Just nu sitter jag i förskolans pysselrum. Det är jag och ett gång fyraåringar som ritar tjocka katter. Jag sitter en bit bort, försöker göra mig osynlig, vilket inte behövs då jag snarare osynliggörs intill tjocka katter. Liv befinner sig i ett annat rum, inskolning på g. Jag hör barn som gråter men ingen låter som Liv. Hon gråter inte ofta, mest blir hon förbannad och skriker. Jag hör ingen om skriker, det är ett bra tecken. Däremot hör jag världens vackraste skratt. Inte behöver hon pappa inte.
Hemma är det kaos och stök, köket ska vara nedmonterat till söndag men än så länge har jag bara fått ner ett par lösa hyllor och ett skåp. Skåpet tog jag med buller och brak, då jag slet loss det och sulade iväg det genom rummet kände jag mig på något konstigt vis väldigt lycklig. Vad det berodde på vet jag inte, kanske var det för att jag lyckades med en sådan fantastisk bedrift, eller så var det för att jag älskar handarbete. Fan, skulle jag fått skola om mig idag skulle jag blivit byggarbetare, hantverkare eller Eh... Rivare? Ett jobb jobb som kräver annorlunda tankeverksamhet, fri från medievärldens alla BesserWissers. Fast den typen finns nog i hantverkarbranschen också. Oh Alex du kan inte undvika människor, lär dig leva med dem.
Nu har det gått 40 minuter och än har Liv inte ropat på mig, jag tror att inskolningen kommer vara över innan nästa vecka är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar