Drömmaren: Andnöd

Jag skaver att ha i baktanken,
det sliter att minnas mig.

Jag är grus i ögonen,
när du som minst av allt vill gråta,
när du som mest av allt vill se.
 
En ensam kvarglömd ton i örat,
efter världens bästa konsert, längst fram
med kravallstaketet pressat mot revbenen,
med revbenen pressade mot lungorna.

Jag är andnöd!

Jag är håll efter en joggingtur
kramp i vattnet,
en osynlig virvel av luft under planet,
strax före landning.

Jag är inte landminan du trampat på,
jag är steget du tog snett,
inte giftet du tar,
utan smärtan när du ångrar dig.

Jag är allt du förbannar, men inte får leva utan.
En naturlig del av dig, och det ska du finna dig i.

(2009-03-02, först publicerad på www.sockerdricka.nu)

Dagboken: 4x2

God morgon, med all rätt. Idag är vädret FUCKING GREAT, som tigern Tony skulle uttryckt det, om det var 80-90-tal. Dagen till ära har Liv hållit oss vaken halva natten, men på plussidan finns det faktum att hon faktiskt somnade efter första måltiden. Om hon nu sover i 10 minuter till är allt bra, bättre och bäst. Då kanske jag får något gjort, inte för att jag vet vad det skulle vara men ändå.

Idag läste jag en artikel på DN att åtta timmars sammanhängande sömn är en myt, vilket var skönt att få bekräftat. Jag brukar nämligen aldrig sova mer än 4 timmar, däremot vill jag gärna gå och lägga mig en timme efter att jag vakna och, med hörsel och häpnad, det är också helt normalt. det biologiska arvet, vad jag saknat dig i all konstruktivistiskt teorisnack.

Nea har en fetish att fotografera mig när jag sover

När jag pluggade i Motala i mitten av 00-talet levde jag med en - då ansedd - ganska fucked-up dygnsrytm. Skoldagarna var upplagda som så att förmiddagen bestod av lektioner, medan eftermiddagarna var avsedda för skrivtid(jag läste en skrivarkurs). Jag skrev aldrig på eftermiddagen. Vid två kom jag hem och efter några timmars förströelse och näst sista säsongen av that 70 show, retirerade jag till mitt rum på 14 m2. Jag rullade ner persiennerna som höll barnskratten ute, lät kläderna falla till golvet och kröp ner under duntäcket i min lånade 90 säng. Sen sov jag i fyra timmar. Runt klockan åtta på kvällen steg jag upp, klädde mig i spindeltofflorna och åt middag. Därefter var det väl tv i ett par timmar, sen var jag redo att börja skriva. Runt klockan tre på natten gick jag och la mig igen och sov fram till sju när då det var dags att stiga upp och gå till skolan.

Jag har alltid sett tillbaka på min Motalarytm som något ohälsosamt, även om jag mådde väldigt bra det där året. Det berodde i och för sig på flera saker, flykten från Blekinge, nya vänner, för mycket fest, ro i kroppen. Men nu är det alltså bekräftat, att fyra timmars sömn uppdelat i två intervaller är helt normalt, att det är den historiska upplysningen som är hycklaren i dramat. Däremot är det ju fortfarande bäst att sova på natten, åtminstone när det är mörkt, men snart kommer nog nya forskningsrön som hävdar att också solen är en myt.

Dagboken: Öppna förskolan

Idag gjorde jag och Liv ett besök på öppna förskolan. Det var BVC som anordnat en föräldraträff och förutom jag och Liv var det tre mammor med respektive bihang. Enda sen Livs födsel har Nea pratat om föräldragrupp, men BVC har inte tagit tag i det förrän nu. Och nu jobbar Nea. Jag har inte varit lika intresserad, men det var en bra ursäkt för att komma iväg till öppna förskolan för jag vill gärna att Liv ska träffa andra bebisar. Hon är himla förtjust i sin egen spegelbild, idag spenderade vi säkert tio minuter framför spegeln. Liv snackade på om det ena och det andra, försökte känna på spegelbebisen, pussa på den och slutligen slå på den. Med detta i bagaget tyckte jag det skulle bli ännu mera spännande att se hur hon integrerar med andra bebisar.

