Dagboken: Ensam hemma

Idag är det den andre juni vilket betyder sommar men ute är det grått, blåsigt och kallt vilket passar mig alldeles utmärkt då jag inte har någon lust att gå ut. Veckan som förflutit har varit lika jävlig på väderfronten men lik förbannat har jag och Liv tvingats ut på diverse ärenden. Därför känns det extra skönt att bara sitta inne idag och låta världen klara sig bäst den kan på egen hand.

Liv däremot fick inte vila från stormen. Nea plockade med sig döttra vår och gick på stan för att inhandla en present till en bekant som ska flytta. Eller ja, bekant till mig och vän till Nea. Det är lite så jag känner fortfarande, trots att det mest är Neas vänner som jag umgås med. Grejen är ju den att de har känt varandra i flera år, de är alla medlemmar i samma parti och vet var de har varandra. Själv har jag ju alla mina vänner så jäkla långt bort, i stan huserar endast Cattis och Thomas och vad jag skulle gjort utan dem det vet jag faktiskt inte. Kommit ut mer sällan antagligen, pratat med mig själv i större utsträckning än jag redan gör.

Igår sprang jag visserligen in i två gamla kompisar från universitetstiden. En av dem har jag haft en onödig dispyt med i över ett år, och det kändes extra skönt att kunna säga förlåt och att vi kom överens om att lämna gammalt groll bakom oss. Vi pratade till och med om att gå ut och ta en öl någon dag, vilket jag verkligen hoppas ska bli av. En sommar utan en öl på en uteservering är en sommar ruskigt lik 2007, då jag mer eller mindre levde isolerad i Västervik med ett sommarjobb som enda vännen. Men sommarjobbet ville aldrig gå ut och dricka öl.

Så Nea är på stan och jag är kvar i lägenheten. Det känns skönt, men jättekonstigt. Jag fick lite extra sovmorgon idag(gick upp vid halv 4, hämtade en snyftande Liv, somnade om, vaknade vid halv 6 och gick upp och lekte med Liv, gav henne frukost och bryggde kaffe, väckte Nea vid 8, stoppade Liv i sängen vid halv 10 och därefter fick jag somna om till 11.). När Nea hade gått gick jag runt i pyjamasbyxor en stund och kände mig sjukt onyttig på denna jord. Jag va tvungen att åtminstone klä på mig, innan jag kunde acceptera det faktum att jag faktiskt inte har några obligationer idag. Jag kan gå omkring och inte göra någonting, Liv är med sin mamma och jag är utan ansvar. Det är en overklig känsla som bara kunde överbyggas med en skön martinéfilm på kanal 5 - Karate kid III - man mot man. Den sämsta i triologin, men varje Karate kid har sin egen charm. I den sista var det - och jag har aldrig tänkt på det förut - att när Daniel San slår det avgörande slaget i finalmatchen så gör han det korrekt. Han endast markerar och behåller därmed sin värdighet för att han inte sjunkit till antagonistens nivå. Hade han istället slagit hårt, gjort skada, hade han i en större kontext varit den riktiga förloraren. så djupa filmer görs inte längre.

Som sagt, ensam hemma. Jag borde njuta mer men det går inte. Jag känner igen känslan, det vara som var där efter det att jag lämnat in slutversionen av min C-uppsats. Det fanns ingenting mer jag kunde göra, men ändå kändes det som om jag hade tusen saker mer att skriva/rätta/korrigera. Det är skönt att de snart kommer hem, det här göra-ingenting-och-bara-vänta tillståndet är ingenting för mig. I gotta get some action..

jag kan ju iofs lyssna lite på punk, det får jag aldrig göra när Nea är hemma.   

Dagboken: humöret på topp

Är jag lättad eller vad, Liv är på Bra humör. Vardagsrummet ser ut som kriget men det är ett krig ingen av oss vill kämpa längre. Så nu tar vi på oss ytterpaltorna och drar på KSM12. Jag har höga förväntningar på de små liven. Därefter är det BVC som gäller, och nu håller vi tummarna på att huvudet växt till sig så att vi får använda cykeln. 44 is minimum, för en månad sedan låg liv på 43.37.

Dagbok: Mushroom girl

Dagen har inte varit till sin belåtenhet, åtminstone inte för min lilla tjej. Det är tänder som spökar, separationsångest och allmänt olyckliga tårar som faller så fort någonting inte stämmer. Idag tycktes ingenting stämma. 

Efter att hon sovit eftermiddag var svårmodet där på bara ett ögonblick. Det blev en kamp att klä henne, och trots att jag var den starke av oss så kan vi ändå säga att det blev oavgjort då hon lyckades rata fyra byxor och tre tröjor. Det fick bli de alldeles för små mjukisbyxorna(små på längden, över knäna sitter de perfekt) och strumpor och skor som gick att dra upp hela vägen dit byxorna slutade. Det såg ut som hon hade knästrumpor, så jag passerade väl gränsen för godkänd uniformering. De dagar vi(läs: jag) bestämmer oss för att inte gå ut kan det hända att jag klär Liv lite väl tacky, och ofta byter vi till något änglalikt precis innan Nea kommer hem. När jag väl fått på henne jackan och överlämnat bitringen var allt plötsligt frid och fröjd. Meed en tung suck tog jag henne på armen, släkte ner och stängde dörren bakom oss. 

Vi begav oss till Haga cykel på jakt efter en cykelhjälm. Att det skulle vara så svårt att hitta en hjälm till en liten knatte hade jag aldrig trott. Jag fingranskade hela stan utan att hitta en passande hjälm. Självklart borde jag gått till cykelaffären först, men specialiserade affärer brukar ofta ta mer betalt för samma vara. Nu var hjälmen vi hittade inte så fasligt dyr, 249:-  och det var den enda som passade hennes lilla huvud. Att ha hjälm på huvudet var däremot ingen höjdare, det var inte förrän hon fick se sig själv i spegeln som hon sken upp likt det barn till en solkatt som hon är. 

Det tråkiga med cykelhjälmar för barn är att de antingen kommer i rosa eller i blått. Rosa med fjärilar och blommor och blå med hajar, bläckfiskar och pirater. De försökte inte ens dölja sin stereotypa hållning till färgerna, under den rosa stod det "flickhjälm" och under den blå stod det "pojkhjälm". Lite längre ner fanns hjälmar för äldre barn, bland annat en svart med kaststjärnor på. Under den stod det ninja... Nej men om det hade gjort det hade jag köpt den direkt.

Så vilken valde jag? Ärligt talat så var "pojkhjälmarna" så otroligt fula - fåniga hajar och småfjolliga bläckfiskar. Jag tog den rosa med insekter på. Nea ville också ha en hjälm, så till henne köpte jag en vit med rosa/lila blommor på. Nu är det bara en cykelväska kvar sen är vi redo att dra ut på äventyr i sommar. 

Liv snyftade hela vägen hem. Hon fick låna mina nycklar, vilket fungerade ett tag, men sen flög de i marken. Jag testade roliga grimaser, vilket inte är att rekommendera. Den sista biten fick jag lyfta upp henne i famnen och styra barnvagnen med en hand och då banne mig passade det sig att vara nöjd som få. Det kändes som att jag bar på ett jättestort leende hela vägen hem. Även om det är slitsamt att vara farsa så är det oslagbart att känna sig så behövd som Liv får mig att göra. Jag är nästan en superhjälte, en Gotham Knight, en avenger, en x-man. 

Eller bara en pappa av stål. 

Hemma var det mer tårar tills vi skulle bada. I badet var allt dock frid och fröjd och jag blir allt mer fundersam över vad det är som egentligen är fel. Passade på att ta tempen men allt var normalt, dock började  hon gråta igen och innan flaskan fick hon en liten slurk alvedon(för jag är nästan bombsäker på att det är tandlossningen, så som hon gräver i munnen hela tiden). Hon somnade som en stock strax efter halv sju, och äntligen fick jag lite egentid. 

Men jag längtar redan till i morgon.    

Dagboken: tandlossning eller separationsångerst

Idag är det inga muntra miner på kolmårdgatan. Sen efter förmiddagsluren, som tog slut redan 10.12, mer än en timme tidigare än igår, har det varit pest och kolera på samma gång. Något är på gång, lägger jag örat mot förståndet kan jag höra hur det knakar och brister inuti lillans mun. Förra veckan skrev jag om att första tanden stuckit upp, och ack så stolt jag var över naturens egen gång. Idag önskar jag nog att hon förblivit tandlös ett par år till. Det är smärta och överkänslighet som står på schemat nu, jag kan inte lämna rummet i ens tio sekunder innan en hulkning övergår till ett snyft som spricker ut i ett skrik som får leklådans alla rovdjur att fly i panik.

