vara att hen visat intresse, men det betyder INGENTING. Barn intresserar sig för det mesta, nästintill alla västländska medelklassbarn har någon gång varit fixerad vid bollar i tidig ålder men att det skulle ha ett samband med att barnet i vuxen ålder blir en fotbollsspelare i världsklass har jag jag föga till övers för. Att en musiker som barn tyckte om saker och ting som låter betyder bara att hen var som de flesta andra barn, ett barn som tycker om att pyssla blir inte per automatik en entreprenör alá Steve Jobs.

Om jag tittar på vad Liv intresserat sig för under sina två levnadsår har jag en hel drös färdigt intervjumaterial ifall Liv blir antingen det ena eller det andra. Fotbollsspelare? Jo men Liv älskar bollar. Dansare? Jo men Liv älskar dansa. Sångerska? Liv nynnar på låtar hela tiden. Kriminell? Liv snattade en godisbit en gång, upptäckte det först när jag lyft in henne i bilen. Musiker?

Jag har äntligen, efter ett år, tagit mig till musikaffären och inhandlat nya strängar till gitarren. Så i helgen strängade jag om, stämde så gott som, och spelade de få låtar jag kan för Liv - som blev hysterisk.

"Mumpel, mumpel pappa"

Först trodde jag det var en låt hon ville att jag skulle spela, alternativt att hon inte ville höra mig spela alls. Men tillslut förstod jag; hon ville ha munspelet. Väl mot hennes läppar jammade vi både ship song och Pippi Långstrump. Liv är en redig hejare på det där med Munspel, det kommer inte förvåna mig om hon blir nästa stora munspelare.

 

Liv Lirar Keyboard

Främlingsfientlighet - mer än bara rasism

Under förra veckan läste jag något i mitt twitterflöde som fick mig att reagera starkt. Det har under en tid pågått en debatt om tolkningsföreträde när det kommer till kampen mot rasism; vem får egentligen engagera sig i kampen och hur ska den bedrivas? På första frågan är svaret enkelt, vem som helst får engagera sig, men inte hur som helst.

En journalist ska ha uppmanat folk att följa Sd-politiker på twitter, jag har inte bläddrat ordentligt i flödet men vad jag förstått har det också rört sig om att läsa på deras åsiktsmegafon Avpixlat. Detta upprörde många, det pratades bland annat om att man i längden normaliserar deras åsikter vilket gynnar dem på den politiska arenan. Att bevaka är däremot inte det samma som att respektera utan att protestera, jag själv anser att det är viktigt att granska sina motståndare för att kunna bryta ner deras argument. Somliga åsikter står däremot i hårt ideoligiskt kontrast till varandra, exempel på det är hur en väljer att döma en handling. själv anser jag att när ett brott begåtts är det individen som stått för det, att det inte beror på hens etniska tillhörighet och därför är inte heller etnicitet relevant.

Vad som fick mig att regera var när en av debattörerna skrev något i stil med att det bara var vita män som tyckte att det var bra att följa motståndarna. Sarkastiskt skrev hen att de antagligen visste mer om rasism än hen(personen i fråga har invandrabakgrund). Han har rätt i sak; nej ingen av dessa och inte heller jag har en personlig erfarenhet av rasism och i synnerhet inte av den strukturella rasismen som förekommer i vårt samhälle. Men att tro att ett etniskt ”rent” Sverige är den enda agendan som drivs av partier som Sd, SvP och Nd, är att bära skygglappar för den större bilden. Att göra motstånd mot dessa partier handlar inte bara om att vara emot rasism, det handlar om att tolerera människors rätt att vara olika. För främlingsfientliga(jag samlar de alla under gemensam fana nu, under den flagg som förenar dem) är inte bara emot främmande människor, de vänder sig mot allt som avviker från deras egna föreställning om vad som är rätt.

