Dagboken: Rätt till lycka

Du som läsare får ha överseende för mitt klantiga sätt att formulera mig, jag är ovan vid tangenterna.

Jag måste verkligen ta och skärpa mig. Min skrivförmåga har försämrats avsevärt de senaste åren. Kanske för att mer eller mindre helt slutat läsa och bara skriver enstaka blogginlägg per månad. Förr läste jag åtminstone en bok i månaden och skrev gjorde jag nog mer eller mindre varje kväll. Ett par rader åtminstone, det behövde inte vara något speciellt eller ens officiellt men det tömde tankarna på de bilder som genskjuter själens alla försök till lugn ro och sömn. Nu för tiden ligger jag vaken om nätterna, stirrar mig blind i min smartphone, läser(jo) ledare och artiklar(precis) och kommentarsfält(machosism) för att trigga ilskan och finna hoppet. Hos andra, själv medverkar jag sällan. Förr deltog jag gärna, men jag tröttnade, något som jag idag skäms för.

Sen är det allt det där andra, som gör att jag inte känner att jag har rätt till underhållning. Det har nu absolut ingenting med att läsa böcker att göra, läsa skulle väl åtminstone kännas nyttigt,  men allt annat som roar, stillar och får kroppen att falla in i lättja, jag upplever att jag inte har rätt till det. Film, spel, shopping, vin/ost, musik, arrangemang, resor, bad och vila, god mat etc.(gud vad få intressen jag har). Lägg till promenad åt ingenstans, i lugn takt. Ligga? varför inte. Listan kan göras längre än lång, skriv till vad som än får mig att le och njuta, det är rätten till den känslan jag inte tycker att jag har. Det låter kanske fånigt, och säkert är det också det, men så länge jag inte kan... bidra ekonomiskt till hem och till samhälle, fråntar jag mig själv rätten att må bra. Inte utan ånger, alla vet vad den egentligen förtjänar.

 Det är fånigt, jag vet, men det håller mig vaken.

Och visst påverkar det lyriken och prosan, för att skriva behöver jag inspiration, och även om lyckan traskar på två vingliga ben runtomkring mina knotiga och håriga (men solbrända) så är det långa ensamma promenader hem från möten, dialoger och kanske en och annan krasch som just väcker inspirationen till att skriva. Det är inte lyckas, inte heller tragiken, det är allt däremellan som väcker dramat. Hålen, inte trådarna, i spindelns nät.
 

vaken med orden, men oförmögen att klottra ner dem på papper. Det mesta är bara svammel, gamla briljanta idéer som styckats sönder, uppenbarat sig som får i vargaskinn. En löjlig Krunegård-aktig vers som jag avskytt om jag hört den på radion, eller en fattig story som får förläggaren i mig att rata mig själv för all framtid.

"Tack för ditt skräp, den värmde när brasveden tagit slut".

Jag behöver låta mig inspireras, men jag kan inte, just nu går det inte. Jag förbjuder mig själv och å andra sidan börjar Norrköping kännas allt mer främmande för mig. Tacka en gammal avdankad romersk gudinna för att att jag har Liv som är solen, skratten och och de utbrunna stjärnornas prinsessa.

Läsglädje

Nu kom Nea hem från veckans sista träningspass. 4 pass i veckan, jag dör av bara tanken. Själv håller jag mig till den nyinköpta bollen. Man tager vad man haver, eller hittar på LIDL, som Frank sa.