Jag visste att det skulle hända, jag har läst det i manualen. Att det kan hålla i sig enda fram till andra levnadsåret är dock något som måste överbryggas, annars får vi lämna tillbaka henne...(ironi) Manualen ger flera goda tips på hur separationsångest kan överbryggar, och med start redan nu i eftermiddag ska vi leka "leksak-under-filten". Det känns som ett självklart första steg, nu när titt-ut är avklarat. Liv kan leka tvärt-om-titt-ut nu för tiden, det vill säga att det är hon som gömmer sig och vi som "inte-kan-se-henne-bakom-den-minimala-filten".

Tandlossning har jag också all förståelse för. De senaste 8 månaderna har jag själv fått tre visdomständer utskurna/dragna/krossade samt en tand lagad. Ett straff för att jag inte gått till tandläkaren på 8 år kanske, eller för att jag misskött mina bakre gaddar. Äsch, de skulle ju ändå ut förr eller senare. Så med all förståelse, men till skillnad från Liv så vet jag hur man lider i tystnad(like a ninja).

Just nu vi ätit, vilket gick förvånansvärt bra. Jag har börjat låta henne plocka själv i maten när det nästan är slut,  kladda lite även om jag själv är kladdofobiker. Det ska vara bra för dem, det står i manualen. egentligen handlar det inte längre om att hon ska bli mätt, utan magen ska hinna vila något innan hon får min hemmagjorda efterrätt. Jag är ganska stolt över mig själv, det är enkla recept(vetskapen att kräm var så lätt skulle underlättat min uppväxt) men som en novis i köket är jag fruktansvärt stolt över mig själv, även om jag måste erkänna att variationen på kadaver kunde varit bättre. Därför ska vi dela en kycklingfilé i morgon, tänkte göra dragonkyckling till bara mig och Liv. Nea kommer bli så avundsjuk, och det med råga.

Nu är det dags för efterrätt. Sen får jag väl ta fram dammsugaren och dra ett varv i köket. Det ser ut som kriget kring en viss IKEA-stol i hårdplast.

AlLiv-tv: High five

Idag har Liv lärt sig något nytt. Det började som ett skämt i morse, men efter ett lyckat försök insåg jag att hon fattat grejen. Om allt fortsätter i samma takt kommer det bli en enkel match att dressera det lilla Livet. Tills det att jag lärt henne byta kanal på tv:n, håll er till godo med det här. 

Kritikern: Nätdebatter

Jag har till alldeles nyligen varit en person som gärna läser diskussioner men som inte gärna går in i dem själv. Anledningen är enkel och har varit på tapeten ett tiotal gånger tidigare i mina bloggar/dagböcker på nätet. Jag tycker inte om att inte direkt kunna besvara min motdebattör, samt att det skrivna ordet står fast och är på många fler sätt öppet för tolkningar till skillnad från det talade ordet(som också kan misstolkas men det är ett bekymmer som går att återgärda). Jag är också en person med fler tankar än åsikter, vilket betyder att jag försöker se ett problem ur flera olika synvinklar och sällan hävdar att "det här är sanningen". Mina åsikter i en fråga kan också ändras från dag till dag, och jag vill aldrig låsa mig vid en uppfattning. Jag kan ha fel, jag kan ändra mig. självfallet finns det vissa åsiktspunkter jag står mer fast vid, men inget är statiskt.

Likväl har jag nu börjat lägga mig dessa debattforum, detta till trots att jag känner att de aldrig leder någon vart. De flesta jag mött på dessa forum/kommentarstrådar är, till skillnad från mig, väldigt klara på vad de tycker om det ena eller det andra och aldrig skulle få för sig att vika en tum, även om de överbevisas gång på gång. Ett vanligt försvar är att avvisa allt som inte stämmer överens med sin egen politiska och ideologiska uppfattning om någonting som floskler - ett vanligt förekommande ord som ni kan märka använd flitigt av en viss grupp på den politiska arenan. 

 Mitt eget engagemang började för ett år sedan då jag praktiserade vid forum för levande historia och gjorde research på begreppet Politiskt korrekt och tolerans/intolerans. Det kändes som jag grävde mig djupare ner i en avgrund för varje spår jag trillade in på. Åsikterna blev värre och värre, och många gånger fick de stå helt oemotsagda. Till skillnad från när åsikter vädras på större arenor, eller i sammanhang där debattörerna är offentligt avslöjade, fanns det på botten av den här avgrunden inte en enda röst som höjde sig mot författaren till texterna. Istället hejade folk på, glada att deras egna uppfattningar "bevisats" stämma, trots att inga motargument fått höras. Om det fanns forskning på ämnet som sa något annat, då avvisades detta som ovan nämnt som floskler och "den svenska forskarkåren är hjärntvättad".

Jag började under falsk pseudonym kommentera, ifrågasätta, debattera. Anledningen till att jag inte gick ut med mitt riktiga namn var då av två skäl. Det första var att jag tillsammans med min sambo väntade vårt första barn, under den perioden må jag erkänna att jag var livrädd att någonting skulle hända oss. Idag är väl risken lika stor, men en jordbävning skrämmer mig mer. Den andra anledningen var att jag som tidigare nämnt, praktiserade på Forum för levande historia - en statlig myndighet vars uppdrag är att minska intoleransen i samhället. Även om jag inte var anställd upplevde jag ändå att jag var knuten till myndigheten och om jag skulle trampa i klaveret var det dumt om det gick att koppla mig till FLH.

Den dröjde väl ett par månader efter det att Liv föddes innan jag skrev min första kommentar på aftonbladet. Det var efter attentatet i Norge och AB gjorde sitt bästa för att förhindra anonyma kommentatorer på deras artiklar. Rätten att få vara anonym är ett exempel på en fråga jag har åsikter både för och emot. För, då det finns människor som inte kommer våga kommentera då det direkt kan finnas en risk att de blir utsatta. Emot, då det finns en hel del människor som häcklar, förnedrar och gör skada som de annars aldrig skulle våga göra. Dock måste man inse att åsikter inte försvinner bara för att vi begränsar deras luftrum, om det var en sanning skulle väl världen sett bättre ut än den gör idag.

Mina första kritik var ganska oskyldig, det gällde en artikeln kring LFHC där debatten helt spårat ut. Min åsikt är att ät vad du vill, den mat vi äter representerar på många vis får livsstil och det finns inget som är så kränkande som när folk kommenterar hur vi lever. Därför tycket jag folk ska respektera de som väljer LFHC, men inte utan att LFHC-folket också respekterar att andra inte vill leva som dem. Och just i den här debatten var påhoppen från LFHC-folk mer aggressiva, kränkande och nedvärderande än från andra sidan. De uppträdde nästan som en sekt, vilket är förståligt då en sekt har ett specifikt levandsmönster och precis som när det gäller mat är det en stor kränkning att ifrågasätta hur de lever. Som trängda katter i ett hörn, rev de åt alla håll, och min kommentar rörde bara vid den ytan. Jag skrev nåt i stil med att deras aggresiva hållning bara kunde ses som kontraproduktiv, och undrade om - som en del sagt - deras kost verkligen ledde till större empatisk förmåga(detta har jag ingen åsikt om, men det verkade inte så). Påhoppen lät inte vänta på sig, jag fick höra att det var jag som var den aggressiva och vem var jag att döma och - slutligen - allt forskning som visar på något dåligt om LFHC är floskler. 

Den berömda repliken.

Det tog ett tag innan jag "orkade" kommentera igen. Det var just det här jag var rädd för. Motdebattörer som inte diskuterar utan bara vräker ur sig sina åsikter utan att egentligen besvara vad jag skriver. En annan vanligt debatteknik som förekommer på nätet är att man tillskriver sin meningsmotståndare en åsikt som denne inte har. högerextrema och SD-folk hävdar att alla som är vänster vill ha det som i Sovjet, oavsett om man är socialdemokrat/vänsterpartist eller röstar på ett mindre parti som feministiskt initiativ. Allt är vänsterextremism, kommunism, folkmordsförespråkare och kulturfientlighet. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är alltid lättare att bemöta den motståndaren du själv skapat.

En annan intressant iakttagelse som jag gjort är att de som alltid klagar på att man inte får säga vad man tycker för då blir man kallad rasist(att kalla någon rasist anses av dessa vara debattdödaren) är de samma människor som gärna ropar P.K eller kulturmarxist/kommunist åt sina meningsmotståndare. Jag skulle gärna vilja uppmärksamma detta för dem, att de beter sig precis likadant. Personligen går jag sällan in i en debatt och hävdar att någon är rasist/kapitalist/kommunist/nationalist. Vad kan trycka på är att någon är trångsynt, ser världen i svart och vitt etc. men då förklarar jag också gärna varför jag tycker det.

