Träning

Det är inte lätt att ta sig in i känslan, än svårare att slinka ur när jag väl hittat rätt. Allt är en sexuell referens, inget kan tas seriöst för mer än femton sekunder. Catch the star light, jag jagar de där enkla leendena, en krökt mungipa och ett ögonbryn på höjd... allt faller åter, det krävs en och annan drog, en lögn i mitt fall, för att hålla allt uppe.

Nej, jag är inte depp.
Men jag skulle behöva en klippning.

Idag, mycket rörelse. Sen cykeln blev kidnappad har det blivit för mycket bil, så de dagar jag har Liv försöker jag låt bilen stå och istället dra barnvagnen fram och tillbaka, gata upp och ner, röja lite extra kilon som lagt sig. Jag hör krökta ögonbryn, det där hjälper dig inte, det beror väl lite på hur vi ser det, eller hur?

Mitt Liv, som ni ser, kretsar inte kring träning. Jag försöker leva som gemene individ gjorde på 90-talet, det finns en hel radda med etnologisk forskning kring den västerländska mannens leverne under detta bortglömda decennium. Jag var bara barnet, men det är inte barndomen jag längtar tillbaka till, utan teknikens genombrott i våra privatliv: Hemdatorn, 56k modemet, hotmail, quake 2, hemsidor med gästböcker, folk skrev dagbok på lunarstorm och inte blogg på trivala ämnen som livet-jag-lever-var-jäkla-dag. Haha, jo men jag gillar hög hastighet också, ny teknik absolut, men jag föreställer mig ofta en enklare vardag(fast svårare, beroende på hur vi ser det).

Nej men, tänk när vi såg på tv ihop, tog en fika bara vi två, tänk när vi träffades för andra gången utan att ha googlat sönder och samman varandra efter första mötet. För allas trevnads skull ska ni veta att 25% är sant, 70% modifikation och 5% lögn, vad som är vad får ni luska bäst ni vill.

Så Jag, hur som helst, drog Liv till öppna förskolan. Där träffade Liv en bekant från förr, vid lunchbordet hävdade hon till och med att hon kände igen honom: "jojo, det där är Morris," men jag tvivlar ändå. hur gamla kan de varit, 2-6 månader max? Men brås hon på mig har hon ju ett jäkla minne, sånt skräp går ju i arv har jag hört på ryktesväg. Så Liv, hur som helst, lekte järnet men mest med sig själv och 3-4 bollar, en tunnel och en ett par vagnar. Sen drog vi till Lagerlunda med ett stopp på arbetets(på Livs begäran) för lite balansgång. Passade på att besöka graffitiutställningen men jag blev lite besviken. Den kändes genomtänkt men slarvigt genomförd. Nu fick jag lust att skriva ett helt inlägg om utställningen, men jag får nog göra ett besök till först.

5 i 1, morgondagen väntar. Mamma är på besök och jag hade tänkt att det skulle gå att dela en 90 säng med döttra, det har ju gått hur bra som helst med otalt många människor förr i tiden. Problemet är att ett barn som sover kan vara bland det vidrigaste som finns. De är levande el-element på högsta spetan, de rör sig konstant och ligger helst så att du ligger obekvämt. runt klockan 5 i morse kröp Liv upp i min säng, det var visst ett spöke i hennes. Efter en timme knuffade hon ner mig med orden: "smoothie pappa" Bortskämda unge. Tanken var för en timme sedan att testa om det kunde gå bättre idag, men då hade hon lagt sig tvärs över på bredden. Det blir väl kuddar och filt i köket antar jag. Jaja, det är kärlek det med.   

AlLiv-TV: Billigt snacks och dagens koja

Hej, såhär 1½ år senare kommer nu det efterlängtade avsnittet av alLiv-Tv. I dagens avsnitt visar jag tips på billigt snacks som får barnen att välja bort godis, samt en skön koja och lite filosofiska tankar kring min roll som professionell kojbyggare.

I övrigt har Liv skaffat sig en osynlig kompis som hon leker med. Hen heter Abisman/Abismal, som den misslyckade rövaren i Aladdin. Ja, en väljer ju själv sina vänner.

 

Kritikern: IRM vs Björn Söder i SVT debatt - vi reder ut Söders lögner(en återpublicering)

Det hör inte till vanligheten att jag publicerar något jag själv inte skrivit, av den simpla anledning att jag för min egen del kan stå för allt jag skriver. Idag har jag dock valt att återpublicera en text som enligt somliga inte ska spridas. Texten publicerades ursprungligen på den granskande sidan inte rasist men...(IRM) som sedan i fredags drabbats av en häftig ddos-attack. Vem som ligger bakom attacken är oklart, men då IRM är en sida som granskar sverigedemokraterna kan jag ana vilka angriparen sympatiserar med; Sveriges stora "vi-får-inte-säga-vad-vi-tycker-buhu-utan-att-någon-säger-emot-oss-snyft". Hånar jag? Ja, jag gjorde nog det va?   

________________________________________________________

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partiekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.

Påstående nr 1:Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.Björn Söder: Det är rent nonsens. 

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur” 

Påstående nr2:Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej. 

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.” 

Påstående nr 3:Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren 

Påstående nr 4:Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.Sanningen: Öhh, jo det gör det: 

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen. 

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING***Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan 

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

• Avpixlat hämnas SD – attackerar unga tjejer

• Rasbiologi och hets mot folkgrupp på SD:s favoritblogg

• SD-hyllad hatblogg används för hämndaktion mot journalister:

• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp. Hets mot folkgrupp

• SD-hyllad blogg attackerar årets Lucia på grund av hennes hudfärg

• Hängdes ut på hatsajt: Det är förjävligt

• AVPIXLAT SPOTTAR PÅ HOTADE BARN

• Ännu ett barn uthängt på Avpixlat – hotas i vanlig ordning med våldtäkt

• SD-hyllad sajt lägger upp video med sexövergrepp på ung flicka utan att pixla hennes ansikte”

____________________________________________________________________

 Min egen uppfattning om varför någon vill att "inte rasist men..." ska tystas just nu beror inte enbart på ovan inlägg. Efter det att Henrik deltog i Svt-debatt kan ett ökat intresse för IRM uppstått. Personer som annars aldrig besökt sidan kanske blev lockade att kolla upp vad det var för något, personer som för stunden bestämt sig för att rösta på sverigedemokraterna. IRM har sedan starten gjort en hel del avslöjanden kring SD, avslöjanden som ur ett "sverigevänligt" perspektiv är riktigt otrevliga; speciellt om de läcker ut bland deras inte så inbitna sympatisörer. Jag har ingen koll på hur många som läser min blogg längre, men det lilla jag kan bidra i den här frågan är jag beredd att göra. 

Mina övriga synpunkter på själva debatten i SVT lämnar jag därhän, det här inlägget handlar enbart om att sprida information som någon/några inte vill ska vara till allmänhetens förfogande. 

"hon har alltid varit intresserad av musik"

Något jag alltid retat mig på är när personer eller föräldrar till personer som lyckats inom ett speciellt område intervjuas i medierna. för de säger alltid samma grej(här borde jag komma med konkreta exempel och sidhänvisningar men ni får ta mig på mitt ord, vilket inte är värt jätte mycket men ändå grundar sig i något):

"Hen har alltid varit intresserad av [området], enda sedan hen var liten har hen gjort dittan och dattan, första gången hen visade intresse var i 1 års åldern bla bla."

Må så vara att hen visat intresse, men det betyder INGENTING. Barn intresserar sig för det mesta, nästintill alla västländska medelklassbarn har någon gång varit fixerad vid bollar i tidig ålder men att det skulle ha ett samband med att barnet i vuxen ålder blir en fotbollsspelare i världsklass har jag jag föga till övers för. Att en musiker som barn tyckte om saker och ting som låter betyder bara att hen var som de flesta andra barn, ett barn som tycker om att pyssla blir inte per automatik en entreprenör alá Steve Jobs.

Om jag tittar på vad Liv intresserat sig för under sina två levnadsår har jag en hel drös färdigt intervjumaterial ifall Liv blir antingen det ena eller det andra. Fotbollsspelare? Jo men Liv älskar bollar. Dansare? Jo men Liv älskar dansa. Sångerska? Liv nynnar på låtar hela tiden. Kriminell? Liv snattade en godisbit en gång, upptäckte det först när jag lyft in henne i bilen. Musiker?

Jag har äntligen, efter ett år, tagit mig till musikaffären och inhandlat nya strängar till gitarren. Så i helgen strängade jag om, stämde så gott som, och spelade de få låtar jag kan för Liv - som blev hysterisk.

"Mumpel, mumpel pappa"

Först trodde jag det var en låt hon ville att jag skulle spela, alternativt att hon inte ville höra mig spela alls. Men tillslut förstod jag; hon ville ha munspelet. Väl mot hennes läppar jammade vi både ship song och Pippi Långstrump. Liv är en redig hejare på det där med Munspel, det kommer inte förvåna mig om hon blir nästa stora munspelare.

 

Liv Lirar Keyboard

Främlingsfientlighet - mer än bara rasism

Under förra veckan läste jag något i mitt twitterflöde som fick mig att reagera starkt. Det har under en tid pågått en debatt om tolkningsföreträde när det kommer till kampen mot rasism; vem får egentligen engagera sig i kampen och hur ska den bedrivas? På första frågan är svaret enkelt, vem som helst får engagera sig, men inte hur som helst.

En journalist ska ha uppmanat folk att följa Sd-politiker på twitter, jag har inte bläddrat ordentligt i flödet men vad jag förstått har det också rört sig om att läsa på deras åsiktsmegafon Avpixlat. Detta upprörde många, det pratades bland annat om att man i längden normaliserar deras åsikter vilket gynnar dem på den politiska arenan. Att bevaka är däremot inte det samma som att respektera utan att protestera, jag själv anser att det är viktigt att granska sina motståndare för att kunna bryta ner deras argument. Somliga åsikter står däremot i hårt ideoligiskt kontrast till varandra, exempel på det är hur en väljer att döma en handling. själv anser jag att när ett brott begåtts är det individen som stått för det, att det inte beror på hens etniska tillhörighet och därför är inte heller etnicitet relevant.

Vad som fick mig att regera var när en av debattörerna skrev något i stil med att det bara var vita män som tyckte att det var bra att följa motståndarna. Sarkastiskt skrev hen att de antagligen visste mer om rasism än hen(personen i fråga har invandrabakgrund). Han har rätt i sak; nej ingen av dessa och inte heller jag har en personlig erfarenhet av rasism och i synnerhet inte av den strukturella rasismen som förekommer i vårt samhälle. Men att tro att ett etniskt ”rent” Sverige är den enda agendan som drivs av partier som Sd, SvP och Nd, är att bära skygglappar för den större bilden. Att göra motstånd mot dessa partier handlar inte bara om att vara emot rasism, det handlar om att tolerera människors rätt att vara olika. För främlingsfientliga(jag samlar de alla under gemensam fana nu, under den flagg som förenar dem) är inte bara emot främmande människor, de vänder sig mot allt som avviker från deras egna föreställning om vad som är rätt.

Nej, jag har aldrig utsatts för rasism på det strukturella planet, men jag har varit utsatt för det intoleranta våldet, som jag väljer att kalla det. Jag fick slåss en hel del Under mina ungdomsår och blev vid två tillfällen rejält misshandlad av intoleranta grupperingar, båda två gångerna skedde det i min och Jimmie Åkerssons gemensamma hemort: Sölvesborg. Den första gången var jag tretton år gammal. Det var sommaren mellan sjätte och sjunde klass, men det började lite tidigare än så.

Året innan hade jag flyttat till grannkommunen där jag redan efter två veckor hamnade i mitt första bråk. Att vara emot något främmande gör en inte till en inbiten rasist, mina första antagonister var vanliga killar som skulle ge mig spö av två orsaker: jag vek av i klädsel och jag kom från Sölvesborg(det hade visst varit ett stort slagsmål mellan sölvesborgare och olofströmare samma vår). Det här låter kanske som en bagatell, men jag var den enda som hade kedja till min plånbok, detta gjorde mig till punkare och till kommunist. Ingen visste vad kommunism var men alla var övertygade om att det var någonting dåligt. Ibland tänker jag att om jag vara haft vett nog att hålla käft kunde jag undvikit ett år av slagsmål och rektorsexpeditoner, men jag ångrar det inte och jag återkommer till varför.

Så kom sommaren. Mina flesta vänner bodde fortfarande i Sölvesborg och jag var där nästan varje dag. Tillskillnad från Olofström så kände jag mig trygg i mina gamla kvarter, men i mitten av sommaren kom det ändras. Det var stadsfestivalen Killebom. Jag gjorde vad de flesta andra i min ålder gjorde, sprang runt på marknaden och köpte skräp, åkte karuseller och hängde lite överallt där vi kom in. Redan första dagen bevittnade jag hur en gammal kompis storebror hotades av en äldre kille, han såg att jag såg och frågade vad fan jag glodde på. Senare på kvällen hoppade han på mig, mitt bland alla människor. Alla såg på, mina vänner drog sig undan, och det kunde slutat illa om inte stans riktiga värstingar faktiskt gått emellan. De sa till mig att komma till dem, ifall något hände.

  –  De här jäkla rasisterna ska inte tro att de är något”. Rasister, hade jag blivit påhoppad av en rasist? Tyvärr såg jag aldrig mina räddare igen, och ett par timmar senare kom angriparen tillbaka med ett gäng på ca 10-15 personer. Inga av mina vänner vågade ingripa, och jag förstår dem och har aldrig klandrat dem. Alla var äldre, mellan 1-4 år. Vad som irriterade mig mest var att det skedde mitt bland alla öltält och karuseller, det fanns vuxna överallt, men ingen gick emellan. Jag trycktes ner på en bänk och fick motta slag från alla håll. Jag försökte i desperation få dem att förklara varför: 

 –  För att du är kommunist, för att du är punkare, för att du har långt hår, för att du är äcklig, du har en rasistisk tröja(det var en Metallica tröja), för att du kallat Micke för bög(va?), för att du flyttade till  Olofström, för att du är en blatteälskare. 

Argumenten gick, som ni ser, inte riktigt ihop. Tillslut skingrades dem och jag kunde ta mig hem. Jag borde kanske stannat hemma, blåslagen och blödande, men dagen därpå gick jag ut igen. Jag ville inte att de skulle få tysta mig. Jag fick stryk igen, men den gången hittade jag en polis och gjorde en anmälan. Killen som slog mig var också på plats. 

 – Ni kan inte göra något, jag är bara fjorton. 

Uppenbarligen kunde dem inte det, för jag hörde inget av polisen eller så försvann anmälan. Däremot fick jag vara ifred, sånär i alla fall.  De kom flera gånger fram och hotade mig, knuffade eller trakasserade mig med spottloskor och glåpord.

Jag fick senare veta att alla dessa var små bynassar, som vi kallade dem. De gillade inte folk som var annorlunda, i deras ögon kunde du gärna vara invandrare så länge du uppträdde på rätt sätt, något som kan kännas igen om du läser ett visst partiprogram. En vän till mig då, som varit med den där kvällen men också var bekant med de som misshandlat mig(samma hockeylag), sa till mig:

 – Måste du klä dig sådär? kan du inte bara vara som alla andra, så låter dem dig vara. 

Jag skulle alltså slupit vara utsatt, om jag bara sälar mig till ledet. Sölvesborg var inte längre lika tryggt som det en gång varit. Visserligen var det bättre än Olofström, och min högstadieperiod kanske inte skiljer sig så värst från många andra utsatta. Men det gick inte en dag då jag inte kände mig illa tillmods av att gå till skolan. Jag vill inte påstå att jag var mobbad, jag använder hellre ordet utsatt, och som alltid tänker jag att jag kunde undvikit det om jag bara valt att vara som dem. Sen kom sommaren 2001.

Sölvesborg var inte bara pest och pina, där låg också kulturföreningen Kartago. Kartago var min fristad, där var jag alltid välkommen och där fanns respekt och acceptans för olikheter – oavsett vad Jimmie Åkersson skriver i sin bok. Jimmie, det handlade om att föredra allas lika värde, inte om kommunism. Många har bilden av kartago som en plats där alla var lika Olika, men det är inte riktigt sant. Ja, många var vänster men långt ifrån alla, de flesta var ungdomar som inte visste eller brydde sig om politik. Alla lyssnade inte på punk, men de flesta älskade ska. På killebomfestivalen anordnade Kartago konserter i ett tält nere vid hamnen, och det var där jag hängde för dit kom nästan aldrig några bråkstakar. Där var vi också många, som stod upp för varandra. Men inte alltid.

Sista kvällen satt vi kvar långt efter det att banden slutat spela. Klockan började närma sig tre och kvar var jag, två killar till och tre tjejer. Min mormor bodde i stan och jag lovade sovplats till alla(utom en, som hade) eftersom de kom från annan ort och vi började gå hemåt. Flera år av bråk hade gjort mig vaksam, och jag märkte redan när vi passerade räkrestaurangen att någonting var fel. Det var knappt några människor kvar ute, vid entrén till stängda restaurangen stod två vakter och pratade med en kille med rakad skalle. Han kom fram till oss och frågade om vi hade gräs att sälja, ingen av oss sysslade med sånt så vi sa nej. Han verkade upprörd över detta, skrek något efter oss men vi brydde oss inte. När vi kom upp på vägen som ledde genom hamnen såg jag dem direkt. Framför oss, kanske 20-30 meter, stod ett gäng på ett tiotal skinnskallar. Jag vädrade problem och försökte få gruppen att gena upp mellan lägenheterna som låg till höger om oss, men alla hann inte. En av killarna som var med hade också reagerat, och flytt upp men bakåt på gatan. Den andre killen hade dragit sig tillbaka mot vakterna, som tyvärr inte var på vår sida i det här. Det var jag och tjejerna kvar på gatan, jag blev målet för allihop. Jag lyckades stå emot ett par slag, men de kom från alla håll och tillslut föll jag. På marken fick jag ta emot sparkar mot rygg, armar och bakhuvud, men jag lyckades skydda ansiktet. 

 – Kommunistjävel(som vanligt), hippie(den var ny), Redskin(internationellt) och bög. Orden haglade över mig tillsammans med sparkarna, en av killarna ville att jag skulle ställa mig upp men jag vägrade. Hans blick var den galnaste jag någonsin sett, jag var säker på att han ville döda mig. En annan hade tatuerat blood and honour på halsen, honom glömmer jag aldrig. En av tjejerna gick emellan, försökte få de andra att sluta. Hon blev nerputtad på marken och sparkad hon med, något de blev oense om ifall det var rätt eller ej. Medan de tjafsade inbördes kom en av dem fram till mig, det var en äldre man som varit med dem och han var känd i stan för att han hade så skitiga händer. 

 – Spring nu med dig, sa han. Och jag sprang, vi alla sprang. 

Vi lyckades gömma oss på ett bygge, där satt vi och lyssnade medan vi hörde hur de sprang fram och tillbaka och skrek efter oss. Vi kan ha suttit där en timme, tio minuter, det var svårt att avgöra. Jag kramade min vän som var med mig, hårt. En kram jag aldrig glömmer.

När jag fick veta vilka de var vågade jag inte göra en polisanmälan. De här var inga bynassar, det kända nynazister både från stan och från kommuner runt om. De visste inte vem jag var, och jag ville hålla det så. Jag fick senare veta att det var mig specifikt som de varit ute efter, jag var en av de där antirasisterna som höll till på Kartago. Jag var en sådan där punkare.

Dessa händelser har fört mig dit jag står idag, men så lätt det varit för mig, om jag bara bytt kläder och hållit käften. Jag slipper den strukturella rasismen för jag född med vita föräldrar i ett land som domineras av vita människor. Jag smälter redan in, ingen rynkar på näsan åt mitt namn och ingen blänger på mig när jag går in i en affär. Och jag hade kunnat slippa allt våld under ångdomsåren om jag bara sällat mig till ledet istället för att uttrycka något genom kläder, musik, attityd mm. En del av mig säger att allt som hände(ovan bara en liten del nämnd) var något som jag själv drog på mig.  Det är precis vad främlingsfientliga, nationalister, rasister, kalla-de-vad-du-vill, vill att jag ska känna. Men jag vägrar, och det därför vill jag göra motstånd, för jag vet hur intolerans fungerar. För det är inte bara invandrare som dessa grupperingar hyser agg emot, de vill inte att någon avviker från deras syn på norm. Lika lite som de vill ha hit nya främmande kulturer vill de att etniska svenskar ska ägna sig åt sådan som inte passar inom ramen för ”normalt svenskt beteende”. Det handlar inte bara om rasism, för mig handlar det om intolerans mot olikheter, om rätten att vara den du är och rättan att välja den du vill vara. Jag kommer alltid vara emot de som vill ta den rätten ifrån oss.

För vad skadar det mig om de får makt och inflytande? Jag kan ju bara smälta in, hålla käft. Men som jag tänkte, sommaren mellan sjätte och sjunde klass; varför ska jag göra det?   

Ett hem.

Imorgon är det onsdag och då kommer Liv hit. Jag saknar henne jättemycket, men jag blir så prestationsinriktad när hon är här. Jag vill att allt ska vara perfekt, att hon ska trivas. Jag minns själv hur jag motvilligt satte mig på tåget för att åka till min pappa, hur jag avskydde det där grönfärgade gästrummet som skulle föreställa mitt rum, men som inte innehöll en enda referens till mig själv. Jag minns hur jag såg fram emot att gå och lägga mig, släcka lamporna och ligga och stirra ut genom fönstret. Sova var det bästa jag visste när jag var där, därav kanske min förkärlek till att ligga i sängen.

Nea bor kvar i lägenheten, där Liv växt upp. Där har Liv ett eget rum, fullt med hennes prylar. Hos mig har hon en hörna, men jag har verkligen ansträngt mig för att hon ska känna att det är hennes del av lägenheten och inte en gästsäng. Det är rosa och lila och mängder med andra färger, färger jag aldrig skulle inrett med om det bara var jag som skulle bo här. I hyllan där jag förvarar mina böcker och enstaka dvd-filmen finns ett hyllplan som bara är hennes. Där står sagoböcker, pussel och ritblock ligger på hög. Hemma hos Nea har hon två stolar som hon släpar runt på, speciellt när hon vill nå någonstans då hennes längd inte räcker till. Därför köpte jag henne en liten stol som hon kan ha här. Jag köpte två fåtöljer, varav den ena är en sittpuff som jag noga poängterat är hennes och ingen annans. Jag vill inte att det här ska kännas som en tillfällig bostad där hon måste spendera 3-4 dagar i veckan. Jag vill inte att hon ska känna att hon sover borta, utan hemma - med pappa.

Så i morgon kommer hon. Jag hoppas på fint väder så vi kan mata änderna, leka sakletare och kanske finna ytterligare en ny lekplats. Oavsett väder ska vi i alla fall ut och åka spårvagn, vilket är bland det bästa hon vet just nu.

Produktiva byxor och budgetsnack

Pyjamasbyxor är förbaskat bekväma, men runt lunchtid börjar de skava tillsammans med parketten under nakna fötter. Jag borde verkligen göra mig i ordning, ta en dusch och klä mig. Pyjamasbyxor innebär per automatik inte att jag blir förslappad, efter första koppen kaffe och rapport har jag hunnit med att söka tre jobb, boka service, skrivit några sidor på boken och försökt göra den där registreringen på arbetsförmedlingens hemsida men jag saknade uppenbarligen behörighet. Har försökt skaffa boendeparkering men min adressändring har tydligen inte gått igenom, vilket också blev ett problem när jag skulle skaffa hemförsäkring. Så nu får ni rappa på med administrationen, mitt leverne är dyrt och osäkert.

Innan jag flyttade gjorde jag upp en budget, en rambudget som jag försöker hålla, samt en där jag skriver i faktiska kostnader efterhand. Sen Blekingeresan har jag dock inte vågat titta på den. Jag tror jag ligger plus totalt, men att jag övertrasserat matkontot. Det är så himla mycket basvaror som saknas i mitt skafferi, som socker och mjöl och bakpulver, kryddor, oljor, buljong, ströbröd mm. Saker som alltid finns hemma, men som för en vecka sedan visade frånvaro i mitt nya skafferi. Sen är det alla tillbehör, som slevar och kastruller och durkslag, sil och rivjärn, måttenheter, press, ungsformar mm. Saker som iofs inte ligger på matkontot men som ofta bakas in i kvittot. Jag tänkte faktiskt sätta mig nu, titta över budgeten och fasa eller fira.



Uppdate:

Jag har bestämt mig för att privatbudget är skit.

kortnovell: Snöänglar

Ibland ligger jag kvar i snön, långt efter det att vi rest oss och gått vidare. Jag ligger kvar och hör hur vi skiljs åt uppe vid vägen, hör  den subtila skillnaden mellan våra steg då vi går hem - var och en åt sitt håll. Mina dröjer kvar, jag släpar dem efter mig. Gång på gång vänder jag mig om för att se om du gör det samma. Men dina steg, de skyndar hem. Kanske anar du redan vilken sorts person jag är. Kanske vet du redan, att jag tre veckor senare ska knulla din kompis. 