Nej, jag har aldrig utsatts för rasism på det strukturella planet, men jag har varit utsatt för det intoleranta våldet, som jag väljer att kalla det. Jag fick slåss en hel del Under mina ungdomsår och blev vid två tillfällen rejält misshandlad av intoleranta grupperingar, båda två gångerna skedde det i min och Jimmie Åkerssons gemensamma hemort: Sölvesborg. Den första gången var jag tretton år gammal. Det var sommaren mellan sjätte och sjunde klass, men det började lite tidigare än så.

Året innan hade jag flyttat till grannkommunen där jag redan efter två veckor hamnade i mitt första bråk. Att vara emot något främmande gör en inte till en inbiten rasist, mina första antagonister var vanliga killar som skulle ge mig spö av två orsaker: jag vek av i klädsel och jag kom från Sölvesborg(det hade visst varit ett stort slagsmål mellan sölvesborgare och olofströmare samma vår). Det här låter kanske som en bagatell, men jag var den enda som hade kedja till min plånbok, detta gjorde mig till punkare och till kommunist. Ingen visste vad kommunism var men alla var övertygade om att det var någonting dåligt. Ibland tänker jag att om jag vara haft vett nog att hålla käft kunde jag undvikit ett år av slagsmål och rektorsexpeditoner, men jag ångrar det inte och jag återkommer till varför.

Så kom sommaren. Mina flesta vänner bodde fortfarande i Sölvesborg och jag var där nästan varje dag. Tillskillnad från Olofström så kände jag mig trygg i mina gamla kvarter, men i mitten av sommaren kom det ändras. Det var stadsfestivalen Killebom. Jag gjorde vad de flesta andra i min ålder gjorde, sprang runt på marknaden och köpte skräp, åkte karuseller och hängde lite överallt där vi kom in. Redan första dagen bevittnade jag hur en gammal kompis storebror hotades av en äldre kille, han såg att jag såg och frågade vad fan jag glodde på. Senare på kvällen hoppade han på mig, mitt bland alla människor. Alla såg på, mina vänner drog sig undan, och det kunde slutat illa om inte stans riktiga värstingar faktiskt gått emellan. De sa till mig att komma till dem, ifall något hände.

  –  De här jäkla rasisterna ska inte tro att de är något”. Rasister, hade jag blivit påhoppad av en rasist? Tyvärr såg jag aldrig mina räddare igen, och ett par timmar senare kom angriparen tillbaka med ett gäng på ca 10-15 personer. Inga av mina vänner vågade ingripa, och jag förstår dem och har aldrig klandrat dem. Alla var äldre, mellan 1-4 år. Vad som irriterade mig mest var att det skedde mitt bland alla öltält och karuseller, det fanns vuxna överallt, men ingen gick emellan. Jag trycktes ner på en bänk och fick motta slag från alla håll. Jag försökte i desperation få dem att förklara varför: 

 –  För att du är kommunist, för att du är punkare, för att du har långt hår, för att du är äcklig, du har en rasistisk tröja(det var en Metallica tröja), för att du kallat Micke för bög(va?), för att du flyttade till  Olofström, för att du är en blatteälskare. 

Argumenten gick, som ni ser, inte riktigt ihop. Tillslut skingrades dem och jag kunde ta mig hem. Jag borde kanske stannat hemma, blåslagen och blödande, men dagen därpå gick jag ut igen. Jag ville inte att de skulle få tysta mig. Jag fick stryk igen, men den gången hittade jag en polis och gjorde en anmälan. Killen som slog mig var också på plats. 

 – Ni kan inte göra något, jag är bara fjorton. 

Uppenbarligen kunde dem inte det, för jag hörde inget av polisen eller så försvann anmälan. Däremot fick jag vara ifred, sånär i alla fall.  De kom flera gånger fram och hotade mig, knuffade eller trakasserade mig med spottloskor och glåpord.

Jag fick senare veta att alla dessa var små bynassar, som vi kallade dem. De gillade inte folk som var annorlunda, i deras ögon kunde du gärna vara invandrare så länge du uppträdde på rätt sätt, något som kan kännas igen om du läser ett visst partiprogram. En vän till mig då, som varit med den där kvällen men också var bekant med de som misshandlat mig(samma hockeylag), sa till mig:

 – Måste du klä dig sådär? kan du inte bara vara som alla andra, så låter dem dig vara. 

