Meningsfullt skrivande

Den grundläggande anledningen till att jag slutade skriva var mitt växande intresse för sociala frågor, politik och samhällsstrukturer. Det borde kanske inneburit en vändning i ämnesval men istället såg jag ett stort tomrum i mina texter. Det jag bäst kan närma mig i text är känslor, men i jämförelse med andra som vars vardag ör en kamp om överlevnad och vars förutsättningar är färre, blev mina texter – som allt för ofta hämtar inspiration i mitt eget liv – banala. Vad betydde mina berättelser, vem var min läsqre och vad kunde jag ge hen? Jag har haft en bra uppväxt i en kärleksfull familj, det har inte alltid varit bra men de motgångar jag haft har jag antingen hanterat och rett ut eller så har jag haft möjligheten att fly dem. Jag brukar säga till mig själv att acceptera situationen, ta den för vad den är och hitta det bästa i den, istället för att tråna efter hur mycket bättre alla andra har det och gå ner dig för det. Det är krav jag aldrig ställer på någon annan, andras problem är just andras problem och hur de vill känna inför dem är upp till var och en. När kollegor och bekanta beklagar sig över att de sover dåligt, att pengarna inte räcker till eller att kärlekslivet går dåligt, bemöter jag dem inte med: ”Meanwhile in Syria…och förövrigt sover jag 3-5 timmar per natt, lever under existensminimum och levt i en relativt distanserad relation i 2 år(nåja), men jag får det att fungera, ta det för vad det är och gör det bästa av situationen och det borde du också försöka göra.” deras problem, deras känslor. Deras val hur de vill hantera dem.  Jag är därför en väldigt bra lyssnare, men en sämre psykolog. De råd jag ger har jag snappat upp på film, i någon självhjälpsbok signerad Bosse Angelöw eller raka citat som jag själv fått av vänner som sett min situation som värre än den är.

Jag är konsekvent när det kommer till att inte jämföra folks problem. För någon kan det vara en stor grej att hunden gått bort, för någon annan är det oron över släktens välbefinnande i ett krigsdrabbat område som tynger. Pojkvännen har varit otrogen, chefen har varit en röv, vännerna sviker eller går plugget inte vägen trots att du anstränger dig. Allas problem måste ses utifrån individens perspektiv. Vi är olika starka, psyket tar stryk av olika motgångar och genom att bagatellisera någons problem med hänvisning till att någon annan har det värre är att föreställa sig att alla har samma livserfarenhet eller att somligas väger tyngre än andras. Däremot bryts min konsekventa hållning när det kommer till mig själv. Då är jämförelsen allt som betyder någonting, och eftersom jag anser att jag fixar det, kan anpassa mig och finna ljus i svåra tider, är det inte värt att tapetsera det offentliga rummet med min skit. Världen må behöva mångfald men den behöver nog inte mig.

Misstolka inte, det här är inte en deprimerande och beklagande text. Jag har perspektiv och förstår om den rakt igenom motsäger sig själv: ”här sitter han och beklagar sig samtidigt som han säger att han aldrig gör det.” Men jag beklagar mig inte, jag försöker hitta tillbaka till något meningsfullt. Minns ni den där Dylaninspirerade filmen, I’m not there? Jag minns den lite halvt, men en sak dök upp när jag satt och skrev det här. Det måste varit när pojken tågluffade, jag tror det var någon som sa att han måste hitta sin egen berättelse, skriva sånger utifrån sin verklighet och inte den hos andra(stryk det där med raka citat, jag har aldrig lyckats återge något i detalj utan att googla det).

Jag tror att vad jag är på jakt efter är min egen historia och styrkan i dess betydelse. För som doktorn sa:

”Do you know, in nine hundred years of time and space I have never met someone who wasn’t important”

något jag gärna citerar för andra, men aldrig tagit åt mig.