Dagboken: Ensam hemma

Idag är det den andre juni vilket betyder sommar men ute är det grått, blåsigt och kallt vilket passar mig alldeles utmärkt då jag inte har någon lust att gå ut. Veckan som förflutit har varit lika jävlig på väderfronten men lik förbannat har jag och Liv tvingats ut på diverse ärenden. Därför känns det extra skönt att bara sitta inne idag och låta världen klara sig bäst den kan på egen hand.

Liv däremot fick inte vila från stormen. Nea plockade med sig döttra vår och gick på stan för att inhandla en present till en bekant som ska flytta. Eller ja, bekant till mig och vän till Nea. Det är lite så jag känner fortfarande, trots att det mest är Neas vänner som jag umgås med. Grejen är ju den att de har känt varandra i flera år, de är alla medlemmar i samma parti och vet var de har varandra. Själv har jag ju alla mina vänner så jäkla långt bort, i stan huserar endast Cattis och Thomas och vad jag skulle gjort utan dem det vet jag faktiskt inte. Kommit ut mer sällan antagligen, pratat med mig själv i större utsträckning än jag redan gör.

Igår sprang jag visserligen in i två gamla kompisar från universitetstiden. En av dem har jag haft en onödig dispyt med i över ett år, och det kändes extra skönt att kunna säga förlåt och att vi kom överens om att lämna gammalt groll bakom oss. Vi pratade till och med om att gå ut och ta en öl någon dag, vilket jag verkligen hoppas ska bli av. En sommar utan en öl på en uteservering är en sommar ruskigt lik 2007, då jag mer eller mindre levde isolerad i Västervik med ett sommarjobb som enda vännen. Men sommarjobbet ville aldrig gå ut och dricka öl.

Så Nea är på stan och jag är kvar i lägenheten. Det känns skönt, men jättekonstigt. Jag fick lite extra sovmorgon idag(gick upp vid halv 4, hämtade en snyftande Liv, somnade om, vaknade vid halv 6 och gick upp och lekte med Liv, gav henne frukost och bryggde kaffe, väckte Nea vid 8, stoppade Liv i sängen vid halv 10 och därefter fick jag somna om till 11.). När Nea hade gått gick jag runt i pyjamasbyxor en stund och kände mig sjukt onyttig på denna jord. Jag va tvungen att åtminstone klä på mig, innan jag kunde acceptera det faktum att jag faktiskt inte har några obligationer idag. Jag kan gå omkring och inte göra någonting, Liv är med sin mamma och jag är utan ansvar. Det är en overklig känsla som bara kunde överbyggas med en skön martinéfilm på kanal 5 - Karate kid III - man mot man. Den sämsta i triologin, men varje Karate kid har sin egen charm. I den sista var det - och jag har aldrig tänkt på det förut - att när Daniel San slår det avgörande slaget i finalmatchen så gör han det korrekt. Han endast markerar och behåller därmed sin värdighet för att han inte sjunkit till antagonistens nivå. Hade han istället slagit hårt, gjort skada, hade han i en större kontext varit den riktiga förloraren. så djupa filmer görs inte längre.

Som sagt, ensam hemma. Jag borde njuta mer men det går inte. Jag känner igen känslan, det vara som var där efter det att jag lämnat in slutversionen av min C-uppsats. Det fanns ingenting mer jag kunde göra, men ändå kändes det som om jag hade tusen saker mer att skriva/rätta/korrigera. Det är skönt att de snart kommer hem, det här göra-ingenting-och-bara-vänta tillståndet är ingenting för mig. I gotta get some action..

jag kan ju iofs lyssna lite på punk, det får jag aldrig göra när Nea är hemma.