Dagboken: helgen vecka 11

Bara för att upplysa, helg innebär inte att man får sovmorgon längre. Klockan 05.30 hämtade jag lillan som skrikit sig fördärvad på 5 sekunder. Hon var visserligen tyst när jag kom in till henne, men då hon låg på sidan och försökte dra isär sängens spjälor kände jag att det kanske var bäst att plocka upp henne. Upp på armen, hysh hysh, in till sängen och ner under duntäcket. För varmt, tyckte Liv, som hellre vill stå på pappas bröst och hoppa. I 30 minuter försökte jag hålla henne lugn, låta Nea sova lite, men sen gick det inte längre. Så fort jag lämnat över henne för dagens första mål mat, somnade jag om utan besvär.

Utan besvär men med mycket drömmar. Bland annat drömde jag att jag lärde mig hur man knäppte en skjorta rätt. Att jag gjort fel i alla dessa år, helt ofattbart. Jag skämdes över mitt gångna liv innan jag drömde mig vidare. Inga spektakulära drömmar dock; en godkänd uppsats och en trasig cykel. Strax efter klockan åtta vaknade jag igen. Liv satt bredvid mig i sängen och slog med en skallrande sjöhäst. Dagen hade börjat.

I helgen ska vi försöka hinna med saker. En shoppingtur på stan, en premiär på Burger king... ja det var väl ungefär det. Vi hade behövt låna en bil och åka till tippen, förrådet är fullt med skräp som behöver en rejäl dos av släng. Gamla handfat, badrumsskåp, kartonger och förpackningar. Det går bra att klara vardagen utan bil, men att källsortera har verkligen blivit en klassfråga. Speciellt glödlampor; det verkar som att i Norrköping måste man åka till miljöstationen om man vill slänga lamporna. Hur har de tänkt där? Med tanke på att det finns en, kanske två miljöstationer kan jag lova er att det finns många hushåll som slänger lamporna rätt i soptunnan. själv har vi sparat dem, men de börjar bli lite väl många nu.

Det har inte varit en så smidig omställning i vardagen som det kanske framgått. Vi försöker få det att gå ihop, kanske anstränger vi oss inte tillräckligt eller så ser vi inte den andres besvär utan tänker bara på oss själva. Jag vet att jag surar över små saker, har blivit mer långsint än jag förut annars varit. Det finns små irritationsmoment i vardagens som vi inte tar tag i, små kletiga klumpar som läggs på hög och som bildar en jättediskussion. Vi var överens om att vi inte skulle bråka framför Liv, men det var lättare sagt än senare gjort. Jag tror vi måste börja respektera varandra, som det ser ut nu är vi somliga dar på gränsen till fullskaligt krig. Men jag kan inte gå omkring och hoppas på att Nea ska börja, jag måste börja med mig själv. Jag vill verkligen att det här ska fungera, inte bara för Livs skull utan också för vår. Olyckliga föräldrar är svåra att leva med, nästan omöjliga att skilja sig ifrån som barn.

Egentligen tror jag att felet ligger i våra smartphones och laptops, jag tror att en stationär dator kunde fått oss på fötter på nolltid.

Var jag för självutlämnande nu? Spelar roll, det är ändå ingen som läser bloggen.