 |
| Morgon, 5:e september 2011 |
Nej, jag är inte förvirrad. September har nyligen trillat in genom dörren och än är det en årstid kvar till nyår. Men för ett år sedan började en ny tideräkning. Det visade sig att trots all synd och ett hälsosamt leverne så fungerade mina spermier. Åtminstone fanns där en som var hel och felfri.
För ett år sedan bar jag ut en tom bilbarnstol och två väskor. Klockan var mellan fem och sex på morgonen och varken jag eller min käresta hade sovit på över 20 timmar. Då vi stod där och väntade på Neas mormor passade jag på att fotografera den yrvakna solen som motstridit kravlat sig över hustaken och upp på himlen. En sista morgon som den jag är, tänkte jag för mig själv och log ett vad som kom att bli det sista pojkaktiga leendet. Strax därefter rullade bilen in.
Vad som hände sen är historia och kanske den historia jag kan berätta bäst i detalj. Men jag spar er den tiden, det enda som ger nytta till vad jag vill skriva om är vad som hände minuterna efter det att Liv kraschat rakt in i våra. Hon skrek inte, det avvaktande lugnet fanns där redan då(vart det tagit vägen nu vet endast gudarna). Sköterskan tog henne i famnen och bad mig följa med, utan att förstå varför lydde jag order utan att ifrågasätta. I ett närliggande rum la de ner vår lilla bebis på ett bord och la en mask över hennes ansikte.
"andningsmotstånd," sa hon lugnade, tror jag. Under tiden ringde hon på doktorn. Doktorns expertis behövdes dock inte, efter ett par sekunder började Liv att göra ljud ifrån sig. Ett svagt men livskraftigt skrik och jag minns att jag då undrade:" hur kan man tycka ett barnskrik är jobbigt?" inte tänkte jag då att lungkapacitet växer med tiden.
"nu får du lyfta upp henne," sa sköterskan efter det att doktorn ändå gjort en rutinkontroll.
"jag?" lite chockad var jag nog, litade de verkligen på att jag inte skulle ha sönder henne?
Jag fick hjälp att vira in henne i en filt och hon fick en liten mössa. Sköterskan lyfte sedan upp det lilla knyttet och räckte över henne.
"nu får du gå in och lägga henne på mammans bröst." Den korta promenaden var min segermarsch, min återvändo till Rom efter tusen långa år i fält. Aldrig före, alltid efter, har jag känt att jag burit på något så skört, heligt och dyrbart. Jag vet att var fjärde sekund så föds det ett barn, men inget barn är det andra likt, inget barn var som mitt.
Det var natten som följde som förändrade hela mitt liv. Nea låg utslagen efter 36 timmar utan sömn och en genomförd förlossning. Jag led med henne, ingen kämpe var större än hon den dagen. Det hade gjort ont i mig under hela förlossningen, jag hade hjälplöst sätt på hur hon bet i hop av smärta och Jag önskade henne inget mer än ro. Så när natten kom var det jag som vakade över vår lilla. Jag med handen på larmklockan förstås. Hur många gånger jag ringde minns jag inte, det var allt från förändrad andning till plötsliga hickanfall - helt naturligt men det är även plötslig smärta i buken och det kan man dö av. Med det lilla livet på bröstet, slogs jag av både lugn och panik. Jag visste med mig att inget skit, nej ingen motgång skulle inte gå att skaka om nu när hon finns där hos mig. Paniken viskade däremot om den självklara sanningen: ditt Liv är inte längre bara ditt eget, du har fler än en rygg att beskydda.
Den natten insåg jag min dödlighet.
Nu, ett år senare, är jag mer dödlig än någonsin förut. Jag har dock lärt mig leva med det, och samtidigt förstått att dödlighet inte behöver ses som en begränsning. Så länge du undviker att räkna åren du bör ha kvar. Istället räknar jag dotterns, och idag fyllde hon ett år.
 |
| Från det här... |
 |
| Till det här. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar