Snö!!

När jag skrev att jag inte gillade regn menade jag inte att jag föredrar snö.

Regn.

Ibland vore det på sin plats att det faktiskt bara var jag, men oftast berörs de flesta andra också.

Just nu faller regnet. Tänk vad bra det vore, om det bara gällde mig. Om någon annan påpekat, att nej så är det inte, och illusionen brutits. Jag var sugen på en promenad. Möta kors, gena tvärs över centrala stadens bortglömda gator. Men jag går inte i regn, bara tonårshångel på film gör sig bra i regn. Och nu tilltar det, mindre lockande än såhär kan bara snö göra det.

...och till helgen faller vintern, oh so I've been told.

Att inte tycka om regn måste vara en social konstruktion, något vi blivit intalade med åren. För barn tycks älska när himlen öppnar sig(fast en öppen himmel borde vara blå, stjärnklar och frusen). Kanske fascineras dem av denna naturens utomhusdusch, Liv brukar stå en kvart i duschen och låtsas att hon leker i regnet. Vattenpölar+gummidojor=extas är den enda formeln som är obestridlig. Med åren kommer hon dock glömma magin, hon kommer sura över frisyrens förfall, utsmetat smink och våta kläder. Eller som jag, som hatar regn för att det är så jäkla irriterande för ögonen.

Regn ter sig bäst på andra sidan rutan, där det kan kasta blanka skuggor över tända stearinljus och flimrande tv-apparater(fast vilken tv flimrar idag, den liknelsen får vi nog stryka snart). Jag är en obotlig romantiker fast i en cynikers tillvaro. Det är svårt att trolla när du inte kan låta bli att problematisera, dissekera och analysera innehållet/innebörden av magi.

Jag minns en kväll på ett tak i Malmöstad. Det var innan universitetstiden och jag satt där, tjuvlyssnande på ett gäng psykologistuderande som namedropade och citerade betydelsefulla män på höga poster inom sin blivande profession. Jag suckade över det vin jag spillt i stuprännan, viskade för mig själv att dessa hjärntvättade idioter borde testa på det riktiga livet istället. Ut och lev, praktisera era teorier. Idag är jag som dem, jag har mina egna idoler inom det diverse forskningsfält som jag gärna refererar och till viss del har ett okritiskt förhållande till. Jag har omvärderat den kvällen många gånger nu, den egentliga anledningen till att jag inte gillade dem var nog att jag inte förstod vad de pratade om. samt deras präktiga överlägsenhet, och att de fick ligga. Jag fick skjuts hem till farsans lägenhet, bak på en cykel som susade lite för snabbt för tillfälligheten att slå in.

Var var jag? Just det, jag hatar regn.          

Dagboken: Ny natt

I väntan på att tvätten ska torka kan jag lika gärna blogga lite. Som vanligt vet jag inte vad jag ska skriva om, intresset för att dela min syn av diverse debatter via känslomässigt "tyckeri" har svalnat. Kanske är det dags att ta steget vidare(eller tillbaka, beror på hur vi ser på det) och blogga utifrån andra intressen. Jag kan inte påstå att jag varit en inbiten debattör och samhällsbloggare, men fokus för mitt skrivande har legat på att mina inlägg ska ingå i en samtidskontext. Förr skrev jag mer ur ett dagboksperspektiv. Om än luddigt och kryptiskt och måhända brutalt ärligt,  något som upphörde per se då jag gick in i ett förhållande. Av erfarenhet visste jag att det inte finns något som skadar en relation så mycket som sanning.

Ska vi då ljuga oss igenom relationer? Nej, men vissa saker behöver inte delas med offentligheten, somliga tankar bör vi ha för oss själva. Mitt problem; själen kräver att få blotta sig. Det spelar ingen roll om läsarna uteblir, jag har haft ett behov av att skriva av mig, något jag säkert delar med flera andra där ute. För att tankarna inte ska begrava mig, känslorna inte ska fängslas, behöver jag spy ut dem någonstans. Anledningen till att jag inte kan skriva en privat dagbok kan delvis bero på 2000-talets vanligaste folksjukdom: bekräftelsebehovet. Det kan också bero på något som gäckat mig sen tonåren: Varför skriva när ingen läser? Behovet är inte att skriva, det är medlet, vad jag behöver är att dela med mig. Visst spelar det roll om ingen läser, under de senaste tre åren har jag delat mina sanningar i en hemlig blogg men problemet har varit att i ett virvel av bloggar och communitys kommer inget fram om det inte delas. Och jag kan inte dela den här. Inte för att jag egentligen gjort något som varit fel, men det är komplexa tankar av intryck jag fått. Det är väl också därför jag fastnat så för poesi. Via dikten kan jag uttrycka det som rakt på sak skapar frågor jag inte alltid vill besvara. dikten kan också avfärdas som just dikt, ett konstverk utan verklighetsanknytning. Men allt knyter an till verkligheten, men långt ifrån allt spelar roll. 

Nu får jag snart besök, och min tvättid tar slut om en kvart, så jag får fortsätta det här lite senare.     

Dagboken: kakfarsa

Jag vet att jag det senaste året bloggat allt mer sällan, det finns flera anledningar till det. En av dem är brist på inspiration, en annan är lust. Ett tredje skäl är känslan av menlöshet, rädslan för övervakningssamhället, pressen att stå med fötterna på jorden och ta debatten. Men det främsta skälet är nog att jag är lat, bekväm och hellre ser en film eller läser vad någon annan skrivit.

Hur som, idag har jag och Liv köpt en kakform, för vi ska baka en sockerkaka. Vi kommer bli jättefeta, igår efter maten hade våra magar svällt och Liv klappade på sin och sa:"Pappa, jag har en bebis i magen."

...till kvällen läste vi en saga om storken.

  keep up the idiocy

Drömmaren: Utklipp, avdrag, bortslängt, avtäckt.

Genom regn via rusk in i en värld av rysningar. 

Intill en skönhet så vacker i sin natur att den 

inte behöver poleras. Minus två hade prome-

naden kanske lätt in på andra spår. Vi skildes 

åt vid rälsen, du gick mot ditt och jag för att 

möta mitt gamla. 

Om två år är jag trettio,

för fyrahundra år sedan

var jag legend.

Det är hösten som står still medan

du går och drar mot vinter.

Kärt barn har många namn

men dig gav vi bara ett. 

Liv, som motiv till att vara - 

energi, mer än bara skratt och tårar.

Inspirerad

Idag har jag - genom regn via rusk in i rysningar - låtit mig inspireras. Det är något jag tänkt fira med ett väldigt långt inlägg, som jag efter flera men och ett par om bestämde mig för att dela upp i tre. Det här, är, egentligen det första av dessa tre, men jag har valt att publicera det sist. Blogger har lurat in mig i stilla havstid, jag har mixat och donat och hoppas med tummen längs rymden att det ska lösa sig.

Kritikern: Coop forum och pant

Idag när jag var inne en snabbis på Coop Forum i Norrköping, blev jag så stött att jag tvivlar på att jag kommer gå tillbaka dit även om det är den affär som ligger närmst till hands.

Före mig i kön stod en man som pantat burkar för 70 kronor, av det tänkte han köpa något som kostade en tia. Det gick bra, men resterande 60 kronor skulle då brinna inne. Eller, med andra ord, tillfalla Coop. För som jag förstått det efter att jag läst på pantamera.nu så får affären tillbaka det belopp de betalat ut av returpack. Nu kanske det är så, det vet jag faktiskt inte, att de inte får tillbaka det belopp som "brann inne", är det så har inte Coop vunnit något på det hela utan gått +-0. Den enda som blivit blåst på pengar i det fallet är kunden som pantat. När du köper en vara med pant är ju panten inräknad, dvs du betalar extra men du kan få tillbaka pengarna om du återvinner produkten. Om nu affären "bränner inne" din pant för att du handlar för hela beloppet, anser jag att du är blåst.

