Strax midnatt och jag låter tv:n rulla repriserna av samma gamla serier som jag såg förra året vid den här tiden, och året innan dess. Jag tycker om att avsluta dagen med lite underhållning, även om jag inte längre tittar med samma entusiasm som de första femton gångerna. Vänta, jag ska placera om mig i soffan.
Trott eller ej, jag valde faktiskt att stänga av.
Jag försöker njuta av tystnaden. Dagen har hållit ett jäkla tempo då Liv inte ville sova på eftermiddagen. I vanligt fall så sover hon en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen, innan Nea kommer hem från jobbet. Idag ställdes den senare in, till förmån för KAOS. Usch, det var mer effektfullt att skriva det där än att läsa det.
Att njuta är dock inte så lätt som det låter. Dagens obligatoriska moment är över, jag ligger raklång på soffan och tjejerna ligger i varsin säng i varsitt rum men inte just i det här rummet, även om alla dörrar är öppna eller bortplockade. Utanför susar tågen förbi, jag försöker gissa utan att titta vilket tåg det är: Pendeln, X2000, veolia eller ett godståg med hundra vagnar. Just dessa tåg har jag en förkärlek till, godstågen alltså. Deras ändlöshet vaggar mig till ro, drömmar och de väcker jaktkänslan; den ivriga känslan att livet har mer att erbjuda än det här. Inte det att jag inte är glad över vad jag har - aldrig vill jag förlora Liv och Nea - men godstågen viskar om nya destinationer, främmande perronger och hotellrum med bakgårdsutsikt.
Jag blev lite förargad när någon sa att barn innebar färre möjligheter, en anspelning på att föräldraskapet innebär att allt det "roliga" är slut. Nu ska det alltså bara finnas vardag, vad det nu är. Kan vi nämna någon som inte lever i en vardag? Jag har flytt så mycket i mitt liv att jag kan garantera att också främmande gränder i länder uppbyggda kring pyramider, blir vardag tillslut. Även den som driver runt längs vägarna, upplever sin tillvaro som vardag. Inte lik min, inte som din, men sin egen. Föräldraskapet har inte inneburit några hinder egentligen, snarare omprioriteringar. Jag finner inte nöjet i att jaga konflikter under en stjärnklar himmel, vakna i skitiga lakan och posera bakom en kaffekopp. Inte till vardags i alla fall. För allvarligt, det finns ingenting jag inte kan göra som jag kunde gjort förut, jag kan fortfarande köpa en enkel biljett och ta nästa tåg till bort-bort-bort, jag kan fortfarande hänga på mig jackan av begagnat läder och besöka krogen när som precis nu, om jag vill. Men, jag har en dotter som ligger och försöker komma underfull med vad en dröm är, och jag vill vara här när hon vaknar så att jag kan berätta för henne. förstår du?
Ny natt och jag försöker slappna av. Det är inte så lätt, av den ringa anledning att om jag inte vet vad som väntar, även om framtiden är oförutsägbar, så känner jag mig rotlös. Det är vid sådana här tillfällen, förr, som jag packade väskor och kollade kartor. Det var med just den här känslan, något modifierad, som jag bestämde mig för att dra och testa något nytt, testa en ny vardag. Det blir inte så nu, jag vill inte längre leta nya rötter, jag har fötterna i rätt mängd vatten precis där jag står just nu. Däremot vet jag inte vad som väntar. Om 5 månader ska Liv börja på dagis(förskolan, pardon me) och då är det bäst för mig att jag har ett jobb. Eller att jag åtminstone startat upp ett företag. Fast jag vet inte vad det är för sorts företag jag vill starta, jag får inte riktigt ihop det, kanske för att jag inte riktigt tror på idéen. Allt känns så hopplöst och även om jag vet att just den repliken inte är välkommen under det tak jag huserar under, så är det så det känns. jag har för lite tro på en idé jag inte kan formulera. Bra, det hela känns oehört genomtänkt. Bra Alex, bra bra.
Så det är inte lätt att slappna av. Jag försöker logga in och spela bort några timmar, men jag känner mig barnslig och dum som inte gör något vettigare av tiden. Som att blogga t.ex. Via det får jag åtminstone träna min skrivförmåga. Den är inte lika flytande längre som jag en gång tyckte att den var. Det kan också varit en illusion, jag har gått igenom gamla texter den senaste månaden och bara hittat kadaver av dödfödda - episka - verk. Jag har inte riktigt vågat gå på de jag förut var så stolt över, med risk att såga pojken från igår vid fotknölarna. Jag beundrade honom, men samtidigt... han var lite av en poser. Och det där långa håret, var det verkligen så snyggt? Undra om jag fått ligga mer om jag varit välfriserad(höhö).
Tiden rullar på, nu är det slutdeppat för ikväll. Jag lägger den här texten under drömmaren för då vet jag med säkerhet att Nea aldrig kommer läsa den. Får hon veta hur hopplös min syn är på företagsprojektet så har hon väl ihjäl mig, eller kanske hon biter sig i tungan. Vem vet.
Jag är glad att allt håller på att fixa sig för henne. först jobb, sen gick det bra hos läkaren och nu snart är väl tandläkarbesöken ett minne blott. I alla fall i ett år. Hon förtjänar varje guldklimp som trillar ner i hennes sko, för ingen går in så hårt för något som hon.
Kunde jag
skulle jag
allt för henne.
torsdag 29 mars 2012
tisdag 27 mars 2012
Dagboken: opostade inlägg
Godkväll,
dagen går mot sitt slut och också jag börjar känna av en och annan ryckning i ögonlocken. Bloggen ekar tom, men det beror egentligen inte på att jag inte skrivit några inlägg. För skrivit har jag, men inte klart. Alltid har en unge vaknat, eller en flickvän krävt uppmärksamhet, så mitt skrivande har fått stiga åt sidan för att tillfredsställa andras behov. Nu låter jag bitter och kanske är jag det också. Men inte långsint, aldrig långsint. Bara en jäkel på att dra upp gammalt groll när det vankas bråk i knutarna. De ofärdiga inläggen förblir säkert opublicerade, de var skrivna under kritikern och därför har tiden slitit ut deras relevans. Mycket möjligt att de går att läsa med dagsaktuella ögon, men de går inte skriva. Då jag retar mig på något är det allt för ofta stundens hetta som gör mig till en debattör. Timmarna efter det att elden falnat, sitter jag på min stubbe och bryr mig inte ett skvatt om hur det går för världen och dess idioter. Jag är en av alla dem, brukar jag tänka, en av alla som inte gör världen ett dugg bättre.