Jag skulle alltså slupit vara utsatt, om jag bara sälar mig till ledet. Sölvesborg var inte längre lika tryggt som det en gång varit. Visserligen var det bättre än Olofström, och min högstadieperiod kanske inte skiljer sig så värst från många andra utsatta. Men det gick inte en dag då jag inte kände mig illa tillmods av att gå till skolan. Jag vill inte påstå att jag var mobbad, jag använder hellre ordet utsatt, och som alltid tänker jag att jag kunde undvikit det om jag bara valt att vara som dem. Sen kom sommaren 2001.

Sölvesborg var inte bara pest och pina, där låg också kulturföreningen Kartago. Kartago var min fristad, där var jag alltid välkommen och där fanns respekt och acceptans för olikheter – oavsett vad Jimmie Åkersson skriver i sin bok. Jimmie, det handlade om att föredra allas lika värde, inte om kommunism. Många har bilden av kartago som en plats där alla var lika Olika, men det är inte riktigt sant. Ja, många var vänster men långt ifrån alla, de flesta var ungdomar som inte visste eller brydde sig om politik. Alla lyssnade inte på punk, men de flesta älskade ska. På killebomfestivalen anordnade Kartago konserter i ett tält nere vid hamnen, och det var där jag hängde för dit kom nästan aldrig några bråkstakar. Där var vi också många, som stod upp för varandra. Men inte alltid.

Sista kvällen satt vi kvar långt efter det att banden slutat spela. Klockan började närma sig tre och kvar var jag, två killar till och tre tjejer. Min mormor bodde i stan och jag lovade sovplats till alla(utom en, som hade) eftersom de kom från annan ort och vi började gå hemåt. Flera år av bråk hade gjort mig vaksam, och jag märkte redan när vi passerade räkrestaurangen att någonting var fel. Det var knappt några människor kvar ute, vid entrén till stängda restaurangen stod två vakter och pratade med en kille med rakad skalle. Han kom fram till oss och frågade om vi hade gräs att sälja, ingen av oss sysslade med sånt så vi sa nej. Han verkade upprörd över detta, skrek något efter oss men vi brydde oss inte. När vi kom upp på vägen som ledde genom hamnen såg jag dem direkt. Framför oss, kanske 20-30 meter, stod ett gäng på ett tiotal skinnskallar. Jag vädrade problem och försökte få gruppen att gena upp mellan lägenheterna som låg till höger om oss, men alla hann inte. En av killarna som var med hade också reagerat, och flytt upp men bakåt på gatan. Den andre killen hade dragit sig tillbaka mot vakterna, som tyvärr inte var på vår sida i det här. Det var jag och tjejerna kvar på gatan, jag blev målet för allihop. Jag lyckades stå emot ett par slag, men de kom från alla håll och tillslut föll jag. På marken fick jag ta emot sparkar mot rygg, armar och bakhuvud, men jag lyckades skydda ansiktet. 

 – Kommunistjävel(som vanligt), hippie(den var ny), Redskin(internationellt) och bög. Orden haglade över mig tillsammans med sparkarna, en av killarna ville att jag skulle ställa mig upp men jag vägrade. Hans blick var den galnaste jag någonsin sett, jag var säker på att han ville döda mig. En annan hade tatuerat blood and honour på halsen, honom glömmer jag aldrig. En av tjejerna gick emellan, försökte få de andra att sluta. Hon blev nerputtad på marken och sparkad hon med, något de blev oense om ifall det var rätt eller ej. Medan de tjafsade inbördes kom en av dem fram till mig, det var en äldre man som varit med dem och han var känd i stan för att han hade så skitiga händer. 

 – Spring nu med dig, sa han. Och jag sprang, vi alla sprang. 

Vi lyckades gömma oss på ett bygge, där satt vi och lyssnade medan vi hörde hur de sprang fram och tillbaka och skrek efter oss. Vi kan ha suttit där en timme, tio minuter, det var svårt att avgöra. Jag kramade min vän som var med mig, hårt. En kram jag aldrig glömmer.