Väl på öppna förskolan välkomnades vi hjärtligt. Vi var bland de första, jag och Liv. utanför träffade vi en mamma som skulle till samma grupp som oss, och som också var första gångs besökare. Det kändes skönt för jag har en tendens att bli lite fumlig när jag ensam måste möta något som jag inte känner till. I det rum som vi skulle vara fanns det en pool(sittpool utan vatten, gjord av tyg, önskad present) och Liv som var näst yngst briljerade direkt med att sitta fint utan hjälp. I jämförelse med pojkarna som var jämnstora trots en månads skillnad, kändes hon betydligt mindre än vanligt. Men hon verkade inte ta till sig sitt fysiska underläge. Vad hon förlorade i storlek tog hon genast igen genom att visa upp sina verbala förmågor. Under hela mötet ville hon inte vara tyst, still eller gosig. hon ville hoppa, sitta, leka, prata och gärna roffa åt sig leksaker som någon annan unge lagt beslag på. Jag säger då det, hon är pappas dotter upp i dagen.

Efter mötet var vi med på sångstund och fika, något Liv uppskattade trots att pappa sjöng låga toner. Det var en bra dag och vi kommer nog återvända nästa vecka.

Som jag förväntat mig var jag ensam pappa i gruppen. På själva öppna förskolan såg jag två andra män, så jag kommer nog inte vara helt originell i framöver och jag är glad att mina fördomar inte fick stå motsagda. En av mammorna i gruppen skulle börja jobba nästa vecka också, så då kommer barnets pappa komma istället. Jag vet inte varför jag är så glad över det, jag har alltid lättare att prata med nya tjejer än killar. Kanske för att jag är uppväxt i ett manfattigt hem. Kanske är det svaret på både A och B.

Bilden har inget med dagen att göra
men lyckligare än såhär blir jag inte

När Liv skulle sova ikväll så fungerade inte fingertricket. Hon började slumra till men det gick för långsamt och snart var hon pigg igen. Troligtvis var det för att jag var så trött att jag knappt kunde sitta upp. Jag borde verkligen gå och lägga mig nu. Något jag absolut inte lärt mig sen jag blev pappa är att jag borde se över mina sovvanor. Utan barn gick det bra att sova fyra-fem timmar per natt, men nu behöver jag mer energi på dagen och då åtminstone ett mål mat utgår känner jag att jag inte kan dra ner på sömnen som jag brukar. Så strax, alldeles strax, efter How I met your mother...

O andra sidan vaknar nog liv snart ändå, så varför plåga sig själv med att stiga upp en gång i onödan?

Dagboken: föräldrarträff

Just nu sover lille skrutt, vilket är till pappas stora glädje då jag äntligen fått i mig lite frukost. Morgonen har varit underbar men när hon efter måltiden var på lekhumör istället för att somna bums blev jag lite upprörd. Vad gör jag för fel? Enligt Nea sover hon alltid ca två timmar på förmiddagen, perfekt för den som har plugg och annat att göra. Men med mig har det varit raka motsatsen, som högst vilar hon i 30 minuter och efter det är det full rulle fram till halv två, då hon ska äta igen. Därefter brukar hon slumra till.

Hur som, jag grabbade det lilla livet på armen, fångade upp snutte i handen och la mig i sängen med henne. Efter slit och klös i 10 minuter så somnade hon... och där vaknade hon, typiskt. Peppar peppar ta i trä.

Om tre timmar ska vi vara på föräldrarträff. Det kommer säkert vara jag och en handfull mammor som upprört hör på när jag berättar att Nea börjat jobba och lämnat bort sitt barn till sin förskräcklige far. usch, fördomar är vad jag är bäst på.

Dagboken: 150%

så har det börjat. I fredags gick Nea till jobbet och för första gången lämnades jag ensam med Liv i mer än 5 timmar. Den som väntar sig att jag ska beskriva en skräckens dag blir nog besviken. Jag och Liv har alltid väldigt roligt ihop, så roligt att jag tror att Liv kommer få svårt att skaffa vänner då jag satt ribban högt. Problemet blir dock när allt blir för roligt, så roligt att Liv inte vill sova varken efter första måltiden eller efter andra. Hon slumrade till knappa halvtimmen båda gångerna och under dessa befriande(men ack tråkiga) minuterna fick jag inte mycket gjort. Nej det var en lögn, jag bakade faktiskt en kladdkaka till namnceremonin som vi höll på lördagen till Livs stora ära(och förvåning).

När Liv vaknat till efter andra gången tänkte jag först att jag skulle placera oss i sängen med en gitarr och en handfull leksaker, istället för att baka en äppelkaka. Äppelkakan skulle få vänta tills Nea kom hem och lastade av mig. Men så slog det mig att nej, jag måste fixa kakan. Nea pluggade på 150% under Livs första fem månader, om jag inte klarar av att baka två kakor ens, vad är jag då för hemmafar?