Dagen till ära gjorde vi ett besök på öppna förskolan. Jag förberedde Liv mentalt hela förmiddagen och det var väl därför hon kom dit, inte alls lika blyg och skygg som de andra ungarna. Liv ler mot alla främlingar, ju mer främmande desto större leende. Då Liv är väldigt snäll och tyst hemma, ja nästan plågsamt tyst för en far som gärna vill sjunga och konversera, är hon raka motsatsen på öppna förskolan. Livs verbala förmåga - som för stunden saknar konsonanter men är full av känsla - överträffar de flesta andra barnen. Det finns bara ett problem; hon vill inte dela luften med någon annan. Showen är Livs, och visst förtjänar hon den, alla tycker hon är en charmerande liten dam med väldigt stor pipa. Dock är hon aldrig tyst och hon vill gärna ha de andra föräldrarnas uppmärksamhet likväl. Hade det inte varit min vackraste lilla dotter och istället en barndomskamrat med samma problem, hade jag skämts ihjäl, försökt gömma mig bakom en gunghäst eller något. Dock kan jag inte skämmas, jag vill ge Liv allt det utrymme hon förtjänar och vänta med att älta "ditt och mitt och rätt och mindre rätt" innan hon blivit lite äldre. Konsekvensanalys, det är ett ord som ska pluggas flitigt: Vad händer om du inte får klubban och vad händer om du får den? Oj oj oj, föräldraliv, sicken enkel match alltså.
Liv taggade inte ner för att vi lämnade öppna förskolan. När vi kom hem tjötade hon vidare vid middagsbordet med vid en sådan ljudnivå att jag och Nea inte kunde hålla en normal konversation. Dock somnade hon gott direkt efter. Hon har tagit det här med sommartid väldigt bra, fast jag tror att hon vaknar tidigare nu är förut. Jag kan dock inte vara helt säker, för det är i zombietillstånd jag hämtar flickebarnet på morgonen och dumpar över henne på Nea.
"Feed the baby, Woman!" säger jag och drar täcket över huvudet. And feed she does.
dagen går mot sitt slut och också jag börjar känna av en och annan ryckning i ögonlocken. Bloggen ekar tom, men det beror egentligen inte på att jag inte skrivit några inlägg. För skrivit har jag, men inte klart. Alltid har en unge vaknat, eller en flickvän krävt uppmärksamhet, så mitt skrivande har fått stiga åt sidan för att tillfredsställa andras behov. Nu låter jag bitter och kanske är jag det också. Men inte långsint, aldrig långsint. Bara en jäkel på att dra upp gammalt groll när det vankas bråk i knutarna. De ofärdiga inläggen förblir säkert opublicerade, de var skrivna under kritikern och därför har tiden slitit ut deras relevans. Mycket möjligt att de går att läsa med dagsaktuella ögon, men de går inte skriva. Då jag retar mig på något är det allt för ofta stundens hetta som gör mig till en debattör. Timmarna efter det att elden falnat, sitter jag på min stubbe och bryr mig inte ett skvatt om hur det går för världen och dess idioter. Jag är en av alla dem, brukar jag tänka, en av alla som inte gör världen ett dugg bättre.
Dagen till ära gjorde vi ett besök på öppna förskolan. Jag förberedde Liv mentalt hela förmiddagen och det var väl därför hon kom dit, inte alls lika blyg och skygg som de andra ungarna. Liv ler mot alla främlingar, ju mer främmande desto större leende. Då Liv är väldigt snäll och tyst hemma, ja nästan plågsamt tyst för en far som gärna vill sjunga och konversera, är hon raka motsatsen på öppna förskolan. Livs verbala förmåga - som för stunden saknar konsonanter men är full av känsla - överträffar de flesta andra barnen. Det finns bara ett problem; hon vill inte dela luften med någon annan. Showen är Livs, och visst förtjänar hon den, alla tycker hon är en charmerande liten dam med väldigt stor pipa. Dock är hon aldrig tyst och hon vill gärna ha de andra föräldrarnas uppmärksamhet likväl. Hade det inte varit min vackraste lilla dotter och istället en barndomskamrat med samma problem, hade jag skämts ihjäl, försökt gömma mig bakom en gunghäst eller något. Dock kan jag inte skämmas, jag vill ge Liv allt det utrymme hon förtjänar och vänta med att älta "ditt och mitt och rätt och mindre rätt" innan hon blivit lite äldre. Konsekvensanalys, det är ett ord som ska pluggas flitigt: Vad händer om du inte får klubban och vad händer om du får den? Oj oj oj, föräldraliv, sicken enkel match alltså.
Liv taggade inte ner för att vi lämnade öppna förskolan. När vi kom hem tjötade hon vidare vid middagsbordet med vid en sådan ljudnivå att jag och Nea inte kunde hålla en normal konversation. Dock somnade hon gott direkt efter. Hon har tagit det här med sommartid väldigt bra, fast jag tror att hon vaknar tidigare nu är förut. Jag kan dock inte vara helt säker, för det är i zombietillstånd jag hämtar flickebarnet på morgonen och dumpar över henne på Nea.
"Feed the baby, Woman!" säger jag och drar täcket över huvudet. And feed she does.
lördag 17 mars 2012
Dagboken: helgen vecka 11
Bara för att upplysa, helg innebär inte att man får sovmorgon längre. Klockan 05.30 hämtade jag lillan som skrikit sig fördärvad på 5 sekunder. Hon var visserligen tyst när jag kom in till henne, men då hon låg på sidan och försökte dra isär sängens spjälor kände jag att det kanske var bäst att plocka upp henne. Upp på armen, hysh hysh, in till sängen och ner under duntäcket. För varmt, tyckte Liv, som hellre vill stå på pappas bröst och hoppa. I 30 minuter försökte jag hålla henne lugn, låta Nea sova lite, men sen gick det inte längre. Så fort jag lämnat över henne för dagens första mål mat, somnade jag om utan besvär.
Utan besvär men med mycket drömmar. Bland annat drömde jag att jag lärde mig hur man knäppte en skjorta rätt. Att jag gjort fel i alla dessa år, helt ofattbart. Jag skämdes över mitt gångna liv innan jag drömde mig vidare. Inga spektakulära drömmar dock; en godkänd uppsats och en trasig cykel. Strax efter klockan åtta vaknade jag igen. Liv satt bredvid mig i sängen och slog med en skallrande sjöhäst. Dagen hade börjat.
