Kritikern: Han,hon och den där hen - ett könsneutralt pronomen

Nedan följer mitt inlägg i hen-debatten. Jag har skrivit det som en akademisk rapport  men jag har försökt använda mig av ett enkelt språk som kan tilltala den större massan. Texten ställer sig vare sig för eller emot hen, utan försöker helt enkelt utreda de förutsättningar som finns för att introducera ordet och den problematik som ordet medför. Jag är dock inte utan åsikt, i slutet av rapporten kan ni läsa vad jag tycker.   
  

1. Han, hon och den där hen – ett könsneutralt pronomen

1.1 Inledning

Under första kvartalet av 2012 pågick en debatt i svenska medier om begreppet hen – ett förslag till ett könsneutralt pronomen. Debatten väcktes i och med lanseringen av författaren Jesper Lundqvists bok Kivi och monsterhund, där huvudpersonen omnämns som antigen Kivi eller hen. I debatten hördes både röster för och emot användandet av hen. Förslaget om att introducera det könsneutrala pronomenet hen är däremot inte nytt. Språkforskaren Hans Karlgren föreslog ordet i en artikel från 1994. Begreppet hen hade då redan introducerats av Rolf Dunås 1964, i en artikel i Uppsala tidning[1].

Då den samtida debatten kring ordet hen är förknippat med jämställdhet har det varit oundvikligt att inte diskutera sambandet. Men hur ser det ut rent språkligt?

1.2 Syfte och frågeställning

Rapportens syfte är att utreda om det finns förutsättningar för att införa ett könsneutralt pronomen och vidare om det finns ett behov av ett könsneutralt pronomen.

·                Vilka är förutsättningarna för att introducera ett nytt ord i det svenska språket?

·                Vilken problematik medför ett nytt ord och hur kan det överbryggas?

·                Har det svenska språket ett behov av ett könsneutralt pronomen?

Texten är uppdelad i två delar. I huvuddelen redogörs relevanta begrepp och den språkliga diskussionen medan den andra och tillika avslutande delen består av en diskussion där jag delvis introducerar mina egna tankar kring hen och besvarar frågeställningen. Rapporten utgår enbart från en källa bestående av Språkriktighetsboken som utarbetats av den svenska språkrådsnämnden(SSN)[2].

2. Huvudtext

2.1 Att införa nya ord och uttryck

Enligt SSN finns det ingen tydlig linje mellan rätt och fel svenska, däremot kan det diskuteras vad som är korrekt och inkorrekt.[3] Vad som är korrekt eller inte avgörs av den samlade sociala acceptansen hos språkbrukare; det vill säga normen. När ett uttryck används i allt större skala är det ett tecken på att uttrycket blivit mer accepterat och därmed en del av normen. SSN menar vidare att normer kan gälla vad vi bör göra eller inte får göra, men de är inte regler om rätt och fel.[4]

Vad som är korrekt svenska är en fråga om bedömning. SSN uppskattar att det finns sex stycken faktorer som spelar roll i bedömningen.[5] Den första faktorn är hur pass etablerat uttrycket är. Det faktum att ett uttryck diskuteras innebär att det är tämligen etablerat. Den andra faktorn berör hur pass accepterat ett uttryck är bland språkbrukare. Enligt författarna är språkbrukare ofta av olika uppfattning om hur acceptabelt uttrycksättet är.[6] Den tredje faktorn innebär hur accepterat uttrycksättet är bland normauktoriteter, exempelvis språkvårdare och lärare. Då normauktoriteter är med och skapar normer finns det enligt SSN en risk för cirkelbedömningar, det vill säga att normauktoriteter enbart utgår från varandra.[7] De återstående tre faktorerna berör hur väl uttrycket stämmer överens med språksystemet och med den skriftspråkliga traditionen, samt hur uttrycket fungerar kommunikativt. Den sistnämnda av dessa tre anses av SSN vara en av de mest väsentliga bedömningsgrunderna, då ett bra språk är ett språk som fungerar väl. Vidare skriver SSN att det finns ytterligare bedömningsgrunder som brukar figurera i språkdebatten. Exempelvis logik, grammatiska regler, språkhistoriska argument och störningsfrihet. Dessa anses däremot vara mindre viktiga enligt SSN och redogörs därför inte i den här texten.[8]    

