Dagboken: Hemmafar

Idag gjorde vi en tur bort till Hageby city, Norrköpings försök till svar på colosseum. Sin storlek till trots, väcks alltid klaustrofobiska känslor hos mig när jag kör slalom mellan butikerna. Kanske för att alla affärer saknar fönster, fönster är en jäkla tillgång ifall det skulle börja brinna. Då kan man bara kasta sig igenom, unna sig ett par skärsår och gå vidare med sitt liv. Skulle det börja brinna på Hageby centrum skulle jag krypa ihop i ett hörn på H&M och invänta dödens tunga.

  Egentligen hade vi få mål med resan, vi behövde ingredienserna till semlor men några fettisbullar blev det inte. I full färd med att ta del av Lagerhaus ljusrea, ringde plötsligt Neas telefon. Jag fick fånga Liv i luften, samtidigt som jag manövrerade barnvagnen undan en vilsen svamptant. Nea höll sig på avstånd under hela samtalet, jag försökte närma mig men hon rörde sig elegant mellan glas och skämtartiklar, till skillnad från jag som hade hela familjelivet i famnen. Jag lyckades snappa upp ett: "Min sambo står redo att vara pappaledig" och ungefär där började jag misstänka - och hoppas - att det rörde sig om det samtal vi - främst Nea då - gått och väntat på hela veckan. När jag fyllt barnvagnen med ljus, tio minuter efter det att telefonen ringt(jag valde ett blått ljus, även om jag vet att Nea hatar blåa saker), hoppade Nea ca sjutton centimeter på plats(imponerande i klackskor) och vrålade att hon fått jobbet. Redan innan hade jag förstått att det var på det sättet hon skulle reagera.

Tusen tankar väcktes. Jag är otroligt lycklig för min babys skull, samtidigt som jag känner en viss - stereotypisk - ångerkänsla över att det inte var jag som fick jobb först(läs: jobb relaterat till utbildning). Nu går jag in och blir hemmafar, med 90% ansvar för Liv och hemmet. Jag har inga problem med det, på sätt och vis är jag faktiskt glad att jag nu kan åtminstone arbeta halvtid med att starta upp mitt företag och arbeta med projektet, om nu Liv låter mig(Ni kanske minns mitt förra inlägg om nattning). Men om Nea nu lyckats plugga på 150% under Livs första 5½ månad, samtidigt som hon vunnit Livs hjärta med råge, så borde väl jag kunna fixa att fylla i ett par blanketter, vid sidan av studierna. För jag pluggar också, fast inte så mycket.

Hemmafar, pappaledig. Det ska bli kul, spännande. Det enda jag räds för är att jag i början kan komma att bli stressad över att jag inte kommer ut, eller får cykla något. Jag cyklar ju som känt ca 10 mil i veckan.  Jag kommer nog bli tjock. Men det finns inga hinder som inte går att överbrygga, jag har trots allt en fil.kan i problemlösning och organisering. Det känns också bra att få knyta starkare band till Liv. Jag känner redan idag att jag har det, men det finns fortfarande stunder då Neas famn är varmare än min, och det med all rätt. Även om jag var hemma ganska mycket under hennes första 3 månader, kommer detta bli annorlunda. Nu kommer inte Nea vara hemma med mig, vilket betyder att allt ansvar vilar på mig. Jag kan inte ropa på Nea så fort jag inte kan trösta Liv,jag kan inte räcka över henne när jag är trött i armarna. Men kunde Nea det när jag jobbade? Nej, en utmaning, och upp till bevis gentemot alla som hävdar att pappor inte kan. Jag kan, har för guds skull tagit hand om människor i åtta år. Vad är en baby gentemot det?

Nu börjar ett nytt liv, för Nea men också för mig. Jag kommer inte återgå till att söka jobb förrän i augusti-september, då Liv ska inskolas på förskolan. Det är inte bra med hål i sitt CV, tomma perioder du inte gjort något alls, men jag har faktiskt en legitim ursäkt. Jag ska var hemmafar.

Barnvagsperspektiv

p.s
Nea har sen Livs födsel kontunieligt skrivit en mammablogg. Jag känner att även det ansvaret nu ligger på mina axlar.
D.s