Det blev två lyckade kakor, samt Neas cheesecake och diverse småkakor i alla dess färger, former och.. nej, de smakar faktiskt ungefär lika dant. Med reservation för muffinsen, som genomgick en uppgradering på dagen D då de blev cupcakes för en dag. Trots tjugo glupska gäster har vi fortfarande skåpen fullt av kakor och muffins, och av pasta salladen som blev över har det blivit lunch hela veckan. Eller ska bli, det är ju bara måndag idag. Men jag har större förståelse nu att Nea ätit så dåligt den senaste tiden. Det är inte lätt att laga mat med ett Liv som kräver 97% uppmärksamhet.

Så gick helgen. På söndagen gjorde jag mitt sista jobbpass på två veckor, vilket kändes extra skönt då jag missuppfattat tiden. Två minuter i sju på morgonen klampar jag in genom dörrarna och får ett förvånat bemötande av mina kollegor.
- Men Alex, du börjar inte förrän 11.
- 11? Men då går jag alltså till...
- 21...
Det är tur att vi har en säng på jobbet och att jag inte fått i mig mitt morgonkaffe. Jag drömde en störd dröm där Liv sprang runt med sin nya gåvagn(hon kan inte använda den än) i korridorerna på jobbet. När hon insåg(?) att hon var för liten för vagnen började hon skutta fram som en kanin i stället. Hon hoppade in under en bänk där Liza och Marcus satt, tillsammans med Pet från högstadiet. De sa att det var mitt fel att de bråkade, men att allt var för allas bästa. En brukare blev helt förkrossad av faktumet att jag hade barn, och stormade ut i ett till synes ändlöst landskap. Liv, som fått tänder, skuttade efter i bara blöjan.

Måndag idag, och Nea gick till jobbet. Ofta kan Liv ligga i vår säng och underhålla sig själv med diverse leksaker på morgonen, men oftast bara när Nea är där. Idag ville hon ha min uppmärksamhet till 100% och efter en halvtimmes flygande landade vi på skötbordet. Dagen förflöt till synes bra, hon ville inte sova mycket efter första måltiden men sov desto mer på eftermiddagen. Jag hade en menlöst samtal med försäkringskassan angående föräldrarpenningen som strulade till sig. Efter en halvtimme var jag klokare men inte mer motiverad. Jag förstår inte varför de fortfarande vill att man ska skicka in brev via post, och inte mejl? Är de kompisar med ägarna eller vad?

 På kvällen gick vi på fullmäktige där mamma briljerade från sin stol. jag och Liv hängde med chilenaren och Lottian, som var mer är glada över att få avlasta en nu mera ganska sliten pappa. Efter Kf åt vi en god middag på St. George tillsammans med Neas politikervänner. Liv nöjde sig med medtagen flaska och somnade efter lite fingerdans i vagnen bakom sin rosa filt.

Snön föll tills vi betalat notan, men det var kallt så vi skyndade oss hem. Nu lyssnar jag på tågen som drar förbi och undrar om jag kan vara pappa och Alex på 150% i morgon med.

Då börjar äventyret

Drömmaren: 2012 som om det var igår

Jag ger ägnar tiden en blick, en sviken tanke, när den sussar förbi som ett rasande tåg genom natten.

Vi spenderar kvällarna med att, i tur och ordning, ge efter för våra begär.
Egentligen, kan vi säga så, är det väl en flykt undan bojorna. Den friska
vårdoften blir ett minnesmonument över dagar vi aldrig kommer se åter,
dagar vi aldrig tog vara på men som vi nu saknar, då de fylldes av tid vi
inte längre har. Dagar som inte går att längta till,  när 2012 rullar in på perrongen.

Kritikern: Victoria

Nu är det slutarbetat för kronprinsessan Victoria. Otroligt tufft av henne, med bara veckor kvar till förlossningen så kan man säga att hon arbetade in i det sista. Det är arbetslinjen det, här ska ingen ligga på latsidan. Alla måste stödja maskineriet som gör att samhället går runt. En del sliter i vården, andra bygger hus som en tredje säljer, alla hjälper till på sitt sätt. Victorias sista jobb var att käka middag med Finlands snart abdikerade president Tarja Hallonen, troligtvis för att stärka relationerna med vår gamla koloni i öst.

 Bra jobbat Sessan, se nu till att föda fram en ordentlig skattebetalare som vi alla kan ha nytta av.

Kritikern: Project runway

Nu ska jag leverera kritik på en fruktansvärt låg nivå.

Jag hatar Heidi Klum. Inte för att hon gjort slut med (kissbythe)Seal, inte för att jag anser att hon är en dålig människa, inte på grund av hennes utseende, heller inte för att hon är en usel programledare eller en fd. modell för överrasen som får för mycket luft i en tävling för designers... men lite för att hon är tysk.