2.2  Genus

Inom språkvetenskapen innebär genus att varje substantiv har en inneboende grammatisk egenskap som avgör hur böjningsformen ser ut i bestämd form. Genus avgör också om en obestämd artikel är en eller ett. Det svenska språket har två genus; ultrum och neutrum. Vidare skriver SSN att i andra sammanhang är genus en egenskap som ungefär betyder könsroll eller socialt kön. Om ett pronomen syftar till en människa eller ett högre djur använder man han eller hon. Då det är okänt vilket kön människan eller det högre djuret är av, finns det flera olika alternativ som går att använda sig av.[9]

2.3 Könsneutrala pronomen

Ur en traditionell synvinkel har oftast han fått stå som ett könsneutralt pronomen. I särskilda fall har det förekommit att det varit hon, främst då det existerat en föreställning om att det betecknade vanligtvis är kvinnor, exempelvis förskollärare.[10]SSN medger att det kan förekomma problem på grund av avsaknaden av ett könsneutralt pronomen. Det går dock att överbrygga, hävdar författarna.[11]

Språkbrukaren kan välja att omformulera sig så att meningen inte innehåller vare sig Han eller hon. Enligt SSN är det enbart ett sätt att undvika problemet. I andra fall kan det fungera att skriva han eller hon, att samordna han och hon, eller att växla i användandet av dessa. En sådan text kan dock framstå som svår för läsaren, samt att problematiken kvarstår eftersom både han och hon är könsspecifika. Ett mindre rekommenderat förslag enligt SSN är att använda sig av denne, då denne syftar på någon av manligt kön.[12] Vidare påpekar SSN att det existerar ett könsneutralt pronomen; Vederbörande. Möjligheten för att ordet vederbörande ska befästa sig i vardagligt språkbruk begränsas av att det framstår som allt för byråkratiskt. Det ord som SSN varmast rekommenderar är ordet det. Ordet är kort och väletablerat i det svenska språket. Historiskt sett har den också tidigare fungerat som beteckning för en person vars kön varit okänt. Till kritiken mot användningen av den hör att ordet objektifierar personen i fråga, då den också betecknar ting. Därmed hävdar kritiker att den framstår som nedvärderande. Ytterligare en fråga är hur böjningsformen av den ska se ut. Enligt SSN är det svenska språksystemet så pass stabilt att möjligheten är minimal för ett helt nytt ord, exempelvis hen, att etablera sig. Också här uppmärksammar författarna bland annat problemet med böjningsformerna. Däremot framhåller de att det inte är omöjligt att introducera nya ord, dock måste de uppfylla ovan nämnda kriterier.[13]         

3. Diskussion

SSN anser att förutsättningarna är små för att ett nyskapat ord som hen ska etablera sig och delger två argument som talar för detta. Det ena är att svenska uppsättningen av pronomen är relativt fast. Det andra är vilken form pronomenet ska få som objektsform och genitivform.[14] Enligt de bedömningsgrunder som SSN presenterar i språkriktighetsboken är detta bara två av sex punkter. I enighet med de fyra andra bedömningsgrunderna finns det däremot ganska stora chanser för ordet hen att etablera sig. 

