Drömmaren: 2008...

...Var jag en annan man, ack i samma arma kropp som nu.

Ibland, som ikväll, tar jag mig igenom gamla dokument. Det är en gedigen hög som följt med och fyllts på under de senaste 12 åren. Jo, jag började skriva när jag var 15 år och förbaskat kär i en flicka som gömde sig flera mil bort. Mitt enda sett att hålla den kärleken vid liv var att skriva om den, natt efter natt. Jag lyckades hålla kärleken vid liv i flera år, men jag lyckades aldrig vinna hennes hjärta och kropp. Veka kyssar kanske, men alla minnen bleknar i solen.

Under drömmaren var det tänkt att jag skulle publicera nyskrivet material, men känslorna har inga ord längre(eller för stunden, vi får väl hoppas). Därför blir det att jag publicerar gamla texter som jag aldrig visat för någon. Texter som ibland är mindre än mer välskrivna, innehållslösa eller överdrivet insjukna. Som den här, från 2008. Jag vet dock inte vilken kategori jag ska placera den i, jag minns inte ens varför jag skrev den. De flesta texter tillkommer inte i ett samband, de är ofta resultatet av en dålig internetuppkoppling och ett nyöppnat Word-dokument. Och så självklart, tvång och ånger, för dramatikens skull.

Vem är jag, om inte ditt redskap? likt vägarna som inte leder någon vart, likt stjärnorna som faller men aldrig slår i. Har du någonsin hört en smäll, eller är du så öronbedövad av allt brus som radion stönar ut? Det här är din värld, vem är du om inte din egen skapelse? Skulle världen klara sig själv i mer än tre minuter om du släppte dess hand, lät den flaxa fritt och försöka gå själv? De första stegen är inte alltid de svåraste men de tar dig längre bort än du någonsin varit förut. Högre upp, åtminstone. Aldrig mer kommer du kastas ut på ett äventyr att matcha med den första gången du lämnade krubban och gick till templet, för att läxa upp präster med fantasi.
Du är en stjärna och ett grässtrå på en brinnande äng, i ett månsken av silver och sången som visslades av vinden var den som du skrev, när du första gången såg dig i spegeln och tänkte: " gud, vad vacker jag är. jag är värd att åtrå, men för fin för att älskas." Om egoismen steg dig till huvudet lyckades du, om du kröp undan in i skuggan kan jag bara klappa dig på axeln och säga bättre lycka nästa gång, min vän.
 Vi brände böcker den natten. Det var stora bål och lågorna kastades från längst i väst till närmaste öst framtill den hårt skurna kanten av kullen. Där bakom lurade den röda armén, de slipade sina klingor mot kluvna tungor. Det talades som uppror, en sista sann revolution med mål att släppa alla känslorna fria, låta människan leka likt det barn som det var i begynnelsen. Men ingen vågade ta steget, så alla hög sina bröder och systrar i ryggen.