Nej, inte för att hon är tysk, utan på grund av hennes jäkla kindpussar och krystade auf wiedersehen i slutet av någon vilsen stackares dokusåpakarriär. Jag hatar det, må hata vara ett starkt ord som ej bör missbrukas men varje gång jag hör det(och det är två gånger i veckan, för otroligt nog följer jag project runway) vill jag bara bygga en bro och slänga henne över den.

Detta är inte en beskrivning av ett tänkbart scenario, utan en känsla jag har. Är det hennes egen idé, krav på medverkan, eller är det någon hipp New York producent som ligger bakom? Bara för att hon är tysk behöver hon väl inte kasta sig med en medioker fras, hon kan ju uppenbarligen prata engelska mer än skitbra. Kanske är det för att "*smack smack* bye" låter för brutalt, då kanske hade kropparna under den där imaginära bron tillhört unga, besvikna designers?

Men okey, Heidi är faktiskt designer märkte jag nu efter lite wikipedia, så jag får svälja ner min tidigare galla som indirekt menade att hon inte hade något att göra i Project runway... men jag avskyr fortfarande kindpussarna.

Något jag också irriterar mig på med project runway är att alla domarna håller med varandra. Till skillnad från idol och Top Model(som jag också följer, men vänta med att döma så ska jag förklara varför) så finns det inga meningsskiljaktigheter mellan dem. I ett program fullt med individualister, ingen industri är full av olika smak och tycke som modevärlden(kanske musik, film och etc.), kan jag tycka det är väldigt underligt. Det är som att grupptrycket från de andra domarna är för starkt, som om de är ett gäng tonåringar som inte vågar trampa på varandras tår och därför inte vågar stå för sina egna åsikter? Är det Heidis tyska närvaro om skrämmer skiter ur jenkarna? Det finns bara en i serien som avviker i åsikt och det är Mr. Tim Gunn.

Om jag fick byta ut min pappa, chef, flickvän eller mentor, skulle jag byta till Tim Gunn. Det finns inte en människa på jorden som är som han. Jag vill sitta här och namedropa positiva adjektiv men jag kan inte finna ord som passar bra nog. Tim Gunn for president och Auf wiedersehen fröken Heidi Klum 

Om du inte tittar på Heidis klyka,
vem vill du då spendera ditt liv med?

Kritikern: Fenomenet Ranelid

På lördagkvällen kraschade det svenska förtroendet för public service. Programmet som slår tittarrekord varje år, melodifestivalen, svek svensk medie- och käniselit när de tillät Ranelid och hans skönsjungande partner(Jag har på ett kvickt sätt försökt hitta hennes namn, men pressen tycks vilja hålla henne hemlig) gå vidare till finalen. Men vadå SVT, det var väl ändå svenska folket som röstade på honom och då svek sina självutnämda idoler och förebilder? Nej nej, det faktum att SVT tillät Ranelid att ställa upp, det visar tecken på inkompetens och ansvarslöst slöseri med våra skattepengar.

I mediesverige har det blivit okey att stöta sig med somliga personer, Björn Ranelid är en sådan. Medan den ena kändisen efter den andre sitter i morgonsoffan och berättar om sin mobbade barndom, de tuffa åren i fel kläder och med fel intressen(som i slutändan fick dem dit de är idag), samt beklagar sig och gör som FN brukar göra; fördömer mobbning. Då är det intressant att se hur accepterat det är av vuxna i kändisposition att mobba andra kändisar. Det är inte svårt att finna uttalanden som styrker ovanstående påstående, googla lite gran. Lyckas ni inte så be mig så gör jag det åt er. 

Precis som punkarna väckte starka känslor på skolgården( åtminstone under min uppväxt) och utsattes för trakasserier och våld, väcker Ranelid otroligt starka känslor bland både "författarkollegor" och nu artister som  indirekt hävdar att deras yrke blivit draget i skiten. Men istället för raka knytnävar, spottloskor och insparkade skåp(bildligt skrivet, våra skåp var av bra kvalité) så nöjer man sig med föraktfullt skitsnack.

Det finns uppbar dubbelmoral och ett hyckleri som vi alla är så väl medvetna om; vi lever sällan som vi lär. När mobbning förekommer i unga år är det ett förkastling beteende, men så fort man kommer upp i åren och växer i sitt eget ansvar, ja då är det okey att båda mobba hej vilt. Och vi gillar det, för vi tänder på dramatiken. Om dagspressen nu verkligen vill föra kampanjer mot mobbing, bör de kanske låta bli att publicera och ge luft åt åsikter som är fyllda av samma - fast nu mer finstilta - smuts som förekommer på skolgården. 