I helgen ska vi försöka hinna med saker. En shoppingtur på stan, en premiär på Burger king... ja det var väl ungefär det. Vi hade behövt låna en bil och åka till tippen, förrådet är fullt med skräp som behöver en rejäl dos av släng. Gamla handfat, badrumsskåp, kartonger och förpackningar. Det går bra att klara vardagen utan bil, men att källsortera har verkligen blivit en klassfråga. Speciellt glödlampor; det verkar som att i Norrköping måste man åka till miljöstationen om man vill slänga lamporna. Hur har de tänkt där? Med tanke på att det finns en, kanske två miljöstationer kan jag lova er att det finns många hushåll som slänger lamporna rätt i soptunnan. själv har vi sparat dem, men de börjar bli lite väl många nu.
Det har inte varit en så smidig omställning i vardagen som det kanske framgått. Vi försöker få det att gå ihop, kanske anstränger vi oss inte tillräckligt eller så ser vi inte den andres besvär utan tänker bara på oss själva. Jag vet att jag surar över små saker, har blivit mer långsint än jag förut annars varit. Det finns små irritationsmoment i vardagens som vi inte tar tag i, små kletiga klumpar som läggs på hög och som bildar en jättediskussion. Vi var överens om att vi inte skulle bråka framför Liv, men det var lättare sagt än senare gjort. Jag tror vi måste börja respektera varandra, som det ser ut nu är vi somliga dar på gränsen till fullskaligt krig. Men jag kan inte gå omkring och hoppas på att Nea ska börja, jag måste börja med mig själv. Jag vill verkligen att det här ska fungera, inte bara för Livs skull utan också för vår. Olyckliga föräldrar är svåra att leva med, nästan omöjliga att skilja sig ifrån som barn.
Egentligen tror jag att felet ligger i våra smartphones och laptops, jag tror att en stationär dator kunde fått oss på fötter på nolltid.
Var jag för självutlämnande nu? Spelar roll, det är ändå ingen som läser bloggen.
Utan besvär men med mycket drömmar. Bland annat drömde jag att jag lärde mig hur man knäppte en skjorta rätt. Att jag gjort fel i alla dessa år, helt ofattbart. Jag skämdes över mitt gångna liv innan jag drömde mig vidare. Inga spektakulära drömmar dock; en godkänd uppsats och en trasig cykel. Strax efter klockan åtta vaknade jag igen. Liv satt bredvid mig i sängen och slog med en skallrande sjöhäst. Dagen hade börjat.
I helgen ska vi försöka hinna med saker. En shoppingtur på stan, en premiär på Burger king... ja det var väl ungefär det. Vi hade behövt låna en bil och åka till tippen, förrådet är fullt med skräp som behöver en rejäl dos av släng. Gamla handfat, badrumsskåp, kartonger och förpackningar. Det går bra att klara vardagen utan bil, men att källsortera har verkligen blivit en klassfråga. Speciellt glödlampor; det verkar som att i Norrköping måste man åka till miljöstationen om man vill slänga lamporna. Hur har de tänkt där? Med tanke på att det finns en, kanske två miljöstationer kan jag lova er att det finns många hushåll som slänger lamporna rätt i soptunnan. själv har vi sparat dem, men de börjar bli lite väl många nu.
Det har inte varit en så smidig omställning i vardagen som det kanske framgått. Vi försöker få det att gå ihop, kanske anstränger vi oss inte tillräckligt eller så ser vi inte den andres besvär utan tänker bara på oss själva. Jag vet att jag surar över små saker, har blivit mer långsint än jag förut annars varit. Det finns små irritationsmoment i vardagens som vi inte tar tag i, små kletiga klumpar som läggs på hög och som bildar en jättediskussion. Vi var överens om att vi inte skulle bråka framför Liv, men det var lättare sagt än senare gjort. Jag tror vi måste börja respektera varandra, som det ser ut nu är vi somliga dar på gränsen till fullskaligt krig. Men jag kan inte gå omkring och hoppas på att Nea ska börja, jag måste börja med mig själv. Jag vill verkligen att det här ska fungera, inte bara för Livs skull utan också för vår. Olyckliga föräldrar är svåra att leva med, nästan omöjliga att skilja sig ifrån som barn.
Egentligen tror jag att felet ligger i våra smartphones och laptops, jag tror att en stationär dator kunde fått oss på fötter på nolltid.
Var jag för självutlämnande nu? Spelar roll, det är ändå ingen som läser bloggen.
torsdag 15 mars 2012
Dagboken: ogillad rakning
Idag passade jag på att raka mig. Dels för att skägget växt okontrollerat i två veckors tid men främst för att jag avskyr skägg när jag är förkyld. Med ett barn på armen, lika snorigt som mig själv, hinner jag inte alltid bort till toalettrullen för att snyta mig. Snor i skägget är osexigare än kärnvapen. Någon som inte gillade att jag rakade mig var dock Liv.
Liv, hängig och klängig och lika sjuk som sin fader, fick sitta med på golvet utanför toaletten då hyveln åkte fram. Först tyckte hon det var kul när jag trimmade ner skägget med rakapparaten, minst lika kul var det när jag smorde in kinderna med rakgelen. Mindre kul blev det när kind efter kind blev len som en... vad fel det känns att skriva barnrumpa... len som en inoljad kyckling, påväg in i ugnen. De sista dragen fick jag göra med ungen på armen och det ständigt upprepande mantrat:"det är fortfarande pappa, det är fortfarande pappa, det är fortfarande pappa". hon köpte det inte. Tårarna sprutade och snoret rann ner över munnen, jag började fundera på hur länge sedan hon ätit medan jag rörde ihop 180 ersättning med en arm(jag har lärt mig göra mycket med en arm kan jag lova). Maten var väl till belåtenhet, så länge hon fick dricka den utom synhåll. Så fort mitt renrakade nylle dök upp kom tårarna och snoret och hon hulkade sig röd som en tomat tills det att vi satte oss framför Tv:n.
Tv ska ge barn med ADHD, det har jag läst på familjeliv så det är säkert sant. Men ADHD får bli ett senare problem, ett halvt avsnitt "how I met your mother" och hon började ta mig för sin pappa igen. Med små omotoriska händer började hon känna mig över ansiktet, klämma mig om läpparna och dra mig i näsan. Efter ett tag var hon åter igen pappas lilla favorit och vi tog gitarren och gick bort till spjälsängen. Där fick hon sitta och leka med sina sängkläder medan jag körde min klassiska repertoar - Kom änglar, the ship song, jag hade en gång en båt, hey Joe - tills nycklarna kördes i låset och Nea var hemma.
Det är alltid en fröjd när Nea kommer hem. Inte bara det faktum att Liv jämt blir så glad över att se sin mamma, jag känner mig också lättad över att vi kan bolla Liv mellan varandra. Tillsammans blir vardagen enklare, det blir lättare att fokusera på både Liv och allt annat(den ena kan alltid ta vad den andra inte klarar av, med en hand). Så även om vi bråkade om soporna i morse(vaknade på fel sida) så är lyckan när Nea är nära närmast total. Sen att hon inte är på lekhumör utan hellre vill se på Tv och snörvla under täcket, det kan jag leva med.
förövrigt upptäckte jag en fruktansvärd sak när jag rakat mig. Under skägget har jag flera röda märken, speciellt runt munnen och på kinderna. De är från Livs obarmhärtiga nypande varje morgon. Så här jag kan inte gå ut. Måtte det försvunnit till Lördag då vi ska testa stans nya gormet restaurang; Burger king.
Liv, hängig och klängig och lika sjuk som sin fader, fick sitta med på golvet utanför toaletten då hyveln åkte fram. Först tyckte hon det var kul när jag trimmade ner skägget med rakapparaten, minst lika kul var det när jag smorde in kinderna med rakgelen. Mindre kul blev det när kind efter kind blev len som en... vad fel det känns att skriva barnrumpa... len som en inoljad kyckling, påväg in i ugnen. De sista dragen fick jag göra med ungen på armen och det ständigt upprepande mantrat:"det är fortfarande pappa, det är fortfarande pappa, det är fortfarande pappa". hon köpte det inte. Tårarna sprutade och snoret rann ner över munnen, jag började fundera på hur länge sedan hon ätit medan jag rörde ihop 180 ersättning med en arm(jag har lärt mig göra mycket med en arm kan jag lova). Maten var väl till belåtenhet, så länge hon fick dricka den utom synhåll. Så fort mitt renrakade nylle dök upp kom tårarna och snoret och hon hulkade sig röd som en tomat tills det att vi satte oss framför Tv:n.
Tv ska ge barn med ADHD, det har jag läst på familjeliv så det är säkert sant. Men ADHD får bli ett senare problem, ett halvt avsnitt "how I met your mother" och hon började ta mig för sin pappa igen. Med små omotoriska händer började hon känna mig över ansiktet, klämma mig om läpparna och dra mig i näsan. Efter ett tag var hon åter igen pappas lilla favorit och vi tog gitarren och gick bort till spjälsängen. Där fick hon sitta och leka med sina sängkläder medan jag körde min klassiska repertoar - Kom änglar, the ship song, jag hade en gång en båt, hey Joe - tills nycklarna kördes i låset och Nea var hemma.
Det är alltid en fröjd när Nea kommer hem. Inte bara det faktum att Liv jämt blir så glad över att se sin mamma, jag känner mig också lättad över att vi kan bolla Liv mellan varandra. Tillsammans blir vardagen enklare, det blir lättare att fokusera på både Liv och allt annat(den ena kan alltid ta vad den andra inte klarar av, med en hand). Så även om vi bråkade om soporna i morse(vaknade på fel sida) så är lyckan när Nea är nära närmast total. Sen att hon inte är på lekhumör utan hellre vill se på Tv och snörvla under täcket, det kan jag leva med.
förövrigt upptäckte jag en fruktansvärd sak när jag rakat mig. Under skägget har jag flera röda märken, speciellt runt munnen och på kinderna. De är från Livs obarmhärtiga nypande varje morgon. Så här jag kan inte gå ut. Måtte det försvunnit till Lördag då vi ska testa stans nya gormet restaurang; Burger king.
onsdag 14 mars 2012
dagboken: sjuklingar
hostharkelherm!!!
De senaste två dagarna har vi hostat ikapp här hemma. Liv i lite mindre skala än mig, men ack lika engagerat. Vi går omkring och är allmänt hängiga, känner varken för att leka eller titta på tv, dansa eller öva krypning. Liv börjar bli riktigt duktig nu, även om hon inte rör sig framåt den minsta millimeter. Men hon kommer upp på alla fyra(både stående på knä och bakfötter) men därifrån händer det inte mycket. Jag försöker locka henne framåt genom att lägga mobilen eller fjärkontrollen(favorit leksakerna) på behagligt men onåbart avstånd. Det slutar dock bara med att hon lägger sig platt på mage, snurrar kroppen med hjälp av sina lurviga och rullar bort till målet.
"Inte effektivt Liv"
"?"
Vi jobbar på det, men de senaste dagarna har i haft paus. Sjuka förstår ni, feber och hosta. jag äter honung men Liv är för liten.
"ALEX!!!KOM HIT!!!
Vad kan det vara, säg?
[10 minuter senare]
HURRA, Liv har precis levererat sin första kaskadspya, rakt över Nea och halva sovrumsgolvet. Tur för ungen att hon inte han komma till sängen, för då hade hon fått sova på soffan inatt. Med ett par alvedon i kroppen har jag städat lägenheten, tvättat sängkläderna och burit unge upp och ner för trapporna. Superdad, eller vilken förälder som helst.
tempen visade 37.1 grader, vi tar tempen så sällan att jag inte vet om det är högt eller lågt, men jag litar på Nea som säger att barn kan ha upp till 38 innan det blir akut. Tror vi ringt sjukvårdsupplysningen om det någon gång i början också. Usch, de första veckorna ringde jag nog ett par gånger till 1177; "ska hon andas såhär, ska hon skrika såhär, ska hon vara såhär? Ursäkta men manualen medföljde ej vid utcheckningen från BB"
Dagar då orken är bortblåst och man helst av allt vill ligga på golvet och skratta maniskt, då är kojbygge en bra idé. Idag plockade vi isär Livs gamla gym - hon använder det ändå inte längre - och tog mammas finaste filt. Det blev en jättefin koja, mycket uppskattad. Det blir nog koja i morgon med, jag slår vad om att den riktiga sjukdomen slår till runt lunch i morgon. Då är det dags att testa mina pappaskills på riktigt. Men efter 8 år inom handikappomsorgen kan väl en sjuk unge knappast vara en utmaning.
De senaste två dagarna har vi hostat ikapp här hemma. Liv i lite mindre skala än mig, men ack lika engagerat. Vi går omkring och är allmänt hängiga, känner varken för att leka eller titta på tv, dansa eller öva krypning. Liv börjar bli riktigt duktig nu, även om hon inte rör sig framåt den minsta millimeter. Men hon kommer upp på alla fyra(både stående på knä och bakfötter) men därifrån händer det inte mycket. Jag försöker locka henne framåt genom att lägga mobilen eller fjärkontrollen(favorit leksakerna) på behagligt men onåbart avstånd. Det slutar dock bara med att hon lägger sig platt på mage, snurrar kroppen med hjälp av sina lurviga och rullar bort till målet.
