29 år på ett kick

Klockan börjar närma sig 3. Johns sand har börjat sprida sig från ögonvecket ut i blodomloppet så för att hålla mig vaken tänkte jag försöka skriva några rader.

Jag har mycket i tankarna just nu. Det mesta kretsar kring framtiden och det är många frågor men allt för få svar. Vad ska jag göra, vilken väg ska jag gå och vem kommer jag bli – vilka kommer jag ha vid min sida? Jag frågar mig var jag kommer bo när mitt andrahandskontrakt löper ut, trots att jag söker 2-3 lägenheter i veckan har jag inte fått gå på en enda visning. Ska jag fortsätta söka jobb relaterad till min utbildning eller ska jag fundera på att studera någonting nytt och i så fall; hur ska jag ha råd med det? Eller kommer jag fortsätta arbeta inom vården, hoppas på att så småningom få en fast anställning för kanske är det ändå där jag hör hemma? Det är trots allt det jag vet bäst, kanske borde jag plugga något som står i relation till det – kanske pedagogik med rätt inriktning – så att kompetensen breddas en smula. Pengar har aldrig varit målet, fast jag glömmer ofta det. Vad jag strävar efter är lycka, vad som gör oss lyckliga är dock helt olika saker. Att få umgås med min dotter, träffa vänner och avverka nätter utan att tankarna befinner sig någon annanstans, fängslade vid bekymmer; det är lycka för mig.

Jag vaknade sent igår, efter födelsedagens obligatoriska alkoholkonsumtion. Ett starkt sug efter svensk Kinamat fick mig att tillslut ta mig ur sängen, men det blev inget av det. Jag ville ha sällskap, behövde prata med någon om det här med att vara vuxen på låtsas. Men mitt kontaktnät i  Norrköping är vida begränsat. Jag kan räkna tänkbara lunchkompisar på en hand, och då gömmer jag ändå ett par fingrar i handen. De flesta jag umgicks med under studielivet har flyttat härifrån, resten av min bekantskapskrets bor i södra Sverige och anledningen till att jag stannade kvar efter examen; ja henne har jag flyttat isär med. Hur mycket jag än skulle vilja, vill jag än mindre flytta härifrån. Jag har min dotter här och jag har lärt mig från erfarenhet hur illa och sprucken relationen kan bli av distans. För att återkoppla till lycka, som är ett virvel av pusselbitar som inte alltid går att passa ihop, så är jag lyckligare när jag får vara med Liv än med mina vänner. Jag är definitivt lyckligare än när jag jobbar.

Dagens Svea rike har gjort det klart för oss att det viktigaste i livet är att jobba. Målet: full sysselsättning. Jag vet inte om det är något jag drömt men jag har fått för mig att en tidigare socialdemokratisk stadsminister en gång sa det motsatta: att målet inte ska vara full sysselsättning, utan full frihet. Frihet att göra det du vill göra, frihet att göra vad som gör dig lycklig. Okey, det där sista om lycka la jag till och jag undvek citationstecken för jag tror inte att det var en korrekt återgivelse. Men poängen är ändå den att jag mina bekymmer länge kretsat kring jobbfrågan, när jag egentligen borde fokusera på hur jag spendera tiden då jag inte jobbar. Visst är det viktigt för oss att ha jobb, vi lever trots allt i en värld präglat av ett ekonomiskt system där du behöver pengar för att överleva. Vi har det trots allt bra i Sverige(även om det kan bli bättre), har du inget jobb har vi åtgärder i form av ekonomiska skyddsnät. Men de nätet är i sin tur beroende av att det finns folk som arbetar och som betalar skatt. Om ingen haft ett jobb skulle våra skyddsnät gått upp i rök. Därför tycker jag att det är extra viktigt att alla, efter förmåga, försöker skaffa sig ett arbete så vi kan bidra till vår gemensamma välfärd. Men även om det är bra att arbeta är inte arbetet i sig det viktigaste. Nu menar jag inte att det på något vis inte går att kombinera lycka med jobb, att få arbeta med något som får en att må bra eller göra gott för andra är en bonus som få är lottade. Jag menar inte heller att lycka är fritid, möjligheten att inte göra någonting. Vad jag vill komma fram till är att vi inte borde låta oss påverkas av vad andra anser är viktigast för oss här i livet, det borde vi vara kapabla till att reda ut själva.

Gud, vad jag alltid ska röra till det. Jag hoppas att det framgick att jag inte är en hippie, det finns saker här i livet som vi bör göra även om vi inte känner oss sugna på det. Få inte dessa saker att framstå som meningen med livet bara, då kommer du nog bara må dåligt. Det gör jag i alla fall.

Jag hade ett bra samtal med min syster idag. Hon är så klok, min lilla syster(medveten särskrivning, läs som det står). Jag misstänker att hon går i terapi, någonstans måste hon snappa upp alla sina goda råd. Jag vet att hon har rätt i det hon säger, även om hennes bild av situationen är något begränsad till den halvtaskiga skiss jag målat upp. Det är svårt att förändra ett beteendemönster, speciellt när det är en själv som planterat fröna och vattnat för att det ska rota sig ordentligt. Jag vet inte om jag riktigt vill rycka upp för många rötter just nu, men jag borde nog se över om jag kan så lite nytt.

Crap, där lät jag som en hippie ändå.