Jag ligger kvar i snön, hör hur änglarna kraschar runt om. Perfekta siluetter i januarimörkret. Jag slår ut med armarna, benen, rör dem upp och ner, ut och in. Jag leker med tanken, ler mitt fåniga leende. Tänk om...

Jag rullat över på sidan, inte varit så rädd för att bli lite våt under nageln. Och du, vridit på nacken, sådär 45° och mött min blick; grönblåa är långt ifrån bruna. Min mun, halvöppen en halvminut, om jag sen sagt något i stil med: "jag älskar dig! jag vill ha dig långt in under huden, jag vill se om det går att vakna lycklig resten av livet". Kanske inte sådär rätt på, men någon åt det hållet. Eller varför inte tystnad? du var en svenskt skolad skådespelerska, du hade nog uppskattat ett luftigare manus. Tystnad, stadig på blicken och en prövande kyss. Först på kinden, försiktigt. sen ner, in under halsduken, förbi skuldran och sen kvickt upp igen, dit den hör hemma. Inget slår läppar mot läppar. eller, om jag skippat allt strunt och låtit oss få det överstökat. Första kyssen blir aldrig bra, allt jag ville ha gjort var att väcka din uppmärksamhet, få dig att förstå att du var den jag tänt stjärnorna för - ända sedan september.

Vi reser oss ur snön och går upp mot vägen för att säga adjö, och vi lämnar mig ensam kvar i min änglasiluett. Jag hör oss småprata, strunt förstås, sånt ingen vill höra än mindre ha sagt.

Så susade den sista taxibilen förbi och vägen stoppades åter om under ett ,vitt nystruket täcke.  
"hej då, då"
"hej då, sov gott."
"det ska jag"
Du vände dig om, Tynade snabbt bort. Jag dröjde först kvar men sen vände jag mig om, tog ett par prövande steg i motsatt riktning. Men jag kände ganska snart att det inte gick. Ibland visste jag med mig hur fel någonting var, och i sådana lägen fanns det få bra beslut att fatta. Jag snurrade på brusten klack.
"Snön faller..."
Vad sa jag? Vad ville jag ha sagt? Du stannade, inramad i kristalliserat vatten stod du stilla  och likt ett spjut klöv du snöfallet. Kanske visste du redan då vilken sorts person jag var. Kanske svalde du hårt, förbannade dig själv, bet och slet i svullen läpp. Kanske ångrade du dig på förhand men du ville ha chansen. Ditt innersta, ett hjärta i panik, skrek av lycka för att jag tillslut fått tummen ur mörkret och tagit till handling. Och tavlan jag nu sitter med i handen, skisserades om. Du vände dig.
"Ja, snön faller"
"Och jag, jag faller med, om och om igen. Då, förr, nu och snart faller jag igen."
Du log, i din improvisation.
"varför faller du?"
"För jag är så svag. Jag blev och jag förblir, från den dagen till dagen efter den här och alla dagar därefter."
Vi märkte det aldrig, men våra skor hade skött spelet väl och där stod vi nu, ett par avskurna centimeter ifrån varandra. Du och jag, på den väg som skulle tagit oss hem - var och en till sitt - fängslade på en nylagd trottoar.
"vad hände den där dagen, varför blev du så svag?"
Andetagen kortades av, jag hoppades innerligt att min andedräkt inte skrämde dig. För många öl, för många cigaretter, ytterligare en kväll i gemenskapens periferi.
" Den där dagen, förbanna eller prisa, jag såg någon mina ögon inte var beredda på att se, någon min själ var för klen att låta slippa förbi, någon som skrämt mitt hjärta, fram till ikväll."
"vem såg du?"
...

Jag reser mig upp ur gräset, det var länge sen snön smälte bort. Stan är ommöblerad, ingen av oss bor kvar. Nya tjugoåringar finns på plats, det är dags för mig att lämna plats åt andra kärlekspar. Snälla fru fortuna, må någon av dem göra rätt. Själv tar jag mina misstag och byter dem mot en uppskattning av nuet. Inget jag har hade funnits om vi gjort annorlunda den där kvällen, och vad jag har vill jag inte byta mot något - någon. Men det hindrar mig inte från att leka med tanken. 

Förresten, vad vet jag; du kunde lika gärna gett mig nobben om jag försökt något. 

"Minnen" och "Världens bästa dag"

Minnen

Jag satt nere vid strömmen och lät hösten fallera runt om mig. Jag tog mig tid att betrakta löven, hur de darrande klängde sig kvar på tunna kvistar. Skrämda inför det stundande fallet, eller ivrigt längtande. slit oss loss, låt oss falla fritt, virvla i vinden och få kanterna naggade mot asfalten. Låt oss dansa med våra gelikar, låt oss trampas sönder av snörda skor. Eller var de bara löv, avdankade blad som gjort sitt. 

Jag tillät mig vandra lite i minnet. Jag minns när jag kom till Norrköping. Det var en söndag och jag bodde på Gripen, mitt stan och precis som nu hade jag strömmen bara ett stenkast bort. Jag vill minnas att hösten kom tidigt det året, det var augusti och jag tog en promenad i min nya stad, gick vilse och satte mig tillslut ner på en vågformad bänk för att vila(bara hundra meter från Gripen, men det visste jag inte då). Jag tog tillfället att andas och reflektera, precis som idag, över vem jag är och var jag befinner mig. Jag kände en handfull människor, ungefär samma personer som jag känner idag, men då grämde det mig inte att jag var ensam. Om mindre än ett dygn skulle tre år på universitetet sätta fart, ensamheten var temporär. Idag vet jag inte vart vägen bär, vem jag kommer känna i morgon och hur de närmsta tre åren kommer utvecklas. Då hade jag bestämt mig för tre år utan för hårt bundna band, den övertygelsen höll i två veckor. Sen träffade jag Amanda, och resten är historia. 

Liv har varit hos mig i fyra dagar. Det har varit fyra underbara dagar, i en lägenhet som börjar ta form och mer känns som ett hem än ett hotellrum. Det luktar fortfarande främmande här, men det är en trygg doft. Den påminner mig om när jag som liten steg in genom dörren till min mormor, mina kusiner, min bästa vän Kristoffer. Det var trygga hem, fulla med kärlek. Jag hoppas Liv känner sig trygg när hon är här, älskad av mig som kanske inte lyckats bäst här i världen men gett sig fan på att hon aldrig ska känna sig övergiven. 

Hon har visat upp ett visst ogillande. Andra dagen hon kom hit stannade hon upp i trapphuset och insisterade på att vi gått in i fel trappuppgång. Hon var så övertygad att jag själv blev skeptisk. Igår när vi kom hem efter världens bästa dag tillsammans, började hon tjata igen och det var då jag såg mönstret. efter att jag övertygat henne om att det var här vi bodde("se Liv, borsten står i hörnet, och tavlan hänger på väggen") övergick hennes misstro till ren vägran. "Liv sitta lite, vänta en stund." Hon la sig på golvet, hon skrek inte men hon rörde sig inte heller. Jag försökte lura henne genom att gå runt hörnet, då skrek hon vänta men när jag tittade fram runt kröken satt hon fortfarande still i trappan. Hennes ben var som gelé när jag tog hennes hand och försökte få henne att följa med. Tillslut fick jag bära henne, under ett regn av slag och hot om evigt hat. Dock, när vi väl kom in i lägenheten, var allt som vanligt. Jag hoppas det är en övergångsperiod. Jag förstår henne, det är konstigt att hon bor på två ställen nu, och mamma bor på ett och pappa på ett annat. Idag när vi pussades hej då ville hon att Nea skulle pussa mig också. 

Världens bästa dag

Igår, lördag, hade vi som nämnt en helt underbar dag tillsammans. Vi gick hemifrån redan vid elva, jag hade lovat Liv att vi skulle hitta en helt ny lekplats. Först tog vi en lång promenad längs strömmens norra sida, vi stannade flera gånger och klättrade bland annat upp i utkikstornet. Där sprang vi runt runt flera varv, Liv hittade en massa löv som hon gav till mig. Vi fortsatte ner till strömsparken där vi hängde vid laxtrappan en stund, men vi såg ingen fisk. Liv är en väldigt tänkande liten varelse, efter förgäves sökande konstaterade hon att:"fiskarna är spöken." Lite läskigt faktiskt. Hon ville leka vid den kupolformade klätterställningen(ser ut som en nyckelpiga tror jag, med en rutschkana inuti) men det var så lerigt och vi hade varken regnbyxor eller stövlar med oss. Vi snurrade på stolarna, som står utmed stigen, sen pumpade vi vatten på lekplatsen och följde flödet hela vägen ner i brunnen. Liv ville göra lera, pappa sa nej. 

Vi gick upp till arbetets museum, där vi kollade utställningen jobbcirkus, som både var lättillgänglig, barnvänlig, snygg och intressant. Jag var inte direkt målgruppen, men om jag varit hade den nog hjälpt mig fundera kring mitt framtidsval. vi käkade en dyr lunch, Nea kom förbi och kramade Liv och lekte med henne en stund i caféets lekhörna. Därefter sa vi adjö innan vi åter möttes upp på stan. Efter att vi shoppat lite försvann Nea igen, och det var dags att utföra dagens utmaning - finna en ny lekplats. Så vi tog oss bort till Södertull, kapade en spårvagn och åkte till Hageby. Av misstag(!) tog vi vägen genom Mirum galleria, Liv hittade en ny kupolformad lekstuga mitt i gången där vi blev fast i 10 minuter. "Pappa det regnar, kom in". Jag satte mig på tvären, "jag är för stor". För vuxen. Vi köpte Lera på Lekia(efter förra gångens försök ger jag mig inte på att göra lera själv), lera som vi sen inte hann leka med. Liv hittade en docka som pratade och sjöng när man tryckte på magen. Läskigt nog lät hon som en fullvuxen kvinna, Liv försökte lura i mig att det var hennes födelsedag men den gubben gick jag inte på.   

Vi sicksackade genom hyreshusen, jag visste sedan tidigare att här - någonstans - ligger det en lekplats av makalösa kaliber. Liv såg den först, från sin låga position i vagnen vet jag inte hur, men det var väl de utstickande färgerna som trängde igenom buskaget som väckte hennes sjätte barnasinne. Hon gled ur vagnen och sprang den sista biten. Lekplatsen var enorm, något nergången men det var flera rutschkanor och en borg att klättra i. Jag tror vi lekte där en timme, en och en halv. Det fanns en lång rutschkana som gick genom en tunnel, den åkte hon nog 20 gånger. Varje gång var sista gången, en gång slängde hon sig på mage och åkte med huvudet före. vi gungade och två småtjejer(fast äldre än Liv) tog henne under sina vingar och jag fick sitta ner en stund och slappna av. Det var knappt som hon ville gå därifrån, och när vi tillslut kom iväg skulle hon gå själv - rakt över den stora ängen. Vi stannade till vid en stor sten, något absurt konstverk I guess, och vi två metalskulpturer i form av två skinneheads som satt och funderade. Det fanns också en blomma av metal, som Liv klättrade upp på. Mitt på ängen fanns en hednisk cirkel, dock ointressant då det jämte låg två brunnar med stenlock. Vi hoppade mellan locken en stund innan vi gick in under några ekar(träd, i alla fall). Där kastade vi Löv på varandra, sen la sig Liv ner på marken. Hon började samla ihop Löv i en hög: "Liv gör en kudde, pappa också" Vi hjälptes åt, två kuddformade högar. Sen la sig Liv ner: "Nu sover vi pappa." Och jag la mig också ner, för vuxen för att bry mig. Miljonprogrammen tornade upp sig runt om oss, men solljuset föll perfekt i den lilla dungen och satte de gula och röda löven i brand. 

På sista biten gick vi förbi ridskolan. Vi stannade en stund och tittade på hästarna som hade träning i paddocken. Liv konstaterade att farmor och Göran har hästar, sen försökte hon sig åter på lögnen att hon fyllde år. Jag sa att hon får önska sig en häst i julklapp, då svarade Liv:"Göran köpa mig en häst". vi får väl se hur det blir med det. Det var en bit kvar, jag frågade Liv om hon var trött och det var hon. "ska du sova en liten stund?" Hon la sig till rätta i vagnen, "nej, bara vila lite". Hon somnade inte, däremot sov hon som en ängel hela natten. 

Jag önskar jag haft en kamera, mobilen dog tidigt den dagen. Det blir ett minne jag får försöka hålla kvar, så länge jag kan. Därför skrev jag ner det såhär, detaljerat. Jag älskar min unge, jag saknar henne så himla mycket trots att det bara gått ett par timmar. Men ett par dagar till ska gå, tur att jag vet att hon har det bra hos sin mamma. 

Nya dagar

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag flyttade ut. Jag har fått saker och ting på plats, idag drack jag morgonkaffe för första gången på sju dagar, en evighet mätt i kaffemått. Det saknas ett par saker, som ett draperi som skiljer Livs hörna från min. Ett köksbord så vi slipper sitta på golvet(Liv har iofs en liten stol) och en Tv för viktiga program såsom Bollibompa och aktuellt. Men jag funderar på att strunta i den, vi har playkanalerna och i morse la jag in en genväg till barnkanalen; för i eftermiddag kommer Liv hit.

Det blir första långköraren. Hon sov här förra veckan, men bara en natt och det fanns varken TV, musik eller fler lampor än en, så hon var väl något besviken. Plus att potatiskroketter inte gick hem. Hon fick umgås med sin pappa åtminstone, vilket inte heller kan varit speciellt kul.

Förra veckan - med flytt, arbetsintervju och en vilja att allt skulle bli perfekt - låg hjärtat på löpbandet och grät av stress. Även om det inte fanns mycket att göra när jag och Liv var ensamma på kvällen, fick jag ändå hjärtklappning i samband med att jag gjorde vällingen. Liv undrade försiktigt var hon skulle se barnprogrammet och  jag försökte fixa internet men hamnade i en telefonkö, plats 1 i 20 minuter. Jag rotade bland filmerna, hittade Katitzi  som jag studerade under min kandidatuppsats och hoppades att lite svenskt kulturarv kunde stilla en tvååring. Efter saga och trolljakt somnade hon i alla fall direkt och sov hela natten med fingrarna hårt slutna runt sin ficklampa. själv bäddade jag ner mig i köket, kollade en dvd(!) på datorn och varvade ner pulsen. På sätt och vis var det skönt att lämna över henne till Nea på lördagen. För även om jag vill ha henne nära mig jämt, så vill jag också att hon ska vilja vara hos mig.

Nu har jag inte sett min unge på 3 dagar, så det ska bli riktigt kul att hämta henne på dagis idag. Nu finns det fåtöljer, mattor, gardiner, internet(musik/TV), lampor, fler böcker än en och "smoothie" i kylskåpet(drickyoghurt, det enda Liv vill ha på morgonen). Jag ska slänga de sista kartongerna på tippen nu, plocka av hjärtat från bandet och låta det gå i sin egen takt.

förra veckan

igår kväll