Det svenska debattklimatet har verkligen förändrats de senaste åren. Idag kan vem som helst starta en blogg eller bygga en hemsida och exponera vilka åsikter man vill, de flesta tidningar erbjuder också möjligheten att kommentera men det bör vara sagt att du ska förhålla dig till deras regler. Många tjatar om åsiktscensur men det bör poängteras att tidningen äger rätten att bestämma vad som publiceras på deras sida, precis som du som privatperson bestämmer vilken färg på tapeten du vill ha. Det ska sägas att mina kommentarer på nationell idag blev bortplockare, och det är långt ifrån de stora dagstidningarna som censurerar vad som skrivs. Idag är utbudet av information så pass stort att, som det stod skrivet i en ledare på Dn, du kan välja nyhetskälla som gång på gång bekräftar dina egna åsikter. Du välja att skriva på ett forum där alla håller med dig, och du kan i en sorts "offentlighet" röra dig helt oemotsagd på att annat sätt idag än för säg 20 år sedan. Om det är en bra eller dålig utvecklig återstår att se. Vad jag däremot har märkt är att många vill ha det så. Efter en kommentar på specifik riksdagsledamots blogg fick jag svaret: "starta din egen blogg där du sprider dina åsikter, och låt oss håller med författaren vara i fred".

så jag startade en egen blogg, som dock inte skrivit så värst många inlägg under kritikern som jag hade önskat. Varje dag dyker det upp  något jag irriterar mig på, men som småbarnsfarsa som går hemma har jag sällan tid eller ord att sätta mig ner formulera mig. Och när jag väl gör det, blir det ungefär såhär jäkla långt.

*skrollar*

Fan också, och nu vaknade sjusovaren.

Dagbok: belägring

Jag och Liv har lekt krig. Liv och hälften av gossedjuren fick representera den belägrade sidan medan jag och resten av mjukissoldaterna agerade den anfallande armen. Det var en jämn match, men när Liv övergav sina soldater för en plastflaska så föll deras moral och vi kunde storma slottet.

Före

Efter

Dagboken: för tidiga morgnar

Idag(natt?) vaknade Liv klockan tio i fyra. För tidigt, tyckte både kropp och sargad själ, som bröt principerna och blandade till 2 dl. välling. Vanligtvis är jag jäkligt strikt med när och hur mycket Liv ska äta, men då flickebarnet väljer att bryta ett fungerande mönster tvingas jag att svara med samma mynt. Hon blev åtminstone lite nöjd och sov vidare till ungefär sex.

Jag vet inte vad det beror på att hon börjat vakna tidigare. Det kan vara tänderna som värker, det kan också vara solen som pressar sig in bakom rullgardin och nedvinklad persienn. Vad det än är så måste jag försöka anpassa mig. kanske måste jag själv gå och lägga mig en timme tidigare, under den gångna helgen har jag totalt har sovit runt 10 timmar, vilket är på tok för lite för en gammal sjusovare som mig.

Dagplaneringen är färdig. Klockan 11.45 serveras lunch, därefter följer 2 timmar sinnessjuk lek innan det är dags för ytterligare en napp för bebisen. Under tiden samlar jag ihop soporna och när hon vaknar gör vi en vända på miljöstationen innan vi besöker Nea på fullmäktige. Därefter genomför vi operation "hemlig-kaka" och sen bär det av hemåt. I en halvtimme varvar vi ner innan det är dags för nattning. Kvällens lektyr - "Bröderna Grimm - sagor om blod för barn". Sen ska jag göra allt det där en förälder gör efter det att barnen sover, det vill säga dö utmaningsdöden.

Jag vet inte om det är en KSM-skada eller en vuxengrej att göra ett schema över dagen( morgondagen också, för den delen) men det har alltid känts skönt att strukturera upp min tid. På så vis vet jag ungefär när jag kan göra annat, i stil med ingenting t.ex.

För övrigt väntar jag med spänning på resultatet av min sista uppgift på kursen jag läst. Inget annat än godkänt är okey, möjligtvis VG men jag siktar aldrig på stjärnorna. Därifrån har jag redan fallit en gång.

 

Dagboken: Morsans dag

Liv har fått en hatt så hon kan matcha sin pappa.
Nea köpte också en och jag köpte med
en ny så nu är vi lilla familjen hatt.

Igår kväll hade vi barnvakt för första gången - på riktigt! Visst har det hänt att vi lämnat bort Liv ett par timmar någon gång, men det har varit på grund av att den andre inte haft möjlighet att ta över. Igår passade Neas mormor Liv för att jag och Nea skulle kunna gå ut och roa oss tillsammans. Eller ut och ut, vi cyklade 400 meter för att se på ESC tillsammans med Neas partikamrater. De har haft det som en tradition i flera år att se överlägsna Svenska bidrag få spö av balkanballader, rysk R&B och norska vitryssar på fiol. Som Neas sämre hälft har jag de senaste tre åren fått följa med och uppleva Schlagerfirande på hög nivå. Kvällen till ära slog också det svenska bidraget rekordet i antal tolvor och vann dessutom hela spektaklet, trots att Ryssland skickat discotanter, Irland skickat Power Rangers och Balkan skickat ytterligare en tårdrypande ballad(Förtydligande; jag älskar balkanballader, seriöst). Det bör påpekas att det inte alltid varit 42 sabla länder så ska dela ut poäng, precis som det faktum att Platina nu för tiden är 40 000 exemplar men förr var betydligt fler. Men hur som, grattis Loreen och G:son och hoppas festen var värd resan till en smutsig...

Censurerade jag precis mig själv?

Efter vi kommit hem och skickat iväg mormodern med ett stort tack i ryggen så var vi ganska snabba på att krypa till kojs, klockan må bara varit ett men som vi både vet har Livs ögonlock redan börjat rycka. För någon vecka sedan diskuterade vi det här med sovmorgnar och kom överens om att Nea ska få Lördagar medan jag får söndagar(till vardags är sovmorgon ett mytomspunnet ord som vilar på botten av en sjö en Skottland).

(Kuriosa: Skottland finns inte i google chromes svenska ordlista, istället föreslår den att jag ska skriva "skitland").

Så det var Neas tur att gå upp, MEN nu råkade det vara mors dag och det slog mig att frukost på sängen och present ska sitta på sin plats i år. Egentligen är det Livs ansvar, men jag fick hjälpa henne lite på traven. Så, motsträvigt som fan kläcker jag ur mig ett "nej älskling, jag tar henne i morgon bitti. Sov du..."

04.14
"WUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ"

Fuck...

Så var leken igång. Vi började iofs med att se ett avsnitt av Teletubbies, vilket gav mig lite extra tid att samla kroppens alla bortsprungna krafter. Sen var leken igång, ungen visade noll respekt mot en far som älskar henne med hela sitt hjärta. Vi byggde torn, läste bok, rev torn, rev i bok, körde en skön star wars inspirerad sketch med handdockorna osv. tills frukosten var dags att serveras.

Bärprylen

Jag levererade en ganska usel mors dag present, inte alls vad Nea önskat sig men hennes födelsedag är inte långt bort och då ska jag slå till stort. Jag gav i alla fall presenten tillsammans med ett "Dagen är din" med bästa målbrottsstämma, i hopp om att hon skulle glömma bort att hon inte fått tårta. Det höll ungefär fram till nu, då hon uttryckte sitt missnöje med uteblivet tårtkalas.

Vuxenpoäng

Trots att det inte blev någon tårta eller någon väska eller några shorts från Gina så kände jag ändå att det blev en ganska så bra dag. Lagerlunda villaförening anordnade garageloppis och jag och Nea fyndade både en barnsadel och en ryggbär....eh... sele... ryggväska...en öppen väska som Liv kan sitta i som man hänger på ryggen. Jag föreslår att ni tittar på bilden. Efter en mysig promenad i villakvarteret så blev det häng i trädgården Nu har jag givit solen 20 minuter av min kropp, och om jag fortfarande har världens bästa pigment så räcker det för att jag ska ha fått världens skönaste solbränna. Kanske behöver benen bada i lite mer ljus, men överkroppen är som Peter Andrés i den där videon från 90-talet.

Vackraste

Med svidande ryggont och ögon på fallhöjd sitter jag nu och blickar ut över ett ganska så menlöst blogginlägg. De flesta inlägg nu för tiden är ganska menlösa, men jag ser det som en övning i skrivande. Min känsla för det litterära har verkligen tagit stryk efter tre år av akademiska studier, jag kan knappt kalla det jag gör för skriva längre. Det är snarare sammanfattade dagar, referat på låg nivå, tillägnade de jag önskade jag kunde ha närmre. Och självfallet skriver jag också för dig.

Dagboken: TAND!!!

Nu har det kommit en tand, det går fort nu. Förhoppningsvis lär hon sig gå stabilt innan första hela raden sitter där den ska, så hon slipper slå ut dem.

försökte ta en bild men det gick inte, ni får helt enkelt gotta er med fantasin.