I Sverige är det inte lag på att affärerna ska betala ut kontanter för pantkvitton, men det anses ändå som god sed att betala ut pengarna. Jag vet att en del butiker kräver att en åtminstone ska handla något för panten, men att kräva att det ska handlas för hela beloppet tycket jag är en negativ utveckling. Lite efterforskning på nätet avslöjar att ånga butiker har utsatts för bedrägeri, dvs att folk manipulerar maskinerna för att få ut kontanter i kassan. Det är ju väldigt trist, men istället för att ge ett tillgodokvitto(som går att handla för i butiken) borde maskinerna göras säkrare. Det osar kollektiv bestraffning över det hela.

Det är inte bara vanliga medelsvensson som vill ha lite extra i kassan som pantar burkar. Systemet används också av de som inte har det så bra ställt, som mot sin vilja gräver i soptunnor och tigger utanför restauranger. Det här är ett hårt slag för dessa grupper, som inte vill lägga pengarna på affärens produkter.

Sen finns också miljöperspektivet. Oavsett vem som pantar och av vilken orsak, är det en god sak för miljön. För att citera pantamera.nu

 "Till exempel motsvarar fem pantade burkar fyra timmars datoranvändning och två timmars standby-tid. Panten är drivkraften i återvinningssystemet."

Pant är ett väldigt bra system som gör folk till miljöhjältar utan att de många gånger tänker på det. En morot för att inte skräpa ner, och det har helt klart blivit en succé.

Jag anser att Coop Forum mfl. bör ta bort sitt krav, returpack borde öka säkerheten i sina maskiner eller öppna returstationer där du kan få dina pengar för panten direkt i hand utan att gå via en mellanhand. Och gubben borde få sina 60 kronor i handen. Nu köpte han ett paket cigaretter istället, och det är jäklar i ert fel.

Det finns fler som skrivit bra och mycket bättre om det här.

  http://louisekonsumentkoll.se/coop-panthantering-och-rumanska/
annaardin.wordpress.com/2013/05/20/coop-lagger-krokben-for-romer/

  

Kritikern: Antirasisten

Jag har nog skrivit om det här förut men jag kände ett starkt behov av att göra det igen. Kanske för att jag aldrig känner mig klar, eller för att jag ändrar, utvecklar min syn och/eller avvecklar gamla åsikter. Vad som tvingar mig att skriva(för det är ett tvång, tro inget annat, det stod mellan skriva och ett avgrundsvrål rakt ut i trapphuset, vilket jag är för feg för att göra), är en etikett som jag de senaste dagarna, veckorna, månaderna stött på dagligen och som gör mig allt mer frustrerad, irriterad och förbannad. Håll i tårna för nu smäller jag hårt på alla fingrar: Antirasist!

Smaka på det, lite beskt va, lite 90-tal, eller hur? Det tordes vara ganska tydligt vad en antirasist är, men begreppet håller på att bli lika urholkat som den klara motsatsen(se tidigare inlägg). Med risk för att sväva iväg, väljer jag att inte utgå från en duglig frågeställning(jag gjorde nämligen det från början, svävade iväg, och gick då tillbaka och ändrade den enklare biten). 

Till att börja med vänder jag mig till min och världens kanske - inte främsta men - närmsta kunskapskälla; google. Google hänvisar mig - of course - vidare till wikipedia.    

Antirasism,är ett samlingsnamn på motgrupperingar mot rasism. Antirasister vänder sig mot diskriminering grundad på rastillhörighet, sexuell läggning.