Det finns mer som är acceptabelt bland vuxna men inte bland barn, t.ex. ljuga, till vis mån bedra och att skolka från jobbet. Jag funderar på om det kan ha med ansvarsfrågan att göra. Vem som ansvarar över en handling. Den diskussionen för jag vidare under rubriken "drömmaren".   

Indonesiska punkare som ska anpassas

Björn Ranelid och Sara Lid

Dagboken: Hemmafar

Idag gjorde vi en tur bort till Hageby city, Norrköpings försök till svar på colosseum. Sin storlek till trots, väcks alltid klaustrofobiska känslor hos mig när jag kör slalom mellan butikerna. Kanske för att alla affärer saknar fönster, fönster är en jäkla tillgång ifall det skulle börja brinna. Då kan man bara kasta sig igenom, unna sig ett par skärsår och gå vidare med sitt liv. Skulle det börja brinna på Hageby centrum skulle jag krypa ihop i ett hörn på H&M och invänta dödens tunga.

  Egentligen hade vi få mål med resan, vi behövde ingredienserna till semlor men några fettisbullar blev det inte. I full färd med att ta del av Lagerhaus ljusrea, ringde plötsligt Neas telefon. Jag fick fånga Liv i luften, samtidigt som jag manövrerade barnvagnen undan en vilsen svamptant. Nea höll sig på avstånd under hela samtalet, jag försökte närma mig men hon rörde sig elegant mellan glas och skämtartiklar, till skillnad från jag som hade hela familjelivet i famnen. Jag lyckades snappa upp ett: "Min sambo står redo att vara pappaledig" och ungefär där började jag misstänka - och hoppas - att det rörde sig om det samtal vi - främst Nea då - gått och väntat på hela veckan. När jag fyllt barnvagnen med ljus, tio minuter efter det att telefonen ringt(jag valde ett blått ljus, även om jag vet att Nea hatar blåa saker), hoppade Nea ca sjutton centimeter på plats(imponerande i klackskor) och vrålade att hon fått jobbet. Redan innan hade jag förstått att det var på det sättet hon skulle reagera.

Tusen tankar väcktes. Jag är otroligt lycklig för min babys skull, samtidigt som jag känner en viss - stereotypisk - ångerkänsla över att det inte var jag som fick jobb först(läs: jobb relaterat till utbildning). Nu går jag in och blir hemmafar, med 90% ansvar för Liv och hemmet. Jag har inga problem med det, på sätt och vis är jag faktiskt glad att jag nu kan åtminstone arbeta halvtid med att starta upp mitt företag och arbeta med projektet, om nu Liv låter mig(Ni kanske minns mitt förra inlägg om nattning). Men om Nea nu lyckats plugga på 150% under Livs första 5½ månad, samtidigt som hon vunnit Livs hjärta med råge, så borde väl jag kunna fixa att fylla i ett par blanketter, vid sidan av studierna. För jag pluggar också, fast inte så mycket.

Hemmafar, pappaledig. Det ska bli kul, spännande. Det enda jag räds för är att jag i början kan komma att bli stressad över att jag inte kommer ut, eller får cykla något. Jag cyklar ju som känt ca 10 mil i veckan.  Jag kommer nog bli tjock. Men det finns inga hinder som inte går att överbrygga, jag har trots allt en fil.kan i problemlösning och organisering. Det känns också bra att få knyta starkare band till Liv. Jag känner redan idag att jag har det, men det finns fortfarande stunder då Neas famn är varmare än min, och det med all rätt. Även om jag var hemma ganska mycket under hennes första 3 månader, kommer detta bli annorlunda. Nu kommer inte Nea vara hemma med mig, vilket betyder att allt ansvar vilar på mig. Jag kan inte ropa på Nea så fort jag inte kan trösta Liv,jag kan inte räcka över henne när jag är trött i armarna. Men kunde Nea det när jag jobbade? Nej, en utmaning, och upp till bevis gentemot alla som hävdar att pappor inte kan. Jag kan, har för guds skull tagit hand om människor i åtta år. Vad är en baby gentemot det?

Nu börjar ett nytt liv, för Nea men också för mig. Jag kommer inte återgå till att söka jobb förrän i augusti-september, då Liv ska inskolas på förskolan. Det är inte bra med hål i sitt CV, tomma perioder du inte gjort något alls, men jag har faktiskt en legitim ursäkt. Jag ska var hemmafar.

Barnvagsperspektiv

p.s
Nea har sen Livs födsel kontunieligt skrivit en mammablogg. Jag känner att även det ansvaret nu ligger på mina axlar.
D.s