"Inte effektivt Liv"
"?"
Vi jobbar på det, men de senaste dagarna har i haft paus. Sjuka förstår ni, feber och hosta. jag äter honung men Liv är för liten.
"ALEX!!!KOM HIT!!!
Vad kan det vara, säg?
[10 minuter senare]
HURRA, Liv har precis levererat sin första kaskadspya, rakt över Nea och halva sovrumsgolvet. Tur för ungen att hon inte han komma till sängen, för då hade hon fått sova på soffan inatt. Med ett par alvedon i kroppen har jag städat lägenheten, tvättat sängkläderna och burit unge upp och ner för trapporna. Superdad, eller vilken förälder som helst.
tempen visade 37.1 grader, vi tar tempen så sällan att jag inte vet om det är högt eller lågt, men jag litar på Nea som säger att barn kan ha upp till 38 innan det blir akut. Tror vi ringt sjukvårdsupplysningen om det någon gång i början också. Usch, de första veckorna ringde jag nog ett par gånger till 1177; "ska hon andas såhär, ska hon skrika såhär, ska hon vara såhär? Ursäkta men manualen medföljde ej vid utcheckningen från BB"
Dagar då orken är bortblåst och man helst av allt vill ligga på golvet och skratta maniskt, då är kojbygge en bra idé. Idag plockade vi isär Livs gamla gym - hon använder det ändå inte längre - och tog mammas finaste filt. Det blev en jättefin koja, mycket uppskattad. Det blir nog koja i morgon med, jag slår vad om att den riktiga sjukdomen slår till runt lunch i morgon. Då är det dags att testa mina pappaskills på riktigt. Men efter 8 år inom handikappomsorgen kan väl en sjuk unge knappast vara en utmaning.
 |
| Sovläge |
.jpg) |
| matläge |
Kojbygg ab
måndag 12 mars 2012
Kritikern: de och dem
Läste igenom mitt förra inlägg och måste ge en diss till mig själv. Jag har ju använt de och dem helt fel på flera ställen, vilket är andra graden pinsamhet då jag nyligen hjälpte en vän att korrekturläsa hennes uppsats och flera gånger anmärkte på just de och dem fel.
Ja ja, det är väl lättare att se andras misstag än undvika att göra dom själv.
Jag brukar inte hålla på med språkfacism, den typen av människor irriterar mig mer än stavfel och syftningsfel. däremot kan man väl få vara lite självkritisk ibland?
En sida jag varmt vill rekommendera är syftningsfel.se, länken hänvisar dock inte till startsidan utan till delen om De & Dem.
Ja ja, det är väl lättare att se andras misstag än undvika att göra dom själv.
Jag brukar inte hålla på med språkfacism, den typen av människor irriterar mig mer än stavfel och syftningsfel. däremot kan man väl få vara lite självkritisk ibland?
En sida jag varmt vill rekommendera är syftningsfel.se, länken hänvisar dock inte till startsidan utan till delen om De & Dem.
Kritikern: Vad är det de vill?
Jag är en ständig bevakare av publicering och kommentarer av mina meningsmotståndare. En halvtimme/timme om dagen läser jag artiklar och kommentarer skrivna på avpixlat, nationell idag, somliga trådar på flashback och liknande sidor och forum där rasism, islamofobi, antifeminism och konservatism blandas till en illaluktande smörja som får mig att må illa, men oftast blir jag bara förbannad. Förr försökte jag debatterna mot dem, men i text är det lätt att undvika att svara på argument som motsäger sig en ideologisk uppfattning så idag har jag fått nöja mig med att föra debatten inom mig. Jag förbereder mig hellre för en debatt öga mot öga, dock får den debatten ofta vänta fram till valtider då patrasket kryper upp ur sina hål och propagerar utanför stadens gallerior.
Mitt största problem med människorna bakom artiklarna och avatarerna är vad de egentligen vill. Vad är det för samhälle de strävar efter, hur tycker dem vi ska leva våra liv? Å ena sidan pratas det om kulturkrockar, ett vi och ett dem som inte kan leva sida vid sida för vi tycker så olika. Att det skulle finnas ett enhetligt ”vi” och ett lika homogent ”dem” tycks redan vara bevisat att det inte finns, men ändå pratar de om ”vi svenskar” som om alla tyckte som samma sak(det vill säga som dem).
Ett klassiskt argument är att ingen vågar säga vad den egentligen tycker, och den som gör det är antigen 1. Förtryckt och censurerad av pk-eliten(om åsikterna stämmer överens med de som luftas på ovan nämnda sidor) eller 2. Hjärntvättat av det kulturmarxistiska samhället, pk-eliten, media och den hårt sammansvetsade sjuklövern(om åsikterna nu går isär med de som luftas på ovan nämnda sidor).
Så om ”vi” inte är homogena, vad säger att ”de” är det då? Här finns det dem mer sofistikerade debattörerna som ändå pekar på specifika grupper, det pratas sällan om gener i dessa debatter utan mer om kulturer. Kulturer där man slår sina kvinnor, låser in dem och tvingar dem bära heltäckande kläder(I Sverige vill vi ha dem i smink, med rakade armhålor och vaxade mustascher, de ska vara en fröjd för ögat så att de kan tillfredsställa våra fantasier på bästa sätt, och även om de gör som vi vill händer det att de får sig en smäll ibland – inget av det är bättre än det andra).
Mellanspel
Det viftas vilt med armarna, vi måste stoppa det här! De här är kulturer som inte passar in i vårt samhälle, de har en medeltida mentalitet(eller början av 1900-talet, beroende på hur bra du kan din historia) som inte är förenlig med vår och de försöker förstöra ta över vårt samhälle genom att tvinga på oss deras levnadssätt. 1. Jag har aldrig känt mig påtvingad av t.ex. islam, däremot har svenska kyrkan försökt styra mina värderingar i ett och annat och 2. Om det finns dem som känner sig utsatta, typ Kenneth Ekeroth som börjat slakta halal och be till Mecka(!roni), så kan vi se det som antigen mycket illa eller liknade med de värderingar vi tagit till oss från andra kulturer, så som USAs. Skillnaden mellan då(efterkrigstiden) och nu, är att allt inte kommer från väst, väst kan ses som marginaliserat men inflytandet har knappast minskat. Idag är världen mindre, vi har mer tillgänglighet till information och i och med ett mer globaliserat samhälle finns det bönemattor i Sverige och brakedance i Iran.
Slut på mellanspel
Jag har lätt att sväva iväg – där av mellanspelet - vad är det för samhälle de egentligen vill ha? Det blir kulturella krockar med människor som har medeltida värderingar, samtidigt som de själva är väldigt konservativa i sina åsikter. De vill inte ha någon feminism; främst på forumen talas det ofta om ”sliddjur” som ska hålla sig hemma, de ska vara den svenska mannen till lags och inte vistas i det offentliga rummet(då finns det risk för rasföräderi) eller sitta på maktpositioner. En kvinna klarar inte av det ansvaret. Men samtidigt, fy skam för de islamistiska männen som tycker precis samma sak. De hånar den så kallade kulturmarxismen, Frankfurtskolan och stämplar grundaren Horkheimer och senare också Habermas som ledare för en judisk sekt och menar att – som jag förstått det – genom kritisk teori(som är väldigt vanligt vid de hjärntvättade universiteten) försöker sekten att förändra vårt kultur och slutligen utradera den fullständigt. T.ex. genom att förändra språket, till hur man vill det ska vara snarare än hur det för tillfället ser ut, som att sluta säga neger eller lägga till ett nytt pronomen i form av hen, detta är kränkande mot den svenska kulturen.
Att kulturer alltid är i förändring är svårt att förstå, är ni medvetna om att när barnaga förbjöds i Sverige var en majoritet emot beslutet? Politiker och forskare som försöker förändra vårt sätt att leva och vara på, vårt tyckande och tänkande, styra oponionen, fy fan. Men barnaga är hemskt, det sysslar ju främmande kulturer med(typ Storbritannien), så det är väl undantagen som bekräftar regeln.
Nej, jag har svårt att se vart de vill. Dels vill de värna om vår unika kultur och skydda den mot främlingar. Å andra sidan vill de ha en återgång till ett samhälle som de kände var bättre än det vi har idag, där män var män och kvinnor var boskap.
”Nej, vi tycker bara det var bättre på 70-talet innan integrationspolitiken kom”
Jaså, jaha, så jäkla fel av mig.
Jag tänker avsluta med tre citat som alla tillhör mina favoriter:
” Det finns många lustigheter i världen, bland dem den vite mannens uppfattning att han är mindre vild än de andra vildarna.” Mark Twain
” No culture can live, if it attempts to be exclusive.” Gandhi
”För det är inte objektiva kulturskillnader som skapar etniska skillnader och konflikter, utan snarare ideologier om att sådana skillnader ska vara viktiga. Själva föreställningen om att etniska kulturer finns och har konturer, är skapad av en sådan ideologi” Hylland Eriksen
söndag 11 mars 2012
Dagboken: kort vecka
en vecka har gått men jag har inte fått en rad skriven. Det beror inte på slapphet, eller på att en trött pappa hellre väljer sängen framför ett blogginlägg som ingen läser. Nej nej, jag har börjat komma in i rutinerna nu, veckan som gått har rusat iväg och nu verkar allt stämma. Maten, sömnen, leken - tryggare kan ingen vara. Men sin mammas lilla beundrade är hon fortfarande. De senaste tre nätterna har hon varit på gränsen till omöjlig att få i säng, ikväll kulminerade allt och hon somnade inte förrän halv tio i soffan, uppkrupen i famnen på en mamma lika trött och utslagen. Liv söker mer närhet nu än hon gjort förut, vad det beror på kan säkert föräldraliv.se svara på, men ska jag våga mig på att gissa vill jag nog peka på två saker.
1. Liv är mer medveten om vad som pågår runt omkring henne nu. Att sova är lika ointressant som att se solen falla ner i havet från Båstad-Beach. Hon vill smaka på allt, vad som inte går in i munnen är värt att försöka plocka isär i mindre bitar. Hon börjar bli medveten om att där kausalitet råder mellan fenomen, måste det testas 100 gånger för att se om teorin verkligen håller. Dra i snöret = klockan ringer, slänga leksak på golvet - pappa plockar upp leksak, gnälla = mamma&pappa plockar upp mig etc. Funderingarna har väl nåt så långt nu att hon går i grekernas filosofiska banor. "om jag sover, då måste mamma&pappa göra något annat än leka med mig. Jag undrar vad..."
2. Nea har jobbat i två veckor nu. Jag tror Liv märker av att Nea inte är hemma lika ofta, visst är pappa kul men mamma är ändå nummer ett när det kommer till trygghet. Jag kan göra allt rätt vid nattningen men Liv väljer ändå bort mig. Som för ett par timmar sedan: Liv vägrade somna i sin säng, trots att hon fått sin ersättning och varit i gång i flera timmar utan att sova eftermiddag. Jag tog in henne i sovrummet, släkte alla lampor och la mig i sängen med henne under en filt. Det har fungerat i veckan, när hon vägrat somna på för- eller eftermiddagen. Även som kvällsrutin har det gått bra, somliga kvällar. Hon slumrade väl till i ett par minuter men snart kände jag hur ett finger letade sig in i min näsa och en annan hand klämde ihop min mun med sylvassa naglar(jag klipper, filar och ligger i men de växer ju som skott). Snart grät hon. Vad jag än gjorde var det fel. efter ett tag kom Nea in och då räckte det med att lämna över henne så var allt frid,fröjd och happyeverafter.
På nummer 1 svarar jag: Pappa gör ingenting intressant, han ligger i soffan och luktar sig i armhålan medan scrubbs-reprisen rullar om och om och om igen. På nummer 2 finns det väl egentligen inget svar. Liv kanske upplever att Nea är borta betydligt mer än vanligt, vilket rubbar hennes trygghetskänsla vilket gör att hon sover mer oroligt nu är förut. Två teorier som inte nödvändigtvis behöver ställas emot varandra. Det är en fas att en dag behöva uppleva en förändring i tillvaron, oavsett ålder. Liv kommer ta sig igenom fasen och hennes relation till Nea kommer inte bli distanserad på grund av detta. Själv växte jag upp halva min barndom hos min mormor men det har inte gjort min relation till mamma frostig på något vis och den har aldrig varit det. Däremot är det kyligare med min fader, som mer än mycket mindre valde jobb, jobb, bilar, jobb och kvinnor före sin familj. Det viktigaste tror jag, är att när man väl ses så ser man till att vara där för varandra... för andra. Och att känslorna finns där.
Det vet jag att de gör. Kolla bara.
