.

Jag har inte skrivit på mycket, mycket länge. Inte ens privat, jag tycker inte att det är lika kul längre. Förr var det ett tvångsmässigt kall att skriva. Jag skrev nästan varje dag, kunde kasta bort en håltimme i skolan på att skriva några skitiga rader om helgen som gått eller tankar som passerat, om kvällarna satt jag bakom skärmen med tangentbordet i knät och skrev allt från dikt till prosa, kortare noveller till romanprojekt som aldrig ville fick sitt sista stycke. Tankarna finns kvar, likaså historierna, men behovet av att dokumentera och dela med mig är mindre.

Jag minns Johanna, en vän som jag knappt kände men byggde upp allt för mycket runt om kring. Hur som, hon frågade en gång då vi satt på en klippbalkong, vad som var viktigt för mig. "Att bli erkänd," svarade jag, Jantelagens försköning av att bli framgångsrik och söndagsintervjuad i Aftonbladet. Det viktigaste då, som jag såg det, var att få göra vad jag tycker om och uppmärksammad - förhoppningsvis också uppskattad - för det. Skriva var mitt kall, ge ut böcker som betyder något och kunde göra skillnad, om så bara för några få. Några få är dock ingen ekonomisk succé, vill du livnära dig på författarskap i Sverige måste du göra mer än bara skriva böcker, eller skriva deckare med stor chans till utlandspublicering. Det finns för få människor i Sverige, av dessa få är det ännu färre som läser och av de är min genre reducerad till kanske en handfull lyckligt lottade idioter. 

Pessimisten har fått mig att sluta skriva. Vem vill läsa det här, tänker jag. Vem vill läsa, när jag inte ens vill skriva, tänker jag. 

Jag skiter i det här nu. 

Tack för mig.