Kritikern: Antirasism är inte en politisk färg

 Igår var det tänkt att svenskarnas parti skulle demonstrera i Eskilstuna. Med tillstånd skulle de marschera och sedan hålla torgmöte. Det hela blev inställt på grund av motdemonstranter som i media betecknas som vänsteraktivister.

Jag blir förbannad varje gång anti-rasism står synonymt med vänsteraktivism, mest förbannad blir jag nog på vänsteraktivisterna som tagit patent på begreppet anti-rasist i det offentliga rummet. Jag minns en demonstration mot rasism, där borgliga partimedlemmar inte välkomnades av vänsteranhängarna. Det gjorde mig förbannad, så förbannad att jag vägrade gå med i tåget själv. Att vara emot rasism har ingen politisk färg.

Inför kyrkovalet för flera år sedan befann jag mig i Karlskrona. Dåvarande NSF(nu svenskarnas parti) planerade att tåga genom staden och Vänsters anti-rasister skulle tåga emot. Vi skulle gå först, och jag minns  hur jag ogillade stämningen. Fler än hälften var maskerade, slagord som "skjut en snut" och "marxistisk kamp" skanderade. Det var väl rasism vi marscherade emot, inte samhällsskicket eller polismakten? Det var en del i tåget som skrek håll käften, men det var få som lyssnade. När vi var klara var det dags för NSF att marschera. Klädda i uniform, disciplinerade och sammanbitna stegade de genom staden. De befläckade vår svenska flagga, skämde ut det som mitt Sverige faktiskt står för: Öppenhet, tolerans, demokrati och frihet. Det visade sig finnas fler än den lilla vänsterklicken som avskydde NSF på den tiden. När de kom gående började "vanligt" folk att bua ut dem, utan gatstenar och maskering. De visade sin avsky, och jag lovar att de gjorde större intryck och gav bättre effekt än det den lilla antiparlamentariska grupp jag tågat tillsammans med. Självklart hävdade vi att det var vi som väckt modet hos folket, men alla visste att det inte var sant.

Anti-rasism bär ingen politisk färg. En enad front oavsett politiskt läger är starkare än ett gäng med gatsten påväg till en maskerad. Jag är också emot våld och nyckelskrammel. Jag förespråkar bra debattörer som inför folk kan plocka ner de falska nationalisterna från deras höga hästar. När jag var nyinflyttad i Norrköping hade jag en diskussion på krogen med en syndikalist. Hans åsikt var att vi borde kasta bajs på rasister då de visar sig; jag tyckte att han var dum i huvudet. Dels för att han var äldre än femton, jag förväntar mig mer från vuxna människor. Det andra är att det inte hjälper.  Du kan inte spöa bort en åsikt, våld får bara hatet att gro. Står de inte på stan och delar ut flygblad så hänger de på sina forum - och de blir mer och mer välbesökta för varje dag. Att försöka ta debatten där är ingen poäng, det är på deras mark. Men så fort de visar sig på en neutral arena bör du istället ta debatten, och se till att du kommer påläst. Ingen är intresserad av argument som bygger på känslor. Ta debatten och skäm ut dem framför folk. Bara de själva kan ändra sin åsikt, men aldrig genom att få spö. Alla som sysslar med att försöka tysta sina meningsmotståndare, fråga er om det skulle fungera på er? Kan ni tystas av nycklar och våld? Inser ni inte att det är kontraproduktivt, det ni håller på med?

Jag blir också förbannad över att det alltid anordnas motdemonstrationer, men sällan(aldrig kanske?) tågas det för att få fram de egna åsikterna. När såg du senast en demonstration eller ett torgmöte mot rasism(eller för mångfalld) utan en koppling till ett rasistiskt arrangemang? Senast jag upplevde något sådant var när SD kom in i riksdagen, då samlades företrädare för alla politiska partiers ungdomsgrenar och höll tal emot rasism. Men snacket gick snarare om varför KD inte skickat någon, och talarna pratade hellre emot SD än för sina egna åsikter.

Jag tycker det är skam att vi inte står upp mer för våra åsikter. Vi kan inte gå omkring och inbilla oss att den gängse normen inte behövs försvaras, eller propageras för. Alla vi som är emot rasism, oavsett politisk färg, måste också börja prata om vad det är vi är för - och varför. Vi måste kämpa för det samhälle vi vill leva i, inte bara jobba på att be-kämpa och "tysta" de åsikter vi inte inte vill ska styra. På så vis kan vi också ta argumenten ifrån dem. De pekar på invandrarkriminalitet, hedersvåld, förtryckande kulturer. Det Sverige jag vill leva i kan vara mångkulturellt men vi måste ändå stå på oss mot kriminalitet, visa att det inte finns någon heder i våld, individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Det har ingenting med rasism att göra utan vilket samhälle vi vill leva i. Det går att vara intolerant mot beteenden och samtidigt tolerera kulturer. Motståndet får dock aldrig patentsättas av en speciell grupp i samhället som drar ner oss alla som är emot. Jag är antirasist, men de som utövar våld är inte mina representanter - så säg aldrig att ni kämpar för min sak.