1. Liv är mer medveten om vad som pågår runt omkring henne nu. Att sova är lika ointressant som att se solen falla ner i havet från Båstad-Beach. Hon vill smaka på allt, vad som inte går in i munnen är värt att försöka plocka isär i mindre bitar. Hon börjar bli medveten om att där kausalitet råder mellan fenomen, måste det testas 100 gånger för att se om teorin verkligen håller. Dra i snöret = klockan ringer, slänga leksak på golvet - pappa plockar upp leksak, gnälla = mamma&pappa plockar upp mig etc. Funderingarna har väl nåt så långt nu att hon går i grekernas filosofiska banor. "om jag sover, då måste mamma&pappa göra något annat än leka med mig. Jag undrar vad..."
2. Nea har jobbat i två veckor nu. Jag tror Liv märker av att Nea inte är hemma lika ofta, visst är pappa kul men mamma är ändå nummer ett när det kommer till trygghet. Jag kan göra allt rätt vid nattningen men Liv väljer ändå bort mig. Som för ett par timmar sedan: Liv vägrade somna i sin säng, trots att hon fått sin ersättning och varit i gång i flera timmar utan att sova eftermiddag. Jag tog in henne i sovrummet, släkte alla lampor och la mig i sängen med henne under en filt. Det har fungerat i veckan, när hon vägrat somna på för- eller eftermiddagen. Även som kvällsrutin har det gått bra, somliga kvällar. Hon slumrade väl till i ett par minuter men snart kände jag hur ett finger letade sig in i min näsa och en annan hand klämde ihop min mun med sylvassa naglar(jag klipper, filar och ligger i men de växer ju som skott). Snart grät hon. Vad jag än gjorde var det fel. efter ett tag kom Nea in och då räckte det med att lämna över henne så var allt frid,fröjd och happyeverafter.
På nummer 1 svarar jag: Pappa gör ingenting intressant, han ligger i soffan och luktar sig i armhålan medan scrubbs-reprisen rullar om och om och om igen. På nummer 2 finns det väl egentligen inget svar. Liv kanske upplever att Nea är borta betydligt mer än vanligt, vilket rubbar hennes trygghetskänsla vilket gör att hon sover mer oroligt nu är förut. Två teorier som inte nödvändigtvis behöver ställas emot varandra. Det är en fas att en dag behöva uppleva en förändring i tillvaron, oavsett ålder. Liv kommer ta sig igenom fasen och hennes relation till Nea kommer inte bli distanserad på grund av detta. Själv växte jag upp halva min barndom hos min mormor men det har inte gjort min relation till mamma frostig på något vis och den har aldrig varit det. Däremot är det kyligare med min fader, som mer än mycket mindre valde jobb, jobb, bilar, jobb och kvinnor före sin familj. Det viktigaste tror jag, är att när man väl ses så ser man till att vara där för varandra... för andra. Och att känslorna finns där.
Det vet jag att de gör. Kolla bara.
torsdag 1 mars 2012
Dagboken: full fart
Torsdag, snart har jag fixat en hel vecka. Det har varit trögt att komma in i rutiner men det har börjat arta sig och idag gick det riktigt bra. På förmiddagen somnade hon som hon skulle, och på eftermiddagen slumrade hon till i nästan en timme. Där emellan har det varit full fart. Jag försöker ta det lugnt, ge henne lite tid att bearbeta alla intryck, precis som det står i alla instruktionsböcker som finns att läsa på nätet. Men hon är inte intresserad. Liv vill utforska, upptäcka, testa dra i snören och stoppa allt i munnen. Att ligga still i fem minuter, utan min närvaro, verkar vara minst intressant av allt. Liv behöver nämligen mig, som kan flytta runt henne.
Jag ser både fram emot och bävar för den dagen hon börjar krypa. Då kan hon utforska på egen hand och som pappa blir jag överflödig. Hon kommer närmast se mig som en förtryckare, som hindrar henne från att äta pusselbitar eller riva sönder pappa och mammas böcker. Usch, dagen då vi måste möblera om i lägenheten är snart här, hur ska det gå? Jag minns när det slog mig första gången. Min kusin som också har en liten krabat hemma uppdaterade sin status på facebook:"Så åker Fanzinen ner i källaren". Kommer mina böcker åka ner i källaren? Eller flyttar vi upp dem två steg i bokhyllan, och är det då skivorna som ryker? Usch, vad är det för terror vi skapat egentligen?
Terror var i alla fall underbar idag. Sista timmen innan Nea kom plockade vi fram babybjörnen. Jag har inte burit henne i den under hela vintern och upptäckte snabbt att den var inställd på en mycket mindre bebis. Hon växer så snabbt. Hur som, jag stoppade henne i björnen och sen gled vi runt och städade. Det var jättepraktiskt med två extrahänder på magen som kunde hålla i saker medan jag behövde öppna skåp och lådor. Som tack för hjälpen fick Liv hänga en stund framför spegeln, vilket alltid är lika kul. Vi gjorde raketen och dansade runt, så det var nog inte konstigt att hon somnade så snabbt ikväll.
I morgon börjar helgen, på lördag är det jag som får vila eftersom Nea tar med sig Liv till Stockholm över dagen. Jag kommer sakna dem båda, men jag ska inte ljuga; det ska bli lite skönt också.
Jag ser både fram emot och bävar för den dagen hon börjar krypa. Då kan hon utforska på egen hand och som pappa blir jag överflödig. Hon kommer närmast se mig som en förtryckare, som hindrar henne från att äta pusselbitar eller riva sönder pappa och mammas böcker. Usch, dagen då vi måste möblera om i lägenheten är snart här, hur ska det gå? Jag minns när det slog mig första gången. Min kusin som också har en liten krabat hemma uppdaterade sin status på facebook:"Så åker Fanzinen ner i källaren". Kommer mina böcker åka ner i källaren? Eller flyttar vi upp dem två steg i bokhyllan, och är det då skivorna som ryker? Usch, vad är det för terror vi skapat egentligen?
Terror var i alla fall underbar idag. Sista timmen innan Nea kom plockade vi fram babybjörnen. Jag har inte burit henne i den under hela vintern och upptäckte snabbt att den var inställd på en mycket mindre bebis. Hon växer så snabbt. Hur som, jag stoppade henne i björnen och sen gled vi runt och städade. Det var jättepraktiskt med två extrahänder på magen som kunde hålla i saker medan jag behövde öppna skåp och lådor. Som tack för hjälpen fick Liv hänga en stund framför spegeln, vilket alltid är lika kul. Vi gjorde raketen och dansade runt, så det var nog inte konstigt att hon somnade så snabbt ikväll.
I morgon börjar helgen, på lördag är det jag som får vila eftersom Nea tar med sig Liv till Stockholm över dagen. Jag kommer sakna dem båda, men jag ska inte ljuga; det ska bli lite skönt också.
Drömmaren: sammanträffanden
"vilket sammanträffande, jag tänkte precis på..."
En vanligt förekommande replik. Det händer väldigt ofta att vi går i samma tankar, lagt märke till samma saker etc. Ju mer du vet, desto mer sannolikt är det att du råkar ut för ett sammanträffande. Jag tänker däremot dra det lite längre idag, om jag hinner(bebis sover). Jag är är nämligen inte säker på att alla sammanträffanden sker av en slump, jag har nämligen råkat ut för de mest otroliga sammanträffanden de senaste åren. jag brukade lite vagt referera till dem som psycic powers men då det retar gallfeber på min käresta har jag helt enkelt valt att gå över till det med acceptabla och vanligt förekommande sammanträffande. Med viss skeptisk betoning.
Ett sammanträffande består av två delar: tecknet och utlösaren. Tecknet är det första som sker, till exempel att du ser på "på spåret" där en fråga gäller att nämna en viss artist från Belgien. Det första du tänker är Anuk, den enda belgiska sångerskan du kan. visserligen kommer Anuk från Nederländerna, men det vet du inte då. Efter jobbet samma dag får du åka med i en arbetskamrats bil. Till skillnad från dig lyssnar hon mycket på radio, och helt plötsligt så hur du det bekanta introt till "no bodys wife". en låt som släppte 1997 och som du inte hört sen dess, men den etsade sig fast under de år då all musik gick in och stannade kvar, oavsett om du gillade det eller inte.
Tecknet är alltså tanken(anuk) medan utlösaren är låten som spelas på radion(No bodys wife).
"vilket sammanträffande, jag satt precis och tänkte på..."
Men vad är oddsen? Ju mer du vet, desto sannolikare är det att du råkar ut för ett sammanträffande. Men varför skedde det här sammanträffandet? en slump? Kanske, men tänk om det inte är så?
Jag borde skrivit ner alla sammanträffanden jag råkat ut för de senaste åren, ni skulle bli helt överväldigade och också börjar fundera som jag, ifall det verkligen kan vara en slump. Dock kommer jag inte ihåg alla, knappt några, av den simpla anledningen att de är så vardagliga att de försvinner i dimman tillsammans med alla andra dar som bara glider förbi. Jag kan ändå välja att räkna upp en del, men jag tänker avstå från det också. Istället börjar jag med den senaste, och fyller därefter på efterhand för att se ungefär hur ofta det sker, om det finns ett samband och om, och nu bara om, jag haft möjligheten att läsa av det första tecknet; skulle det då gått att förändra historien?
Jag börjar låta som en siare, en av de yrkesgrupper jag föraktar i samhället. Men det retar mig något enormt att all dessa sammanträffanden bara viftas bort som något normalt. Må det vara normalt, men om fler människor började läsa tecknen innan sammanträffandet slår in; vem vet då hur världen sett ut?
Hur som, det senaste sammanträffandet hände i veckan. I tisdags underhöll jag Liv i köket medan jag lagade mat. Jag spelade musik på datorn och dansade vilt. När jag funderade på vilka låtar som var roliga att sjunga med till, och som också Liv skulle gilla, kom jag plötsligt ihåg "the Monkees" från 60-talet. Jag körde några av deras största hits för Liv och det gillades. Idag hörde jag att Davy Jones, sångaren, gått bort på skottdagen.
Sammanträffande? Eller psycic Powers?
En vanligt förekommande replik. Det händer väldigt ofta att vi går i samma tankar, lagt märke till samma saker etc. Ju mer du vet, desto mer sannolikt är det att du råkar ut för ett sammanträffande. Jag tänker däremot dra det lite längre idag, om jag hinner(bebis sover). Jag är är nämligen inte säker på att alla sammanträffanden sker av en slump, jag har nämligen råkat ut för de mest otroliga sammanträffanden de senaste åren. jag brukade lite vagt referera till dem som psycic powers men då det retar gallfeber på min käresta har jag helt enkelt valt att gå över till det med acceptabla och vanligt förekommande sammanträffande. Med viss skeptisk betoning.
Ett sammanträffande består av två delar: tecknet och utlösaren. Tecknet är det första som sker, till exempel att du ser på "på spåret" där en fråga gäller att nämna en viss artist från Belgien. Det första du tänker är Anuk, den enda belgiska sångerskan du kan. visserligen kommer Anuk från Nederländerna, men det vet du inte då. Efter jobbet samma dag får du åka med i en arbetskamrats bil. Till skillnad från dig lyssnar hon mycket på radio, och helt plötsligt så hur du det bekanta introt till "no bodys wife". en låt som släppte 1997 och som du inte hört sen dess, men den etsade sig fast under de år då all musik gick in och stannade kvar, oavsett om du gillade det eller inte.
Tecknet är alltså tanken(anuk) medan utlösaren är låten som spelas på radion(No bodys wife).
"vilket sammanträffande, jag satt precis och tänkte på..."
Men vad är oddsen? Ju mer du vet, desto sannolikare är det att du råkar ut för ett sammanträffande. Men varför skedde det här sammanträffandet? en slump? Kanske, men tänk om det inte är så?
Jag borde skrivit ner alla sammanträffanden jag råkat ut för de senaste åren, ni skulle bli helt överväldigade och också börjar fundera som jag, ifall det verkligen kan vara en slump. Dock kommer jag inte ihåg alla, knappt några, av den simpla anledningen att de är så vardagliga att de försvinner i dimman tillsammans med alla andra dar som bara glider förbi. Jag kan ändå välja att räkna upp en del, men jag tänker avstå från det också. Istället börjar jag med den senaste, och fyller därefter på efterhand för att se ungefär hur ofta det sker, om det finns ett samband och om, och nu bara om, jag haft möjligheten att läsa av det första tecknet; skulle det då gått att förändra historien?
Jag börjar låta som en siare, en av de yrkesgrupper jag föraktar i samhället. Men det retar mig något enormt att all dessa sammanträffanden bara viftas bort som något normalt. Må det vara normalt, men om fler människor började läsa tecknen innan sammanträffandet slår in; vem vet då hur världen sett ut?
Hur som, det senaste sammanträffandet hände i veckan. I tisdags underhöll jag Liv i köket medan jag lagade mat. Jag spelade musik på datorn och dansade vilt. När jag funderade på vilka låtar som var roliga att sjunga med till, och som också Liv skulle gilla, kom jag plötsligt ihåg "the Monkees" från 60-talet. Jag körde några av deras största hits för Liv och det gillades. Idag hörde jag att Davy Jones, sångaren, gått bort på skottdagen.
 |
| Anouk |
.jpg) |
| Davy Jones (1945 - 2012) |
Sammanträffande? Eller psycic Powers?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)