...Och så gick en helg och kommer aldrig åter.
Tiden är oehört frustrerande. Den rinner iväg och lämnar spår av både det ena, andra och i viss mån också det tredje. Glädje, sorg, förtvivlan, extas är bara känslor som beskriver ögonblick som inte är annat än just ögonblick. Ögonblicket senare är de förbi, bara ångern består. Ånger över vad som gjorts och vad som glömts bort, men även vad som gått en förbi. "Om jag bara..." fortsatt spela fotboll efter den pinsamma förlusten, ringt gitarrläraren, sökt in på en annan linje, gjort slut innan fördärvet, hållit kvar och uppträtt korrekt och sluppit jullovstårar. "Om jag bara" spelar dock föga roll och har alltid gjort så. Det finns egentligen ingenting att ångra, utom kanske det senaste draget som försatte det nuvarande ögonblicket i schackmatt. Vilken rubrik skriver jag under, drömmaren? Nej, tänkte väl det.
så vi drog våra fötter ur vattnet och förde stegen mot nya stränder.
I helgen har vi shoppat loss, men på en hyfsat rimlig nivå. Mediamarkt hade "galna" dagar, Nea passade på att köpa en ny mobil eftersom den förra fått fuktskador efter allt Livs suttande. Lärdom: låt aldrig barnet suga på en smartphone. Så Nea köpte en ny och Liv blev happy för hon fick Neas gamla att leka med. Det var dock inte så värst intressant, vem vill leka med det man får(finns inte den känslan kvar hela livet?). Jag tittade på trådlöst ljud(spooky) men fick nöja mig med en cd-spelare med uttag för androidtelefon. Och gissa om jag är glad, efter ett år utan ordentligt ljud, nu kan jag äntligen lyssna på musik med kärlek igen. Låg på golvet i en timme och insög ljudet från ett par ordentliga högtalare med bas. Jag kände mig lite väl retro som köpte en cd-spelare, men jag har en passion för att spela skivor. Varje låt får en helt annan känsla när man sökt bland pärmarna för att hitta just rätt skiva, rätt låt och rätt version. 1.34 in i låten - Nej, jag måste höra en annan låt, på en annan skiva, från ett annat årtionde. Stop, eject, tacktacktacktacktacktack, flap, klick, eject, play. om och om igen. Så hur lyckades jag ligga på golvet i en timme och bara njuta? Det gjorde jag inte, det var bara en romantiserad bild av skivlyssnandet. En dag ska jag dressera Liv till att byta skivor och då ska jag få mitt golden-moment.
Vi gick en vacker promenad hem genom en blåsig utkant av staden. Det var ett fint område, fullt med attraktiva 50-60-tals hus, helt möjliga att bo i om vi båda haft ekonomin klar. Personligen saknar jag fast tjänst, och även om vardagen hemma med Liv är ett tufft arbete i sig så är lönen för mödan inget att skryta om. Det är nära obefintlig faktiskt. Men jag deppar inte till 100%, det finns de dagar som jag undrar om allt kommer lösa sig, sen finns det dagar som den här då jag är helt säker på att allt kommer bli bra. Vi kommer få vårt lilla hus i vår lilla utkant av en liten stad, om inte här men någonstans.
Idag är det söndag och när Nea vaknade mådde hon mindre bra. Inte van vid att vara ute och slira kanske? Själv steg jag upp med solen(med Liv alltså), ställde mig och bakade scones, kokade ägg, skar upp melon och bryggde kaffe. Ljuvligt. Lyssna, här kommer Nea. DUNS DUNDS DUNS DUNS... toaletten... DUNS DUNDS DUNS DUNS. sovrummet. okey, men det blev en god frukost åtminstone. Och det tyckte Nea också, när hon väl steg upp. Just precis vek jag ner Livs ögonlockar och la täcket över hennes lilla kropp, hoppas hon sover gott inatt. Nea är och hämtar experimentella pizzor från Smiley pizzeria, en liten bod som ligger mitt i Lagerlunda och som råkar vara en pizzeria. Vi har varit skeptiska sen dag ett, men vi kände att förr eller senare måste vi testa. vilken miss om de är jättegoda. Och om de smakar bajs, well, då vet vi. Och jag har scones kvar i köket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar