Working class hero?

Som känt står det ganska still på jobbfronten. Jag vikarierar fortfarande inom vården, jag är på två gruppbostäder nu genererar fler jobbtillfällen men det för min inte närmre den bransch jag vill in i. Snarare längre bort, mentalt sett har jag på flera nivåer redan givit upp. Eller förtillfället lagt det på hyllan, sen jag fick barn har jag gjort en del omprioriteringar i livet. Det viktigaste är att jag får uppleva glädje med Liv, lycka överhuvudtaget är givetvis välkommet. Gladare hade jag varit om jag fick jobba med något där jag kunde dra nytta av mina kunskaper, men glad är jag att få jobba med och mot andra människor. Det är ett dåligt betalt arbete som stundom är tufft och psykiskt pressande, men jag får också många skratt och när jag tänker på jobbet drar jag alltid på mungipan.

För någon vecka sedan fick jag förfrågan om jag ville jobba i sommar. Jag sa givetvis ja, med reservation ifall det dyker upp en fast tjänst. Till sommaren har vi tänkt köra varannan vecka, vilket kommer innebära - förutsatt att schemat ser ut som det brukar - att jag kommer jobba varannan helg och ha Liv övriga. Lungan, tänkte jag, jag festar ju ändå aldrig. Men nu slog det mig, hur ska jag göra på vardagarna? Jag hade redan räknat med att Liv ska få gå på dagis de dagar jag jobbar, men en tjänst inom vården innebär också oregelbundna tider. Förutom helger är det är kvällsskift, heldagar, jour. Jag har förstått att det i praktiken är omöjligt att få en plats på nattis i Norrköping med kort varsel. En kollega till mig berättade att hon stod i kö i ett år, under den tiden fick hennes föräldrar ställa upp som barnvakt. Mitt problem är att min mamma bor i Blekinge, min pappa bor på sitt kontor i Stockholm. Den ena systern bor i Kalmar och den andre huserar i Malmö, med andra ord har jag familjen utspridd i hela södra Sverige men ingen inom 10 mils radie. Med tanke på att schemat inte brukar lämnas ut förrän i maj månad, är det svårt att planera redan nu.

Det förefaller mig mycket underligt att kommunen erbjuder tjänster såsom gruppboenden, där personal finns på plats 24/7, samtidigt som de inte kan tillhandahålla barnomsorg dygnet runt. Jag minns när herr statsminister fick en fråga gällande någonting som rörde barnomsorg och han med ansvaret nerkört i halsen, sa något i stil med: "då får man vända sig till familjen." Att bara förutse att det finns en familj gör mig så arg. Nu vet jag att det inte var på kommunal basis och att Norrköping styrs av sossar och har gjort det sen vikingatiden, men de verkar tänka på samma sätt.

Nu har ju Liv en mamma också, men jag känner att det vore orätt av mig att ens försöka lägga över ansvaret på henne bara för att vi har gemensam vårdnad. Nu har vi delat upp tiden som så att jag har Liv lördag/söndag-onsdag, sen här hon hos sin mamma onsdag-Lördag/söndag. Då jag inte har barnomsorg innebär det att jag kan ta vik. onsdag-lördag, ibland söndag(men inte kvällspass). Jag försöker jobba så mycket jag kan dessa dagarna, jag tvekar inte att sätta upp mig på dubbelpass eller ta en vakennatt ifall jag gjort en dagtur. Nyårsveckan betade jag av 68 timmar, och då räknar jag bort jouren. Det kanske låter mycket men vad har jag för val, veckan därpå fick jag bara två jobbpass. Jag tager vad jag får, och alla pass går inte för mitt oregelbundna arbetsliv ska inte påverka mitt ex. Vi må ha ett barn ihop, men vi har också separerat. Jag är glad att hon ställde upp på mig under tisdagen, då hon tog hand om Liv så att jag kunde jobba vakennatten till onsdag. Jag är glad, men det är inget jag förväntar mig, och aldrig något jag tar förgivet.     

Så just nu har jag ingen aning om hur det kommer lösa sig till sommaren(vilket det måste göra, för jag behöver jobbet). Jag får skaffa mig en billig barnvakt, som inte tar lika mycket i timmen som jag tjänar efter skatt, vilket innebär att hen får ta högst 60 kr timmen, pengar som också ska skattas.