Strax midnatt och jag låter tv:n rulla repriserna av samma gamla serier som jag såg förra året vid den här tiden, och året innan dess. Jag tycker om att avsluta dagen med lite underhållning, även om jag inte längre tittar med samma entusiasm som de första femton gångerna. Vänta, jag ska placera om mig i soffan.
Trott eller ej, jag valde faktiskt att stänga av.
Jag försöker njuta av tystnaden. Dagen har hållit ett jäkla tempo då Liv inte ville sova på eftermiddagen. I vanligt fall så sover hon en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen, innan Nea kommer hem från jobbet. Idag ställdes den senare in, till förmån för KAOS. Usch, det var mer effektfullt att skriva det där än att läsa det.
Att njuta är dock inte så lätt som det låter. Dagens obligatoriska moment är över, jag ligger raklång på soffan och tjejerna ligger i varsin säng i varsitt rum men inte just i det här rummet, även om alla dörrar är öppna eller bortplockade. Utanför susar tågen förbi, jag försöker gissa utan att titta vilket tåg det är: Pendeln, X2000, veolia eller ett godståg med hundra vagnar. Just dessa tåg har jag en förkärlek till, godstågen alltså. Deras ändlöshet vaggar mig till ro, drömmar och de väcker jaktkänslan; den ivriga känslan att livet har mer att erbjuda än det här. Inte det att jag inte är glad över vad jag har - aldrig vill jag förlora Liv och Nea - men godstågen viskar om nya destinationer, främmande perronger och hotellrum med bakgårdsutsikt.
Jag blev lite förargad när någon sa att barn innebar färre möjligheter, en anspelning på att föräldraskapet innebär att allt det "roliga" är slut. Nu ska det alltså bara finnas vardag, vad det nu är. Kan vi nämna någon som inte lever i en vardag? Jag har flytt så mycket i mitt liv att jag kan garantera att också främmande gränder i länder uppbyggda kring pyramider, blir vardag tillslut. Även den som driver runt längs vägarna, upplever sin tillvaro som vardag. Inte lik min, inte som din, men sin egen. Föräldraskapet har inte inneburit några hinder egentligen, snarare omprioriteringar. Jag finner inte nöjet i att jaga konflikter under en stjärnklar himmel, vakna i skitiga lakan och posera bakom en kaffekopp. Inte till vardags i alla fall. För allvarligt, det finns ingenting jag inte kan göra som jag kunde gjort förut, jag kan fortfarande köpa en enkel biljett och ta nästa tåg till bort-bort-bort, jag kan fortfarande hänga på mig jackan av begagnat läder och besöka krogen när som precis nu, om jag vill. Men, jag har en dotter som ligger och försöker komma underfull med vad en dröm är, och jag vill vara här när hon vaknar så att jag kan berätta för henne. förstår du?
Ny natt och jag försöker slappna av. Det är inte så lätt, av den ringa anledning att om jag inte vet vad som väntar, även om framtiden är oförutsägbar, så känner jag mig rotlös. Det är vid sådana här tillfällen, förr, som jag packade väskor och kollade kartor. Det var med just den här känslan, något modifierad, som jag bestämde mig för att dra och testa något nytt, testa en ny vardag. Det blir inte så nu, jag vill inte längre leta nya rötter, jag har fötterna i rätt mängd vatten precis där jag står just nu. Däremot vet jag inte vad som väntar. Om 5 månader ska Liv börja på dagis(förskolan, pardon me) och då är det bäst för mig att jag har ett jobb. Eller att jag åtminstone startat upp ett företag. Fast jag vet inte vad det är för sorts företag jag vill starta, jag får inte riktigt ihop det, kanske för att jag inte riktigt tror på idéen. Allt känns så hopplöst och även om jag vet att just den repliken inte är välkommen under det tak jag huserar under, så är det så det känns. jag har för lite tro på en idé jag inte kan formulera. Bra, det hela känns oehört genomtänkt. Bra Alex, bra bra.
Så det är inte lätt att slappna av. Jag försöker logga in och spela bort några timmar, men jag känner mig barnslig och dum som inte gör något vettigare av tiden. Som att blogga t.ex. Via det får jag åtminstone träna min skrivförmåga. Den är inte lika flytande längre som jag en gång tyckte att den var. Det kan också varit en illusion, jag har gått igenom gamla texter den senaste månaden och bara hittat kadaver av dödfödda - episka - verk. Jag har inte riktigt vågat gå på de jag förut var så stolt över, med risk att såga pojken från igår vid fotknölarna. Jag beundrade honom, men samtidigt... han var lite av en poser. Och det där långa håret, var det verkligen så snyggt? Undra om jag fått ligga mer om jag varit välfriserad(höhö).
Tiden rullar på, nu är det slutdeppat för ikväll. Jag lägger den här texten under drömmaren för då vet jag med säkerhet att Nea aldrig kommer läsa den. Får hon veta hur hopplös min syn är på företagsprojektet så har hon väl ihjäl mig, eller kanske hon biter sig i tungan. Vem vet.
Jag är glad att allt håller på att fixa sig för henne. först jobb, sen gick det bra hos läkaren och nu snart är väl tandläkarbesöken ett minne blott. I alla fall i ett år. Hon förtjänar varje guldklimp som trillar ner i hennes sko, för ingen går in så hårt för något som hon.
Kunde jag
skulle jag
allt för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar