AlLiv-tv: utmaningen

Idag utmanade Liv mig på en bokstavsduell. Jag vill inte vara den som skryter men jag ägde henne fett. 

Kritikern: Antirasism är inte en politisk färg

 Igår var det tänkt att svenskarnas parti skulle demonstrera i Eskilstuna. Med tillstånd skulle de marschera och sedan hålla torgmöte. Det hela blev inställt på grund av motdemonstranter som i media betecknas som vänsteraktivister.

Jag blir förbannad varje gång anti-rasism står synonymt med vänsteraktivism, mest förbannad blir jag nog på vänsteraktivisterna som tagit patent på begreppet anti-rasist i det offentliga rummet. Jag minns en demonstration mot rasism, där borgliga partimedlemmar inte välkomnades av vänsteranhängarna. Det gjorde mig förbannad, så förbannad att jag vägrade gå med i tåget själv. Att vara emot rasism har ingen politisk färg.

Inför kyrkovalet för flera år sedan befann jag mig i Karlskrona. Dåvarande NSF(nu svenskarnas parti) planerade att tåga genom staden och Vänsters anti-rasister skulle tåga emot. Vi skulle gå först, och jag minns  hur jag ogillade stämningen. Fler än hälften var maskerade, slagord som "skjut en snut" och "marxistisk kamp" skanderade. Det var väl rasism vi marscherade emot, inte samhällsskicket eller polismakten? Det var en del i tåget som skrek håll käften, men det var få som lyssnade. När vi var klara var det dags för NSF att marschera. Klädda i uniform, disciplinerade och sammanbitna stegade de genom staden. De befläckade vår svenska flagga, skämde ut det som mitt Sverige faktiskt står för: Öppenhet, tolerans, demokrati och frihet. Det visade sig finnas fler än den lilla vänsterklicken som avskydde NSF på den tiden. När de kom gående började "vanligt" folk att bua ut dem, utan gatstenar och maskering. De visade sin avsky, och jag lovar att de gjorde större intryck och gav bättre effekt än det den lilla antiparlamentariska grupp jag tågat tillsammans med. Självklart hävdade vi att det var vi som väckt modet hos folket, men alla visste att det inte var sant.

Anti-rasism bär ingen politisk färg. En enad front oavsett politiskt läger är starkare än ett gäng med gatsten påväg till en maskerad. Jag är också emot våld och nyckelskrammel. Jag förespråkar bra debattörer som inför folk kan plocka ner de falska nationalisterna från deras höga hästar. När jag var nyinflyttad i Norrköping hade jag en diskussion på krogen med en syndikalist. Hans åsikt var att vi borde kasta bajs på rasister då de visar sig; jag tyckte att han var dum i huvudet. Dels för att han var äldre än femton, jag förväntar mig mer från vuxna människor. Det andra är att det inte hjälper.  Du kan inte spöa bort en åsikt, våld får bara hatet att gro. Står de inte på stan och delar ut flygblad så hänger de på sina forum - och de blir mer och mer välbesökta för varje dag. Att försöka ta debatten där är ingen poäng, det är på deras mark. Men så fort de visar sig på en neutral arena bör du istället ta debatten, och se till att du kommer påläst. Ingen är intresserad av argument som bygger på känslor. Ta debatten och skäm ut dem framför folk. Bara de själva kan ändra sin åsikt, men aldrig genom att få spö. Alla som sysslar med att försöka tysta sina meningsmotståndare, fråga er om det skulle fungera på er? Kan ni tystas av nycklar och våld? Inser ni inte att det är kontraproduktivt, det ni håller på med?

Jag blir också förbannad över att det alltid anordnas motdemonstrationer, men sällan(aldrig kanske?) tågas det för att få fram de egna åsikterna. När såg du senast en demonstration eller ett torgmöte mot rasism(eller för mångfalld) utan en koppling till ett rasistiskt arrangemang? Senast jag upplevde något sådant var när SD kom in i riksdagen, då samlades företrädare för alla politiska partiers ungdomsgrenar och höll tal emot rasism. Men snacket gick snarare om varför KD inte skickat någon, och talarna pratade hellre emot SD än för sina egna åsikter.

Jag tycker det är skam att vi inte står upp mer för våra åsikter. Vi kan inte gå omkring och inbilla oss att den gängse normen inte behövs försvaras, eller propageras för. Alla vi som är emot rasism, oavsett politisk färg, måste också börja prata om vad det är vi är för - och varför. Vi måste kämpa för det samhälle vi vill leva i, inte bara jobba på att be-kämpa och "tysta" de åsikter vi inte inte vill ska styra. På så vis kan vi också ta argumenten ifrån dem. De pekar på invandrarkriminalitet, hedersvåld, förtryckande kulturer. Det Sverige jag vill leva i kan vara mångkulturellt men vi måste ändå stå på oss mot kriminalitet, visa att det inte finns någon heder i våld, individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Det har ingenting med rasism att göra utan vilket samhälle vi vill leva i. Det går att vara intolerant mot beteenden och samtidigt tolerera kulturer. Motståndet får dock aldrig patentsättas av en speciell grupp i samhället som drar ner oss alla som är emot. Jag är antirasist, men de som utövar våld är inte mina representanter - så säg aldrig att ni kämpar för min sak.    

Dagboken: Första maj

Igår var det första maj. I vanlig ordning tågade vi genom staden tillsammans med socialdemokratiska arbetarpartiet. När jag var yngre brukade jag gå med vänster, men Nea har förklarat för mig att jag inte  längre är vänsterpartist utan en vilsen sosse. Jahapp, där ser man. Jag tycker inte om att vara politiskt bunden till något parti eller en ideologi, mina åsikter stämmer oftast inte in på något partiprogram, men mest övers är jag med personerna på den vänstra sidan av mittfåran, även om de ofta förknippas med idioter.

Liv fick följa med i tåget, vilket innebar att vi hängde långt bak med eftersläntrarna där slagorden inte tog lika mycket plats. Nea skrek dock högst av alla och jag skäms över att jag skäms över att skrika jag med. Jag har aldrig varit mycket för slagord, men jag håller med i det tysta. Liv var mest glad över ballongen hon fick, men nog finns det lite politiskt blod i den lilla krabaten. Hon har ju trots allt två väldigt politiskt intresserade föräldrar.




Efter tåget tog vi en runda på stan, käkade och shoppade. Därefter gick vi hem och vilade och pluggade en stund innan vi klädde på oss kläderna igen för att ta oss an årets första glass. Det är skönt med fint väder, hade det varit lika ruskigt ute som förra året hade vi nog bara säckat ihop i soffan och inte kommit upp igen. Efte glassen gick vi och gungade, vilket kan ses som ett av Livs största glädjeämnen. Hon skrattade konstant och vi konstaterade att vi kan skatta oss lyckliga att vi fått ett sådant glatt barn. Speciellt när övriga barn på lekplatsen bölade i kapp med varandra.

Idag ska det bli riktigt fint väder, jag planerar att ta med mig Liv på en promenad runt strömmen efter vi har ätit lunch. Sen blir det väl hem och fixa det sista på plugget. En källa saknas fortfarande, jag behöver veta var "kivi och monsterhund" är tryckt någonstans. Så fort jag vet det kan jag skicka in min uppgift och andas ut ett par dagar innan kritiken trillar ner i inkorgen. Det var länge sen jag skrev en akademiskt text och jag känner på mig att jag missat något viktigt, eller gjort något fel.

Dagboken: Valborg 2012

Idag är det Valborg, vilket kommer firas rejält. Med det menar jag rejält vuxet. Slut är det på fylleslag, polisskandal, eldkalas. Kvar blir lotteri, mys i lågornas sken och barnvagnshäng. Men jag beklagar mig inte, ska jag vara ärlig har jag inte festat till det på valborg sen jag var 19 år, och det var en tragedi. Jag, David och Krille var äldst av alla på plats, väl framme på krogen höjde vi en skål och lovade att valborg aldrig mer skulle ses som en högtid utan enbart ytterligare ett skäl till att gå till krogen. Well, och så är vi nu här. Då valborg förvandlats till den familjehögtid den var tänkt att vara. En gång i tiden var jag själv ett barn som följde med mamma och tittade på elden, vi drack varm medtagen choklad och tillsammans med andra barn lekte vi runt elden tills det att våra nyinköpta vårjackor stank så vidrigt att vi fick övergå till sommarjackan direkt. ska jag erkänna, och det ska jag, så gillar jag nya valborg bättre än gamla. Redan förra året föreställde jag mig hur vi skulle sick-sacka fram genom folkmassan med en barnvagn av bästa svenska Brio-kvalité. Jag gillar lugn och ro, jag är inte främmande för fest men just högtider tycker jag inte man behöver förvandla till ett vardagligt fylleslag. Jag käkar gärna middag på nyår, kör en pripps blå afton på midsommar, ställer till med jäkelskap på halloween och gömmer påskägg på påskafton. Varför göra sken av att århundradets fest kommer inträffa på just en högtid? Det blir alltid en besvikelse då förväntningarna är extra höga.

Det mest positiva med valborg 2012 var att Nea kom hem tidigare än vanligt. Istället för att säcka ihop på var sin sida av soffan tog vi med oss Liv till lekplatsen i Largerlunda där vi testade rutschkanan, däckgungan och "gunghästen". Därefter fick Liv testa på lite nytt underlag. Traska i sanden och sitta på gräset. Gräs var dock en ytterst skrämmande grej, vi försökte få henne att känna på det men hon gjorde vad hon kunde för att undvika att nudda marken. Väldigt underligt, tänkte jag. Gräs är ju bland det snällaste underlag man kan vara på, en bädd av gräs har väl alla någon gång relaterat till som något mjukt och skönt? Inte Liv dock, gräs är ett främmande underlag och bör hållas på avstånd. Bra, tänkte jag, då kan hon få åka till Amsterdam när hon blir äldre. Ingen fara där inte.

Drömmaren och Dagboken: helgen v. 17

...Och så gick en helg och kommer aldrig åter.

Tiden är oehört frustrerande. Den rinner iväg och lämnar spår av både det ena, andra och i viss mån också det tredje. Glädje, sorg, förtvivlan, extas är bara känslor som beskriver ögonblick som inte är annat än just ögonblick. Ögonblicket senare är de förbi, bara ångern består. Ånger över vad som gjorts och vad som glömts bort, men även vad som gått en förbi. "Om jag bara..." fortsatt spela fotboll efter den pinsamma förlusten, ringt gitarrläraren, sökt in på en annan linje, gjort slut innan fördärvet, hållit kvar och uppträtt korrekt och sluppit jullovstårar. "Om jag bara" spelar dock föga roll och har alltid gjort så. Det finns egentligen ingenting att ångra, utom kanske det senaste draget som försatte det nuvarande ögonblicket i schackmatt. Vilken rubrik skriver jag under, drömmaren? Nej, tänkte väl det.

så vi drog våra fötter ur vattnet och förde stegen mot nya stränder.

I helgen har vi shoppat loss, men på en hyfsat rimlig nivå. Mediamarkt hade "galna" dagar, Nea passade på att köpa en ny mobil eftersom den förra fått fuktskador efter allt Livs suttande. Lärdom: låt aldrig barnet suga på en smartphone. Så Nea köpte en ny och Liv blev happy för hon fick Neas gamla att leka med. Det var dock inte så värst intressant, vem vill leka med det man får(finns inte den känslan kvar hela livet?). Jag tittade på trådlöst ljud(spooky) men fick nöja mig med en cd-spelare med uttag för androidtelefon. Och gissa om jag är glad, efter ett år utan ordentligt ljud, nu kan jag äntligen lyssna på musik med kärlek igen. Låg på golvet i en timme och insög ljudet från ett par ordentliga högtalare med bas. Jag kände mig lite väl retro som köpte en cd-spelare, men jag har en passion för att spela skivor. Varje låt får en helt annan känsla när man sökt bland pärmarna för att hitta just rätt skiva, rätt låt och rätt version. 1.34 in i låten - Nej, jag måste höra en annan låt, på en annan skiva, från ett annat årtionde. Stop, eject, tacktacktacktacktacktack, flap, klick, eject, play. om och om igen. Så hur lyckades jag ligga på golvet i en timme och bara njuta? Det gjorde jag inte, det var bara en romantiserad bild av skivlyssnandet. En dag ska jag dressera Liv till att byta skivor och då ska jag få mitt golden-moment.

Vi gick en vacker promenad hem genom en blåsig utkant av staden. Det var ett fint område, fullt med attraktiva 50-60-tals hus, helt möjliga att bo i om vi båda haft ekonomin klar. Personligen saknar jag fast tjänst, och även om vardagen hemma med Liv är ett tufft arbete i sig så är lönen för mödan inget att skryta om. Det är nära obefintlig faktiskt. Men jag deppar inte till 100%, det finns de dagar som jag undrar om allt kommer lösa sig, sen finns det dagar som den här då jag är helt säker på att allt kommer bli bra. Vi kommer få vårt lilla hus i vår lilla utkant av en liten stad, om inte här men någonstans.

Idag är det söndag och när Nea vaknade mådde hon mindre bra. Inte van vid att vara ute och slira kanske? Själv steg jag upp med solen(med Liv alltså), ställde mig och bakade scones, kokade ägg, skar upp melon och bryggde kaffe. Ljuvligt. Lyssna, här kommer Nea. DUNS DUNDS DUNS DUNS... toaletten... DUNS DUNDS DUNS DUNS. sovrummet. okey, men det blev en god frukost åtminstone. Och det tyckte Nea också, när hon väl steg upp. Just precis vek jag ner Livs ögonlockar och la täcket över hennes lilla kropp, hoppas hon sover gott inatt. Nea är och hämtar experimentella pizzor från Smiley pizzeria, en liten bod som ligger mitt i Lagerlunda och som råkar vara en pizzeria. Vi har varit skeptiska sen dag ett, men vi kände att förr eller senare måste vi testa. vilken miss om de är jättegoda. Och om de smakar bajs, well, då vet vi. Och jag har scones kvar i köket.

Kritikern: Ensamkommande flyktingbarn

För någon vecka sen skrev jag ett inlägg som handlade om "förskolans bitch", där jag bland annat behandlade ämnet ensamkommande flyktingbarn. Jag försökte rada upp, om än inte så vetenskapliga men ändå tänkbara, argument som ifrågasätter avpixlats påståenden kring barnens ålder.

På DN-debatt idag gav Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn(Baff, min förkkortning) replik på Staffan Danielssons(C) inlägg som handlade om ålderstester. Staffan Danielssons argument nuddade gränsen till populistiska då de inte uppvisade någon form av självkritik av författaren, däremot anser jag att han hade rätt i en sak:

"Det är också uppenbart otillfredsställande om vuxna män placeras på boenden för barn under 18 år, det är inte rätt mot vare sig ungdomarna under 18 år eller de olika personalgrupperna. Dessutom skulle ett antal platser frigöras för ensamkommande under 18 år om det visar sig att en del som nu placerats där i stället borde klassas som vuxna." 

vidare skriver Danielsson:

"Den som är ensamkommande flykting och vuxen har ju självfallet kvar sin rätt till asylprövning, även om han inte längre klassas som barn under 18 år."

Så långt är vi överens, däremot tycker jag till skillnad från Danielsson och flera andra som hörs i debatten, att när det kommer till medmänsklighet får det inte vara kostnaden kontra lönsamhet som är den centrala frågan.

Baff skriver i sin replik till Danielsson att de metoder som används för ålderbedömning inte är legitima i alla fall. Exempelvis har bedömning via röntgen av handled och tänder inte lika stor precision efter puberteten som den har på små barn.

"Tandundersökningen baseras till exempel på bedömningen av visdomständer där variationen mellan olika individer när det gäller vid vilken ålder dessa bryter igenom är mycket stor, och för vissa helt uteblir. Handledens skelettmognad uppvisar en något mindre individuell variation, men har i stora undersökningar bedömts vara minst två år uppåt eller nedåt för att man ska hamna rätt för åtminstone 95 procent av de undersökta ungdomarna."

Vidare bör det poängteras att handledsröntgen gör en bedömning av skelettmognaden, något som styrs av biologiska processer och påverkas av exempelvis kosthållning och sjukdomar. Baff understryker också att:

 "och dessutom varierar en del mellan olika folkgrupper i världen på ett sätt som inte är särskilt väl kartlagda."

Att de saknar ID-handlingar beror troligtvis inte heller på - som det på flera bloggar framhävs - att de gör sig av med dessa för att minska risken att bli utvisade. De flesta flyktingar idag kommer från Somalia och Afghanistan, två länder som under lång tid saknat en fungerande folkbokföring. som Baff skriver så är det mycket svårt att tillhandahålla Id-handlingar om ett födelsedatum saknas. Lever man i ett kaos kan det också vara svårt att hålla reda på sin ålder.

Flera av mina egna argument fick därmed uppbackning, men den viktigaste frågan är inte om dessa människor är barn eller inte, inte heller om de är män eller kvinnor, kristna eller muslimer. fokus borde ligga på att de, precis som du och jag och alla andra, är människor.

läs mer:
http://www.dn.se/debatt/sverige-ska-inte-missbruka-metoder-for-aldersbedomning
http://www.dn.se/debatt/unga-man-over-18-ar-ska-inte-behandlas-som-barn 

 

 

 

Dagboken: länkar

Jag börjar bli mer och mer kritisk till layouten på min blogg. Den är inte så lättnavigerad som jag hade hoppats på. Från början trodde jag att jag skulle kunna skriva separata inlägg under varje "sida" men icke sa nicke, sidorna var bara till för... jag vet inte riktigt vad blogger tänkt sig. Hur som haver, idag testade jag lägga till en gadget som behandlar länkar. Lättare gjort än förstådd, jag förstod först inte var på sidan den la sig. Men det löste sig, för att nå mina länkar så måste du dra muspekaren över den lilla gråa fliken som gömmer sig på höger sida av skärmen.

Tycker du att jag borde länka till dig, skriv en kommentar och förklara varför.

Idag är jag och Liv dödsfiender. Ungen vill bestämt inte sova förmiddag, inte ens om jag erbjuder mig att sova med henne. Nej, icke. Nu sitter hon på golvet bredvid mig och leker med sin fåniga boll. Söker min uppmärksamhet, men icke. jag tänker titta på skärmen åtminstone tre minuter till. Så det så.

Se en så trotsig unge.

Drömmaren: 2008...

...Var jag en annan man, ack i samma arma kropp som nu.

Ibland, som ikväll, tar jag mig igenom gamla dokument. Det är en gedigen hög som följt med och fyllts på under de senaste 12 åren. Jo, jag började skriva när jag var 15 år och förbaskat kär i en flicka som gömde sig flera mil bort. Mitt enda sett att hålla den kärleken vid liv var att skriva om den, natt efter natt. Jag lyckades hålla kärleken vid liv i flera år, men jag lyckades aldrig vinna hennes hjärta och kropp. Veka kyssar kanske, men alla minnen bleknar i solen.

Under drömmaren var det tänkt att jag skulle publicera nyskrivet material, men känslorna har inga ord längre(eller för stunden, vi får väl hoppas). Därför blir det att jag publicerar gamla texter som jag aldrig visat för någon. Texter som ibland är mindre än mer välskrivna, innehållslösa eller överdrivet insjukna. Som den här, från 2008. Jag vet dock inte vilken kategori jag ska placera den i, jag minns inte ens varför jag skrev den. De flesta texter tillkommer inte i ett samband, de är ofta resultatet av en dålig internetuppkoppling och ett nyöppnat Word-dokument. Och så självklart, tvång och ånger, för dramatikens skull.

Vem är jag, om inte ditt redskap? likt vägarna som inte leder någon vart, likt stjärnorna som faller men aldrig slår i. Har du någonsin hört en smäll, eller är du så öronbedövad av allt brus som radion stönar ut? Det här är din värld, vem är du om inte din egen skapelse? Skulle världen klara sig själv i mer än tre minuter om du släppte dess hand, lät den flaxa fritt och försöka gå själv? De första stegen är inte alltid de svåraste men de tar dig längre bort än du någonsin varit förut. Högre upp, åtminstone. Aldrig mer kommer du kastas ut på ett äventyr att matcha med den första gången du lämnade krubban och gick till templet, för att läxa upp präster med fantasi.
Du är en stjärna och ett grässtrå på en brinnande äng, i ett månsken av silver och sången som visslades av vinden var den som du skrev, när du första gången såg dig i spegeln och tänkte: " gud, vad vacker jag är. jag är värd att åtrå, men för fin för att älskas." Om egoismen steg dig till huvudet lyckades du, om du kröp undan in i skuggan kan jag bara klappa dig på axeln och säga bättre lycka nästa gång, min vän.
 Vi brände böcker den natten. Det var stora bål och lågorna kastades från längst i väst till närmaste öst framtill den hårt skurna kanten av kullen. Där bakom lurade den röda armén, de slipade sina klingor mot kluvna tungor. Det talades som uppror, en sista sann revolution med mål att släppa alla känslorna fria, låta människan leka likt det barn som det var i begynnelsen. Men ingen vågade ta steget, så alla hög sina bröder och systrar i ryggen.   

Dagboken: plugget

Sådär ja, nu har jag äntligen fått fingrarna ur anus och påbörjat min sista uppgift på kursen skriftlig kommunikation vid Blekinge tekniska högskola. En och en halv sida på under en timme, det är flyt vill jag påstå. Visserligen har jag gjort ganska så mycket förarbete, men det har mest bestått av att ligga på soffan och arbeta på formuleringar och utarbeta en relevant frågeställning. Som vanligt blandar jag ihop syfte och frågeställning, just nu är det en enda sörja. Men något jag lärt mig efter min tid vid universitetet är att syftet oftast förändras när texten är inne i sitt slutskede. Jag känner ändå att det går bra nu, enda anledningen till att jag slutade skriva var att jag insåg att jag behöver vidareutveckla genusavsnittet och då är det tillbaka till soffan som gäller. Det låter kanske slappt, men jag tvivlar på att jag är den enda som gör på detta viset. Ett öppet ark leder mig ingenstans, jag måste få problematisera, fundera och formulera mig på en annan plats.

Och där vaknade Liv, sicken tajming

studera framför datorn = dålig idé

Dagboken: ensam hemma

I morse vaknade hela familjen klockan 04.40, vilket minst sagt var en spännande upplevelse. Nea skulle med ett tidigt tåg till Stockholm men det var Liv som va först på benen, bildligt talat. efter en kopp kaffe stod också jag upp, medan Liv valde att somna om. Jahapp, tack för den.

så åkte Nea till Stockholm där hon nu ska husera i två dagar. Jag har varit ensam med Liv förut, fast bara dagtid. Det ska bli en spännande, om än ansträngd upplevelse då jag har vanan inne att kunna dumpa av Liv på Nea då hon kommer hem från jobbet. Nu måste jag ha energi för några timmar till och som tur är finns det kaffe kvar i burken. jag har också massa plugg att göra, vilket jag borde känna stress över men det gör jag inte. Det kommer ordna sig.

Idag berättade jag för Liv om vikten att städa undan allt direkt så ingenting blir staplat på högar som kommer tynga dig i efterhand. Jag pratade självklart om disk, allt annat förutom smuts har jag för vana att skjuta på till sista stund. Det är dålig vana som jag försökt arbeta bort i flera år, och stundom har det väl gått bra. Om jag bara sätter upp kortsiktiga mål så brukar det fungera. Därför jobbar jag väldigt bra i projekt som arbetar med flera milstolpar som ska vara avklarade innan slutgiltig deadline. Skoluppgiften? Well, jag har mina egna mål men det fungerar bäst om jag sätter upp dem tillsammans med någon annan. Det är ansvaret gentemot gruppen som gör att jag fungerar bra. Med bara mig själv att ta hänsyn till brukar jag slarva, vilket nog beror på att jag vet att jag kan ta det.

Så Nea är borta och här sitter jag ensam i ett hav av utspridda klossar och mjukisdjur. Under de första veckorna som jag var hemma såg jag till att städa undan så fort Liv tog sig en lur. Nu för tiden låter jag det vara tills hon klunkar i sig sista flaskan. Jag har insett att det inte riktigt fyller någon vettig funktion då allt ska fram igen efter bara någon timme. Däremot försöker jag hålla det enkelt. Idag leker vi med klossar och gosedjur, så hammaren, skallran och bjällrorna fick stanna i leksakskistan. I morgon kör vi nog mycket gå och krypa, så då är det vagnen som gäller. Jag har märkt att på så vis blir inte Liv speciellt överstimulerad. Slänger man fram alla leksaker på en och samma gång kan det bli för mycket för det lilla Livet, då sitter hon mest och byter mellan prylarna och testar vilken som smakar bäst. Samt att det blir inte lika mycket att städa undan.

Suddig men perfekt

Nu tyckte jag att det lät som om någon vaknat. Jahapp, dags för sista och tredje ronden. Måtte den bli smärtfri.