Någon var full när hen skrev de raderna, vadå bryta mitt i ett stycke?*

Wikipedia menar alltså att det finns flera olika grupperingar som är emot rasism. Det kan jag nog instämma i, men vad är egentligen en antirasist? Jag väljer att utveckla det hela på egen hand, och jag stänger av kommentarsfunktionen för klockan är egentligen för mycket för det här. 

Vi alla är väl ganska klara på vad en rasist/vad som är rasism(egentligen inte, men vi kan alla lära oss) är. Jag vill hävda, utan någon egentlig källa, att det är väldigt få människor som kallar sig för rasister. Crap, inte ens de mest rasistiska typerna jag stött på har kallat sig för rasister. De är än nationalist, än socialkonservatist, men aldrig rasist. De har till och med börjat vända på begreppet, Fan femte sökresultatet på Google är den (inte så)geniala Facebook-gruppen antirasist är ett kodord för antivit. I sin iver att vinna fyndighets-SM befäster de dock den rasistiska världsbilden: motsättningen mellan olika hudfärger/etniciteter. 

 Däremot finns där de som kallar sig antirasister, som till skillnad från många andra anti-ord betyder att du är emot något ont och för något ganska fint, t.ex en värld utan en massa anti-attityder. Dock har begreppet har blivit så urvattnat att det till och med finns folk med rasistiska åsikter som kallar sig antirasister. Egentligen borde väl alla, som inte är rasister, klassas som antirasister. Men så är det inte! Utanför den lilla debattklick finns det en jäkla massa människor som säkert inte ens reflekterar över vad de vill kallas. 

Det finns de som inte har något emot andra etniciteter, men som gärna generaliserar utifrån stereotyper. Där finns de som är livrädda för Muhammed i porten bredvid men tycker att Dushan på jobbet är helt okey för "han är ju som oss". Det finns de som tycker det är rent ut sagt för jäkligt att folk diskrimineras på arbetsmarknaden men som stämmer in i skrattsalvorna av den trista gamla "vitsen" om hur många judar som från plats i en Fiat. Det finns de som själva invandrat till Sverige, som finner sig stå utanför samhället men jäkla, är tvättstugan trasig är det romerna på våning 3 som ligger bakom. Det finns också en hel del jäklar som inte bryr sig om vem du är eller varifrån du kommer, de är helt enkelt för upptagna med sina egna liv. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag stämplar dessa människor som rasister, däremot är deras yttringar klart rasistiska men jag tror att en dialog utan hårda anklagelser kan få de flesta att inse hur deras attityder skadar andra. Fan, jag tycker jag lär mig saker och ting varje dag genom att läsa texter och lyssna på andra människors erfarenheter. Ta det inte som en självklarhet att folk förstår innebörden av sina handlingar, att vara vuxen är inte ett intyg på någonting. Umgänge och kulturella intryck kan förblinda insikten, hur mycket visste du själv från början? 

Mellanspel

Jag minns när jag var 8 år gammal. På min låg- och mellanstadieskola gick där en flicka med asiatiskt ursprung. Det hände en gång att jag kallade henne för plattansikte, snedöga och indian. En äldre kompis sa då till mig att:"förstår du inte att det där också är rasism." nej, jag förstod inte det förrän han berättade det för mig. Jag lärde mig någonting, och jag gjorde inte om det. Åter igen, alla förstår inte sina handlingar så döm inte ut dem. Några år senare sa en annan kompis till mig att:"en rasist är alltid en rasist." Med den logiken kan vi lika gärna sluta debattera och ta till vapen. 

Slut på mellanspel    

Det finns även de i debattklicken som inte kallar sig rasister, men som  inte heller vill bli stämplade som antirasister. Hur går det ihop sig då? Jag tror, och det är anledningen till att jag skriver det här (med för lite sömn kompenserat med för mycket kaffe), att det är för att antirasist ofrivilligt(!) blivit synonymt med vänstersympatisör - i värsta fall, anarkist**. Trots att jag själv anser mig vingla mer åt vänster blir jag ändå väldigt arg och besviken när jag ser hur folk buntar ihop antirasister till en enhet - en kategori för att låna lite från Jenkins***(as usual). Samtidigt, hur andra vägrar befatta sig med kategorin antirasist för de känner sig obekväma, för att inte säga främmande, inför andra som också placerat sig/placerats i facket. 

När jag tänker på det är både rasist och antirasist väldigt svartvita subjektiv. Att vara antirasist är inte att tillhöra en specifik gruppering. Visst finns det särskilda grupper som arbetar aktivt med antirasism, så utgå då istället från vilken gruppering de tillhör när du ska återkoppla kritik. Att säga att antirasister gjorde ditt eller att antirasister tycker datt är verkligen att generalisera, kategorisera och bete sig oseriöst i debatten. När till och med debattörer mot rasism gör antirasister till en enhetlig grupp stärker de egentligen föreställningen som de arbetar emot. Att lösa upp kategorier är väl målet? Som, gissa vem, skriver är vårt system att kategorisera människor ett verktyg för att förstå den komplexa mänskliga världen, men ska inte ses som mer än en vy. Jag vill tillägga ett ord: förenkla. För att distansera sig, för att bemöta, försvara sig, skapar vi oss illusioner av vad vi vet och vad vi kan vänta oss. Men Jenkins observationer och teorier är inte statiska, vi kan förändra världen. För det enda vi faktiskt har gemensamt, är att vi är olika(jo men det där var också Jenkins). 

Så vadå, går det inte vara antirasist? Finns det inga rasister? Jo men det är klart, men bunta inte ihop folk hur som helst för att de har snarlika åsikter. Ska vi säga att alla som gillar hockey/fotboll är hulliganer, alla som äter vegetariskt är hippies, köper alla liberaler Jan Björklunds skitsnack? Nej, nej och sista passar jag på. Vidare, alla som uttrycker sig rasistiskt är inte per se rasister. Jag tror att i  de flesta fall handlar det om okunskap och oförståelse, i vissa fall bristande förmåga till empati, men ibland är det också ren och skär jäkla rasism.

Slutkläm 

Då vi ständigt reproducerar uppfattningen om att en antirasist är en kategori bestående av en särskild klick människor, urvattnar vi också antirasism som ett ställningstagande i samhället. På sikt blir, eller har, antirasist blivit en grupp. Nej, så kanske det inte är, jag har faktiskt inga som helst belägg för det. Men jag tror att det är en fara om det blir/är så. Folk drar sig till grupperingar för att känna gemenskap, tillhörighet, att ingå i en grupp är en trygghet men också ett sett att distansera sig från andra. Det här är vi, vi definierat; inte dem. De, rasisterna, ska bekämpas. Jag är med er i det. När folk tittar på opinionsmätningar ser de dock bara siffror. "Jaha, så nu är det 5.6% som är rasister, det var ju illa. Jaha, så nu är det 9.3% som är rasister, det var ju ännu värre. Men vi är fortfarande fler." Bakom varje siffra står en människa. Inte bokstavligt talat, men det här är inte människor vi kan bortse ifrån. Jag vill att antirasism och tolerans ska genomsyra samhället, inte bara politiken och debattforumet. Antirasismen måste finnas i fikarummet, i bostadskön, vid jobbintervjun etc. Jag vill att det ska vara en naturlig del av oss, inte något som vi ständigt måste påminnas om. 

Jag vill att allt ska vara som i Star trek, fast utan J.J Abrams korta kjolar(WTF liksom, ingen annan som reagerat?)

       

*språkfascism är något av en legitim form av fascism.

**det var tänkt med lite ironi.    

***Läs Jenkins för att förstå skillnaden mellan en kategori och en grupp

Träning

Det är inte lätt att ta sig in i känslan, än svårare att slinka ur när jag väl hittat rätt. Allt är en sexuell referens, inget kan tas seriöst för mer än femton sekunder. Catch the star light, jag jagar de där enkla leendena, en krökt mungipa och ett ögonbryn på höjd... allt faller åter, det krävs en och annan drog, en lögn i mitt fall, för att hålla allt uppe.