När jag fick veta vilka de var vågade jag inte göra en polisanmälan. De här var inga bynassar, det kända nynazister både från stan och från kommuner runt om. De visste inte vem jag var, och jag ville hålla det så. Jag fick senare veta att det var mig specifikt som de varit ute efter, jag var en av de där antirasisterna som höll till på Kartago. Jag var en sådan där punkare.

Dessa händelser har fört mig dit jag står idag, men så lätt det varit för mig, om jag bara bytt kläder och hållit käften. Jag slipper den strukturella rasismen för jag född med vita föräldrar i ett land som domineras av vita människor. Jag smälter redan in, ingen rynkar på näsan åt mitt namn och ingen blänger på mig när jag går in i en affär. Och jag hade kunnat slippa allt våld under ångdomsåren om jag bara sällat mig till ledet istället för att uttrycka något genom kläder, musik, attityd mm. En del av mig säger att allt som hände(ovan bara en liten del nämnd) var något som jag själv drog på mig.  Det är precis vad främlingsfientliga, nationalister, rasister, kalla-de-vad-du-vill, vill att jag ska känna. Men jag vägrar, och det därför vill jag göra motstånd, för jag vet hur intolerans fungerar. För det är inte bara invandrare som dessa grupperingar hyser agg emot, de vill inte att någon avviker från deras syn på norm. Lika lite som de vill ha hit nya främmande kulturer vill de att etniska svenskar ska ägna sig åt sådan som inte passar inom ramen för ”normalt svenskt beteende”. Det handlar inte bara om rasism, för mig handlar det om intolerans mot olikheter, om rätten att vara den du är och rättan att välja den du vill vara. Jag kommer alltid vara emot de som vill ta den rätten ifrån oss.

För vad skadar det mig om de får makt och inflytande? Jag kan ju bara smälta in, hålla käft. Men som jag tänkte, sommaren mellan sjätte och sjunde klass; varför ska jag göra det?   

Ett hem.

Imorgon är det onsdag och då kommer Liv hit. Jag saknar henne jättemycket, men jag blir så prestationsinriktad när hon är här. Jag vill att allt ska vara perfekt, att hon ska trivas. Jag minns själv hur jag motvilligt satte mig på tåget för att åka till min pappa, hur jag avskydde det där grönfärgade gästrummet som skulle föreställa mitt rum, men som inte innehöll en enda referens till mig själv. Jag minns hur jag såg fram emot att gå och lägga mig, släcka lamporna och ligga och stirra ut genom fönstret. Sova var det bästa jag visste när jag var där, därav kanske min förkärlek till att ligga i sängen.

Nea bor kvar i lägenheten, där Liv växt upp. Där har Liv ett eget rum, fullt med hennes prylar. Hos mig har hon en hörna, men jag har verkligen ansträngt mig för att hon ska känna att det är hennes del av lägenheten och inte en gästsäng. Det är rosa och lila och mängder med andra färger, färger jag aldrig skulle inrett med om det bara var jag som skulle bo här. I hyllan där jag förvarar mina böcker och enstaka dvd-filmen finns ett hyllplan som bara är hennes. Där står sagoböcker, pussel och ritblock ligger på hög. Hemma hos Nea har hon två stolar som hon släpar runt på, speciellt när hon vill nå någonstans då hennes längd inte räcker till. Därför köpte jag henne en liten stol som hon kan ha här. Jag köpte två fåtöljer, varav den ena är en sittpuff som jag noga poängterat är hennes och ingen annans. Jag vill inte att det här ska kännas som en tillfällig bostad där hon måste spendera 3-4 dagar i veckan. Jag vill inte att hon ska känna att hon sover borta, utan hemma - med pappa.

Så i morgon kommer hon. Jag hoppas på fint väder så vi kan mata änderna, leka sakletare och kanske finna ytterligare en ny lekplats. Oavsett väder ska vi i alla fall ut och åka spårvagn, vilket är bland det bästa hon vet just nu.