Debatten kring hen visar att begreppet är så pass etablerat bland språkbrukare att det diskuteras. Hen figurerar i allt fler sammanhang, från bloggare till ledarskribenter för de stora dagstidningarna använder sig av begreppet; vilket visar på att det vinner mark. SSN menar att ett sådant uttryck i regel har framtiden för sig.[15] I frågan om hen är ett accepterat begrepp finns det uppenbart två läger och det är omöjligt att säga vilken grupp som har rätt. Vad språkvårdare anser finns ingen undersökning att relatera till och lämnas därför obesvarad. I och med debatten kring hen fungerar begreppet kommunikativt, även om det säkert finns de bland den äldre generationen som inte förstår betydelsen. Kritikerna drar ofta paralleller till det engelska ordet för höna(hen) men den problematiken bör anses irrelevant då engelska inte är svenska. Det finns antagligen mängder av ord som på andra språk betecknar någonting annat. Det faktum att även de som ställer sig kritiska till hen förstår ordets betydelse, tyder på att det fungerar kommunikativt.

Adolf Noreen, som enligt SSN påbörjade den svenska språkriktighetsdebatten, skrev att: ”absolut förkastligt är varje ändring i språkbruket varigenom intet vinnes…”.[16] är då svenskan i behov av ordet hen? Det går inte utesluta jämställdhetsfrågan. SSN skriver att samhälls-förändringar och sociala förskjutningar exempel på skäl till språkförändringar. Den svenska hbt(q)-rörelsen kräver idag ett större erkännande av samhället, en del påstår att feminismen är på väg tillbaka men jämställdhetsdebatten är högst dagsaktuell. Förslaget av SSN är att använda ordet den, vilket kan fungera i de fall där är kön är irrelevant. I andra sammanhang kan den få en mer negativ klang än SSN själva förutspår. Att objektifiera en person, om än omedvetet som ordet den kan göra, innebär att de som ordet berör närmast, det vill säga transpersoner, inte är villiga att ta det till sig.

Personligen ser jag att hen, om än komplicerat att böja, är ett positivt tillägg som berikar det svenska språket. Precis som vilket ord som helst, kan ingen tvinga dig att använda det. Som jag ser det finns egentligen inga språkliga hinder, det stora motståndet riktar sig snarare mot den politiska kontexten. I ett annat debattklimat hade det kanske varit lättare att introducera ett könsneutralt pronomen.

4. Källförtäckning

Tryckta källor

Språkriktighetsboken utarbetad av svenska språknämnden(2005), Otta: Svenska språknämnden och Nordstedts Akademiska Förlag

Elektroniska källor

Björkman Q Anders, ”Hen” föreslogs av språkforskare redan 1994 – i SvD, Svenska dagbladet, 120308, hämtad 120425 från http://blog.svd.se/kultur/2012/03/08/%E2%80%9Dhen%E2%80%9D-foreslogs-av-sprakforskare-redan-1994-%E2%80%93-i-svd/

---

[1] Anders Q Björkman, ”Hen” föreslogs av språkforskare redan 1994 – i SvD, Svenska dagbladet, 120308, hämtad 120425

[2] författarens förkortning.

[3] Svenska språknämnden, språkriktighetsboken,(Otta, 2005) s.20

[4] Språkriktighetsboken, s.21

[5] Ibid. s.22

[6] Ibid. s.24

[7] Ibid. s.25

[8] Ibid. s.30

[9] Ibid. s.73

[10] Språkriktighetsboken, s.75

[11] Ibid. s.76

[12] Ibid. s.77

[13] Ibid. s. 78-79

[14] Ibid. s. 78

[15] Språkriktighetsboken. s. 24

[16] Ibid. s. 33-34

[17] Anders Q Björkman, ”Hen” föreslogs av språkforskare redan 1994 – i SvD, Svenska dagbladet, 120308, hämtad 120425

[18] författarens förkortning.

[19] Svenska språknämnden, språkriktighetsboken,(Otta, 2005) s.20

[20] Språkriktighetsboken, s.21

[21] Ibid. s.22

[22] Ibid. s.24

[23] Ibid. s.25

[24] Ibid. s.30

[25] Ibid. s.73

[26] Språkriktighetsboken, s.75

[27] Ibid. s.76

[28] Ibid. s.77

[29] Ibid. s. 78-79

[30] Ibid. s. 78

[31] Språkriktighetsboken. s. 24

[32] Ibid. s. 33-34

---