Nej, jag är inte depp.
Men jag skulle behöva en klippning.

Idag, mycket rörelse. Sen cykeln blev kidnappad har det blivit för mycket bil, så de dagar jag har Liv försöker jag låt bilen stå och istället dra barnvagnen fram och tillbaka, gata upp och ner, röja lite extra kilon som lagt sig. Jag hör krökta ögonbryn, det där hjälper dig inte, det beror väl lite på hur vi ser det, eller hur?

Mitt Liv, som ni ser, kretsar inte kring träning. Jag försöker leva som gemene individ gjorde på 90-talet, det finns en hel radda med etnologisk forskning kring den västerländska mannens leverne under detta bortglömda decennium. Jag var bara barnet, men det är inte barndomen jag längtar tillbaka till, utan teknikens genombrott i våra privatliv: Hemdatorn, 56k modemet, hotmail, quake 2, hemsidor med gästböcker, folk skrev dagbok på lunarstorm och inte blogg på trivala ämnen som livet-jag-lever-var-jäkla-dag. Haha, jo men jag gillar hög hastighet också, ny teknik absolut, men jag föreställer mig ofta en enklare vardag(fast svårare, beroende på hur vi ser det).

Nej men, tänk när vi såg på tv ihop, tog en fika bara vi två, tänk när vi träffades för andra gången utan att ha googlat sönder och samman varandra efter första mötet. För allas trevnads skull ska ni veta att 25% är sant, 70% modifikation och 5% lögn, vad som är vad får ni luska bäst ni vill.

Så Jag, hur som helst, drog Liv till öppna förskolan. Där träffade Liv en bekant från förr, vid lunchbordet hävdade hon till och med att hon kände igen honom: "jojo, det där är Morris," men jag tvivlar ändå. hur gamla kan de varit, 2-6 månader max? Men brås hon på mig har hon ju ett jäkla minne, sånt skräp går ju i arv har jag hört på ryktesväg. Så Liv, hur som helst, lekte järnet men mest med sig själv och 3-4 bollar, en tunnel och en ett par vagnar. Sen drog vi till Lagerlunda med ett stopp på arbetets(på Livs begäran) för lite balansgång. Passade på att besöka graffitiutställningen men jag blev lite besviken. Den kändes genomtänkt men slarvigt genomförd. Nu fick jag lust att skriva ett helt inlägg om utställningen, men jag får nog göra ett besök till först.

5 i 1, morgondagen väntar. Mamma är på besök och jag hade tänkt att det skulle gå att dela en 90 säng med döttra, det har ju gått hur bra som helst med otalt många människor förr i tiden. Problemet är att ett barn som sover kan vara bland det vidrigaste som finns. De är levande el-element på högsta spetan, de rör sig konstant och ligger helst så att du ligger obekvämt. runt klockan 5 i morse kröp Liv upp i min säng, det var visst ett spöke i hennes. Efter en timme knuffade hon ner mig med orden: "smoothie pappa" Bortskämda unge. Tanken var för en timme sedan att testa om det kunde gå bättre idag, men då hade hon lagt sig tvärs över på bredden. Det blir väl kuddar och filt i köket antar jag. Jaja, det är kärlek det med.   

AlLiv-TV: Billigt snacks och dagens koja

Hej, såhär 1½ år senare kommer nu det efterlängtade avsnittet av alLiv-Tv. I dagens avsnitt visar jag tips på billigt snacks som får barnen att välja bort godis, samt en skön koja och lite filosofiska tankar kring min roll som professionell kojbyggare.

I övrigt har Liv skaffat sig en osynlig kompis som hon leker med. Hen heter Abisman/Abismal, som den misslyckade rövaren i Aladdin. Ja, en väljer ju själv sina vänner.