Dagboken: Blekingeland.

Så igår kväll kom vi då äntligen(?) tillbaka, från vår 1½ veckas semester i Blekingeland. Jag och Liv har varit där under hela tiden, medan Nea droppade ner på helgerna. Då vi är utan bil - och utan tanke på att köpa en, förutom regniga dagar som den här - blev det en himla massa tågresor för Nea. För mig blev det flera tur-och-retur Jämshög - Alvesta i mammas volvo automat. Det är, och jag står för det, härligt att köra automat. Du kan glida i uppförsbackar, stanna, vänta, glida och stanna och det helt utan problem. Hur som, det var ju inte bilen eller resorna jag tänkt skriva om. Jag måste bara skryta lite, Liv är exemplarisk på tåg. Resan ner, bara jag och hon, gick galant. När alla andra barn skrek sig hesa och grät föräldrarnas samvete sönder och samman, satt Liv och log åt småland som susade förbi utanför.

Det var en lång visit i Blekinge, så många dagar i sträck har jag inte spenderat i min trädgård på flera år. Ändå kändes det som om tiden inte räckte till, och trots att jag minst sagt var fullbokad från dag 1 till åtminstone dag 8, missade jag ändå ett par attraktioner och en del legender. Promenaden genom barndomsstaden uteblev, liksom en träff med min Engel. Jag hade hoppats på att min syster-mitt-i-livet skulle ha tid att titta förbi, på mina villkor, men när det inte kunde bli så uteblev även det mötet. Regnet fick oss att ställa in promenaden längs stranden och orken gjorde att vi stannade efter en öl på midsommarafton. Det fick vara, det var okey ändå. Det kommer fler dagar, nya somrar även om det är de gamla jag minns och längtar efter mest. 

Blekinge är avlägset nu men det är ändå där jag känner mig som mest hemma. Jonas Gardell sa i en trailer till ett program som jag aldrig såg, att "hem, det är något man lämnar bakom sig" och på sätt och vis håller jag med honom. Vi kan skaffa oss en eller flera partners, bygga bo i en villa ett radhus eller en lägenhet, köpt eller hyrd. Vi kan skapa oss en plats att bo på, inreda den efter bästa fantasi eller köpa ett färdigt livsstilspaket på Ikea. Det blir ett hem, det blir vårt hem, men hem blir det aldrig. "Hem är varthän stjärnorna lyser," sa en sjuttonårig Alex, hög på eufori. Vad jag menade var nog att hem är där du har din familj, vad jag menar nu är att hem är den plats där allt en gång började. Många vägar har lett därifrån sen dess. 

Nu är jag i vilket fall som helst i Norrköping, i ett annat hem. Här började ett annat allt, och någon kommer en dag växa upp och lämna det bakom sig. 

Hur som, här kommer lite pics från veckan som gått. 

Summertime