Dagboken: kort vecka

en vecka har gått men jag har inte fått en rad skriven. Det beror inte på slapphet, eller på att en trött pappa hellre väljer sängen framför ett blogginlägg som ingen läser. Nej nej, jag har börjat komma in i rutinerna nu, veckan som gått har rusat iväg och nu verkar allt stämma. Maten, sömnen, leken - tryggare kan ingen vara. Men sin mammas lilla beundrade är hon fortfarande. De senaste tre nätterna har hon varit på gränsen till omöjlig att få i säng, ikväll kulminerade allt och hon somnade inte förrän halv tio i soffan, uppkrupen i famnen på en mamma lika trött och utslagen. Liv söker mer närhet nu än hon gjort förut, vad det beror på kan säkert föräldraliv.se svara på, men ska jag våga mig på att gissa vill jag nog peka på två saker.

1. Liv är mer medveten om vad som pågår runt omkring henne nu. Att sova är lika ointressant som att se solen falla ner i havet från Båstad-Beach. Hon vill smaka på allt, vad som inte går in i munnen är värt att försöka plocka isär i mindre bitar. Hon börjar bli medveten om att där kausalitet råder mellan fenomen, måste det testas 100 gånger för att se om teorin verkligen håller. Dra i snöret = klockan ringer, slänga leksak på golvet - pappa plockar upp leksak, gnälla = mamma&pappa plockar upp mig etc. Funderingarna har väl nåt så långt nu att hon går i grekernas filosofiska banor. "om jag sover, då måste mamma&pappa göra något annat än leka med mig. Jag undrar vad..."
2. Nea har jobbat i två veckor nu. Jag tror Liv märker av att Nea inte är hemma lika ofta, visst är pappa kul men mamma är ändå nummer ett när det kommer till trygghet. Jag kan göra allt rätt vid nattningen men Liv väljer ändå bort mig. Som för ett par timmar sedan: Liv vägrade somna i sin säng, trots att hon fått sin ersättning och varit i gång i flera timmar utan att sova eftermiddag. Jag tog in henne i sovrummet, släkte alla lampor och la mig i sängen med henne under en filt. Det har fungerat i veckan, när hon vägrat somna på för- eller eftermiddagen. Även som kvällsrutin har det gått bra, somliga kvällar. Hon slumrade väl till i ett par minuter men snart kände jag hur ett finger letade sig in i min näsa och en annan hand klämde ihop min mun med sylvassa naglar(jag klipper, filar och ligger i men de växer ju som skott). Snart grät hon. Vad jag än gjorde var det fel. efter ett tag kom Nea in och då räckte det med att lämna över henne så var allt frid,fröjd och happyeverafter.

På nummer 1 svarar jag: Pappa gör ingenting intressant, han ligger i soffan och luktar sig i armhålan medan scrubbs-reprisen rullar om och om och om igen. På nummer 2 finns det väl egentligen inget svar. Liv kanske upplever att Nea är borta betydligt mer än vanligt, vilket rubbar hennes trygghetskänsla vilket gör att hon sover mer oroligt nu är förut. Två teorier som inte nödvändigtvis behöver ställas emot varandra. Det är en fas att en dag behöva uppleva en förändring i tillvaron, oavsett ålder. Liv kommer ta sig igenom fasen och hennes relation till Nea kommer inte bli distanserad på grund av detta. Själv växte jag upp halva min barndom hos min mormor men det har inte gjort min relation till mamma frostig på något vis och den har aldrig varit det. Däremot är det kyligare med min fader, som mer än mycket mindre valde jobb, jobb, bilar, jobb och kvinnor före sin familj. Det viktigaste tror jag, är att när man väl ses så ser man till att vara där för varandra... för andra. Och att känslorna finns där.

Det vet jag att de gör. Kolla bara.